Varför vi inte kan gå tillbaka till den gamla skolan eller ens reformera den vi har

Skolans problem är ständigt aktuella. En yngre generation är vagt medveten om att den var bättre förr, med vilket tyvärr många, även forskare, verkar mena var innan ungefär 1994. En äldre generation är däremot medveten om att skolan redan mellan 1968 och 1993 var radikalt sämre än den skola vi hade fram till 1968. Hur god denna gamla skolan faktiskt var har jag skrivit om i en artikel i Kvartal.se.

Det var Lgr62, följt av det slutliga dråpslaget, Lgr69, som sänkte skolan. Som jag anser mig visa i min bok Education Unchained (bokus, adlibris), så är det fall som inträffade från och med 1994, och som fortfarande pågår, endast ett nära nog ofrånkomlig resultat av reformerna under 1960-talet.

I debatten argumenteras det ständigt för reformer som påstås ska ge oss en bättre skola. Såvitt jag har kunnat se är dock alla de förslag som framförs tämligen vaga och handviftande. Det talas också om ”evidensbaserade” reformer, något jag, i dagens situation, finner tämligen befängt. Vi vet nämligen att skolan fram till 1968 var dubbelt, eller mer än dubbelt så bra som den är idag. Vi bör därför inte lägga mycket tid på att studera skolan som den är idag, eller diskutera förbättringar av skolan som rör sig om 10-20 procent. Skulle vi gå tillbaka till den gamla skolan skulle nämligen förbättringarna handla om 100-200 procent, mätt i utbildningsutfall. Först när vi väl kommer dit skulle det sedan kunna finnas anledning att diskutera vidare förbättringar baserade på vetenskapliga rön. I dagsläget är det förspilld möda.

Humpty Dumpty knuffades ner av Lgr62 och Lgr69.

I min bok påstår jag istället att, ifall barn ska få god utbildning, måste skolan fullständigt privatiseras. Den måste upphöra vara en offentlig angelägenhet; kommunala skolor och friskolor måste förbjudas.

Men troligen tycker läsaren att detta låter alltför radikalt. Låt oss då ta alternativet, skolreformer, ner på skruv- och mutternivå. Vad krävs för att barn åter ska få en god utbildning? Kan Humpty Dumpty sättas ihop igen?

För att återgå till den gamla skolan måste vi först återgå till de gamla läroplanerna och till de gamla undervisningsmetoderna. För att vi ska kunna återgå till de gamla undervisningsmetoderna påstår jag att vi måste återgå till de gamla lärarna. Varför gör jag det?

Dels därför att repetition är kunskapens moder, dels därför att vad som kännetecknar en god lärare i ett visst ämne, praktiskt eller teoretiskt, är följande, i ordning:

  1. Goda ämneskunskaper.
  2. En vilja att lära ut.
  3. En förmåga att lära ut.

En lärare som i första hand ”vill arbeta med barn”, men som inte har goda ämneskunskaper kan inte förutses vara en god lärare. Problemets kärna är att när man lär sig något bygger man i fysisk mening om sin hjärna, och detta tar emot. Det gör ont. Matematik t ex är inte roligt i sig, utan belöningen måste komma från tillfredsställelsen att lyckas lära sig, lyckas nå mål.

För att bli bra på tennis tränar man backhand, nöter och nöter. Och forehand, etc. För att bli bra på matematik måste man räkna och räkna, tal efter tal med de fyra räknesätten. Sedan, när man väl kan ”grundslagen”, när dessa blivit intuitiva, kan man lägga på enkla ekvationer och i sin tur repetera dessa. Sedan sinus och cosinus, sedan derivator, integraler, differentialekvationer, i kloss efter kloss av kunskaper, i lager efter lager av lärande.

Den som främst vill arbeta med barn är i regel istället motiverad av något som kallas för ”folkpsykologi”, av intresset att arbeta med sociala relationer. Men sådana saker, som t ex grupparbete, förhindrar att man lär sig i skolan. Dokusåpor och sitcoms är som choklad för vår folkpsykologi, men i varierande grad för olika människor. En lärare som ska lära ut ämneskunskaper eller yrkeskunskaper bör vara måttligt intresserad av sådant. Dagens lärare har med andra ord ofta fel personligheter för att vara lärare i en kunskapsskola.

Dagens lärare är vidare de klart sämsta att gå på högskola. Manliga lärare på 70- och 80-talen låg i medel på ett IQ om ca 66-72 procent i arméns mönstringsprov, på en skala där medel är 50. Om man extrapolerar de siffror som finns, ligger de lärare som går ut numera troligen på ca 40-45 procent. Vidare vet vi att lärare studerar mycket lite under sin tid på högskolan. Sammantaget gör detta att få av dagens nyare lärare besitter vare sig de kognitiva förmågor eller de ämneskunskaper som krävs i en kunskapsskola.

Relaterat till detta är det faktum att olika grupper av barn (och vuxna) lär sig olika fort, något Sture Eriksson diskuterar i Systemfelen i skolan. De grupper som har lättast för sig lär sig 2-4 gånger så fort som de grupper som har det svårast i ett givet ämne. Det tar typiskt nio år för en grupp elever att lära sig den matematik som det tar tre år för en annan grupp att tillgodogöra sig. Individuella variationer är ännu större.

Samma sak gäller för lärare. När man hör på TV att vissa nyutexaminerade lärare kan mindre naturkunskap än de högstadieelever de ska undervisa så innebär detta att dessa lärare skulle behöva studera i 10-15 år, 50 timmar i veckan, för att nå den nivå lärare förr låg på. De bör nämligen läsa in minst nian, sedan gymnasiet, sedan fyra år på högskola, totalt åtta år. Men då de i medel tillhör en kategori människor som absorberar naturvetenskapliga ämnen långsammare än medel, och mycket långsammare än den sorts lärare en kunskapsskola behöver, så kommer det ta betydligt längre.

Den gamla skolan tog hänsyn till att olika människor lär sig olika fort genom att vara nivågrupperad. Innan 1927 kunde man börja i den teoretiskt mer avancerade lärdomsskolan, realskolan, med kunskaper som motsvarade två år småskola, och ett år folkskola. Från och med 1927 var man tvungen att gå fyra eller sex år folkskola innan man fick växla över.

Detta att ”alla” ska gå i ”samma” skola, i detta fall 4-6 år i folkskolan, var ett första steg i den mani som sedan ledde till grundskolan, och som nu hotar ge oss obligatorisk skolgång tills man är 18.

Men är det då inte värdefullt att alla får ”samma” utbildning, ”tillsammans”? Man gjorde vetenskapliga studier av detta på 1950-talet med det nya högstadiet, och vi har resultaten, även om reformmakarna fuskade och försökte dölja dem.

Att låta barn gå i odifferentierade klasser sänkte nivån för de högpresterande. Men den sänktes ännu mer för dem som hade det svårt. Alltså: den svenska vetenskapliga forskningen slog fast att elever ska nivågrupperas om effektiv undervisning ska kunna bedrivas, och att detta är allra viktigast för de svagaste eleverna.

Man fann inga positiva resultat av samundervisning, ingen ökad samarbetsförmåga, inga positiva demokratiska aspekter. Men då detta var och förblir dogmatiska övertygelser så är acceptansen för nivågruppering liten eller obefintlig hos ansvariga politiker och byråkrater.

Det påstådda alternativet, ”differentiering inom klassens ram” har man, trots över 60 års tal om det, aldrig på allvar försökt genomföra. Detta bör inte förvåna, då erfarenheten säger att det inte går.

Summering av vad som skulle krävas som reformer

För att kunna förbättra skolan enligt ovan skulle det krävas synnerligen brutala reformer. För det första måste man återgå till den gamla sortens läroplaner, och till de gamla undervisningsmetoderna. För det andra måste man byta ut en stor, troligen helt övervägande del av lärarkåren då de har fel personligheter och för dåliga kunskaper för att passa in i en kunskapsskola. De måste sedan ersättas av andra lärare med andra personligheter och mycket djupare ämneskunskaper från traditionella universitetsutbildningar. De som sedan blir motsvarande högstadie- och gymnasielärare skulle behöva ytterligare 2-5 år av påbyggnad för att nå den nivå en adjunkt förr låg på.

I den gamla skolan lärde sig barn mer under sex års närvaro än man idag gör under 12-13. En begynnande universitetsstudent kan idag knappt svenska. Men alla är inte intresserade av att studera teoretiska ämnen efter sexan utan vill antingen arbeta eller gå en yrkesutbildning.

För det tredje måste man alltså åter få rätt att arbeta från 13 års ålder, och också vid den åldern om man vill få växla över till en yrkesutbildning. Vi hade tidigare praktiska realskolor, fyraåriga yrkesutbildningar av mycket hög kvalitet som man började på efter sexan. En stor mängd företag hade också interna yrkesutbildningar. Att få gå i sådana skolor är en morot, för dem som uppfattar det som så. Men man måste också återinföra piskan. Förr var man, av sin omgivning, tvungen att arbeta när man var 13 om man inte utbildade sig. Detta kunde bland annat inträffa om man inte skötte sig i skolan och t ex störde undervisningen för de andra. Då blev man helt enkelt relegerad.

Men säger säkert någon, det finns inga jobb för den som är 13. Inte idag. Men i den gamla skolan kunde den som var 13 mer än en 18-åring kan idag. Bättre och annorlunda saker också, för denna kategori elever lär sig mellan 12 och 18 års ålder idag ofta endast dåliga vanor medan de sysslolösa och uttråkade kastar bort bort sex år av sina liv i skolan.

För att reformer som tar oss tillbaka till den gamla skolan ska kunna införas måste man se till att det finns lärarutbildningar, skolverk och utbildningsdepartement som stödjer sådana reformer. Då en stor andel av de som arbetar där föredrar det nuvarande skolsystemet över det gamla måste en stor del, kanske en övervägande majoritet av de anställda ersättas ifall reformer ska vara möjliga.

Kanske de reformer jag just diskuterat verkligen är möjliga. Jag tror det inte, och jag anser det inte vara önskvärt, för jag anser att jag demonstrerat att det är fel väg att gå. Men det är ändå viktigt att de som vill förbättra skolan slutar med att vagt tala om ”reformer” och ”resurser”, och istället sätter sig ner och analyserar vad som verkligen skulle krävas om skola och utbildning ska förbättras.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 svar på Varför vi inte kan gå tillbaka till den gamla skolan eller ens reformera den vi har

  1. Kristian skriver:

    Tack. Mycket gediget.

  2. Pingback: Varför skolan svårligen kan användas för integration | Under tallen

  3. Pingback: Varför skolan svårligen kan användas för integration - Frihetligt

  4. Erik Svensson skriver:

    Vem skulle du föreslå som partiledare?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.