Min bok Education Unchained – What it takes to restore schools and learning kommer snart att komma ut på svenska, realistiskt under slutet av mars. Det finns nu länkar till den i webbutiken där den går att förbeställa. Det går att beställa enstaka exemplar, med eller utan dedikation. Jag säljer också trepack och sexpack till ett något reducerat pris. Den kommer också att säljas i ebokhandeln.

Befriad utbildning är en mycket annorlunda bok om skolan. Mycket radikal, men samtidigt en bok som brukar övertyga läsare, inklusive lärare. Den tar ett omtag från början: Vad är skola? Vad är utbildning? Vad är skolans och utbildningens historia? Hur kommer det sig att vi tänker som vi gör kring detta? Och hur bör vi, måste vi gå till väga för att ge barn bättre utbildning?

En svensk gymnasielärare i Norge skrev om den när den var i manus att

ditt manus är bland det mest intressanta jag har läst på många år, alla kategorier. Fantastiskt innehållsrikt och något av en uppenbarelse för mig som har tänkt i diverse traditionella banor runt skolreform och vad som borde göras med ett system som uppenbarligen inte fungerar överhuvudtaget.

 

David C Geary gav mig följande baksidestext:

Erik Lidström has provided us with a heretical, but brilliant exposé of modern education. There is wide agreement that the modern, bureaucratic school system does not work well and is subject to a never-ending cyclical spate of reforms that often make matters worse. By combining economics and evolutionary theory with an intriguing account of the educational system and outcomes before and after government organized schooling, Lidström makes a cogent and thoughtful argument for a ground-up, market-based approach to education. No doubt, the thesis will irritate and offend many educators, but this is all the more reason to read the book and seriously reflect on Lidström’s proposals.–David C. Geary, PhD, curators’ professor, Thomas Jefferson Professor, Department of Psychological Sciences, University of Missouri

Den blev också “Recommended” som lärobok av Choice Magazine 2016, ungefär Bibliotekstjänst för amerikanska universitet.

Vad som nu kommer på svenska är vad som skulle ha blivit den andra engelska upplagan, med några små tillägg som berör Sverige. Tyvärr bestämde sig redaktören, av skäl jag inte fått förklarat för mig, att omformulera mycket i boken, inklusive citat. Jag har nu återtagit rättigheterna. Det kommer att komma en tredje upplaga på engelska någon gång, men det är en annan historia.

Min bok är återigen mycket radikal, och därför lite svår att kort sammanfatta utan att den låter förenklad. “En valvbåge” skrev en svensk läsare, sin egen sammanfattning. Boken behandlar mycket, men är ändå ganska kort, omkring 250 sidor.

Jämfört med den första upplagan har jag för det första lagt till en fördjupad diskussion om nivågruppering och varför att undervisa alla tillsammans, som i den svenska grundskolan, drabbar de svagaste eleverna oerhört hårt. På grund av detta lär de sig ofta ingenting alls i skolan under 12-13 års närvaro.

Jag har också tagit boken till sin logiska slutpunkt genom att i två nya kapitel också behandla högre undervisning och forskning.

Detta publicerades ursprungligen i Medborgarrättsrörelsen i Sveriges (MRRS) tidskrift Nr 1-21.

Definitioner är viktiga, åtminstone om man vill veta vad man själv och andra talar om. Termen liberal omges av oerhörd förvirring och det är inte bara en kamp mot väderkvarnar att försöka mejsla ut vad den innebär. För idag förefaller få riktigt veta vad de ens själva menar när de använder politiska etiketter, åtminstone inte beträffande verkliga eller förmenta meningsmotståndare.

Det kan vara lämpligt att ta avstamp i en reservation skriven av folkpartisterna i Stockholm och Göteborg (som till min egen förtvivlan kallar sig liberaler). Min numrering:

(1) Vi är Sveriges liberala parti. Vårt uppdrag är att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv.

Under århundraden har liberaler identifierat, bekämpat och rivit hinder för människans frihet. Dessa insatser har lagt grunden till mycket av dagens samhälle, och arbetet fortsätter. Liberalerna ska fortsatt vara ett parti som driver på för (2) socialliberala reformer inom alla politiska områden.

(1) kan varje riktig, sann, eller, om etiketten föredras, ursprunglig liberal hålla med om. Här har vi David Hume, Edmund Burke, Adam Smith, James Madison, Alexander Hamilton, med flera. Det är alltså statens uppgift att värna liv, privat egendom och frihet under lagen, en lag som minimerar tvånget i samhället så mycket som möjligt, och som följer rättsstatens principer, att vi för varje handling i förväg med god precision kan räkna ut hur staten ska agera.

Libertarianer anser ofta att allt tvång ska elimineras, men liberaler påpekar för det första, i Burkes och Smiths efterföljd, att vi alla beror av varandra, både här och nu, och gentemot våra förfäder och efterlevande. För det andra, att det krävs ett visst mått av tvång (som polis och domstolar) för att förhindra annat tvång (som stöld eller bedrägeri, eller en invasion av vårt land). Vi kan därför endast efter bästa förmåga minimera graden av tvång.

Rättsstatens princip, att vi i ska kunna räkna ut i förväg hur staten kommer att agera, gör till exempel att dagens behov om att ansöka om bygglov är inkompatibelt med en rättsstat; vi kan inte på förhand veta hur byråkrater ska besluta. Detta innebär inte att restriktioner, som miljöskydd, är antiliberala, endast att vad som gäller för en bit mark måste vara klart utannonserat för varje ägare, och inte bero av beslut av tjänstemän eller politiker.

Liberaler talar ofta om en personlig sfär, ett område inuti vilket vi människor ska få själva bestämma, och där vi också ska stå för de misstag vi begår. En personlig sfär är en princip som implementeras på ett komplicerat vis genom lagar där mängder av kompromisser och komplikationer ingår. Ingenting är enkelt vad beträffar mänskliga relationer och vi beror hela tiden av varandra. Min personliga sfär är en kompromiss med din och alla andras personliga sfärer.

Trots allt är dock åter tanken om en personlig sfär en princip. Detta gör att själva existensen av familjepolitik är inkompatibel med liberalismen. Detta eftersom familjepolitik har som princip att förtrampa tanken på en personlig sfär. Staten ska ju styra och råda över dess kärna, familjen.

I ett sant liberalt samhälle ägnar sig staten åt polis, rättsväsende, försvar, att värna gränsen till vårt land; vi medborgare är kollektiva ägare till landet Sverige, inga andra. Men inte åt mycket mer.

Men sedan, i folkpartisternas text (2) görs en tyst tvärvändning. Här sker den inte så lite lömska glidningen från sann liberalism till en av dess diametrala motsatser, socialliberalismen.

Enligt socialliberalismen betyder inte fri längre rätten att få forma sitt eget liv, punkt. Istället betyder det att staten, underförstått ”vi”, underförstått socialliberaler, till att börja med ska ”jämna ut spelplanen” så att alla har ”lika mycket” och att de sedan ”får välja” vad de vill.

För det andra innebär socialliberalismen att staten, underförstått socialliberaler, sedan ska se till att alla ”väljer fritt”, vilket i socialliberalers ögon betyder att vi i allt gör som socialliberaler själva skulle göra, eller säger att de skulle göra.

Socialliberalismen uppstod i slutet av 1800-talet efter att liberalerna, med vår finansminister Johan August Gripenstedt i spetsen, avreglerat Sverige, infört näringsfrihet och frihandel. De ”nyliberala” (som socialliberalerna då kallades (!), ytterligare en begreppsförvirring) upptäckte att fria människor gjorde annat än de själva ansåg att de skulle göra. Så istället för att lämna medborgarna ifred började de förespråka skatter, bidrag och förbud för att göra människorna fria. ”Tvinga människorna att bli fria”, som Rousseau uttryckte det.

Det mest arketypiska exemplet på socialliberalismen är nog dess önskan att förbjuda alkohol. Men det finns givetvis annat. Socialliberalerna förespråkar familjepolitik där alla barn ska sättas på dagis. Staten ska fostra barnen och föräldrarna ska bli ”fria” genom att arbeta heltid när barnen är små.

Ett annat socialliberalt exempel på ”frihet” är skolplikten. Barn tvingas gå i skolor, inte för att i första rummet få utbildning. Nej, i skolan går man först och främst för att just gå i skolan. Utbildning är något sekundärt. Därav att Jan Björklund drev igenom det i stort sett totala förbudet mot hemundervisning.

Liberalism och socialliberalism är alltså sina diametrala motsatser, något som folkpartiet till ganska nyligen var ganska väl medvetet om. Tyvärr har ytterligare källa till begreppsförvirring tillkommit från USA. USA grundades i slutet av 1700-talet av liberaler som James Madison, Thomas Jefferson, George Washington, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton.

Men begreppet ”liberal” började inte allmänt användas i Europa och i mycket av resten av världen förrän ganska sent, och inte alls i USA. Så de progressiva i USA, socialliberaler, hittade där omkring 1900 ett ledigt ord, med positiva konnotationer och anammade det. Svenskar, som ofta inte har någon större förståelse för USA, och som på grund av skolans kollaps, ofta inte känner den svenska historien särskilt väl heller, tar nu till sig en malplacerad amerikansk nomenklatur.

Representativ demokrati är tyvärr något ganska komplicerat. Delvis på grund av alla de ingående ingredienserna och de många bakomliggande idéerna. Men också för att de flesta har tankar och förhoppningar om representativ demokrati som inte stämmer eller ens kan fås att stämma. I min bok söker jag reda ut begreppen på längden och på tvären, och det på ett sätt som man mig veterligt inte hittar någon annanstans.

Alexander Bard tyckte mycket om min bok, något som gör mig glad, och det gjorde också Patrik Engellau i Det Goda Samhället.

Jag har skrivit en kort introdution till boken på min sajt undertallen.se och den går också att beställa direkt från mig där via min webshop. Boken finns även i nätboklådorna, men beställer du direkt stödjer du mig bättre som författare, och så kan du även  få den signerad och köpa flerpack till reducerat pris. Till exempel för att ge bort eller för att skapa en bokcirkel.

Jag arbetar mig duttvis genom sociologisk  litteratur och har ganska nyligen stött på den lysande men lite krävande Raymond Boudon. Boudon  klargjorde en del begrepp för mig, begrepp som jag kände igen utan att helt ha rätt etiketter på dem, och som jag tror många andra också ser som ganska självklara. Åtminstone när man tar ett begrepp i taget. När det gäller att sätta samman dem blir det tyvärr ofta svårare att hålla ordning på tankarna.

Det finns (åtminstone) två sätt att studera mänskliga samhällen, som inom sociologin. För det första den metodologiska individualismen. För det andra ett holistiskt sätt. Enligt den metodologiska individualismen (som hos Max Weber, Raymond Aron, Boudon, delvis Karl Marx, och tidigare Tocqueville) studerar man hur individer beter sig, deras motivationer, deras incitament, och söker förklara hur individuella beteenden tillsammans ger storskaliga samhälleliga effekter.

Detta kräver att man förstår vad som sker på individnivå, och att man sedan via systemanalyser undersöker och söker förstå vad de kollektiva effekterna blir. Ibland leder tyvärr rationellt handlande på individnivå till makroskopiska konsekvenser som ingen önskade sig. Men det finns ingen perfektion i mänskliga samhällen. Utopia betyder inte för inte “ingen plats”.

Den andra metoden, den holistiska, ser vi till exempel hos Marx (som inte var konsekvent), Pierre Bourdieu och Michel Foucault. Här ingår ingen analys av individers motivation, utan här behandlas kollektiv som “arbetarna”, “de fattiga”, “flyktingar”, “samhället” som om de existerar oboeroende av individen. På något mystiskt vis antas det att det till exempel är “samhällets fel”, eller “den vite mannens fel” att ditten eller datten händer.

För den som inte är mystiker eller primitivt religiös så framstår den holistiska metoden som rent svammel. Tyvärr dominerar den dock totalt inom svensk kriminalvård, svensk skola, inom akademien, bland politiker, och hos vad som i Sverige räknas som intellektuella.

Men hur absurd den holistiska metoden än är så är det ändå mycket lätt att ramla in på den. Så fort vi människor börjar resonera om kollektiv, som fattiga, rika, muslimer, kristna, judar, arbetare, flyktingar, osv, så tenderar människorna av kött och blod att försvinna bort ur sinnet. Den kollektiva entiteten får ett eget liv, och egna egenskaper, återigen som om den existerade oberoende av de ingående individerna.

Men varje verklighetsgrundad analys av ett samhälle måste bygga på en förståelse för individers situation, motivationer, incitament. Att dessa individer formar kollektiv som i sin tur påverkar oss som individer är en del av denna analys. Om man vill att Sverige ska hänga ihop måste man vidare enligt en sådan analys se till att rätt sorts individuellt beteende premieras. Och med rätt sorts beteende menas här beteenden som är sociala och fredliga gentemot de flesta andra. Att fredligt samverka med andra måste premieras, att inte göra det straffas, eller åtminstone inte belönas.

Här ingår att man ansvarar för sina egna handlingar, drar fördel av det man lyckas med och får dras med konsekvenserna av det man misslyckas med. Att arbete och sparande lönar sig, att lättja och slöseri straffar sig. Att det ska vara synnerligen fördelaktigt att skaffa sig ett arbete och bostad innan man skaffar sig barn. Att det blir ekonomiskt och socialt mycket problematiskt att skaffa barn utan att kunna försörja dem. Att det premieras att föräldrarna tar hand om sina barn under hela deras uppväxt.

Som en första approximation får man då ett samhälle som hänger ihop, och detta oavsett om man börjar med ett kulturellt homogent Sverige av anno 1980, eller med ett Sverige med stora främmande kulturella minoriteter som idag. Etniska konflikter är en allvarlig komplikation i Sverige, men även etniska grupper består av individer. Och det är individernas individuella incitament som man måste angripa för att Sverige ska hänga ihop.

Det kan igen förstås hända (som den metodologiska individualismen ger många exempel på) att god vilja på individnivå ger resultat som ingen önskar sig. Men det ska mycket till för att systematiskt asociala incitament på individuell nivå, hos miljoner människor, ska leda till en kollektivt önskvärd situation.

Vad krävs det för att incitamenten ska vara de rätta på individnivå för socialt beteende? Ingridienserna är klassiska. De är de som gjorde Sverige till ett rikt, socialt sammanhållet land.

Ett fungerande rättsväsende så att brottsligt handlande straffas snabbt och säkert. En värnad äganderätt så att man får behålla det man arbetar för. Här ingår låga eller inga skatter på arbete, och låga, helst obefintliga skatter på sparande, gåvor, arv, ägande.

Det får inte existera direkta incitament för asocialt beteende. Det får därför inte utgå bidrag för att inte arbeta, summor som inte är försäkringar som man själv, som individ, har betalat för. Alltså, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, och också vård av handikappade måste vara individuella ansvar. Annars uppstår ett incitament till att inte anstränga sig eller att rent av fuska.

Inom parentes måste man här notera att, för det första, inga allvetande, gudalika socialarbetare existerar som kan avgöra ifall någon fuskar eller inte, ifall någon “kan” försörja sig eller inte. För det andra, skulle någon objektivt kunna avgöra detta, så tar man bort varje skärva av möjlighet som kan återstå för den som kan försörja sig endast lite. Man omvandlar därmed de som redan har det svårast till garanterade socialfall.

Det får inte existera incitament för att skaffa barn utan att kunna försörja dem, eller lämna sin make/maka och låta det allmänna helt eller delvis betala för barnen. Alltså, det får inte existera offentliga bidrag till ensamstående föräldrar, eller boyta till lägre eller ingen kostnad för den som har barn. Rättsväsendet ska vidare söka upp och i förekommande fall straffa den förälder som inte bidrar till sina barns försörjning.

Jamen, blir invändningen, utsatt grupp X (som ensamstående föräldrar, flyktingar, handikappade, arbetslösa) lämnas vind för våg. Njae, blir svaret. Utan persversa, asociala incitament blir det för det första långt färre ensamstående föräldrar, flyktingar, handikappade, arbetslösa, med flera. För det andra visar all erfarenhet att i ett väl fungerande samhälle träder frivilliga in, som släkt, vänner, och andra medborgare. Det bildas enorma frivilligorganisationer, det som i Sverige kallades för folkrörelser. De perversa, asociala incitamenten som välfärdsstaten orsakat har tyvärr sedan några decennier dödat dem i stort sett allihopa. Endast en skärva består i idrottsrörelsen och på några andra håll.

Svenska för invandrare, SFI, är ett illustrativt exempel. Om man kommer till ett Sverige med obefintliga bidrag så har man ett intresse av att lära sig språket. God svenska ger bättre och högre avlönade arbeten. Man har då god anledning att studera på kvällarna efter jobbet, att söka lära sig svenska på jobbet, och att eventuellt betala för kurser i svenska.

SFI fungerar på omvänt sätt. Om man inte kan svenska får man bidrag. Man går då i SFI. Så länge man inte lär sig svenska i SFI så får man bidrag. Lär man sig svenska så får man klara sig själv. Många gör det och sliter hårt. Men snart en miljon arbetsföra gör det inte.

Vad jag sammantaget påstår här är att ett sammanhållet Sverige snabbast (tyvärr troligen endast inom 20-40 år idag) åstadkoms genom att skattetrycket tas ner mot de 6-8 procent av BNP vi skulle få ifall det offentliga endast skötte sin kärnverksamhet. Utan “omfördelning” eller välfärdsstat.

Det finns förstås en teoretisk möjlighet att asociala incitament för individer ska ge kollektivt sociala utfall. Man vill ju så gärna tro att goda, offentliga insatser ska ge goda resultat. De flesta anser därför att det är för “extremt” att avskaffa bidragen. Istället vill de ofta se “smarta” bidrag. Tyvärr har ingen visat hur de smarta bidragen till sina effekter skulle skilja sig från de dumma eller dummare dito vi har idag.

Så argumenten mot en stat som endast ägnar sig åt sin kärnverksamhet är bland annat ungefär:

1. För extremt.
2. Vi måste “satsa mer på integration”.

Men ingen förklarar på skruv- och mutternivå hur “satsa på integration” översätts till integration. Eller knappt vad de menar med “satsa på integration”, annat än mer av bidrag, insatser, åtgärder av samma sort som provats i ungefär 50 år. För håller man sig till den holistiska synen så översätts genom magi god vilja till goda utfall. Frågan “hur då?” ställs i princip aldrig och besvaras än mer sällan.

I Sverige är vi stolta över vår demokrati. Vi vill dessutom att den ständigt ska fördjupas och breddas och gärna spridas till andra länder. I regeringen har vi en demokratiminister. Vi talar högtidligt om den allmänna, lika rösträtten.

Om något som demokrati är så viktigt så måste väl i stort sett alla medborgare ha en klar uppfattning om vad det innebär?  Frågan “vad är demokrati?” borde väl ha ett svar, som, även om det inte nödvändigtvis är enkelt, alla från mellanstadiet och uppåt kan beskriva? Tyvärr inte. Istället leder en sådan fråga oftast till en form av rundgång, till tal om att demokratin bör fördjupas, breddas och värnas. Men om få kan sätta fingret på vad demokrati är, så är det väl svårt att fördjupa, bredda eller ens värna den? Värna vadå?

I min kommande bok, Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras, som ni kan förbeställa här i webbutiken, börjar jag för det första om från början och reder ut begreppen. För det andra kommer jag med rekommendationer om hur just jag anser att Sveriges statsskick bör reformeras. Om läsaren håller med om dessa förslag är förstås en annan sak, men de är inte gripna ur luften utan baseras på lång, mycket lång erfarenhet, både i Sverige och i andra länder, och på mycket funderande kring vad som fungerar, vad som leder fel, och kring alla de faror som lurar.

Boken har tio kapitel. Det första kapitlet är en inledning. I kapitel två ger jag en kortfattad svensk författningshistoria så att läsaren bättre kan följa med i resten av boken. Kapitel 3 är också lite av en inledning. Vi diskuterar där varför demokrati är så viktigt. Det finns många rationella anledningar till varför demokrati är ett gott system att styra ett land med. Men jag kommer att söka övertyga läsaren att vår demokrati dessutom har blivit en ritual där vi håller fast vid ceremonier som att stoppa en valsedel i ett kuvert, och kuvertet i en valurna, utan att tillräckligt fundera över hur valakten sedan, kanske, påverkar hur Sverige styrs. Denna rituella aspekt gör bland annat att vi får det svårt att tänka klart kring demokrati.

I kapitel fyra diskuterar jag direkt demokrati, som i det antika Aten, demokrati i ursprunglig bemärkelse. Det sägs ofta att detta är en enstegsprocess, att folket samlas och tar beslut tillsammans. Ja, men det är mer än så för folket genomför också besluten. Det finns ingen stat i vad som felaktigt kallas för en stadsstat. En stadsgemenskap är en bättre översättning. Så en direkt demokrati är verkligen ett folkstyre. Folket styr självt.

Vad vi numera har är något annat, en representativ demokrati. Gemensamt med en direkt demokrati har den representativa demokratin dels ordet demokrati och dels brett folkligt deltagande. Men tyvärr knappt något annat. Folket styr inte i en representativ demokrati. Vi väljer istället representanter, och i ett parlamentariskt system som det svenska utser dessa, eller tolererar dessa en regering. Vi har dessutom en stat, kommuner och landsting. Kedjan mellan hur vi väljer och vad som sedan händer är mycket komplex. Kapitlet går igenom mängder av aspekter av detta.

Kapitel sex handlar om rättsväsendet. Ett rättsväsende är bland annat något som stöttar det politiska systemet och samverkar med det. Det finns en hel del som vi borde göra på detta område för att radikalt förbättra vad vi har.

Kapitel sju handlar om republik, maktdelning, diskuterar det amerikanska exemplet, och vidare parlamentarismen. Republik betyder inte ett system där en person har titeln president, det är mycket mer komplicerat än så, och mycket mer intressant. Och det behöver inte vara en motsats till monarki. Vi diskuterar hur Sverige gått från maktdelning till ett system där detta avskaffats och problemen och riskerna det medför.

Innehållet i kapitel åtta är kanske det svåraste i boken att övertyga läsaren om, det som riskerar vara mest kontroversiellt. Sverige, och det som fanns innan Sverige, hade i över tusen år, fram till parlamentarismens genombrott i början av 1900-talet, en begränsad kungamakt, i landslagen enligt dess konungaed, vidare i en eventuell konungaförsäkran, och senare i regeringsformen. Men den svenska riksdagens makt har aldrig varit begränsad, annat än tillfälligt, enligt riksdagens egen vilja. Det är vidare konceptuellt svårt för oss svenskar att acceptera att det finns sådant som “vi” inte får, eller bör göra “tillsammans”. Kanske detta går att lösa, kanske det går att arbeta sig runt det, eller så är det en kulturell omöjlighet.

Kapitel nio diskuterar några särskilda problem som den svenska representativa demokratin lider av. Kapitel tio avslutar med ett förslag på hur ett framtida statsskick skulle kunna se ut med maktdelning mellan styrande, lagstiftande och dömande makt. På hur den representativa demokratin kan bättre säkras och förankras.

Boken kommer att vara på omkring 240 sidor och kommer preliminärt ut i oktober. Om jag finge önska mig något så är det att denna bok bidrar till en verklig författningspolitisk debatt i Sverige, en debatt som diskuterar principer och inte bara taktiska överväganden. Vi har i mina ögon inte haft en sådan sedan december 1865, då beslutet togs att ersätta den gamla ståndsriksdagen med tvåkammarriksdagen.

Det klankas en hel del på regeringen just nu beträffande corona, på att långt fler dör i Sverige per capita än i andra länder. På att myndigheterna gick ut med rekommendation om att inte använda munskydd, på att gamla människor får besök av ett tjugotal olika människor via hemtjänsten under en månad, som om man från regeringens och kommunernas sida verkligen ville försäkra sig om att alla skröpliga äldre ska få corona. Och på att ett tidigare enormt och imponerande civilförsvar är nerlagt.

Allt detta är sant, men man får av detta inte dra slutsatsen att Sverige inte styrs av experter. Anders Ygeman, tvåa i matematik och gymnastik, 2,7 i betygsmedel från social linje är en expert. Likaså Lena Hallengren, utbildad till lärare, aldrig arbetat som lärare eller med något annat än politik enligt sitt CV. Likafullt är hon expert. Likaså statsminister Stefan Löfven, tvåårig ekonomisk linje, icke fullföljd svetsarutbildning, arbete på Hägglunds, fackpamp.

Ändå så är de, deras kollegor i regeringen, deras statssekreterare, och medlemmarna i den förra borgerliga regeringen experter. Inte på att styra ett land förstås. Där utgör de, såvitt jag kan bedöma den sämsta ledning Sverige har haft sedan Ingjald Illråde som ska ha levt mot slutet av 600-talet och då brände inne ett antal småkungar. För mig är dagens regering sämre än Hattarna 1741-43 som startade anfallskrig mot Ryssland för att återerövra vad Sverige hade förlorat vid freden i Nystad 1721. Men utan att rusta och öva armén. Trots detta idiotiska beslut fanns det samtidigt en viss underliggande begåvning och erfarenhet.

Varför dagens politiker är sådana klåpare på området styra ett land har jag försökt reda ut i en längre sak som finns här.

Istället är dagens politiker experter på att vinna val och på att göra det genom att ge vaga löften om saker där den vanlige väljaren inte har något att jämföra med. Som “bättre skola” när man driver nästan all skola i offentlig regi och hårt reglerar friskolorna. Eller “tryggare vård” när landstingen i stort sett har monopol. Eller än vagare, “värna välfärden”. Vad i hela friden betyder det? Vem vet? Men det spelar ingen roll. Här gäller det bara att inge störst förtroende på ett område där varken politiker eller väljare egentligen har någon aning om vad som avses.

Regeringens ledamöter och alliansens ledande politiker gick i princip alla med i politiska ungdomsförbund under tonåren. Därefter har de “arbetat politiskt”, men, förutom korta avbrott för en del, aldrig arbetat. I ungdomsförbunden har de lärt sig ställa ordningsfråga i ordningsfrågan, de har lärt sig armbåga sig fram, de har varit obrottsligt lojala utåt på alla områden som räknas, medan de kämpat om makten inom partierna.

Regeringen och alliansen har också, tack vare att de monopoliserar makten, blivit experter på maktens ceremonier. Eftersom, som statsvetarna uttrycker det, de existerande partierna bildar en kartell, är de de enda som har praktisk erfarenhet av politikens hantverk. Utan att behöva kunna mycket alls om något sakinnehåll.

Det tråkiga för regeringen just idag, och för alliansen som inte är nämvärt mer kompetent, är att dödstal faktiskt går att jämföra. Man kan därför inte, som Sverige gjort i omkring 30 år för våldtäkter, sätta BRÅ att dölja vad som sker. Anmälningsbenägenheten för dödsfall är så nära 100 procent man kan komma, både i Sverige och i andra länder.

På grund av att våra politiker är så pass inkompetenta, med fel sorts utbildning, troligen fel sorts urval (det övergripande urvalskriteriet är att brinna för politik i nedre tonåren) och helt fel sorts livserfarenheter, kommer de, om de får fortsätta styra, fortsätta driva Sverige ut över stupet, ner mot Venezuelas nivå. Samtidigt, eftersom de är Sveriges enda experter på att ta och behålla makten är det svårt att se hur vi kan bli av med dem.

Vad som följer är lite spridda tankar kring (klassisk) liberalism, konservatism och deras inbördes relation. Med liberalism avser jag här den ideologi, och än mer den emipiriska världsbild och de modeller av verkligheten som tänkare som David Hume, Adam Smith, James Madison, Alexis de Tocqueville, Friedrich Hayek och också Edmund Burke stod för. För mig är idag Thomas Sowell den mest framstående klassiske liberalen.

Vad konservatism betyder är en mer svårbesvarad fråga, eftersom det beror på vad man vill bevara. Det är också ett område där jag inte är lika påläst som jag önskar. För svenska konservativa förkärlek för traditioner och institutioner, men givetvis inte vilka som helst, och en djup kärlek till fosterlandet. En utvecklad känsla för det estetiska ingår. Och vidare en önskan att gå försiktigt fram när man reformerar ett land.

Amerikanska konservativa kan uppdelas i minst två läger, de som vill bevara den klassiskt liberala grundlagen (och som i akt och mening då är klassiska liberaler) och de som bygger sin världsbild på kristna värderingar först och främst, men då (cirkelresonemang kanske), konservativa kristna värderingar. Franska konservativa är istället som regel katoliker och många var länge “ultra”, förespråkare för bourbonkungarnas återkomst på tronen. En del förblir detta.

Hayek skriver i efterordet till The Constitution of Liberty, Why I am Not a Conservative, att något som skiljer liberaler och konservativa åt är att konservativa saknar avancerade modeller för hur ekonomin och samhället hänger ihop. Konservativa “går på känsla” och ser resultaten av till exempel Burkes tänkande och drar slutsatsen att han var konservativ. Eller att David Hume var konservativ. Hume förkastas dock av många konservativa på grund av att han var skeptiker, dvs agnostiker (absolut inte ateist) och var en motståndare till organiserad religion.

Notera dock att även klassiska liberaler “går på känsla”, men på en lägre nivå. Två centrala citat av David Hume sammanfattar detta:

[T]hough men be much governed by interest; yet even interest itself, and all human affairs, are entirely governed by opinion.

Reason is, and ought only to be the slave of the passions, and can never pretend to any other office than to serve and obey them.

I grund har vi åsikter, värderingar. Dessa är en blandning av våra specifikt egna, av medfödda allmänmänskliga sådana och av sådana som är formade av den kultur vi växer upp i. Och “förnuftet” är ett verktyg som vi använder oss av. Hjärnforskningen visar hur rätt Hume hade. En människa utan “passions”, känslor, och med endast förnuft är helt oförmögen att ta några som helst beslut. Hon står som åsnan mellan två hötappar.

Där liberaler och en stor del av konservativa kan komma överens gäller som jag ser det mycket av slutmålen, hur det goda samhället, eller åtminstone ett mycket bättre samhälle än dagens Sverige skulle kunna se ut. Men liberalen anser att konservativa försöker ta fel väg för att nå dessa mål, den direkta, istället för att på ett kanske mer komplicerat sätt, och via medel som konservativa kanske inte alltid uppskattar (i synnerhet en mycket fri marknad och väl mycket av “penningens makt”) se till att vi i slutändan hamnar där. Dessutom på ett vis som är långsiktigt hållbart. Vad jag menar med detta blir förhoppningsvis klarare längre ner.

Där liberala och konservativa är ganska överens

Liberaler (till skillnad från libertarianer) är förespråkare för gränser mellan nationer. Ricardos associativa lag, lagen om komparativa fördelar, visar att frihandel gynnar alla parter (förutom särintressen). Här tillägger den liberale att inskränkningar kan behövas för att säkerställa rikets försvar och försörjning vid till exempel avspärrningar. Konservativa kan här vara betydligt mer protektionistiska.

För både den liberale och den konservative är ett land en gemenskap. Sverige är just vår gemenskap och den är värd att försvara med blod. Detta kan låta melodramatiskt idag, efter så lång fred. Men det gör absolut inte det för finnar, fransmän, amerikaner. Själva anledningen till att det finns ett Sverige är just detta att vi är en gemenskap, och har varit en gemenskap i ett tiotal sekel, försvarad med blod av våra förfäder. Sverige är inte bara vi, här och nu.

Burke skriver kring detta om det verkliga sociala kontraktet:

It is a partnership in all science; a partnership in all art; a partnership in every virtue and in all perfection. As the ends of such a partnership cannot be obtained in many generations, it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born.

Sverige har de senaste 45-50 åren delat ut svenska medborgarskap nästan med cornflakespaketen. Om Sverige ska vara en gemenskap, som förvisso är öppen mot omvärlden, men inte hur som helst, så måste kraven för medborgarskap höjas. Gärna till de schweiziska dito. I Sverige skulle det innebära att man endast kan bli med borgare om man bott och arbetat här i 12 år, om man kan språket, om man behärskar svensk historia och geografi, om man har svenska vänner och om man beter sig svenskt. I Sverige tar vi båda könen i hand, vi badar tillsammans, män och kvinnor i simhallen, män och kvinnor arbetar tillsammans, osv. I Schweiz går de ibland så långt att de anordrnar en lokal folkomröstning som fäller det slutgiltiga avgörandet om någon är schweizisk nog.

Liberaler påpekar på ett sätt som bör tilltala konservativa att frihet är ett socialt fenomen. En människa ensam på planeten Mars är varken fri eller ofri. Han eller hon har inget samhälle att vara fri i. För att man ska vara en fullvärdig medborgare i Sverige, med rösträtt, dvs med rätt att bestämma över andra människor, kan man mycket väl, som i en hel del länder, gamla och antika som de grekiska demokratierna, avkrävas en medlemsavgift i form av militärtjänst. Vi hade i den andan fram till strax efter den kvinnliga rösträttens införande därför ett värnpliktsstreck i rösträtten. Rösträttsrörelsens slogan var också “En man, en röst, ett gevär”.

Så man kan mycket väl tänka sig att det krävs 21 år fyllda, plus 12 månaders vapentjänst för män och minst 6 månaders vapentjänst för kvinnor för att ha rösträtt. Alltså, vi gör inte som under 1900-talet och sätter vapenvägrare i fängelse. Vi säger bara att rösträtten är villkorad av att ha betalt medlemsavgiften.

Ett ytterligare område där liberaler och konservativa bör kunna vara tämligen överens är att statens centrala syfte är att värna liv, egendom och frihet under lagen. Och vidare, att med frihet menas klassisk liberal frihet, “frihet från”. Absolut inte “frihet till” som till ett jobb. För varje gång en så kallad “positiv” frihet instiftas, som “frihet” till ett jobb, innebär det ett tvång för mängder av människor, i princip för alla människor, att ge andra någonting som ett jobb. Detta med frihet är ett stort område som det skrivits många böcker om.

Att lagen bygger på naturrätt (ungefär som i amerikansk lagstiftning), i dess ursprungliga bemärkelse, som långsamt utvecklade lagar och rättsbegrepp, är också ett område där liberaler och konservativa bör kunna vara överens, även om en del konservativa kan ha en tendens att anse att lagen har ett mer gudomligt ursprung. Återigen, ett område som fyller en större bokhylla.

Religion

Konservativa, och de flesta liberaler är medvetna om att vårt samhälle är ett judiskt-kristet sådant, oavsett om vi tror på Gud eller inte. Individens egenvärde, individens existens som något annat än en del i ett kollektiv är en kristen uppfinning. Benjamin Constant påpekade skillnaden mellan den antika och den moderna (liberala) friheten. Även om i praktiken individen faktiskt var fri i modern liberal mening i Perikles Aten så saknades en underliggande etisk-moralisk teori för detta. Denna kom först med kristendomen.

David Hume var som sagt en motståndare till organiserad religion. Burke var å ena sidan en vän av frikyrkorna och en förespråkare för katolikernas frihet. Samtidigt var han en förespråkare för den anglikanska statskyrkan. Att han själv var troende förklarar en del. Men han såg också den organiserade religionen som ett kontrollorgan som gjorde att de mäktigaste i samhället inte var (särskilt) fria att begå åtminstone öppet omoraliska handlingar.

Dessutom fanns det en politisk aspekt. England hade under 1600-talet genomgått tre inbördeskrig, i mycket mellan å ena sidan “entusiaster”, protestantiska religiösa fanatiker, och å andra sidan katoliker som stod för katolicism som statsreligion och jakobitiskt envälde av Guds nåde. 1745 försökte Jakobinerna invadera och återta makten. Den anglikanska kyrkan var en ganska ljum, resonerande medelväg som höll lugn i samhället.

Tocqueville, själv agnostiker, var en varm förespråkare för den kristna religionen, i dess olika former, både i sig och som ett stöd för ett fritt samhälle. I Om demokratin i Amerika noterade han vidare hur oerhört stark religionen var i USA. Samtidigt var den helt och fullt skild från staten och präster undvek nogsamt att ha något med politik att göra.

Detta är ett område där i synnerhet svenska och franska, men och också brittiska konservativa har begått kapitala misstag. Som Tocqueville påpekar, så länge stat och kyrka är sammankopplade så blir kyrkan en del av vad den politiska oppositionen kämpar emot. I Frankrike är som ett resultat religionshatet, eller snarare kristendomshatet utbrett, och det är det också i Sverige. Det finns på området en hel liturgi av påhittade eller omsorgsfullt utvalda “fakta” som staplas på varandra för att “bevisa” kristendomens påstådda ondska.

I Sverige kämpade konservativa för traditioner, bland annat kyrkan som en del av det officiella Sverige. Precis som Tocqueville påpekade blev nära nog av naturnödvändighet politiska motståndare också motståndare till kyrkan och ofta motståndare till kristendomen som sådan. Och så förlorade de konservativa helt makten. Socialdemokraterna tog över regeringsmakten och via vår “folkkyrka” också mycket av makten över Svenska kyrkan. Med 1968 blev det etter värre när marxisterna började vandringen in i kyrkan. Om man idag är troende enligt den lutherska svenska kyrkans tro, var går man då i kyrkan?

Hade konservativa, och svenska liberaler följt Tocquevilles råd så skulle man kunna tänka sig att samma riksdag som 1863 beslutade om näringsfriheten också skilt staten från kyrkan. Detta under en tid då säkert 80-90 procent av befolkningen var mer eller mindre djupt troende. De konservativa, som idag saknar en fungerande svensk luthersk kyrka, skulle i så fall vara de som var aktiva i just den svenska kyrkan. Inga ateister, marxister eller andra icke-troende skulle vara medlemmar, för man går inte med i, och arbetar idéellt för frivilligorganisationer med syften som är motsatta ens egna.

Och inte bara det. Som Tocqueville diskuterar för USA, Sverige skulle idag vara ett land där en mycket stor del av befolkningen vore troende kristna. Kopplingen kyrka-stat avkristnade i mycket både Sverige och Frankrike. Hur man skulle återge den svenska kyrkan till faktiskt kristna är ett komplicerat problem. Det måste göra ont i själen för den som är lutheran att se dessa oerhört vackra kyrkobyggnader där någon annan sorts religion än den kristna predikas.

Skolan

Skolan är ett område där liberaler och konservativa kan ha liknande åsikter. Adam Smith förespråkade en viss offentlig inblandning så att även de fattiga skulle sätta sina barn i skolan. Han påpekade dock att detta offentliga bidrag måste vara så litet att läraren måste helt bero av de summor föräldrarna betalar honom. Anledningen till detta var att Smith var rädd för att, på grund av den ökade specialiseringen, fattiga skulle sätta sina barn att arbeta i enformiga jobb i tidig ålder. Erfarenheten visade dock att Smiths farhågor var obefogade; fattiga föräldrar i Storbritannien gjorde allt för att ge sina barn en ordentlig skolgång.

Själv har jag skrivit en bok, Education Unchained, där jag påstår mig visa att vi måste välja mellan å ena sidan kommunal/statlig eller offentligt reglerad utbildning som är usel, och å den andra god utbildning, i princip helt utanför offentlig kontroll eller ens insyn.

Den konservativa ståndpunkten är här inte helt klar. Å ena sidan anser konservativa att staten ska ta hand om utbildning och att en statlig skola är en del av vad som skapar en samhällsgemenskap. Min egen invändning är bland annat att man i Sovjet i 70 år sökte skapa Homo sovieticus, men när muren föll fanns de olika kulturerna fortfarande kvar. Den kulturella likformighet som Stalin inte lyckades skapa torde hotet om kvartssamtal inte klara av att åstadkomma heller.

Å andra sidan värnar konservativa föräldrar om familjen och påpekar rätteligen att barn är föräldrarnas ansvar, inte statens. Många konservativa försöker sig nog här på cirkelns kvadratur, både förespråka statlig skola och att barn är föräldrarnas. I USA är man mer logiska. Skola är föräldrarnas ansvar och (för många) något som det offentliga ska hålla tassarna borta från.

Äktenskapet

Äktenskap i allmänhet och homoäktenskap i synnerhet är något som konservativa kan ha starka åsikter om. En konservativ kan ha åsikten att staten ska bestämma vad som gäller och bestämma det på ett vis som konservativa förespråkar. Men även konservativa har här mycket olika meningar. Bland annat beroende på vilken sorts kristendom de bekänner sig till, om någon.

En konsekvent ståndpunkt, förenlig med liberala värderingar, kan vara att barn är föräldrarnas ansvar och att det åbekommer staten att se till att föräldrarna sköter detta ansvar. Hur föräldrarna sedan organiserar sig, genom att till exempel gifta sig, är, som många konservativa i USA påpekar, inte något som staten ska ha åsikter eller ens insikter i. Där det verkligen ofta sliter sig är frågan huruvida ett barn ska ha rätt till både en pappa och en mamma, och hur detta ska jämkas med homosexuella pars föräldraskap. Inget är tyvärr lätt att reda ut vad beträffar mänskliga relationer.

Det “civila” samhället

Konservativa har, eller har haft en tendens att förespråka en mer “organisk” organisation av samhället. En del tittar nostalgiskt tillbaka på skråväsenden och andra gemenskaper. Vad en hel del verkar glömma är att även om dessa hade offentlig sanktion så var de frivilliga sammanslutningar.

Och vad konservativa i mycket missat är att en stor del av den gemenskap som fanns under “den gamla regimen”, fram till mitten av 1800-talet i Sverige, omvandlades och återskapades i form av folkrörelser. Miljoner svenskar var en gång i tiden med i sådana. Frikyrkor, nykterhetsloger, arbetarföreningar, idrottsföreningar. I princip allt som välfärdsstaten påstås lösa idag är sådant som frivilliga organisationer förr löste, och som regel löste mycket bättre. (Denna insikt verkar för många döljas av det faktum att Sverige, av helt andra orsaker än avsaknaden av “välfärdsstat” förr var så mycket fattigare.)

Eftersom dessa organisationer var just frivilliga så var de mycket starka och förde med sig en stor gemenskaphetskänsla. I ett liberalt samhälle, utan välfärdsstat, utan offentlig vård, skola, omsorg, utan mycket till bidrag, så skulle sådana organisationer återuppstå. Hur fort det skulle gå är omöjligt att veta, men människan är ett socialt djur. Det krävs dock att staten slutar lägga sig i. Inget föreningsstöd, ingen offentlig “hjälp” i någon form får utgå. Det var bland annat på grund av offentlig “hjälp” som folkrörelserna dog sotdöden.

Frivilligt samarbete, i och utanför marknaden, och frivilliga organisationer är vad som bygger ett starkt civilt samhälle. Många sådana organisationer skulle driva muséer, symfoniorkestrar, hembygdsföreningar, bibliotek, osv. Människan är av naturen tämligen konservativ, och frivilliga organisationer kommer också bli just det, tämligen konservativa, och därmed i mycket, skapa det sorts samhälle konservativa vill se.

Detta lite om hur konservativt ett liberalt Sverige skulle bli. Dessa konservativa resultat skulle vara mycket hållbarare än om man gick rakt på målet och därmed skapade sig otaliga fiender under resans gång. Via den liberala vägen skulle Sverige samtidigt vara ett snabbväxande, oerhört kreativt lågskattesamhälle. Ett sådant samhälle, där vetenskapliga, kulturella och teknologiska framsteg hela tiden sker är ett långsiktigt mycket hållbarare samhälle än ett där man söker vägen fram genom att mer peka med hela handen.

Notes: This is the English version of my previous post. For the definition of Cooptocracy, see [1].

Even the casual observer might have noticed that not all is well in the self-proclaimed humanitarian super-power of Sweden. For starters, our politicians appear to have been taken by surprise by the recent enormous influx of non-European immigrants, and by the ensuing consequences for society. At the time of writing, they are also at a loss as to what to do about the situation. However, a closer look will reveal that the situation with regard to the political class is even worse than it seems and that a substantial reason for this is inherent to the political system itself[2].

How bad is it? The Swedish Riksdag has 349 members. When early in 2012, Håkan Juholt was removed as the leader of the then opposition Social Democrats, the party had 111 additional members of parliament. Not one of them was deemed fit to become the new party leader. Instead, Stefan Löfven was chosen, a union boss who did not have a seat. The situation of an extreme dearth of political talent is similar for all of the other seven parties in the Riksdag.

Together with many other countries, Sweden has proportional representation where seats in parliament are allocated according to the percentage of the vote each party receives in the general election. This is in contrast to (for example) the US, France and British systems, where majority voting is practised and where only one individual is elected from each electoral district.

Democracy and some electoral history

Is Sweden still a democracy? Democracy means rule by the people. In ancient Athens, all free men took part in the rule of the city in what today is called direct democracy. The Athenians themselves would likely have called a representative democracy an “elective aristocracy”, since the people does not rule directly, but indirectly, through elected representatives. It wasn’t actually until the founding of the United States that some forms of representative government came to be considered to be democratic[3].

In a Germanic state, such as ancient Sweden, there used to exist a similar situation as in Greece. All free men, likely about 20 percent of the population, took part in decisions[4]. Women were then not allowed to vote, but they were mostly married to the men who did. To what degree they were therefore represented is a matter of debate. Given the high child mortality, and the ensuing broad-based population pyramid, there may have been about the same number of children below the age of 14-15 as there were adults. The age of maturity was 14 amongst the Franks and it was 15 in Sweden. Therefore, somewhere between 60 and 80 percent of the population had some political influence in halfway, direct democracies such as the ancient Nordic ones. In these Germanic societies, there was also the king, theoretically an elected official.

A united Sweden eventually emerged and became ruled by a king and for the most part, taxed by elected representatives, the four Estates. This is an area where Sweden was unique in that the Estates included the farmers, in addition to the nobility, the clerics and the burghers. Until 1544, the king was officially elected, although the possible list of pretenders was limited, and military power was a common means to decide the outcome. Through the parliamentary reform of 1865, from 1866 Sweden had a Riksdag with two chambers. The right to vote was at the time restricted by a census, and was only given to men.

Apart from within a direct democracy, the populace never rules itself; it is debatable whether direct rule is even possible, beyond a trivial small number of citizens. For these reasons, Popper[6] suggested that a better definition of democracy is a state of affairs where the people can get rid of those in power through peaceful means. One then does not always get the representatives one wants, but one can at least change to a different lot. With such a definition, Sweden has, to a degree, been a democracy for a considerable time, possibly for millennia. Finally, one must not forget that in times gone by, the threat of armed rebellion strongly restricted what rulers could and could not do.

One should carefully distinguish between being representative and to represent others. Amongst the Ancient Greeks, when it was impossible for a large gathering of citizens to be involved, and when it was not a question of such a critical role as a general in a war; people, who were to be representative, were designated by drawing lots[7]. In contrast, when one elects a leader or a member of parliament, he or she instead represents the electors. In such situations, one commonly does not want the person to be representative, but to be among the best suited available to fulfil a particular role. Sweden, for at least a thousand years and perhaps much longer, had up until the election of 1911 as a principle the election of more or less outstanding individuals, chosen to represent the others.

What is commonly called the final breakthrough of democracy changed all this. The party in power, what would later be called The Right (“Högern”), under the leadership of Arvid Lindman, introduced general suffrage for men during the years leading up to 1909. The Liberals, under Karl Staaff, and the Social Democrats, under Hjalmar Branting, wanted the French system with single-person seats, and majority elections in two stages, where a second round is called for if no one reached more than 50 percent of the vote in the first round (Britain instead has first-passed-the-post voting, where whoever has the most votes is elected in a single round of voting).

That the Liberals and the Social Democrats advocated this system was not only because they had tradition on their side. There were also self-serving reasons, since as a result they anticipated obtaining more seats in parliament. For the same reason, the Right wanted proportional representation to keep as many of their members of parliament as possible. Unfortunately, as we shall see, proportional representation won the day. What is abundantly clear is that the modern trope that “in Sweden, we vote for ideas, not for people” was invented after the fact. And it has never really been correct either.

Sweden moved to a single-chamber Riksdag in 1971, and until 1976 there were 350 seats in parliament; in 1976, they were reduced to 349. 29 geographical areas allocate 310 of these seats directly, from lists provided by the political parties, but only amongst those parties that receive at least 4 percent of the national vote, or at least 12 percent of the local vote (a special case that has never elected anyone to parliament). A further 39 mandates are allocated nationally from these same lists to ensure strict proportionality in the national vote, again excluding parties that receive less than 4 percent nationally.

Each party prints ballots with a list of 20-30 names in each area, and a voter picks one of these lists and puts it in an envelope. Since 1998 it is possible to put a tick in front of a name to attempt to change the ranking order determined by each party. In 2014, this only elected 12 people to the Riksdag other than those the parties would have preferred were given higher priority[8].

The passing of time, Swedish culture and proportional representation

Cultures are long-lived and also invisible affairs. For at least a millennium (likely for much longer), and until about 1850, the vast majority of Swedes lived clustered in small farming villages where everyone knew everyone else, and where everyone also knew what everyone else was doing. At the same time, the farmers were to a large degree self-owning and the villages were largely independent political entities. In such an environment, on the one hand, the farmers took decisions collectively; but on the other hand, and partly as a consequence, social conformity was ruthlessly imposed on anyone standing out from the crowd.

As a result, Swedes are known for their unusually strong “royal Swedish envy[9]”, as well as for their often-desperate attempts to reach a consensus. Before the introduction of proportional representation, any aspiring politician had to overcome such mental hiccups. They had to be public speakers and they also had to demonstrate that they, personally, had achieved something in life, so that the electorate might consider them trusted representatives. One might say that they had to demonstrate that they were not representative, but that they stood out from the crowd. In Sweden, we have also had a tendency to appreciate our “chieftains”. He or she who “is just like us”, and who tries to stand out from the crowd, is often ruthlessly put down. But if someone appears to be exceptional, Swedes have no problem accepting them as potential leaders.

When proportional representation was introduced, instead of voting for individuals, Swedes were faced with only five sets of pre-packaged ideas to vote for, one for each of the then five parties in the Riksdag. The logic of this process leads to that within each party, for years on end, all members had to show a united front to the outside world. Conflicts of ideas and interests were handled as internal matters. But the Swedish political parties were nevertheless popular mass movements that depended on their members. Recruiting new members was essential for their existence, as was vigorous internal debate, and political and social activities for the tens or hundreds of thousands of members of each party.

For over 50 years, the consequences of proportional representation gradually changed the political culture of Sweden. To outsiders, each party was more or less represented by a single person, the party leader, heading a party that for the most part showed unfailing unity. Gradually, the Swedish national character also took its due, so that few openly criticised their party, or even openly competed for elected positions within the party. This is close to the opposite of the behaviour necessary within a system with majority elections for individual seats.

Sweden gets legalised political corruption

In Ancient Greece and Rome, it was considered such an honour to represent the city or the fatherland that it was done without financial compensation. For the same reason, the members of the upper chamber of the Swedish Riksdag were for a long time not remunerated.

However, many considered it wrong that only “the rich” would be able to represent the people. But as the parties, except for the communists, had over a hundred thousand paying members each, and large resources, in particular due to voluntary donations, this could hardly have been an insurmountable problem.

An alternative solution, which this author sometimes fantasises about, is the one that applied up until the dual-chamber Riksdag was voted through in 1865. Before then, parliament only convened every three or five years, giving the members of parliament ample opportunity to pursue a profession and pay themselves for much of their political activities. However, in Sweden all parliamentarians eventually obtained a substantial salary to complement the honour of representing the nation.

Our representatives rule over us. And they sit with ladles in their hands around troughs filled with the taxpayers’ money. Beginning after the war, one by one a number of newspapers closed down. The political parties therefore began worrying about the “diversity” of the access to information, that is, that their own party might not be represented by a newspaper in all, or almost all localities. This worry was the most acute amongst the Social Democrats. At the same time, the “Folkpartiet” (social liberal), and the Center party (formerly the Farmers’ party) had problems with the financing of their party activities.

Therefore, in 1965, these three parties together voted through a proposal that provided both public financial aid to the political parties, and financial support to newspapers. As a condition for receiving money, a limit of at least two percent in the national elections to the second chamber was included. Below that, no financial support was paid out. This way, parties outside of the Riksdag, such as MBS and the Christian Democrats, would be unlikely to receive any funds. When Sweden moved to a single-chamber parliament in 1971, the limit necessary was raised to 2.5 percent of the national vote. From 1969, the municipalities were also allowed to distribute financial aid to political parties.

I do not at all claim that politicians in Sweden personally are corrupt; only that they take part in a deeply corrupt system. An aspiring politician has no choice but to become part of this system. Those in power explicitly take money from the taxpayer to give to themselves so that they thereby can promote themselves and explain how important it is that the voters continue to elect them. Even though most politicians are probably able to convince themselves that this system, as they say, “safeguards democracy”, it is nevertheless a case of legalised theft.

At the same time, the newspapers receive financial support, and thus, journalists are – to a degree – bought by those in power. To make matters worse, since the 1920s, Sweden has supposedly “independent” state radio and later also state television. These are, for obvious reasons, completely dependent on government, both with regard to funding and to oversight. Luckily, today there is the internet. But it is still illegal to start a nationwide private radio station.

Sweden becomes a juvenile cooptocracy

Today, Sweden has about ten million inhabitants. The public financial aid handed out to the political parties by the central government amounts to about 466 million kronor[10] ($54 million). This money is given to the political parties centrally, and is in practice at the disposal of the respective party leaders. The money from the counties amounted to 336 million kronor in 2007 ($39 million), and that of the municipalities to 450-500 million kronor ($52 to $58 million)[11]. The youth organisations of the parties receive a further close to $2 million[12]. 84 percent of the expenses of the municipal party organisations are covered by this support. At the county level, they finance 87 percent of the expenses. Thus, all in all, each year our rulers effectively steal 1,250-1,300 million kronor ($145 – $151 million), from us, their subjects.

An honest alternative could be that one million loyal party members each pay a yearly 1,250 kronor membership fee. But as it is, membership fees constitute only between 0 and 3.3 percent of the income of the various political parties[13], and the number of party members has fallen dramatically. Between 1962 and 2014/2015 the total membership of the parties shrunk by 80 percent[14], from 1.346 million to 274,000, all while the population increased from about 7.5 million to 10 million[15]. Another option for financing party activities are voluntary contributions. In 1949, between half and 90 percent of the funding of the various parties consisted of donations[16]. Today, that figure is only between 0 and 4.3 percent.

The result of the culture that proportional representation brought, combined with the Swedish national character on the one hand, and the fact that each political party today is largely financially independent of public opinion and of their members on the other, is the juvenile cooptocracy we see today. The end result of over 50 years of such a system is the appallingly low intellectual and personal qualities amongst the politicians that we are faced with today.

Only juveniles need apply

In 2014, the political youth organisations had 29,000 members (if “Young Pirate” are excluded), spread over what are today the eight parties that are represented in the Riksdag[17]. These members probably constitute about five percent of the relevant age cohorts, depending on for how many years on average people stay members. But if we assume that only one in ten reaches a position of influence, this means that they constitute only about half a percent of the relevant age cohorts, or about 2,900 people. Even this low number appears to be too large for the discussion that follows.

Regardless, the numbers are likely to shrink. Soon the youth organisation will hardly need to have any members at all, apart from a more or less designated set of political broilers. In some municipalities today, grants are paid out to the youth organisation based on how many mandates the mother parties have on the municipal council[18]. As is the case for the national elections, the parties receive the same proportion of representatives on the council as the proportion of votes obtained in the municipal elections. In theory, therefore, such a youth organisation hardly needs any members at all.

It is from this highly restricted and peculiarly chosen collection of individuals that future party leaders, ministers, junior ministers, and other leading representatives of the parties are then co-opted by the parties. You join the youth organisation of a party in your early teens, you are active for some years, maybe for a bit more than a decade. If you have behaved well, if you have toed the party line, if you have been loyal to the party in all your dealings with the outside world, and if you have not been the looser in an internal power struggle, you might one day become an influential politician on the national scene.

Others need not bother, apart from instances such as the one related above, when, due to a lack of suitable candidates in the Riksdag, a new party leader is chosen from outside of parliament, and for the same reasons, sometimes also originate from outside of the clique of former teenage politicians. Sometimes instead, the party leader is chosen from such former teenage politicians, who, for reasons to be discussed shortly, have decided not to sit in parliament.

It does happen that some well-known individuals are elected to the Riksdag as part of an effort to attract goodwill. Included on the lists of candidates are also some who are representative, but who commonly are people who few voters would select as their representatives. Only very rarely do members of either category of these outsiders gain any real power or influence.

The party leader or leadership controls virtually all of the resources of their party, including such things as committee assignments in parliament. Those who go against the party line lose their assignments. They commonly also lose the possibility of re-election to the Riksdag. If some plan not to vote as instructed by the party leadership, first pressure is brought on them in private. If this does not suffice, the whole parliamentary group may be assembled for an hours long bullying session to bring the lost sheep into line. As a result, backbench revolts within parties are commonly limited to at most a few people, every one or two years.

The title of a book on the matter may be translated as “The Button Pusher Brigade” (“Knapptryckarkompaniet[19]”), since most of what is required of the vast majority of parliamentarians is to simply push the button they have been instructed to push at each vote. For this reason, many of the most ambitious young politicians instead choose to work directly for the party leadership, without being elected to parliament.

As citizens of Sweden today, we may choose from eight pre-packaged political alternatives, consisting of people who often have never worked a day in their lives, only ever “worked” politically, on the dime of the taxpayer, possibly from the first moment they joined the youth organisation of a party in their early teens. These politicians have virtually no outside work experience, no outside life-achievements, no outside leadership experiences, and in general very little and very peculiar knowledge of the workings of the world outside of politics.

At the same time, as they have an almost complete lock on the political system, they are the only ones to possess political experience; they know how to present political façades around what is today some very anaemic content. Politics, like all professions, is a craft that requires experience, and as few others can gain it, starting a new party with some prospect of electoral success is all the more difficult.

The Swedish cooptocracy resembles the “democratic centralism” of the former Leninist Eastern bloc. In that bloc, there was only one party to vote for; in Sweden, there are eight. But these parties form a cartel[20]. They share a common interest in seeing to that the current system of financing continues and that no other parties manage to reach the Riksdag.

The system is not completely static. For many decades, there were only five parties in the Riksdag. Through incredible tenacity, support from independent Churches and the charisma of the party leader, Alf Svensson, KDS (now KD, the Christian Democrats) managed to enter the Riksdag. The Green party has the support of about 40 percent of newspaper journalists and just over half of the journalists of state radio and television[21]. The Sweden Democrats managed to enter the Riksdag when the gap between the official rhetoric regarding immigration, and the reality of it became too large for many to ignore.

Thus, by Popper’s definition, Sweden is still to a degree a democracy, but the selection of political parties and of politicians is severely restricted. We can rarely vote for someone who has the prospect of becoming influential unless this person joined a party in his or her early teens. And if a Swede at age 25, 40 or 60 decides to embrace the ambition of becoming a politician, it is as a rule already far too late.

What should be done?

The question is whether anything can be done. The quality of the political class has become so abysmally low that many despair at the thought of voting for any party. Such despair will spread, in part because it is unlikely that the process outlined above has completely run its course; therefore, the quality will likely continue to fall even further. It is said that if something cannot go on forever, it won’t, so maybe there is a way out. The present essay is my own modest attempt at a contribution to finding some kind of solution.

Not all aspects of the Swedish situation are unique. Both theoreticians and practitioners have struggled for a couple of centuries with the question of how to avoid that representative government becomes a form of party government where the incumbent political parties have a lock on the system[22]. But the Swedish system, that combines proportional representation with government funding of the parties, has created a situation far worse than what is commonly seen. It is a situation where not only the existing parties more or less remain the same, but where they also, to a higher degree than is commonly the case, have an almost complete control over who is accepted as a member with any real prospect of gaining power.

To address these problems, those who today hold power would need to remove much of the foundation they base it on. Very few of the politicians currently elected to the Riksdag could expect to be re-elected if they had to fight for individual seats. They commonly lack charisma, they are not decent public speakers, and they lack compelling life stories and accomplishments to attract voters. Some would survive of course, due to their talent and passion for politics. But they would have to express these traits somewhat differently, and most would probably have to wait until they become quite a bit older before they can aspire to elected office.

Although reform might be impossible, something along the following lines is roughly what ought to be done.

• Abolish all public contributions to political parties. Abolishing the salaries for elected politicians is likely a dream too far.
• Put no limits on private contributions. Money will allow a politician to gain exposure, but, no matter how counterintuitive it may sound, research from the US demonstrates that the amounts spent then hardly matter at all in deciding who gets elected[23].
• Introduce majority voting for individual seats. Either first-passed-the-post as in Britain, or in two rounds as in France. This should be the sole way to gain a seat in parliament. Thus, there should exist no additional seats attributed through some form of proportional representation.
• And, a bit outside of this, limit the number of parliamentarians to at most 149 in total, between one or two chambers. Dunbar’s number[24], 150, is the largest number of people an individual can keep tabs on. And as voters, we should be able to keep tabs on our politicians. A country with only 10 million inhabitants certainly does not need 349 parliamentarians.

To make Sweden more democratic, one could also imagine adding the possibility of referendums by popular initiative, as in Switzerland and in many areas of the US. But I would argue that the most important step is to implement Popper’s definition of democracy, the possibility to remove those who rule us by peaceful means. Referendums might later become an added bonus.

None of these measures will suddenly turn Swedish politicians into unselfish men and women, imbued with knowledge, wisdom and leadership skills. None of them will guarantee that the best possible decisions are taken, something that is anyhow impossible to determine. But with their warts and all, the politicians we would have would at least be far better than today’s selection, and if we still do not like them, they would be far easier to swap out.

[1] In a cooptocracy, existing members of a political body select, i.e., co-opt those new members who replace departing members.

[2] For the general political history of Sweden, please see “Sverige efter 1900. En modern politisk historia” (1981 and several later editions) by Bengt Owe Birgersson, Stig Hadenius, Björn Molin and Hans Wieslander.

[3] See Bernard Manin’s The Principles of Representative Government.

[4] See for example Michel Rouche’ Clovis (in French).

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgny_lagman#/media/File:Olav_den_helliges_saga_CK5.jpg

[6] In “The Open Society and its Enemies”. Others may well have come up with the same idea long before Popper.

[7] David Van Reybrouk argues for a return to such a system in his book “Against Elections: The Case for Democracy”.

[8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5973694

[9] Schoeck, Envy – A Theory of Social Behaviour. As Schoeck discusses, envy exists in all cultures, but to a highly varying degree.

[10] http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/arbetet-i-riksdagen/sa-arbetar-partierna/#partistd

[11] http://web.archive.org/web/20090204173037/http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article240326.ece

[12] http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen

[13] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.

[14] https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

[15] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historiska_befolkning

[16] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.

[17] http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen

[18] http://www.orebro.se/369.html

[19] http://www.atlantisbok.se/7683.Bok-Knapptryckarkompaniet

[20] Political cartels are also common in the rest of Europe. For a discussion, please see Klaus Detterbeck, “Cartel Parties in Western Europe?”, Party Politics, vol. 11, no. 2, 2005 (173-191), https://www.tcd.ie/Political_Science/undergraduate/module-outlines/ss/political-parties/PolP/DetterbeckPartyPols05.pdf

[21] http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

[22] See Bernard Manin’s The Principles of Representative Government.

[23] Levitt and Dubner, Freakonomics (2006). A recent, rather spectacular example is the 2016 Republican primary of Iowa where Jeb Bush spent $5,200 per vote received, compared to $300 for Donald Trump, and $600 for Marco Rubio. In total, Trump received 45,400 votes, Rubio 43,100 votes, and Jeb Bush 5,200 votes, https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/02/02/jeb-bush-has-spent-more-than-5000-per-vote-so-far/?utm_term=.48245b9aaff3

[24] https://www.amazon.co.uk/Many-Friends-Does-Person-Need/dp/0571253431/ref=sr_1_2?ie=UTF8&qid=1448518222&sr=8-2&keywords=robin+dunbar

Denna essä har också publicerats hos ledarsidorna.se i december 2017. Ordförklaring: I en kooptokrati är det de existerande medlemmarna i en styrande församling som väljer ut, dvs koopterar nya medlemmar som ersätter dem som lämnar församlingen.

Också en ytlig betraktare kan ha lagt märke till att allt inte står rätt till i den självutnämnda moraliska supermakten Sverige. Till att börja med verkar våra politiker nyligen ha överraskats av det enorma inflödet av utomeuropeiska migranter och av de konsekvenser detta fått för samhället. I skrivandets stund famlar de också efter svar på vad de bör göra åt situationen. Ett närmare studium visar dock att vad den politiska klassen anbelangar är situationen än mycket värre än den verkar och att en stor del av orsakerna till detta står att finna i hur det politiska systemet är konstruerat[1].

Hur illa är det? Den svenska riksdagen har 349 ledamöter. I början av 2012, när Håkan Juholt avlägsnades som ledare för socialdemokraterna, hade partiet ytterligare 111 riksdagsledamöter. Inte en enda av dessa bedömdes kapabel att bli den nye partiledaren. Istället valdes fackföreningsledaren Stefan Löfven. Denna extrema avsaknad av politiska talanger är ungefär densamma för de övriga sju partierna i riksdagen.

Likt många andra länder har Sverige ett proportionellt valförfarande där mandat i parlamentet fördelas i enlighet med hur många procent av rösterna vart och ett av partierna får i de allmänna valen. Detta är till skillnad från systemen i till exempel USA, Frankrike och Storbritannien där majoritetsval sker och där endast en individ väljs från varje valkrets.

Demokrati och lite politisk historia

Är Sverige fortfarande en demokrati? Demokrati betyder folkstyre. I det antika Aten deltog alla fria män i stadens styrelse i vad som idag kallas för en direkt demokrati. Atenarna själva skulle antagligen ha kallat en representativ demokrati för en ”elektiv aristokrati”, eftersom folket inte styr direkt, utan indirekt, via valda representanter. Det var faktiskt inte förrän USA grundades som vissa former av representativt styre började betraktas som varianter av demokrati[2].

I germanska stater, likt det forna Sverige, eller föregångarna till Sverige om man så vill, brukade situationen likna den i det antika Grekland. Alla fria män, troligen kring 20 procent av befolkningen, deltog i de beslut som togs[3]. Kvinnor hade inte rösträtt, men de var för det mesta gifta med män som hade det. Till vilken grad de därför var representerade kan diskuteras. Givet den höga barnadödligheten och den därför breda befolkningspyramiden, kan det ha funnits ungefär lika många barn under 14–15 års ålder som vuxna (myndighetsåldern hos frankerna var 14 år, i Sverige var den 15 år). Det betyder att någonstans mellan 60 och 80 procent av befolkningen mer eller mindre hade politiskt inflytande i ett halvt om halvt demokratiskt styre som de forna nordiska. I dessa germanska samhällen var också kungen formellt en vald representant.

Så småningom uppstod ett enat Sverige, styrt av en kung och till största delen beskattades av de fyra stånden. Detta är ett område där Sverige var unikt. Ståndsriksdagen inbegrep förutom adeln, prästerna och borgarna också bönderna. Fram till 1544 var Sverige ett valkungadöme, även om listan på möjliga pretendenter var begränsad, och militärmakt var ett vanligt sätt att avgöra tronföljden. Genom de reformer som röstades igenom 1865 fick Sverige från 1866 en riksdag med två kamrar. Rösträtten var begränsad genom krav på viss inkomst eller förmögenhet och tillkom endast män.

Bortsett från i en direkt demokrati regerar folket aldrig sig självt; det är tveksamt om direkt demokrati ens är möjligt i ett samhälle med mer än ett mycket litet antal medborgare. Av detta skäl föreslog Popper[5] att en bättre definition på en demokrati är ett system där folket genom fredliga medel kan göra sig av med dem som styr. Man får då inte alltid de representanter som man önskar sig, men man kan åtminstone byta till en annan uppsättning. Enligt en sådan definition har Sverige i viss utsträckning varit en demokrati under mycket långt tid, kanske under årtusenden. Slutligen får man inte glömma att i äldre tider begränsade hotet om väpnat uppror kraftigt vad de styrande kunde och inte kunde göra.

Man bör nogsamt särskilja att vara representativ och att representera andra. Bland de gamla grekerna, i de fall då det var omöjligt för en stor folkmassa att hantera frågan, och om frågan inte gällde en så kritisk roll som en general i krig, blev representativa människor utvalda genom att dra lott[6]. Men när vi väljer en ledare eller en riksdagsledamot representerar han eller hon istället väljarna. Sverige hade sedan åtminstone tusen år och kanske sedan mycket längre tillbaka än så, fram till valet 1911, som princip att mer eller mindre framstående individer valdes att representera de övriga.

Vad som vanligen kallas för demokratins slutgiltiga genombrott ändrade detta. Partiet vid makten, vad som senare skulle kallas för Högern, under ledning av Arvid Lindman, införde allmänna val för män under åren strax innan 1909. Liberalerna, under Karl Staaff, och Socialdemokraterna, under Hjalmar Branting ville införa det franska systemet med majoritetsval i två omgångar i enmansvalkretsar. I detta system så sker en andra valomgång ifall ingen får mer än 50 procent av rösterna i den första. Storbritannien har istället “first-passed-the-post”, ”först över mållinjen”, där den individ som får flest röster i en enda valomgång vinner parlamentsplatsen.

Att Liberalerna och Socialdemokraterna förespråkade detta system var inte bara därför att de hade traditionen på sin sida. Det fanns också egoistiska skäl eftersom de som en konsekvens även förväntade sig vinna fler mandat i riksdagen. Av samma skäl ville Högern införa proportionella val för att behålla så många mandat som möjligt. Tyvärr, som vi ska se så segrade förslaget om proportionella val. Vad som är helt klart är att den moderna drapan om att ”i Sverige röstar vi på idéer, inte på människor” är en efterkonstruktion. Den har heller aldrig varit riktigt sann.

Sverige bytte till en enkammarriksdag 1971 och fram till 1976 hade denna 350 ledamöter. Efter 1976 minskades antalet till 349. 29 geografiska områden, valkretsar, besätter 310 av mandaten direkt från valsedlar med listor med namn som partierna tagit fram, men endast från de partier som fått minst 4 procent av rösterna i landet som helhet, eller minst 12 procent av rösterna i en valkrets (det senare är ett specialfall som aldrig gett någon en riksdagsplats). Från dessa namnlistor tilldelas partierna sedan ytterligare 39 mandat för att söka åstadkomma en strikt proportionalitet. Återigen utesluts de partier som erhållit mindre än 4 procent av rösterna i landet som helhet.

Varje parti trycker upp valsedlar med en lista om 20–30 namn i varje valkrets. Väljaren tar en av dessa listor och lägger den i ett kuvert. Sedan 1998 är det möjligt att sätta ett kryss framför ett namn på valsedeln för att försöka ändra i den rangordning av kandidaterna som partierna har bestämt. 2014 ledde detta endast till att 12 andra personer kom in i riksdagen än de som partierna helst skulle ha sett valda[7].

Tidens gång, svensk kultur och proportionella val

Kulturer är långlivade och också osynliga fenomen. Under minst ett årtusende och troligen sedan mycket längre än så, fram till omkring 1850, bodde den förkrossande majoriteten av svenskar koncentrerade i små byar. I dessa kände alla, alla och visste också vad alla andra gjorde. Bönderna var också i hög grad självägande och byarna var i det stora hela politiskt självstyrande. I dessa samhällen tog bönderna å ena sidan beslut gemensamt, men å andra sidan och delvis som en konsekvens av detta, rådde en social konformism som ledde till att man skoningslöst slog ner på den som stod ut från mängden.

Ett resultat av detta är att vi svenskar är kända för vår ovanligt starka ”kungliga svenska avundsjuka[8]”, liksom för våra ofta desperata försök att nå konsensus. Innan de proportionella valen infördes var varje presumtiv politiker tvungen att överkomma sådan psykologiska hinder. De var tvungna att vara goda talare, och de var också tvungna att visa att de, personligen, hade åstadkommit något i livet så att väljarna skulle kunna tänkas se dem som representanter värda deras förtroende. Man skulle kunna säga att de var tvungna att visa att de inte var representativa utan att de stod ut från mängden. I Sverige har vi också en tendens att uppskatta våra ”hövdingar”. Han eller hon som är ”precis som vi” och som försöker höja sig över massan blir ofta brutalt nedtryckt. Men om några förefaller besitta enastående egenskaper har svenskar inga problem att acceptera dem som sina ledare.

När proportionella val infördes hade svenska folket inte längre att välja mellan individer, utan mellan fem förpaketerade samlingar av idéer. En för vart och ett av de då fem riksdagspartierna. En konsekvens av ett sådant system är att inom varje parti, år efter år, alla medlemmar måste visa upp en enad front gentemot omvärlden. Idé- och intressekonflikter hanteras internt. Men de svenska politiska partierna var ändå folkrörelser som berodde av sina medlemmar. Att rekrytera nya medlemmar var nödvändigt för deras existens och det var också livlig intern debatt och politiska och sociala aktiviteter för de tiotusentals medlemmarna.

Under loppet av över 50 år förändrade gradvis det proportionella valförfarandet den svenska politiska kulturen. Gentemot utomstående representerades varje parti mer eller mindre av en enda person, partiledaren, som ledde ett parti som utåt uppvisade en aldrig sviktande enhet. Gradvis gjorde också den svenska nationalkaraktären sitt. Få kritiserade öppet sitt parti, eller ens tävlade öppet om positioner inom partiet. Detta är nära nog motsatsen till det sorts beteende som krävs i ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar.

Sverige får legaliserad politisk korruption

I det gamla Grekland och Rom betraktades det som en sådan ära att representera staden eller fosterlandet att det gjordes utan ekonomisk ersättning. Av samma skäl var länge ledamöterna i den svenska första kammaren oavlönade.

Många betraktade det dock som fel att bara ”de rika” ska kunna representera folket. Men då alla partier, förutom kommunisterna, hade mer än hundratusen betalande medlemmar vardera, och stora resurser, i synnerhet tack vare privata gåvor, bör inte detta ha varit ett oöverstigligt hinder.

En alternativ lösning, som denne författare ibland fantiserar om, är den som gällde fram till att tvåkammarriksdagen röstades igenom 1865. Innan dess samlades riksdagen endast vart tredje eller vart femte år. Detta gav ledamöterna både möjligheten och nödvändigheten att bedriva ett yrke, och gjorde att de i mycket själva kunde betala för sina politiska aktiviteter. I Sverige fick emellertid till slut alla riksdagsmän en ansenlig lön som komplement till äran att representera nationen.

Våra representanter styr över oss och de sitter med stora slevar i handen, samlade kring köttgrytor fyllda med skattebetalarnas pengar. Med början efter kriget började en efter en ett antal tidningar läggas ner. De politiska partierna började därför oroa sig för ”allsidigheten” i informationsutbytet, dvs över att deras egna partier inte skulle vara representerade med en dagstidning på de flesta orter. Störst var oron hos Socialdemokraterna. Samtidigt hade Folkpartiet och Centern problem med finansieringen av den egna partiverksamheten.

Som resultat av detta röstade 1965 Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern igenom ett förslag som innebar både finansiellt partistöd och finansiellt presstöd. Ett villkor ingick så att endast partier med mer än 2 procent i andrakammarvalet kunde få stöd. Under denna gräns betalades inga pengar alls ut. På så sätt skulle partier utanför riksdagen, som MBS och KDS, troligen inte få några pengar. När Sverige 1971 övergick till en enkammarriksdag höjdes gränsen för att få partistöd till 2,5 procent av rösterna i riket. 1969 fick även kommunerna och landstingen rätt att dela ut partistöd.

Jag påstår absolut inte att politikerna i Sverige personligen är korrupta, endast att de deltar i ett djupt korrupt system. En politiker i vardande har inget val annat än att bli en del av detta system. De som sitter vid makten tar explicit pengar från skattebetalarna och ger dessa till sig själva så att de kan propagera för sig själva och förklara hur viktigt det är att väljarna fortsätter välja dem. Även om de flesta politiker troligen lyckas intala sig att detta system, som de uttrycker det, ”värnar demokratin”, så är det ändå fråga om legaliserad stöld.

Tidningarna får samtidigt presstöd, och därmed är journalisterna, till en viss grad, också köpta av makten. För att göra saken än värre fick Sverige på 1920-talet påstått ”oberoende” statlig radio och senare också statlig television. Dessa är, av uppenbara skäl, fullständigt beroende av staten, både vad det beträffar finansiering och översyn. Idag finns som tur är internet. Men det är fortfarande olagligt att starta en rikstäckande radiokanal.

Sverige blir en fjortisdominerad kooptokrati

Idag har Sverige kring tio miljoner invånare. Den statliga finansieringen av de politiska partierna uppgår till ungefär 466 miljoner kronor[9]. Dessa pengar betalas ut till de politiska partierna centralt och disponeras i praktiken av de olika partiledarna. Pengarna från landstingen uppgick till 336 miljoner kronor 2007 och pengarna från kommunerna till 450-500 miljoner[10]. Ungdomsförbunden erhåller ytterligare 16 miljoner kronor i bidrag[11]. 84 procent av de kommunala partiernas utgifter täcks av detta stöd. På landstingsnivå täcker det 87 procent av utgifterna. Totalt stjäl alltså våra styrande 1 250-1 300 miljoner kronor per år från oss, deras undersåtar.

Ett ärligt alternativ vore att en miljon lojala partimedlemmar vardera betalar 1 250 kronor i medlemsavgift. Men som det är idag utgör medlemsavgifterna bara mellan 0 och 3,3 procent av de olika partiernas inkomster[12], och antalet partimedlemmar har sjunkit drastiskt. Mellan 1962 och 2014/2015 gick det totala medlemsantalet i partierna ner med 80 procent[13], från 1,346 miljoner till 274 000, samtidigt som befolkningen växte från 7,5 till 10 miljoner[14]. Ett annat finansieringsalternativ för partiaktiviteter är frivilliga bidrag. 1949 bestod mellan hälften och 90 procent av partiernas finansiering av diverse gåvor[15]. Idag ligger denna siffra på mellan 0 och 4,3 procent.

Resultatet av den kultur som proportionella val har medfört, kombinerat med den svenska nationalkaraktären å ena sida, och det faktum att vart och ett av de politiska partierna idag i mycket är finansiellt oberoende av den allmänna opinionen och av sina medlemmar å den andra, är den fjortisdominerade kooptokrati vi idag ser. Slutresultatet av över 50 år med ett sådant system är de fruktansvärt låga intellektuella och personliga kvalitéerna hos de politiker som vi idag har att göra med.

Endast fjortisar göre sig besvär

2014 hade de politiska ungdomsförbunden 29 000 medlemmar (om vi bortser från Ung Pirat), fördelade över de idag åtta riksdagspartierna[16]. Dessa medlemmar utför antagligen ungefär fem procent av årgångarna i fråga, beroende på hur många år i genomsnitt folk är medlemmar. Men om vi antar att endast en av tio når en position där de har inflytande innebär detta att de endast utgör omkring en halv procent av årskullarna, eller omkring 2 900 personer. Också denna låga siffra förefaller väl hög för diskussionen som följer.

Oavsett den exakta siffran är det troligt att den kommer att krympa. Snart kommer ungdomsförbunden inte att behöva ha några medlemmar alls, förutom en uppsättning mer eller mindre utsedda politiska broilers. I vissa kommuner utgår idag bidragen till ungdomsförbunden baserat på hur många mandat moderpartierna har i kommunfullmäktige[17]. I teorin behöver därför ett sådant ungdomsförbund knappt några medlemmar alls.

Det är från denna synnerligen begränsade och mycket speciellt utvalda skara som framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande politiska representanter sedan koopteras av partierna. Man går med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, som fjortis, är aktiv några år eller kanske drygt ett decennium. Ifall man skött sig, ifall man följt partilinjen. Om man i alla sina förehavanden med omvärlden varit lojal mot partiet och om man inom partiet inte stått som förlorare i någon maktkamp. Då kan man en dag komma på tal som inflytelserik rikspolitiker.

Inga andra göre sig i princip besvär, förutom i sådana fall som diskuterats ovan då bristen på lämpliga kandidater i riksdagen gör att någon som inte sitter i den väljs till partiledare och av samma anledning, kandidater ibland också härrör från utanför klicken av forna tonårspolitiker. Ibland väljs istället till partiledaren någon av dessa forna tonårspolitiker men som, av skäl som strax ska diskuteras, valt att inte sitta i riksdagen.

Det händer också att en del välkända personer väljs till riksdagen som del av försök att få goodwill. Med på listan av riksdagskandidater är också sådana som är representativa, men som få väljare skulle välja som sina representanter. Sällan får medlemmarna i dessa två kategorier av utomstående verklig makt eller verkligt inflytande.

Partiledaren eller partiledningen kontrollerar nära nog alla partiets resurser, inklusive sådant som utskottsuppdrag i riksdagen. De som går mot partilinjen förlorar sina utskottsuppdrag. De förlorar normalt också möjligheten till omval till riksdagen. Om någon planerar att inte rösta såsom partiledningen bestämt utsätts de först för påtryckningar på tu man hand. Om detta inte hjälper kan det hända att hela riksdagsgruppen samlas till en flera timmar lång mobbningssession för att återföra de förlorade fåren till fållan. Att någon i riksdagen går mot partilinjen inskränker sig därför som regel till några få fall, vart eller vartannat år.

Titeln på en bok som behandlar detta är “Knapptryckarkompaniet[18]”, eftersom nästan allt som krävs av den absoluta majoriteten av riksdagsledamöterna är att trycka på den knapp de blivit tillsagda att trycka på vid varje votering. Av denna anledning väljer många av de mest ambitiösa unga politikerna att arbeta direkt för partiledningen, utan att väljas till riksdagen.

Som medborgare i Sverige idag har vi att välja mellan åtta förpaketerade politiska alternativ bestående av människor där merparten aldrig arbetat en dag i sina liv utanför politiken, utan endast ”arbetat politiskt” på skattebetalarnas bekostnad. Yrkeskarriär där de kanske verkat från att de gick med i ett politiskt ungdomsförbund i nedre tonåren. Dessa politiker har nästan ingen arbetslivserfarenhet från världen utanför politiken, har inte åstadkommit någonting utanför politiken och har ingen erfarenhet av ledarskap från utanför politiken. Där de i regel har liten och sned kunskap om hur världen fungerar utanför politiken.

Samtidigt har de nästan fullständig kontroll över det politiska systemet och de är de enda som har politisk erfarenhet. De vet hur man målar upp en politisk fasad kring vad som idag är ett mycket magert innehåll. Politik, liksom alla yrken, är ett hantverk som kräver erfarenhet och eftersom få andra kan skaffa sig sådan erfarenhet är det desto svårare att starta ett nytt parti med utsikter till framgång.

Den svenska kooptokratin liknar den ”demokratiska centralismen” i det forna östblocket. I detta block fanns det bara ett parti att rösta på, i Sverige finns det idag åtta. Men dessa åtta bildare en kartell[19]. De har ett gemensamt intresse i att se till att det nuvarande systemet för finansiering fortlever och att inga andra partier lyckas ta sig in i riksdagen.

Systemet är inte helt statiskt. Under många decennier fanns det bara fem partier i riksdagen. Genom otrolig uthållighet, stöd från frikyrkor och karisman hos partiledaren Alf Svensson, lyckades KDS, idag KD ta sig in i riksdagen. Miljöpartiet de gröna har stöd av omkring 40 procent av tidningsjournalisterna och av strax över 50 procent av journalisterna på den statliga radion och televisionen[20]. Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen när glappet mellan den officiella retoriken om immigrationen och dess verklighet blev för stor för att den skulle kunna döljas för alla.

Så enligt Poppers definition är Sverige fortfarande i viss grad en demokrati, men urvalet av politiska partier och av politiker är strikt begränsat. Vi kan sällan rösta på någon som har möjlighet att få inflytande om denna person inte gått med i ett politiskt parti i nedre tonåren. Och om en svensk vid 25, 40 eller 60 års ålder bestämmer sig för att söka bli politiker är det i regel redan alldeles för sent.

Vad bör göras?

Frågan är vad som kan göras. Kvalitén på den politiska klassen har blivit så eländigt låg att många förtvivlar vid tanken på att rösta på något parti. Sådan förtvivlan kommer att sprida sig, delvis därför att det inte är troligt att processen som ovan beskrivits har verkat fullt ut. Kvalitén kommer därför troligtvis fortsätta falla. Det sägs att om något inte kan fortsätta för evigt så kommer det inte heller att göra det, så det kanske finns hopp. Denna essä är mitt eget blygsamma försök att bidra till att finna någon sorts lösning.

Det är inte alla aspekter av den svenska situationen som är unika. Både teoretiker och praktiker har kämpat under ett par sekler med frågan om hur man undviker att ett representativt styre blir ett styre där de existerande partierna kontrollerar det politiska systemet[21]. Men det svenska systemet, som kombinerar proportionella val med nära nog fullständig skattefinansiering av de politiska partierna, har skapat en situation som är långt värre än vanligt. Det är en situation där de existerande partierna inte bara mer eller mindre förblir desamma, men där de också till en högre grad än vad som är vanligt har nästan fullständig kontroll över vem som accepteras som en medlem som kan få någon reell makt.

För att åtgärda dessa problem skulle de som idag har makten behöva utplåna mycket av grunden den vilar på. Mycket få av de politiker som idag sitter i riksdagen skulle kunna förvänta sig vinna återval ifall de vore tvungna att ställa upp i enmansvalkretsar. De saknar vanligen karisma, de är inte goda talare, de saknar tilltalande livshistorier och de har inte åstadkommit saker i sina liv som skulle locka väljare. Några skulle förstås klara sig, tack vare talang och passion för politiken. Men de skulle behöva uttrycka dessa drag lite annorlunda, och de flesta skulle antagligen behöva vänta tills de blivit betydligt äldre innan de kan hoppas bli folkvalda.

Även om det alltså kanske är omöjligt att reformera dagens system är ungefär följande vad som borde göras:

• Avskaffa all offentlig finansiering av de politiska partierna. Att dessutom avskaffa lönerna för de folkvalda är antagligen att drömma väl mycket.
• Släpp de privata bidragen helt fria. Pengar kommer att tillåta en kandidat att visa upp sig för väljarna, men, hur icke-intuitivt det än kan låta, så visar forskning från USA att pengar därutöver knappt har någon betydelse alls för vem som blir vald[22].
• Inför majoritetsval i enmansvalkretsar. Antingen ”först över mållinjen” som i Storbritannien, eller i två omgångar som i Frankrike. Detta ska vara det enda sättet att få säte i riksdagen. De ska alltså inte finnas några ytterligare mandat som utdelas enligt en form av proportionalitet.
• Och, lite utanför detta, begränsa antalet riksdagsledamöter till högst 149 totalt, i en eller två kamrar i riksdagen. Dunbars nummer[23], 150, är det största antal vi som människor kan hålla reda på. Och som väljare bör vi kunna hålla reda på våra politiker. Ett land med endast 10 miljoner invånare behöver inte 349 riksdagsledamöter.

För att göra Sverige mer demokratiskt skulle man också kunna tänka sig lägga till möjligheten för befolkningen att framtvinga folkomröstningar som i Schweiz och i många delar av USA. Men jag skulle säga att det viktigaste steget är att införa Poppers definition på demokrati, möjligheten att göra sig av med dem som styr oss med fredliga medel. Folkomröstningar kan komma senare som en extra bonus.

Inga av dessa åtgärder kommer att plötsligt förvandla svenska politiker till osjälviska män och kvinnor, fyllda till bredden av kunskap, visdom och ledarskapsförmågor. Inga av dem kommer att garantera att bästa möjliga beslut tas, något man för övrigt aldrig kan avgöra. Men, med alla deras fel och brister, skulle de politiker vi får åtminstone vara långt bättre än de vi har idag, och om vi ändå inte tycker om dem, vara mycket lättare att byta ut.

[1] För Sveriges politiska historia, se t ex “Sverige efter 1900. En modern politisk historia” (1981 och flera senare upplagor) av Bengt Owe Birgersson, Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander.

[2] Se t ex Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.

[3] Se t ex Michel Rouche’ Clovis (på franska).

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgny_lagman#/media/File:Olav_den_helliges_saga_CK5.jpg

[5] I boken “The Open Society and its Enemies”. Andra kan mycket väl ha kommit på samma idé långt innan Popper.

[6] David Van Reybrouk argumenterar för en återgång till ett sådant system i boken “Against Elections: The Case for Democracy”.

[7] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5973694

[8] Schoeck, “Envy – A Theory of Social Behaviour”. Som Schoeck diskuterar finns det avund i alla kulturer, men till en mycket varierande grad.

[9] http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/arbetet-i-riksdagen/sa-arbetar-partierna/#partistd

[10] http://web.archive.org/web/20090204173037/http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article240326.ece

[11] http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen

[12] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.

[13] https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

[14] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historiska_befolkning

[15] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.

[16] http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen

[17] http://www.orebro.se/369.html

[18] http://www.atlantisbok.se/7683.Bok-Knapptryckarkompaniet

[19] Politiska karteller är också vanliga i resten av Europa. För en diskussion, se Klaus Detterbeck, “Cartel Parties in Western Europe?”, Party Politics, vol. 11, no. 2, 2005 (173-191), https://www.tcd.ie/Political_Science/undergraduate/module-outlines/ss/political-parties/PolP/DetterbeckPartyPols05.pdf

[20] http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

[21] Se Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.

[22] Levitt and Dubner, “Freakonomics” (2006). Ett nyligt och tämligen spektakulärt exempel är det republikanska primärvalet i Iowa 2016 där Jeb Bush lade ut 5200 dollar per röst han fick, jämfört med 300 dollar for Donald Trump, och 600 dollar for Marco Rubio. Totalt fick Trump 45 400 röster, Rubio 43 100 röster, och Jeb Bush 5200 röster, https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/02/02/jeb-bush-has-spent-more-than-5000-per-vote-so-far/?utm_term=.48245b9aaff3

[23] https://www.amazon.co.uk/Many-Friends-Does-Person-Need/dp/0571253431/ref=sr_1_2?ie=UTF8&qid=1448518222&sr=8-2&keywords=robin+dunbar

I regeringsformen står det:

Kapitel 1, §1: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Kapitel 9, §1: “Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens budget.”

Språket var mindre blodfattigt i 1809 års regeringsform:

“Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av Riksens ständer allena vid allmän riksdag.”

Så svenska folket beskattar sig själv, genom sina valda representanter i riksdagen. Tyvärr finns det en annan urgammal princip, tillämpad i alla länder, i alla tider, “den fiskala illusionen”. I Hayeks ord:

[t]he theory and practice of public finance has been shaped almost entirely by the endeavour to disguise as far as possible the burden imposed, and to make those who will ultimately have to bear it as little aware of it as possible (Law, Legislation and Liberty, vol. 3, p. 127).

På svenska (min översättning):

“de offentliga finansernas teori och praktik har formats nästan uteslutande av strävan att dölja så långt det är möjligt den påtvingade bördan, och att göra dem som i slutändan bär den så lite medvetna om den som möjligt.”

John Stuart Mill ska ha varit den som först gjorde denna observation, och den reddes ut mer i detalj av den italienske ekonomen Amilcare Puviani 1903. Detta enligt uppsatsen Fiscal Illusion and Fiscal Obfuscation – Tax Perception in Sweden, av Tino Sanandaji och Björn Wallace (2011).

Men så beter sig väl inte folkvalda? Inte våra i alla fall? Makten utgår ju ifrån folket, och folket måste väl då vara välinformerat? Vill inte riksdagsmännen det? Innan demokratin infördes så var inte maktens män och kvinnor änglar. Tyvärr blev de inte det heller när demokratin fick den form den har idag

Att man i och med industrialismen övergick till löner och skatter som betalades helt i pengar, istället för i natura, gjorde dessutom att skatteuppbörden kunde anonymiseras. Till för drygt 100 år sedan bör människor i Sverige ha varit långt mer medvetna än idag om hur mycket de betalade i skatt. Summa var då ca 7 procent av BNP, ca en sjundedel av vad den är idag. Och för att vända på det, att skatten var så låg beror otvivelaktigt i mycket på att människor då var mer medvetna om vad de betalade.

Politikerna vet nog inte heller vad de gör

Motivationen hos politikerna torde till viss del ha ändrats. Idag säger sig nog många politiker, på det överlägsna sätt som är så brukligt i Sverige, att “vissa”, eller “många” inte vet sitt bästa, och att det därför är bättre att politikerna, eftersom de vet bättre, tar “de komplicerade” besluten om skatter.

Men den fiskala illusionen är så pass stark att det är svårt att tro att många riksdagsmän faktiskt tänker på hur mycket skatt som tas ut. Ett starkt tecken på detta är talet om omfördelning. Alla politiker talar om omfördelning. Men sker det någon omfördelning i Sverige? Kanske idag när vi fått en stor del nyanlända som verkar komma leva på bidrag livet ut. Men kring 1990 gick ca 36 procent av BNP till bidrag och transfereringar. Detta gjorde att de 40 procent fattigastes andel av BNP gick från 19,9 till 22,4 procent, en skillnad om endast 2,5 procentenheter (Tanzi & Schuknecht). 33 procent ca av BNP var alltså rundgång. Ta från de rika, ge till de rika. Ta från de fattiga, ge till de fattiga.

Och till råga på allt är de fattiga och de rika i stort sett samma personer, fast i olika faser av sina liv. Så större delen av de 2,5 procent av omfördelning som trots allt sker betalas av och till samma personer med några års eller några decenniers fördröjning. Det sker i princip ingen omfördelning i Sverige. Ändå talar politiker om det som om något verkligt.

Sedan vill helt klart folkvalda politiker också framstå som goda i väljarkårens ögon. Den främmande, ondsinta folkstammen “de rika” påstås stå för fiolerna, medan de välmenande politikerna träder in och “hjälper svaga grupper”. Målet för en politiker är faktiskt i mycket att bli omvald, en cynisk men med verkligheten överensstämmande bild som vi i Sverige oftast inte låtsas om.

Omfattningen av den fiskala illusionen i Sverige

Sanandaji och Wallace’ arbete om den fiskala illusionen är synnerligen läsvärt. Det första man måste inse för att begripa illusionens omfattning är att arbetsgivaravgifter i princip helt betalas av löntagarna. Man kan sätta vilka etiketter som helst på sådana löneskatter, men det är lagen om tillgång och efterfrågan som avgör vem det är som betalar dem.

Man skulle kunna tänka sig, som många gör, och som är ursprunget till namnet “arbetsgivaravgift”, att om de togs bort så skulle löntagaren själv få betala ut extra pengar för pension och försäkringar. Men forskningen visar att ifall arbetsgivaravgifterna försvann så skulle lönerna i Sverige nästan precis öka med samma summa. Det är därför arbetstagaren som betalar. Och eftersom man inte har något val så är detta en skatt, oavsett till vad pengarna går, eller påstås gå till. Tabellen nedan visar hur mycket skatt medianskattebetalaren betalade 2003.

Skatt	Procent av inkomst
Kommunalskatt	32,4
Pensionsavgift	1,8
Arbetsgivaravgifter	32,8
Effektivt medel för moms och andra konsumtionsskatter	22,0
Effektiv skattesats för medianskattebetalaren	63,0

Vidare visar också denna studie på att det inte sker någon omfördelning att tala om i Sverige. Personer i den tionde percentilen betalade 62 procent av inkomsten i skatt. De i den nittionde, 66 procent.

Men när man 2003 i TEMO frågade folk hur mycket skatt en vanlig arbetare betalade så fick man som svar 40 procent i medel. Mediansvaret var ännu lägre, 35 procent. Endast 8 procent gav en korrekt uppskattning, och endast 6 procent en som var för hög.

När man istället frågar människor om hur mycket de själva betalar i skatt får man 41 procent som medel, och 36 procent som median. Samma fiskala illusion med andra ord.

Endast 24 procent visste att arbetsgivaravgifterna är en skatt på arbetstagaren. 56 procent trodde att arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgifterna. 14 procent visste inte.

Idéer om ett hederligt skattesystem

I ett hederligt skattesystem skall skattebetalaren hela tiden vara medveten om hur mycket skatt han eller hon betalar, så att när valdagen kommer, ett informerat beslut kan tas med detta i beaktande.

För det första måste givetvis arbetsgivaravgiften läggas som en skatt på lönen. Men än viktigare är att källskatten avskaffas. För att man verkligen, konkret ska bli medveten om hur mycket skatt man betalar, kan man göra som man ännu till liten del gör i Frankrike, men här fullt ut. Hela lönen betalas ut. En gång i kvartalet betalar man sedan in sin skatt, uppdelat på alla de poster som stat och kommun påstår att du betalar för (statsskatt, kommunalskatt, pensionssparande, arbetslöshetsförsäkring, mm). För ytterligare hederlighet bör den kommunala omfördelningen, “Robin Hood”-skatten, också stå tydligt utskriven. Alla i Sverige ska veta hur mycket de bidrar med till Malmö kommuns budget.

Detta innebär att man t ex kan välja att istället för att ta en konsumentkredit för att köpa något, kan köpa saker och ting kontant, och sedan ta ett banklån för att betala sin skatt.

Momsen är den lömskaste av skatter, eller åtminstone lika lömsk som arbetsgivaravgiften. Detta understryks av att det är förbjudet att ange pris före moms när man säljer till privatpersoner.

Låt oss göra detta hederligt. När man köper något för 1000 kronor i affären så betalar man först 1000 kronor. Sedan gör man en andra inbetalning om 250 kronor, separat från den första, för momsen.

När man tankar bensin skulle den 2016-17 ha kostat 4,52 kronor vid pumpen. Så för 50 liter bensin betalar man först 226 kronor. Sedan betalar man separat 302 kronor i skatt. Och till sist betalar man 132 kronor i moms. Alltså 226 kronor för bensinen och 434 kronor till staten.

På bolaget kostar en flaska 70 cl Teacher’s whisky inte 229 utan 38,55 kronor. När man kommer fram till kassan betalar man denna summa, och informeras om att man måste betala ytterligare 144,65 kronor i alkoholskatt, och 45,80 kronor i moms för att få ta med sig flaskan hem.

Krångligt? Ja, men detta är ett ärlighetens pris som skulle vara väl värt att betala. Det finns givetvis en teoretisk möjlighet att det faktiskt är så här hög skatt medborgarna vill ha. Men långt troligare är att skatterna i rasande takt skulle sänkas och förenklas om vi hade hederliga och verkligt demokratiskt sinnade politiker.

Hederlighet på utgiftssidan

Samma hederlighet bör givetvis gälla på utgiftssidan. När man lämnar barnen på dagis så står det därför en skylt vid entrén:

Dessa daghemsplatser finansieras med 12 453 kronor i månaden per barn via kommunalskatten, plus en ytterligare avgift om 1050 kronor per barn som betalas direkt av föräldrarna. Totalkostnad per barn och månad, 13 503 kronor.

Allt offentliga tjänster kostar når tyvärr inte själva verksamheten. I USA, som har offentliga skolsystem som liknar vårt, kan det hända att mindre än hälften av vad skolsystemet kostar når skolan. I New York och Milwaukee når mindre än en tredjedel själva klassrummet.

Låt oss vara något mindre pessimistiska beträffande Sverige. Så utanför en skola kunde man tänka sig en skylt som säger:

Denna skola finansieras via kommunalskatten. Den kostar 8000 kronor i månaden per barn, 12 månader per år. 3040 kronor är skolstyrelsens kostnader. 4960 kronor spenderas i denna skola. Av detta går 3100 kronor till lärarlöner.