Djurens konung (som alla läsare av Tecknar-Anders vet) är surströmmingen. Den är nu hotad till livet på grund av gamla tanter av båda könen som är skrajsna över dioxin i östersjöfisk (Allehanda.se, Allehanda.se). Senast är det den socialdemokratiska EU-ledamoten Åsa Westlund som oroat sig för “giftig fisk”. Hennes inblandning riskerar sabotera det svenska surströmmingsundantaget från EU:s dioxinregler. (Jag lärde mig “gamla tanter…” av Svante Folin i hans utmärkta “Den påklädda apan”. Ursäkter utgår till alla äldre damer med klös.)
En sak som är intressant med dioxin är att ingen faktiskt vet hur farligt det är, eller om det ens är farligt. Det var min överläkare till bror som påpekade detta för mig efter att ha grävt lite i ämnet. Wikipedia säger samma sak:
There are surprisingly few scientifically well established effects of dioxins in human beings. The best proven is chloracne.[1] Even in poisonings with huge doses of TCDD, the only persistent effects after the initial malaise have been chloracne and amenorrhea.[13][14] In occupational setting many symptoms have been seen, but exposures have always been to a multitude of chemicals including chlorophenols, chlorophenoxy acid herbicides, and solvents. Therefore proof of dioxins as causative factors has been difficult.[15] The suspected effects in adults are liver damage, and alterations in heme metabolism, serum lipid levels, thyroid functions, as well as diabetes and immunological effects.[15]
Den som är övertygad om att wikipedia-artikeln är skriven av elaka utomjordingar, kemisk industri eller dylika kan gärna leta rätt på bättre referenser, referenser som visar effekten på människor, inte på andra djurarter. Denna från Institutet för miljömedicin talar t ex endast om kända effekter på djur.
Jag gissar nämligen att det finns ett ytterligare problem med dioxin. Sedan Homo erectus tämjde elden för 1,8-1,9 miljoner år sedan har våra förfäder varit utsatta för hårt grillad mat och rök i ungefär 70 000 generationer. De som lätt fick cancer, blev förgiftade eller t ex fick diabetes av detta har sållats bort. Det är därför möjligt att människan klarar doser som är 10, 100 eller 1000 gånger högre än de som skadar en chimpans. Djurförsök kan därför troligen inte hjälpa oss bestämma den farliga dosen.
Så, på grund av ett gift, som kanske inte är ett gift, så ska människor som inte äter surströmming förbjuda dem som älskar surströmming att äta den. Jag önskar att Åsa Westlund och andra istället satt kvar vid barnbordet och åt varmkorv.
Människan kan inte uppskatta absoluta risker
Huvudproblemet till att vi inskränker våra friheter för vad som på en absolut skala är struntsaker är att vi som människor har mycket svårt att göra absoluta riskbedömningar. Relativa sådana är vi mycket bättre på. Vi glömmer hur livet brukade se ut. Våra förfäder som var jägare och samlare hade ungefär samma risk att dö som svenskar kring 1750. Risken var 80-100 gånger högre i barndomen än den är i dagens USA och 10-15 gånger högre upp till 45 års ålder. Det som levde länge levde dock till 68-78 ungefär. Den intresserade kan läsa en artikel om detta här.
Vi människor älskar också att lösa problem. Problemlösning ger oss mening i livet.
Så på savannen eliminerade vi alla risker vi kunde göra någonting åt, vilket inte var många. Säkert läger, döda alla ormar, ta bort alla getingbon, se upp för hungriga babianer, etc. I den moderna världen gör vi samma sak. Fast då vi inte har några allvarliga risker kvar går vi lös på de triviala dito.
En tredje faktor är att vi blir mycket lätt oroliga för det okända eller annorlunda, för det vi inte är vana vid. Å andra sidan, så fort vi vant oss vid något, blir det normalt och inget att bry sig särskilt mycket om.
Om någon idag skulle sätta en tvååring och en treåring på baksätet i en bil, utan att spänna fast dem, utan att sätta dem i en barnstol, själv inte använda säkerhetsbälte och sedan köra 130 på en 70- eller 90-väg skulle denne person idag bli behandlad som en psykopat, bli av med körkortet, få betala böter och kanske åka i fängelse. Min pappa brukade göra det. Precis som en halv miljon andra fäder före 1967. Det rådde nämligen fri fart utanför tätort då. Vägarna var sämre, bilarna var sämre, ingen ABS, ingen bälteslag. Vi har nu lagt till
- Bilbälte.
- Deformationszoner.
- Krockkudde.
- Bättre väghållning.
- Mycket bättre vägar.
- Bättre bromsar.
- Strängare alkhollagstiftning.
- Hastighetsbegränsningar.
- Hårdare böter.
- Hårdare krav på förarutbildningen i allmänhet.
- Krav på särskild utbildning för motorcykel.
- Krav på särskild utbildning för tung lastbil.
och mycket annat. Antalet olyckor per bil i trafik har gått ned med en faktor 7. Personligen gissar jag att detta har mycket lite med farten att göra. Sänka farten har dock blivit en käpphäst för de ständigt räddhågsna. Tidigare, innan fartkamerorna kom till, kunde man köra 130-140 på inlandsvägen upp till Gällivare. När jag körde hem min bil från Frankrike 1998 följde alla på vägen mellan Malmö och Stockholm 29-regeln, precis 29 km/h över hastighetsbegränsningen, 119 där det stod 90 och 139 där det stod 110.
Nu har man nyss sänkt hastigheten med 10 km/h på många vägar. Det ska spara in “0,9 liv per år” i t ex Norrbotten som har ungefär 250 000 invånare. Jag antar att man genom mycket gissande försökt faktorera ut farten från alla de andra förändringar som sker. Något som inte faktoreras in är att man på t ex den motorväg som går mellan Linköping och Stockholm torde behöva nå 160 km/h innan man får intrycket av att köra bil och inte riskerar somna vid ratten.
Men antag att man faktiskt sparar in 0,9 liv per år i Norrbotten. Man har då minskat den relativa risken att dö med X procent. Säg att en åtgärd minskar risken att dö med 25 procent. Med relativa risker kan man fortsätta att minska risker med 25% ända tills man satt alla människor i vadderade burar. För deras eget bästa.
Men man kan också försöka sätta risker på en absolut skala. Medelåldern för jägare och samlare var kring 25 år, som i Sverige för några sekel sedan, på grund av den mycket höga barn- och ungdomsdödligheten. Vi kan då approximativt säga att den naturliga risken att dö är 4 procent per år. 0,9 liv sparade per år är då en minskning av den absoluta risken med (0,9/250 000)/0,04 = 0,00009 eller 0,009 procent. Vi har alltså minskat risken att dö med mindre än en elva-tusendel jämfört med den naturliga risken.
Det kanske låter mycket att säga att risken att dö ökar med 2 procent om man kör 130 istället för 100. Men detta är en relativ risk. Själv skulle jag vara beredd att acceptera en ökning av risken att dö på en absolut skala med en fem-tusendel för att få köra 130-140 istället för 90 och därmed spara in en tredjedel av restiden.
Hej!
För mig var det nytt om dioxinet och hotet mot surströmming som jag uppskattar, var en tråkig nyhet. Däremot är jag inte lika angelägen om att köra fort. Det handlar snarare om en “9-regel” i mitt fall.
Hälsningar
C-G
Jag önskar att man finge köra som det känns naturligt. Du med 9-regeln, andra med andra regler, samtidigt som man respekterar varandra och tar hänsyn.
Här i Frankrike är det 90 som är bashastighet. Det innebär att på småvägarna runt där vi bor är det “fri fart”, för ingen kör fortare än 100 och ofta är man nere i 60-70. På motorvägen är det 110 som gäller i Bretagne och nu med fartkameror är jag ledsen att jag inte skaffade farthållare. Vägen mellan St Malo och Rennes är tre filer och ofta spikrak. Tidigare körde de flesta 120-150, nu är det ögonen på hastighetsmätaren som gäller.
Min teori, som jag inte tror någon här har testat, är att anledningen till att så många dör på vägarna i Frankrike är oberäkneligheten och att folk inte respekterar avstånden. Var, varannan bil kör för nära, ibland 2 m bakom i 110. Få använder blinkers för att tala om att de ska svänga. Men det är mycket lättare att sätta upp fartkameror än att ge böter för asocialt beteende.
Jag har kört några gånger mellan Linköping och Stockholm och där somnar jag nästan. 3-4 filer och mycket lite trafik. Inlandsvägen upp till Gällivare är spikrak och i stort sett trafikfri.