Jag har tidigare argumenterat för familjepolitikens avskaffande och att denna skulle kvittas mot momsens avskaffande, eftersom momsen, som en medvetet dold skatt, är bland de oärligaste skatter vi har. Men kanske är det enklare att försöka se hur skatterna kan sänkas om man istället börjar med att ge sig på inkomstskatterna och arbetsgivaravgifterna. Här kommer därför lite idéer som kanske förefaller extrema idag, men som ur ett historiskt perspektiv är tämligen normala. Jag finner det fascinerande hur mycket man snabbt bör kunna sänka skattetrycket, bara man begränsade det offentligas utgifter till saker som det faktiskt kan utföra.

Det första man måste hålla i åtanke är att det i ett lågskattesamhälle skulle doneras mängder av pengar till välgörande ändamål som t ex sjukhus, bibliotek, och ålderdomshem. Vi vet att det var så det gick till i Sverige fram till efter kriget, fram till dess skattetrycket och välfärdsstaten dels tog av människor deras pengar, och dels trängde undan dem som frivilliga aktörer på dessa områden. Vi vet också att detta sker idag i länder som har lägre skattetryck än vårt. Vidare vet vi, eller borde vi veta, att ju rikare människor är, ju större andel av sina inkomster tenderar de att donera. Tyvärr har många människor en tendens att behandla ”de rika” som om de vore en främmande, fientlig folkstam. Den kategori människor som på så vis behandlar en del svenskar som om de vore onda, är tyvärr ofta oemottagliga för argument om motsatsen. Men exemplen från historien är otaliga. Sophiahemmet, Sveriges första privata sjukhus, invigt 1869, är ett äldre sådant, resultatet av en donation på 160 000 kronor av drottning Sophia och Oscar II.

Sammantaget betyder detta att det i ett lågskatte-Sverige årligen skulle skvalpa omkring minst 2 procent, kanske 5 procent, eller mer av BNP, dvs 80, 200 eller fler miljarder kronor, som söker utlopp för att hjälpa dem som har det svårt, som drabbats av en kostsam sjukdom, förolyckats, eller som t ex behöver dyr vård i livets slutskede.

Den totala kommunalskatten var 2017 totalt 32,12 procent av lönen, varav 20,75 procent var kommunalskatt och 11,36 procent var landstingsskatt (avrundningsfel i SCBs beräkning).

Lägg ner landstingen

Offentlig sjukvård kan helt enkelt inte fungera annat än uselt. Sjukvård är ett koordinationsproblem som är många gånger för stort för en byråkrati att hantera. Detta har jag skrivit om lite mer här. Både offentlig drift som i Sverige, och system genomsyrade av statliga regleringar som i Sverige och USA ger dåliga resultat till absurt höga kostnader.

Så vi lägger ner landstingen, säljer sjukhusen, vårdhemmen och annat till högstbjudande. Kvar blir det privat sjukvård, som är bättre, och som troligen kostar ca 4 procent av BNP, baserat på det mest privata alternativ som finns kvar i världen, systemet i Singapore.

När landstingen är borta är alltså kommunalskatten i snitt nere på 20,75 procent av lönen. Dessutom har de totala kostnaderna för vård gått ner med drygt 7 procent av BNP.

Kapa i kommunernas budgetar

Kommunernas budgetar är fördelade som visas nedan enligt Sveriges kommuner och landsting.

Ge alla barn en god utbildning

För att alla barn, faktiskt kanske ens något barn i Sverige, ska få god utbildning måste den offentliga inblandningen i skola och anna utbildning i princip upphöra. Detta är föremålet för min bok Education Unchained.

Kommunerna spenderar 14,2 + 16,9 + 6,4 + 3,7 procent = 41,2 procent av budgeten på utbildning av olika slag. För en löntagare blir det 0,412 x 20,75 procent = 8,55 procent till som försvinner. Kommunalskatten är alltså nu nere i 12,2 procent.

Föräldrar som nu måste betala själva kommer att kunna hitta långt bättre, men privata skolplatser till sina barn, till mindre än hälften av de ca 8000 kronor i månaden, 12 månader om året, som kommunala skolplatser i snitt kostar.

Se till att gamla och funktionshindrade får god omsorg

Lika lite som en byråkratisk organisation kan bereda sjuka god vård, än mindre utan köer, lika lite kan det offentliga sköta äldreomsorg och omsorg om funktionshindrade med någon störrre framgång. Med andra ord försvinner 18,4 + 11,0 procent = 29,4 procent ytterligare av den kommunala budgeten. De kommunala utgifterna kapas med ytterligare 6,1 procentenheter och är nere i 6,1 procent.

Övrigt att skära i kommunernas budgetar

Kommunerna ger ekonomiskt bistånd och har utgifter för individ- och familjeomsorg. Då jag anser det otillbörligt att någon som lever på bidrag har mer än en tredjedel av vad en fattigpensionär får, diskuterat här, så kommer för det första budgeten för ekonomiskt bistånd kapas drastiskt som en första effekt, och för det andra en stor del av dem som får bistånd istället börja arbeta. Låt oss anta att posten sjunker från 2,1 till 0,5 procent.

Kommuner bör helt enkelt inte pyssla med familjepolitik, inklusive med daghem. Då försvinner ytterligare 4,6 procentenheter. Och affärsverksamhet är inte heller något för kommuner. Totalt försvinner då 1,6 + 4,6 + 3,8 procent = 10 procent.

Låt oss vidare anta att vi kan skära bort 25 procent i ”Övrigt”. 0,75 x 19,0 procent = 14,25 procent. Lägg till 0,5 procent och avrunda uppåt och vi får en kommunalskatt som endast är 15 procent av den nuvarande i snitt, eller 3,1 procent, ner från den totala summan om 32,12 procent. Med andra ord en minskning med 29 procentenheter. Den som tjänar 25 000 i månaden får därför 7 250 kronor mer i månaden att röra sig med (bortsett från saker som komplicerar kalkylen som jobbskatteavdrag, RUT, etc). Denna summa ska givetvis delvis betala för de tjänster som fallit bort, men dessa kommer återigen att vara mindre än hälften så dyra och långt bättre än dagens.

Avskaffa de sociala avgifterna

Då staten inte heller kan sköta pensioner på ett tillfredsställande sätt, eller arbetslöshetsförsäkring, så försvinner alla sociala avgifter. Om de är 31,42 procent på lönesumman så ökar den reella lönen för den som tjänar 25 000 kronor i månaden till 32 855 kronor, eller med 7 855 kronor.

Den som tjänar 25 000 kronor i månaden får alltså 15 105 kronor extra i handen. Högst en tredjedel av de 7 855 kronor som gick till sociala avgifter för bland annat pensioner kommer att spenderas på privata pensioner och privata socialförsäkringar.

Utan sociala avgifter blir den genomsnittliga kommunalskatten 3,1/1,3142 procent = 2,4 procent av den verkliga inkomsten.

Avskaffa statsskatten och lite annat

Statsskatten inbringade 55,6 miljarder 2017 (inklusive värnskatten förefaller det). Om denna avskaffas måste jobbskatteavdraget givetvis också avskaffas, vilket låg på 104 miljarder. Så plus 48,4 miljarder för statskassan.

Sedan har vi utgifter som borde avskaffas, att ersättas av frivilliga insatser om sådana finns, som internationellt bistånd (vilket, förutom för (ibland) rent katastrofbistånd alltid skadar mottagarlandet, netto), 32 miljarder, migration 41 miljarder, jämställdhet och nyanlända invandrares etablering, 19 miljarder. Dessa avskaffas mycket för att få Sverige att hålla ihop, för att faktiskt få till integration och assimilering av nyanlända. Till sist har vi utgifter för ekonomisk trygghet för familjer och barn om 86 miljarder. Ta bort ca 80 av dessa miljarder eftersom familjepolitiken avskaffas.

Mycket mer går att skära i statsbudgeten, men det får bli en diskussion för en annan gång. Totalt får vi t ex 48,4 + 32 + 41 + 19 + 80 miljarder = 220 miljarder. Skatten på kapitalinkomster är 87,2 miljarder, så låt oss avskaffa dessa. I symmetrins namn försvinner då också ränteavdragen om ca 32 miljarder kronor. Här (eller redan säger nog den som kan skattesystemets intrikata detaljer) börjar det bli krångligare att hålla reda på debit och kredit än jag har kraft med. Men klart är att vi med dessa kapningar i utgifterna  kraftigt kran skära även i ett urval av andra skatter som momsen, företagsskatter, mm.

Skatter på arbete är skatt på självorganisation

En marknadsekonomi är i det mesta ett självorganiserat system. Välstånd och uppfinningar kommer till via en evolutionär process. Konkurrens är, för att citera Hayek,  ett sätt att upptäcka nya saker.

Detta innebär att

1. ju bättre lagarna är för att främja självorganisation (skyddad äganderätt, rätt att fritt köpa och sälja varor och tjänster, skyldighet att ersätta andra för den skada man orsakar dem),
2. ju lägre skattetrycket är, och
3. ju färre regleringarna av ekonomin är,

desto fortare kan ekonomi och annat välstånd öka. Ett lågskatte-Sverige skulle få en explosionsartad ekonomisk årlig tillväxt, flera procentenheter högre än idag.

En otroligt destruktiv, men osynlig effekt av att lägga skatter och sociala avgifter på lönen är att dessa är skatter på frivilligt samarbete. Sådana skatter förklarar bland annat en (liten) del av de saker som idag utförs i företagsform. Inuti ett företag försvinner skatten på samarbete i stor utsträckning eftersom skatten endast betalas efter att kostnaderna dragits av.

Utan skatter, eller med en otroligt låg skatt, försvinner dessutom allt svartarbete. Mycket hobbyarbete försvinner också. Det finns t ex ingen anledning längre till att själv, mödosamt, och ofta utan mycket till kunskap, arbeta på sitt hus, istället för att anlita ett proffs.

Om vi också avskaffar momsen på tjänster återstår mindre än 3 procent i kommunalskatt som den totala skatten på arbete, på frivilligt samarbete. Den kan synas liten, och man kan kanske låta den vara, men det finns dessutom andra sätt. Ett togs upp av den svenske ekonomen Knut Wicksell i slutet av 1800-talet, att göra delar av skatten frivillig.

2,4 procent på en månadslön som förr var 25 000 kronor, men som nu skulle vara 32 855 kronor, blir 788 kronor i månaden. Låt oss istället pröva med en fast skatt om 500 kronor i månaden, densamma för alla vuxna. Dessutom kan man betala ett valfritt belopp.

Detta vore ett system där det faktiskt är häftigt att betala skatt. Som Wickell påpekade bör troligen frivilliga belopp gå till specifika ändamål. På modernt vis skulle man kunna säga att kommunerna bedriver ”crowd funding” för att bygga ett nytt badhus, en brandstation, eller finansiera biblioteken.

Inför en pensionsskatt och bygg upp pensionsfonder

I Sverige har vi ett pensionssystem som till viss del är ”pay as you go”, dvs staten fonderar inga medel, utan de som betalar in pengar finansierar direkt de pensioner som betalas ut. Skulle vi därför avskaffa alla inbetalningar av sociala avgifter, utan att kompensera, så skulle vi inte kunna göra några utbetalningar för folkpensionen heller.

Detta är något som måste hanteras, förslagsvis genom en skatt dedicerad för pensioner. Totalt kanske det rör sig om motsvarande 25-30 års inbetalningar. Dels för dem som idag är pensionärer, dels i stigande grad, ju närmare de kommer pensioneringen, för dem som har mindre än säg 15 år kvar av arbete. Sådana fonder skulle kunna finansieras via en statlig löneskatt, eller genom att t ex att momsen inte sänks i samma grad som vi skulle vilja se. Enligt ovan borde en löneskatt vara något man undviker så länge det bara är möjligt.

Samtidigt vill vi nog bli av med detta problem å det snaraste. Därför borde vi under förslagsvis en tioårsperiod, kanske under något längre tid, bygga upp fonder av pensionsmedel så att systemet därefter blir självgående. Det bör vidare växlas över så att de fonderade beloppen gradvis förvandlas till individuella pensioner.