I dagens DN finns det en artikel om dödsstraff som upprepar den ständigt upprapade ”sanningen” att dödsstraffet försvinner pga ökad demokrati. Detta med anledning av att tre män frigivits i USA.

Tyvärr är det tvärt om, på ett ungefär. Dödsstraffet avskaffas inte tack vare demokratin, utan tack vare att politikerna som kollektiv föraktar folkviljan, och att de dessutom lyckats göra sig oberoende av vad deras obildade bönder till väljare egentligen tycker.

När västvärlden blev demokratisk, kring 1848 (allmän rösträtt för män i Frankrike) eller mer ofta från 1900 och framåt fanns dödsstraffet i stort sett överallt. Demokratin hade i och för sig existerat redan i USA sedan slutet av 1700-talet. Tocqueville skriver i ”Demokratin i USA” (eller vad den nu heter på svenska) från 1835 och 1840, att vad som förvånar en europé i USA är hur sällan dödsstraff mäts ut. På ett ungefär har USA fortsatt på samma väg. Det är i Europa som man ändrat sig.

Men man ändrade sig inte i Europa förrän man antingen via grundlagen (som i Tyskland och Italien efter kriget) lyckats förhindra att folkviljan kommer till uttryck. Eller att man efter svenskt manér kunnat avskaffa dödsstraffet efter att den politiska klassen lyckats göra sig tillräckligt oberoende av folkviljan. Jag har skrivit lite om detta och annan påstått ”populistisk” politik redan för den som eventuellt är intresserad:

De som inte tycker som jag är populister

Verklighetens folk borde vara politiker

Språkförbistringar och oklarheter

I själva verket är stödet för dödsstraff ungefär lika stort i Europa som i USA. Skillnaden är att demokratin i USA är djupare förankrad.

I Sverige var det 49 procent som var för, sist man frågade, 1997. Så frågar gör man inte om det går att undvika. För folket riskerar ju ”tycka fel”. Jag gissar att DN har slagit av kommentarerna på dessa två artiklar av precis samma anledning. Man kan inte lita på läsekretsen.

I Evan Manderys ”Capital Punishment: a balanced examination” finns artikeln ”Death in Venice: Europe’s Death Penalty Elitism” av Joshua Micah Marschall. Här är ett utdrag från sid 640:

But, even if you ask the death-penalty question in the more restricted sense that Americans generally understand it – “Do you support the death penalty for aggravated murder?” – you find very few European countries where the public clearly opposes it, and there are a number where support is very strong. In Britain, the world headquarters of Amnesty International, opinion polls have shown that between two-thirds and three-quarters of the population favors the death penalty – about the same as in the United States. […] There is barely a country in Europe where the death penalty was abolished in response to public opinion rather in spite of it.

Själv är jag ganska ljummen i frågan om dödsstraff. Demokrati skulle jag dock vilja se mycket mer av.

När jag läste i Uppsala på 80-talet var jag god vän med ett antal ledande medlemmar i Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen. Dessa, och många andra på den tiden, förklarade för mig att även om bristen på demokrati (kanske) var reell, så var det i alla fall bättre att vara fattig i Sovjet än i USA. Att kalla Sovjet för en diktatur, som Bengt Westerberg gjorde i debatten kring 86-87 var då inte rätt utan ”extremt”, och dessutom ”krigshetsande”. Detta med hur drägligt de fattiga i Sovjet hade det ”visste” de flesta till vänster samtidigt som Lunchekot berättade att Sovjet hade slut på tandkräm. Abort användes massivt som preventivmedel eftersom det inte fanns några alternativ.

Muren har fallit sägs det, men drapan om hur illa ”de fattiga” i USA har det hörs ständigt. Samtidigt kan man vara professor i ekonomisk historia och påstå, som Lena Sommestad gör i en kommentar till detta inlägg, att

Diktaturen i Sovjetunionen bestod i femito år och inbegrep stora ekonomiska framsteg. Likväl hoppas jag att de demokratiska krafterna ska vinna mark.

Att jag tar upp Sovjet här är till någon liten del att fåfängt säga ett ”vad var det jag sa”. Mest är det dock för att påpeka hur, å ena sidan, fabulerande om ”social rättvisa” gör att önskedrömmar projiceras på Sovjet, Kuba, Nicaragua etc, samtidigt som å andra sidan hatet mot kapitalismen, mot marknadsekonomin gör att all ondska i världen antas drabba de fattiga i fria stater.

Hur ser det egentligen ut för de fattiga i USA? The Heritage Foundation har just presenterat en rapport om detta som är väl värd att läsa och dessutom mycket relevant för debatten i Sverige. Den summeras här av Bill Whittle i hans senaste Afterburner:

Vi lär oss t ex att ”bara” 78,3 procent av fattiga amerikaner har luftkonditionering, jämfört med drygt 84 procent av de rika. Ännu intressantare är dock den diskussion han för om rikedom, fattigdom och vår inbyggda avundsjuka. Så länge fattigdom definieras relativt kommer vi schizofrent i samma andetag tala om, och likställa ”fattiga barn” i Sverige och barn som svälter ihjäl i Somalia.

Jag hittade denna länk via Hot Air.

Jag har länge fått klart för mig att sunt förnuft, vilket för mig är konsten att jämföra karta med verklighet, och rätta kartan vid behov, är en mental förmåga som är helt oberoende av intelligens eller eventuella intellektuella intressen. Sunt förnuft verkar också vara något som lätt övertrumfar ett liv av akademiska studier och en professorstitel.

I USA står just nu Robert Reich (”Chancellor’s Professor of Public Policy, University of California at Berkeley; Author, ’Aftershock'”) och undrar förvånat hur det kan komma sig att president Obama inte har utnyttjat the Bully Pulpit, dvs som Reagan talat till folket och övertygat detsamma, för att driva igenom en plan med en lösning på budgetproblemen, över huvudena på den trilskande kongressen där republikanerna har majoritet i representathuset.

Jag vet att detta är ett exempel av många de senaste fyra åren av vänsterns blinda kärlek till Obama, men det är en sådan pärla att det förvånar mig lite att Anders, Martin och Johan inte redan hunnit skriva om detta.

Reich skriver

Barack Obama is one of the most eloquent and intelligent people ever to grace the White House, which makes his failure to tell the story of our era all the more disappointing and puzzling. Many who were drawn to him in 2008 (including me) were dazzled by the power of his words and insights — his speech at the 2004 Democratic convention, his autobiography and subsequent policy book, his talks about race and other divisive issues during the campaign.

Hmm, låt oss titta på detta.

Till att börja med, som Charles Krauthammer skriver i denna mycket upplysande artikel, har demokraterna inte lyckats presentera ett budgetförslag på två år. Vita Huset har inte heller presenterat ett genomtänkt och detaljerat budgetförslag i dessa kristider.

”En av de mest vältaliga och intelligenta män som någonsin välsignat det Vita Huset med sin närvaro…” För vänstern verkar Obama vara som ett hus till salu, där alla väggar målats vita så att presumtiva köpare kan projicera sina egna drömmar och idéer på dem. Utan att på något sätt jämföra Obama med diktatorer, så förstår man kanske (eller är mindre förvånad över) att miljontals intellektuella världen över stödde Stalin och Hitler. Detsamma beträffande Mao, Pol Pot, Che Guevarra och Castro.

För oss andra så kanske man inte ska vara så förvånad över den uppvisade inkompetensen. Obama arbetade som ”community organiser”, dvs på ren svenska, ”uppviglare” i Marxistisk anda. Det hela går ut på att få människor att känna sig hunsade och förtryckta så att de ska protestera. Obama påbörjade sin politiska karriär i Bill Ayers hem (en amerikansk vänsterterrorist), han var delstatssenator i Illinois, och röstade ”närvarande” (dvs varken ja eller nej) i många kontroversiella omröstningar. Sedan höll han ett mycket bra tal 2004 på demokraternas konvent. Sedan dess har hans talekonst varit mycket ojämn. Problemet är inte hur han talar med vacker stämma, med teleprompter till hjälp. Problemet är att talen inte innehåller något av substans. Mellan 2004 och 2008 satt Obama sedan i senaten.

Jag tycker inte Palin verkar särskilt kompetent heller, men hon hade 2008 faktist mycket mer erfarenhet på ledande poster än Obama. Borgmästare för en småstad i 6 år, olje- och gaskommissionär i ett år. Guvernör i två år. Och jag har svårt att tänka mig att Reich skulle himla med ögonen om hon satt i Vita Huset.

Lena Sommestad föreslås bli ledare för det Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Enligt hennes blog är en del av hennes budskap är att satsa på ”jämställdhetsfrågorna”, att

åter sätta jämställdhetsfrågorna högst upp på den politiska agendan. 40 år efter de stora jämställdhetspolitiska reformerna består ojämlikheten mellan kvinnor och män…

Något som (klassiska) liberaler ofta poängterar är konflikten mellan å ena sidan lika behandling, och å den andra lika utfall. Meningsmotståndare brukar oftast reagera med att ”nu talar vi om något annat”.

En alternativ reaktion är att ”vi är givetvis för lika behandling, det är ju alla, men på grund av det historiska förtrycket och orättvisorna så måste vi tillfälligt göra ett litet avsteg”. Så, så fort man korrigerat vad historiska missförhållanden orsakat så kommer utfallet automatiskt bli lika med lika behandling…

Män och kvinnor beter sig inte likadant, trots 40 års ”jämställdhetsarbete”. Vilket oerhört problem som vi måste ta itu med säger en del. Vive la différence! säger andra.

200 miljoner år som däggdjur, 2 miljoner år som jägare och samlare, 150 000 år som moderna människor, lika moderna som vi är nu har gjort att män och kvinnor är olika. Den genetiska skillnaden mellan män och kvinnor är 1-2 procent, lika stor som mellan en man och en hanchimpans eller mellan en kvinna och en honchimpans.

40 år med daghemsarkipelagen, små Nordvietnamesiska omskolningsläger för att få 3-6-åriga pojkar att bete sig som 3-6-åriga flickor har inte hjälpt. Det finansiella trycket för att tvinga föräldrarna att sätta barnen i dessa läger är 12 000 kr per månad per barn. Totalt är detta tryck för att tvinga in barnen på daghem, det som kallas för att ”hindra att kvinnor kedjas fast vid spisen”, omkring 3-4 miljoner kronor för en familj med 2-3 barn.

Läs gärna Tanja Bergkvists inlägg om ”genus” och den svenska förskolan, t ex här och här.

Hittills är resultatet bland annat utschasade småbarnsföräldrar där båda tvingas arbeta heltid och där de ofta turas om att komma in klockan 6 på morgonen till kontoret för att få något gjort mellan lämnandet och hämtandet på dagis. Sverige har världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens. Sverige har också bland de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i världen. I stort sett det enda som har hänt sedan 1960 är att kvinnor lämnat hemmet för att utföra samma arbete som löneslavar. 40 eller 50 år utan resultat leder dock inte till att anhängarna av denna politik inser det futila i sina försök.

Låter man föräldrarna behålla sina 12000 kronor per månad per barn riskerar de göra fel anser man. De vet inte vad som är bäst för dem. I alla fall inte ”de svaga”, något som för mig låter som ”idioterna”. Föraktet för medmänniskan är massivt bland dem som tror sig veta bättre. Inte kan väl föräldrar betros med sina egna barn heller?

Anders Edwardsson berättar i sin eminenta ”En annorlunda historia” att stanna hemma med sina barn på ”borgarvis” istället för att arbeta på fabrik var något som svenska arbetarkvinnor började göra så fort det blev ekonomiskt möjligt, när Sverige började bli rikt på 1920-talet. Vad jag inte kan begripa är varför de borgerliga partierna fortsätter med det tvång som ”familjepolitik” är. Bäst vore att helt avskaffa denna. I alla fall om man vill ha ett fritt samhälle och lika behandling.

Reagan hyllas med en gata i Prag för befrielsen av Östeuropa. I Sverige verkade vi inte beröras så mycket av denna händelse. Tre, av vänstern ”bortglömda” stater, återuppstod i Baltikum. Kålsuparteorin, att Sovjet och USA var lika onda, och att det var värre att vara fattig i USA än i Sovjet, fick sig en tillfällig törn. Detta samtidigt som Ekot rapporterade att Sovjet hade slut på tandkräm och abort användes som alternativ till icke existerande preventivmedel. För vänstern i Sverige var väl pepsodent och kondomer bara onödig lyxkonsumtion för de rika.

Kålsuparteorin och den svenska neutraliteten får mig att tänka på Zen-meditation: Vad är ljudet från en handklappning med endast en hand? I Sverige är vi neutrala mellan…

Två böcker som varmt rekommenderas är Thomas Reed, ”At the Abyss: An Insiders History of the Cold War”, och Peter Schweizer ”Victory: The Reagan Administration’s Secret Strategy That Hastened the Collapse of the Soviet Union”.

När Reagan kom till makten ”visste” alla att Sovjet var starkt. Reagan tittade på samma siffror och lyssnade på vad folk sade till honom och sade ”de är ju nästan bankrutt!”. Därför, i all hemlighet, påbörjade han ett medvetet program att verkligen driva Sovjet i konkurs. Ingen utanför en mycket liten inre krets visste om detta syfte, inte ens Nancy Reagan.

Rebellerna i Afghanistan fick hjälp, Solidaritet i Polen fick mycket hjälp från CIA, hjälp som förmedlades av svenska LO. Till USAs stora förvåning lovade Palme i ett telefonsamtal att hjälpa till. USA upprustade också massivt. Detta tvingade Sovjet att följa efter. Strategic Defence Initiative, SDI (”Starwars”), påbörjades. Kanske trodde Reagan att det skulle fungera eller så intalade han sig det, för han var mycket angelägen om att minska kärnvapenhotet (i verkligheten, inte på pacifisters vis). Men om det fungerade var inte så viktigt, det viktiga var att sovjetiska generaler trodde att SDI kanske skulle kunna fungera och därför förgäves försökte hänga på. Att installera Pershing-missiler i Västeuropa som svar på Sovjets SS-20 gjordes både av strategiska skäl och för att visa att man menade allvar.

Försvarsutgifterna i Sovjet låg tydligen kring 25 procent av BNP. Kring 1989 säger en del uppgifter att de nått 75 procent när man försökte matcha USA. Sovjet hade då 40 000 kärnvapen riktade mot bland annat Sverige. Sverige var nämligen ett förstahandsmål, inte ett land vars neutralitet skulle respekteras. Som tur är hade vi socialdemokratiska och borgerliga politiker som i hemlighet såg till att Sverige var integrerat med Nato.

När jag läste i Uppsala, kring 1986, blev en mini-dator, en mini-VAX stulen från Fysikum. Denna stöld var en del av Sovjets program för att tillskansa sig västteknologi. Datorn hade säkert korsat finsk-sovjetiska gränsen innan stölden upptäcktes. Franska säkerhetstjänsten fick genom en avhoppare tag på KGBs ”shoppinglista” för västteknologi som Mitterand gav till Reagan. ”Nu ska vi hjälpa dem” sade CIA. Eftersom de visste vad Sovjet skulle stjäla såg de till att tillverka datorchips som klarade alla kvalitetstester men som mystiskt fallererade senare. Sovjet kunde till slut inte lita på att någonting skulle fungera.

Sovjet fick nästan alla sina inkomster av hårdvaluta från olje- och gasexport. Västeuropa hade gett sig den på att köpa sovjetisk gas från Sibirien. För den stora gasledningen tänkte sovjeterna olovligen köpa kanadensisk pumputrustning. CIA fick reda på detta. Pumparna levererades och installerades och allt fungerade väl. Vid ett visst datum körde de sedan ett av CIA modifierat test. Pumparna kördes baklänges med mycket högre tryck än de var avsedda för. Resultatet var kort panik i Vita husets övervakningsenhet. Oroa er inte, sade en initierad till analytikerna. Helt plötsligt såg man nämligen på satelliterna i Sibirien den största icke-nukleära explosion som människan har producerat. Hela gasledningen gick upp i rök. Detta ska ha skett på småtimmarna utan förlust av människoliv, men blev inte känt förrän i början av 2000-talet.

På slutet av det kalla kriget lyckades USA övertyga saudierna att öppna kranarna så att oljepriset kollapsade från 30 till 10 dollar per fat. I Afghanistan levererade man också på slutet Stinger-missiler till Mujahedin och lamslog Sovjets stridshelikoptrar som tidigare skjutit rebellerna i småbitar.

Gorbatchovs perestroika var mycket en reaktion på Sovjets problem. Reagan drev mycket medvetet Sovjet i konkurs och befriade ungefär en halv miljard människor från diktatur. Han såg också till att USA och väst vann det kalla kriget. Kärnvapenhotet finns kvar men är mycket mindre.  För allt detta borde han i en rättvis värld få några gator och torg uppkallade efter sig även i Sverige.

Alexander Bard föreslår att Sveriges ingenjörer ska tvingas läsa humaniora. Till Alexanders förvåning så gör faktiskt många ingenjörer detta. Inte alla, men otroligt många.

Detta får mig att tänka på Matteusevangeliet, 7:5,

Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

Vad jag skulle vilja se är humanister som läser naturvetenskap. Varför inte en termin matematik, kemi, fysik och biologi för alla humanister? Gärna två terminer för journalister och en hel examina för miljöministrar. Delämnen som statistik, riskbedömningar, kemiska ämnens farlighet, joniserande strålning och evolutionsteorin tycker jag borde behandlas.

Vill man se riktiga fyrverkerier skulle man kunna kräva förståelse för biologi och evolutionsteori hos sociologer och ”genus”-”vetare”.

Som laissez-faire-förespråkare vill jag dock inte tvinga på någon detta utan istället se att privata universitet i konkurrens erbjöd sådan utbildning. Hur vi får till en kultur i Sverige där naturvetenskap och humanism är normala delar av en universitetsexamen vet jag dock inte. Om vi återgick till den kvalitet vi hade på grundskola och gymnasium för sisådär 50 år sedan skulle det nog bättre avhandlas där.

Svenskt Näringslivs förslag är korkat (SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN).

Julen är räddad, tjuren Ferdinands mamma, kossan Mura och alla andra nötkreatur är friade från misstanken att ha orsakat ehec-döden i Tyskland. I själva verket är det GM-organismer som ligger bakom. Då inte Gen-Manipulerade arter som tagits fram under sträng kontroll av något multinationellt bolag, eller av något litet källarföretag. Nä, boven i dramat är en Gen-Modifierande bakterie, låt oss kalla honom (eller henne, för bakterier är inte så noga med ”genus”) för Sture. Sture var en e-koli-bakterie som levde i en människa. Helt utan kontroll från myndigheternas sida plockade Sture upp en eller flera gener från en ehec-bakterie och omvandlade sig till en e-koli-bakterie som orsakar blodiga diarréer istället för vattniga sådana. Sedan tog sig bakterien ut ur herr eller fru Schmidt som inte tvättade händerna så noga. En bakterie som sedan förökar sig genom delning en gång i halvtimmen blir många bakterier mycket snart. Några av dessa hamnade på böngroddar, ett av de ”bästa” sätt som finns att sprida denna smitta.

Så en lämplig rubrik kunde ha varit Naturlig genmodifiering orsakar 47 dödsfall.

Böngroddar verkar inte vara någon direkt höjdare alltså, med eller utan ehec-liknande bakterier. För den som eventuellt är intresserad har jag skrivit om detta här. Vad jag egentligen fåfängt hoppas är att fler ska börja jämföra verkliga faror med mörkrädsla för dioxin i surströmming och strålning från kärnkraft. Jag skrev ner lite tankar om riskbedömningar igår som kanske kan övertyga någon.

Själv vill jag absolut inte förbjuda böngroddar. Men kan vi då i så fall inte få ha kvar både surströmming och kärnkraft, företeelser som verkar långt säkrare för hälsan?

SvD, DN, DN, DN, Ex, AB, AB

Djurens konung (som alla läsare av Tecknar-Anders vet) är surströmmingen. Den är nu hotad till livet på grund av gamla tanter av båda könen som är skrajsna över dioxin i östersjöfisk (Allehanda.se, Allehanda.se). Senast är det den socialdemokratiska EU-ledamoten Åsa Westlund som oroat sig för ”giftig fisk”. Hennes inblandning riskerar sabotera det svenska surströmmingsundantaget från EU:s dioxinregler. (Jag lärde mig ”gamla tanter…” av Svante Folin i hans utmärkta ”Den påklädda apan”. Ursäkter utgår till alla äldre damer med klös.)

En sak som är intressant med dioxin är att ingen faktiskt vet hur farligt det är, eller om det ens är farligt. Det var min överläkare till bror som påpekade detta för mig efter att ha grävt lite i ämnet. Wikipedia säger samma sak:

There are surprisingly few scientifically well established effects of dioxins in human beings. The best proven is chloracne.[1] Even in poisonings with huge doses of TCDD, the only persistent effects after the initial malaise have been chloracne and amenorrhea.[13][14] In occupational setting many symptoms have been seen, but exposures have always been to a multitude of chemicals including chlorophenols, chlorophenoxy acid herbicides, and solvents. Therefore proof of dioxins as causative factors has been difficult.[15] The suspected effects in adults are liver damage, and alterations in heme metabolism, serum lipid levels, thyroid functions, as well as diabetes and immunological effects.[15]

Den som är övertygad om att wikipedia-artikeln är skriven av elaka utomjordingar, kemisk industri eller dylika kan gärna leta rätt på bättre referenser, referenser som visar effekten på människor, inte på andra djurarter. Denna från Institutet för miljömedicin talar t ex endast om kända effekter på djur.

Jag gissar nämligen att det finns ett ytterligare problem med dioxin. Sedan Homo erectus tämjde elden för 1,8-1,9 miljoner år sedan har våra förfäder varit utsatta för hårt grillad mat och rök i ungefär 70 000 generationer. De som lätt fick cancer, blev förgiftade eller t ex fick diabetes av detta har sållats bort. Det är därför möjligt att människan klarar doser som är 10, 100 eller 1000 gånger högre än de som skadar en chimpans. Djurförsök kan därför troligen inte hjälpa oss bestämma den farliga dosen.

Så, på grund av ett gift, som kanske inte är ett gift, så ska människor som inte äter surströmming förbjuda dem som älskar surströmming att äta den. Jag önskar att Åsa Westlund och andra istället satt kvar vid barnbordet och åt varmkorv.

Människan kan inte uppskatta absoluta risker

Huvudproblemet till att vi inskränker våra friheter för vad som på en absolut skala är struntsaker är att vi som människor har mycket svårt att göra absoluta riskbedömningar. Relativa sådana är vi mycket bättre på. Vi glömmer hur livet brukade se ut. Våra förfäder som var jägare och samlare hade ungefär samma risk att dö som svenskar kring 1750. Risken var 80-100 gånger högre i barndomen än den är i dagens USA och 10-15 gånger högre upp till 45 års ålder. Det som levde länge levde dock till 68-78 ungefär. Den intresserade kan läsa en artikel om detta här.

Vi människor älskar också att lösa problem. Problemlösning ger oss mening i livet.

Så på savannen eliminerade vi alla risker vi kunde göra någonting åt, vilket inte var många. Säkert läger, döda alla ormar, ta bort alla getingbon, se upp för hungriga babianer, etc. I den moderna världen gör vi samma sak. Fast då vi inte har några allvarliga risker kvar går vi lös på de triviala dito.

En tredje faktor är att vi blir mycket lätt oroliga för det okända eller annorlunda, för det vi inte är vana vid. Å andra sidan, så fort vi vant oss vid något, blir det normalt och inget att bry sig särskilt mycket om.

Om någon idag skulle sätta en tvååring och en treåring på baksätet i en bil, utan att spänna fast dem, utan att sätta dem i en barnstol, själv inte använda säkerhetsbälte och sedan köra 130 på en 70- eller 90-väg skulle denne person idag bli behandlad som en psykopat, bli av med körkortet, få betala böter och kanske åka i fängelse. Min pappa brukade göra det. Precis som en halv miljon andra fäder före 1967. Det rådde nämligen fri fart utanför tätort då. Vägarna var sämre, bilarna var sämre, ingen ABS, ingen bälteslag. Vi har nu lagt till

1. Bilbälte.
2. Deformationszoner.
3. Krockkudde.
4. Bättre väghållning.
5. Mycket bättre vägar.
6. Bättre bromsar.
7. Strängare alkhollagstiftning.
8. Hastighetsbegränsningar.
9. Hårdare böter.
10. Hårdare krav på förarutbildningen i allmänhet.
11. Krav på särskild utbildning för motorcykel.
12. Krav på särskild utbildning för tung lastbil.

och mycket annat. Antalet olyckor per bil i trafik har gått ned med en faktor 7. Personligen gissar jag att detta har mycket lite med farten att göra. Sänka farten har dock blivit en käpphäst för de ständigt räddhågsna. Tidigare, innan fartkamerorna kom till, kunde man köra 130-140 på inlandsvägen upp till Gällivare. När jag körde hem min bil från Frankrike 1998 följde alla på vägen mellan Malmö och Stockholm 29-regeln, precis 29 km/h över hastighetsbegränsningen, 119 där det stod 90 och 139 där det stod 110.

Nu har man nyss sänkt hastigheten med 10 km/h på många vägar. Det ska spara in ”0,9 liv per år” i t ex Norrbotten som har ungefär 250 000 invånare. Jag antar att man genom mycket gissande försökt faktorera ut farten från alla de andra förändringar som sker. Något som inte faktoreras in är att man på t ex den motorväg som går mellan Linköping och Stockholm torde behöva nå 160 km/h innan man får intrycket av att köra bil och inte riskerar somna vid ratten.

Men antag att man faktiskt sparar in 0,9 liv per år i Norrbotten. Man har då minskat den relativa risken att dö med X procent. Säg att en åtgärd minskar risken att dö med 25 procent. Med relativa risker kan man fortsätta att minska risker med 25% ända tills man satt alla människor i vadderade burar. För deras eget bästa.

Men man kan också försöka sätta risker på en absolut skala. Medelåldern för jägare och samlare var kring 25 år, som i Sverige för några sekel sedan, på grund av den mycket höga barn- och ungdomsdödligheten. Vi kan då approximativt säga att den naturliga risken att dö är 4 procent per år. 0,9 liv sparade per år är då en minskning av den absoluta risken med (0,9/250 000)/0,04 = 0,00009 eller 0,009 procent. Vi har alltså minskat risken att dö med mindre än en elva-tusendel jämfört med den naturliga risken.

Det kanske låter mycket att säga att risken att dö ökar med 2 procent om man kör 130 istället för 100. Men detta är en relativ risk. Själv skulle jag vara beredd att acceptera en ökning av risken att dö på en absolut skala med en fem-tusendel för att få köra 130-140 istället för 90 och därmed spara in en tredjedel av restiden.

Jag har en stuga i Laxforsen, mittemot byn Jukkasjärvi, den stuga som är avbildad högst upp på min blog. Vatten på två sidor, brygga och ”badmöjligheter” i en vik av sjön Jukkasjärvi, den sjö Torneälven bildar där. Oftast är det 11°C i vattnet i juli, men 2007 var det över 18.

På 1970-talet byggdes det en massa stugor mitt inne i skogen, på vägen ner till de äldre stugorna som alla låg vid vattnet. Jag har alltid tyckt mycket synd om dem som tvingades sätta upp sin stuga mitt i en mörk skog på grund av lagen om strandskydd. Med över 100 000 sjöar i Sverige blir det nog inte så mycket mark över som är minst 200 meter från vatten. Vi ska tacka vår lyckliga stjärna att strandskyddslagen inte kom till för 200 år sedan. Då hade Torneälvens stränder varit mörk skog överallt. Att vinka från båten till grannarna eller sitta på bryggan och äta sin frukost hade inte gått. Istället hade jag suttit i en fuktig skog och slagits med mygg. I själva verket hade nog min far inte köpt någon stuga alls, och mycket få andra heller.

Om nu strandskyddet verkligen är till för att ge alla tillgång till vatten, kan man inte lösa detta på något annat sätt än att förbjuda konstruktioner längs stränder? I Storbritannien finns inte allemansrätten, men det finns bland annat en viktig sedvanerätt, ”the right of way”. Där min engelska fru växte upp fanns det många vandringsstråk, ”foot paths” som går kors och tvärs över landskapet. Markägarna är tvungna att se till att dessa hålls öppna. Ofta går de rakt över en åker eller över en tomt. Och Gud nåde den som försöker blockera tillfarterna. Fotvandrarna och deras organisationer går då till domstol, stämmer, och vinner.

Om Sverige inrättade samma system för nybebyggelse skulle man kunna tillåta hus nere vid vattnet precis som fordomdags. Inte så att hela strandkanten får göras till tomter, men kanske en tredjedel eller en fjärdedel. Längs stranden måste det dock, som villkor för bygglovet, gå ett väl framkomligt stråk som det är markägarens skyldighet att hålla öppet och rent från sly. Precis som med allemansrätten krävs det också ömsesidig respekt från dem som vandrar förbi. Finns det dessutom allmänningar för båtförtöjning för dem som vill så borde väl god vilja kunna göra att vi har tillgång till vatten både för dem som tillfälligt vistas i området eller som har en stuga eller ett permanentboende där.

Jag är inte jurist. Kanske dessa möjligheter redan finns men inte utnyttjas. Kanske är det mer en fråga om att i den kungliga svenska avundsjukans namn förhindra folk att bygga hus vid vatten än att garantera allas tillgång till det. Jag hoppas så inte är fallet.

DN, NSD

Jag är rädd att jag gett intryck av att anklaga journalister och miljöpartister för okunnighet; jag har nog gjort detta lite väl mycket i några inlägg och vill i så fall be om ursäkt för detta. Okunniga är vi allihopa. På en absolut skala är det mycket lite vi vet var och en.

Vad som egentligen upprör mig är inte okunnighet, men vad som verkar vara utstuderat ointresse att lära sig själv och att informera andra. Om jag t ex vore redaktör på SvD och behövde en miljöreporter skulle jag anställa någon med bakgrund som biolog, kemist eller någon sorts civilingenjörsutbildning, och som dessutom kunde skriva väl. Alltså någon som har kapacitet att förstå miljöfrågor i grunden och som vet vilka sorts frågor man bör ställa och vad som är viktigt.

Innan The Economist gled åt vänster för några år sedan kunde man tro på dem när de sade ”You can sometimes swear at the Economist, but you can always swear by the Economist”. Jag har den något naiva uppfattningen att när jag läser en artikel i SvD, DN, AB eller Expressen så bör det som står i artikeln faktiskt stämma överens med verkligheten. Jag skulle vilja lita på att tidningen och reportern gjort sitt yttersta för att förvalta det förtroende läsarna ger dem. Istället tänker jag numera mest på vad en före detta arbetskamrat sade när hon pekade på Aftonbladets kontor vid Globen, ”Det är där de hittar på nyheter”.

SvD har en högt prisad miljöreporter, men när jag läser hennes artiklar så får jag intrycket att hon inte riktigt begriper vad hon skriver om. Det är politiskt korrekt och ofta är kommentarerna avslagna. Man får intrycket att de avslagna kommentarerna beror på en rädsla att professorer, forskare, experter och kunniga lekmän ska skriva ner avvikande åsikter eller beslå reportern med direkta fel.

Angående miljöpartister så är ointresset också stort, eller åtminstone skulle vara det, om det som miljöpartister säger driver dem också vore deras verkliga motiv. En hel del människor har i Sverige varit livrädda för ”kemikalier” och ”strålning” sedan tidigt 1970-tal. Om det nu är så att förvaringen av kärnkraftsavfall är ett dödligt hot så är detta ett problem som måste lösas. Eftersom vi redan har avfall från 40 års drift räcker det inte med att stänga av kärnkraften, man måste också ta hand om det avfall som redan existerar. Ett konstruktivt sätt att göra detta på vore att studera och arbeta med frågan. Läsa till civilingenjör, läsa och arbeta med kärnfysik, studera geologi, vattens flöde i berggrunden, korrosionsproblem, materialvetenskap, och försöka tänka ut bättre, alternativa lösningar för avfallshanteringen.

På samma sätt borde riskbedömningar, medicin, kemi, toxikologi och biologi vara prioriterade ämnen för den som är rädd för ”kemikalier” i naturen och i vår mat.

Att detta inte hänt och aldrig kommer att hända är tämligen uppenbart. För det är inte kärnkraft eller ”kemikalier” i maten som verkar vara huvudproblemet. Vad miljöpartister ser ut att vilja är att få till ett ”småskaligt samhälle” där alla lever i en röd stuga i en by som ser ut som Katthult, med fyra kor, några grisar och hemodlade grönsaker. Om kärnkraftens risker kunde till större delen elimineras (större delen, för det finns inget som är helt säkert i jordelivet), eller om riskbedömningar gjorda av en övertygad miljöpartist till dennes förvåning skulle visa att det inte är så farligt jämfört med annat, så skulle det inte finnas någon anledning att lägga ner kärnkraften. På samma sätt, om konstgödsel och konstgjorda bekämpningsmedel visade sig vara ofarliga för djur och människor, i jämförelse med de alternativ som finns, skulle det inte finnas någon anledning att lägga ner det storskaliga jordbruket.

Så det som irriterar mig är inte allas vår okunnighet utan att de som utger sig för att informera andra i medierna, eller som har väljarnas förtroende, inte gör sitt yttersta för att förvalta detta ansvar.