Olaus Magnus. Fogden driver in skatter.
I regeringsformen står det:
Kapitel 1, §1: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Kapitel 9, §1: “Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens budget.”
Språket var mindre blodfattigt i 1809 års regeringsform:
“Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av Riksens ständer allena vid allmän riksdag.”
Så svenska folket beskattar sig själv, genom sina valda representanter i riksdagen. Tyvärr finns det en annan urgammal princip, tillämpad i alla länder, i alla tider, “den fiskala illusionen”. I Hayeks ord:
[t]he theory and practice of public finance has been shaped almost entirely by the endeavour to disguise as far as possible the burden imposed, and to make those who will ultimately have to bear it as little aware of it as possible (Law, Legislation and Liberty, vol. 3, p. 127).
På svenska (min översättning):
“de offentliga finansernas teori och praktik har formats nästan uteslutande av strävan att dölja så långt det är möjligt den påtvingade bördan, och att göra dem som i slutändan bär den så lite medvetna om den som möjligt.”
John Stuart Mill ska ha varit den som först gjorde denna observation, och den reddes ut mer i detalj av den italienske ekonomen Amilcare Puviani 1903. Detta enligt uppsatsen Fiscal Illusion and Fiscal Obfuscation – Tax Perception in Sweden, av Tino Sanandaji och Björn Wallace (2011).
Men så beter sig väl inte folkvalda? Inte våra i alla fall? Makten utgår ju ifrån folket, och folket måste väl då vara välinformerat? Vill inte riksdagsmännen det? Innan demokratin infördes så var inte maktens män och kvinnor änglar. Tyvärr blev de inte det heller när demokratin fick den form den har idag
Att man i och med industrialismen övergick till löner och skatter som betalades helt i pengar, istället för i natura, gjorde dessutom att skatteuppbörden kunde anonymiseras. Till för drygt 100 år sedan bör människor i Sverige ha varit långt mer medvetna än idag om hur mycket de betalade i skatt. Summa var då ca 7 procent av BNP, ca en sjundedel av vad den är idag. Och för att vända på det, att skatten var så låg beror otvivelaktigt i mycket på att människor då var mer medvetna om vad de betalade.
Politikerna vet nog inte heller vad de gör
Motivationen hos politikerna torde till viss del ha ändrats. Idag säger sig nog många politiker, på det överlägsna sätt som är så brukligt i Sverige, att “vissa”, eller “många” inte vet sitt bästa, och att det därför är bättre att politikerna, eftersom de vet bättre, tar “de komplicerade” besluten om skatter.
Men den fiskala illusionen är så pass stark att det är svårt att tro att många riksdagsmän faktiskt tänker på hur mycket skatt som tas ut. Ett starkt tecken på detta är talet om omfördelning. Alla politiker talar om omfördelning. Men sker det någon omfördelning i Sverige? Kanske idag när vi fått en stor del nyanlända som verkar komma leva på bidrag livet ut. Men kring 1990 gick ca 36 procent av BNP till bidrag och transfereringar. Detta gjorde att de 40 procent fattigastes andel av BNP gick från 19,9 till 22,4 procent, en skillnad om endast 2,5 procentenheter (Tanzi & Schuknecht). 33 procent ca av BNP var alltså rundgång. Ta från de rika, ge till de rika. Ta från de fattiga, ge till de fattiga.
Och till råga på allt är de fattiga och de rika i stort sett samma personer, fast i olika faser av sina liv. Så större delen av de 2,5 procent av omfördelning som trots allt sker betalas av och till samma personer med några års eller några decenniers fördröjning. Det sker i princip ingen omfördelning i Sverige. Ändå talar politiker om det som om något verkligt.
Sedan vill helt klart folkvalda politiker också framstå som goda i väljarkårens ögon. Den främmande, ondsinta folkstammen “de rika” påstås stå för fiolerna, medan de välmenande politikerna träder in och “hjälper svaga grupper”. Målet för en politiker är faktiskt i mycket att bli omvald, en cynisk men med verkligheten överensstämmande bild som vi i Sverige oftast inte låtsas om.
Omfattningen av den fiskala illusionen i Sverige
Sanandaji och Wallace’ arbete om den fiskala illusionen är synnerligen läsvärt. Det första man måste inse för att begripa illusionens omfattning är att arbetsgivaravgifter i princip helt betalas av löntagarna. Man kan sätta vilka etiketter som helst på sådana löneskatter, men det är lagen om tillgång och efterfrågan som avgör vem det är som betalar dem.
Man skulle kunna tänka sig, som många gör, och som är ursprunget till namnet “arbetsgivaravgift”, att om de togs bort så skulle löntagaren själv få betala ut extra pengar för pension och försäkringar. Men forskningen visar att ifall arbetsgivaravgifterna försvann så skulle lönerna i Sverige nästan precis öka med samma summa. Det är därför arbetstagaren som betalar. Och eftersom man inte har något val så är detta en skatt, oavsett till vad pengarna går, eller påstås gå till. Tabellen nedan visar hur mycket skatt medianskattebetalaren betalade 2003.
| Skatt | Procent av inkomst |
|---|---|
| Kommunalskatt | 32,4 |
| Pensionsavgift | 1,8 |
| Arbetsgivaravgifter | 32,8 |
| Effektivt medel för moms och andra konsumtionsskatter | 22,0 |
| Effektiv skattesats för medianskattebetalaren | 63,0 |
Vidare visar också denna studie på att det inte sker någon omfördelning att tala om i Sverige. Personer i den tionde percentilen betalade 62 procent av inkomsten i skatt. De i den nittionde, 66 procent.
Men när man 2003 i TEMO frågade folk hur mycket skatt en vanlig arbetare betalade så fick man som svar 40 procent i medel. Mediansvaret var ännu lägre, 35 procent. Endast 8 procent gav en korrekt uppskattning, och endast 6 procent en som var för hög.
När man istället frågar människor om hur mycket de själva betalar i skatt får man 41 procent som medel, och 36 procent som median. Samma fiskala illusion med andra ord.
Endast 24 procent visste att arbetsgivaravgifterna är en skatt på arbetstagaren. 56 procent trodde att arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgifterna. 14 procent visste inte.
Idéer om ett hederligt skattesystem
I ett hederligt skattesystem skall skattebetalaren hela tiden vara medveten om hur mycket skatt han eller hon betalar, så att när valdagen kommer, ett informerat beslut kan tas med detta i beaktande.
För det första måste givetvis arbetsgivaravgiften läggas som en skatt på lönen. Men än viktigare är att källskatten avskaffas. För att man verkligen, konkret ska bli medveten om hur mycket skatt man betalar, kan man göra som man ännu till liten del gör i Frankrike, men här fullt ut. Hela lönen betalas ut. En gång i kvartalet betalar man sedan in sin skatt, uppdelat på alla de poster som stat och kommun påstår att du betalar för (statsskatt, kommunalskatt, pensionssparande, arbetslöshetsförsäkring, mm). För ytterligare hederlighet bör den kommunala omfördelningen, “Robin Hood”-skatten, också stå tydligt utskriven. Alla i Sverige ska veta hur mycket de bidrar med till Malmö kommuns budget.
Detta innebär att man t ex kan välja att istället för att ta en konsumentkredit för att köpa något, kan köpa saker och ting kontant, och sedan ta ett banklån för att betala sin skatt.
Momsen är den lömskaste av skatter, eller åtminstone lika lömsk som arbetsgivaravgiften. Detta understryks av att det är förbjudet att ange pris före moms när man säljer till privatpersoner.
Låt oss göra detta hederligt. När man köper något för 1000 kronor i affären så betalar man först 1000 kronor. Sedan gör man en andra inbetalning om 250 kronor, separat från den första, för momsen.
När man tankar bensin skulle den 2016-17 ha kostat 4,52 kronor vid pumpen. Så för 50 liter bensin betalar man först 226 kronor. Sedan betalar man separat 302 kronor i skatt. Och till sist betalar man 132 kronor i moms. Alltså 226 kronor för bensinen och 434 kronor till staten.
På bolaget kostar en flaska 70 cl Teacher’s whisky inte 229 utan 38,55 kronor. När man kommer fram till kassan betalar man denna summa, och informeras om att man måste betala ytterligare 144,65 kronor i alkoholskatt, och 45,80 kronor i moms för att få ta med sig flaskan hem.
Krångligt? Ja, men detta är ett ärlighetens pris som skulle vara väl värt att betala. Det finns givetvis en teoretisk möjlighet att det faktiskt är så här hög skatt medborgarna vill ha. Men långt troligare är att skatterna i rasande takt skulle sänkas och förenklas om vi hade hederliga och verkligt demokratiskt sinnade politiker.
Hederlighet på utgiftssidan
Samma hederlighet bör givetvis gälla på utgiftssidan. När man lämnar barnen på dagis så står det därför en skylt vid entrén:
Dessa daghemsplatser finansieras med 12 453 kronor i månaden per barn via kommunalskatten, plus en ytterligare avgift om 1050 kronor per barn som betalas direkt av föräldrarna. Totalkostnad per barn och månad, 13 503 kronor.
Allt offentliga tjänster kostar når tyvärr inte själva verksamheten. I USA, som har offentliga skolsystem som liknar vårt, kan det hända att mindre än hälften av vad skolsystemet kostar når skolan. I New York och Milwaukee når mindre än en tredjedel själva klassrummet.
Låt oss vara något mindre pessimistiska beträffande Sverige. Så utanför en skola kunde man tänka sig en skylt som säger:
Denna skola finansieras via kommunalskatten. Den kostar 8000 kronor i månaden per barn, 12 månader per år. 3040 kronor är skolstyrelsens kostnader. 4960 kronor spenderas i denna skola. Av detta går 3100 kronor till lärarlöner.
Jag funderar ibland på: hur många svenskars lön är helt skattefinansierad? Hur många av dessa personer känner överhuvudtaget någon som alltid måste arbeta ihop sin inkomst timme för timme? Som vid sjukdom, semester eller läkarbesök inte tjänar ett öre. Alltså en svensk småföretagare, och de har nästan alltid sämre livslön än de med fackavtal. Det är intressant eftersom den första gruppen kan nu vara i majoritet, och de har alltså inget som helst intresse av att rösta på ett parti som tänker sänka skatten. Alltså kommer ingen förändring att ske, mer än att skatten höjs ännu mer, förstås.
Hej.
Jag brukar fråga mina få kvarvarande vänner och bekanta till vänster, om man säger så, varför de och deras partier inte kräver och eftersträvar skattesänkningar på låga löner. Om man som jag själv haft en lön om 14 000:- brutto (arbetsgivaravgiften då redan erlagd) märks varenda hundralapp. Sänkt moms och sänkt skatt på min lön omsätts till ökad betalning av skulder och ökad konsumtion, samt bättre psykisk hälsa. (Man skall inte underskatta hur dålig ekonomi påverkar ens mående.)
Några vettiga svar utöver att ‘de rika’ inte betalar sin rättvisa del brukar jag inte få. Inte heller brukar jag få vettiga svar på vilka ‘de rika’ är. Inte ens en höftning om vilken månadsinkomst man skall ha för att kvalificera som är rik’ går det att få. Riktigt dålig stämning blir det när man frågar en av dem om han fortfarande får 50 000:- i julklapp av sin far varje år.
Varför denna rädsla för transparens och enkel elegans?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare
Det är väl helt enkelt så att de som idag kallar sig vänster har en mental defekt som gör att de måste tycka illa om någon för att må bättre själva. I deras logik är det de som verkar vara på gott humör och har ett intressantare liv än de själva, oftast välavlönade och företagare. Men istället för att höja sig till den bättre nivån måste de sänka de andra till sin nivå. Det är det som är det sjuka. De anser att varje person ur motståndargruppen är elak och ondskefull och går omkring hela dagarna med ett hånfullt leende och tycker väldigt illa om vänsterfolk. Det gör de inte alls, de struntar i dem och koncentrerar sig på mycket intressantare göromål. Men det är kanske det som retar vänstern mest?