Socialliberalism är inte liberalism

Socialliberalism, representerade av Karl Staaff, Nyamko Sabuni och Bengt Westerberg har mycket lite gemensamt med (klassisk) liberalism, här personifierade av Alexis de Tocqueville, Adam Smith och Erik Gustaf Geijer.

Detta publicerades ursprungligen i Medborgarrättsrörelsen i Sveriges (MRRS) tidskrift Nr 1-21.

Definitioner är viktiga, åtminstone om man vill veta vad man själv och andra talar om. Termen liberal omges av oerhörd förvirring och det är inte bara en kamp mot väderkvarnar att försöka mejsla ut vad den innebär. För idag förefaller få riktigt veta vad de ens själva menar när de använder politiska etiketter, åtminstone inte beträffande verkliga eller förmenta meningsmotståndare.

Det kan vara lämpligt att ta avstamp i en reservation skriven av folkpartisterna i Stockholm och Göteborg (som till min egen förtvivlan kallar sig liberaler). Min numrering:

(1) Vi är Sveriges liberala parti. Vårt uppdrag är att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv.

Under århundraden har liberaler identifierat, bekämpat och rivit hinder för människans frihet. Dessa insatser har lagt grunden till mycket av dagens samhälle, och arbetet fortsätter. Liberalerna ska fortsatt vara ett parti som driver på för (2) socialliberala reformer inom alla politiska områden.

(1) kan varje riktig, sann, eller, om etiketten föredras, ursprunglig liberal hålla med om. Här har vi David Hume, Edmund Burke, Adam Smith, James Madison, Alexander Hamilton, med flera. Det är alltså statens uppgift att värna liv, privat egendom och frihet under lagen, en lag som minimerar tvånget i samhället så mycket som möjligt, och som följer rättsstatens principer, att vi för varje handling i förväg med god precision kan räkna ut hur staten ska agera.

Libertarianer anser ofta att allt tvång ska elimineras, men liberaler påpekar för det första, i Burkes och Smiths efterföljd, att vi alla beror av varandra, både här och nu, och gentemot våra förfäder och efterlevande. För det andra, att det krävs ett visst mått av tvång (som polis och domstolar) för att förhindra annat tvång (som stöld eller bedrägeri, eller en invasion av vårt land). Vi kan därför endast efter bästa förmåga minimera graden av tvång.

Rättsstatens princip, att vi i ska kunna räkna ut i förväg hur staten kommer att agera, gör till exempel att dagens behov om att ansöka om bygglov är inkompatibelt med en rättsstat; vi kan inte på förhand veta hur byråkrater ska besluta. Detta innebär inte att restriktioner, som miljöskydd, är antiliberala, endast att vad som gäller för en bit mark måste vara klart utannonserat för varje ägare, och inte bero av beslut av tjänstemän eller politiker.

Liberaler talar ofta om en personlig sfär, ett område inuti vilket vi människor ska få själva bestämma, och där vi också ska stå för de misstag vi begår. En personlig sfär är en princip som implementeras på ett komplicerat vis genom lagar där mängder av kompromisser och komplikationer ingår. Ingenting är enkelt vad beträffar mänskliga relationer och vi beror hela tiden av varandra. Min personliga sfär är en kompromiss med din och alla andras personliga sfärer.

Trots allt är dock åter tanken om en personlig sfär en princip. Detta gör att själva existensen av familjepolitik är inkompatibel med liberalismen. Detta eftersom familjepolitik har som princip att förtrampa tanken på en personlig sfär. Staten ska ju styra och råda över dess kärna, familjen.

I ett sant liberalt samhälle ägnar sig staten åt polis, rättsväsende, försvar, att värna gränsen till vårt land; vi medborgare är kollektiva ägare till landet Sverige, inga andra. Men inte åt mycket mer.

Men sedan, i folkpartisternas text (2) görs en tyst tvärvändning. Här sker den inte så lite lömska glidningen från sann liberalism till en av dess diametrala motsatser, socialliberalismen.

Enligt socialliberalismen betyder inte fri längre rätten att få forma sitt eget liv, punkt. Istället betyder det att staten, underförstått ”vi”, underförstått socialliberaler, till att börja med ska ”jämna ut spelplanen” så att alla har ”lika mycket” och att de sedan ”får välja” vad de vill.

För det andra innebär socialliberalismen att staten, underförstått socialliberaler, sedan ska se till att alla ”väljer fritt”, vilket i socialliberalers ögon betyder att vi i allt gör som socialliberaler själva skulle göra, eller säger att de skulle göra.

Socialliberalismen uppstod i slutet av 1800-talet efter att liberalerna, med vår finansminister Johan August Gripenstedt i spetsen, avreglerat Sverige, infört näringsfrihet och frihandel. De ”nyliberala” (som socialliberalerna då kallades (!), ytterligare en begreppsförvirring) upptäckte att fria människor gjorde annat än de själva ansåg att de skulle göra. Så istället för att lämna medborgarna ifred började de förespråka skatter, bidrag och förbud för att göra människorna fria. ”Tvinga människorna att bli fria”, som Rousseau uttryckte det.

Det mest arketypiska exemplet på socialliberalismen är nog dess önskan att förbjuda alkohol. Men det finns givetvis annat. Socialliberalerna förespråkar familjepolitik där alla barn ska sättas på dagis. Staten ska fostra barnen och föräldrarna ska bli ”fria” genom att arbeta heltid när barnen är små.

Ett annat socialliberalt exempel på ”frihet” är skolplikten. Barn tvingas gå i skolor, inte för att i första rummet få utbildning. Nej, i skolan går man först och främst för att just gå i skolan. Utbildning är något sekundärt. Därav att Jan Björklund drev igenom det i stort sett totala förbudet mot hemundervisning.

Liberalism och socialliberalism är alltså sina diametrala motsatser, något som folkpartiet till ganska nyligen var ganska väl medvetet om. Tyvärr har ytterligare källa till begreppsförvirring tillkommit från USA. USA grundades i slutet av 1700-talet av liberaler som James Madison, Thomas Jefferson, George Washington, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton.

Men begreppet ”liberal” började inte allmänt användas i Europa och i mycket av resten av världen förrän ganska sent, och inte alls i USA. Så de progressiva i USA, socialliberaler, hittade där omkring 1900 ett ledigt ord, med positiva konnotationer och anammade det. Svenskar, som ofta inte har någon större förståelse för USA, och som på grund av skolans kollaps, ofta inte känner den svenska historien särskilt väl heller, tar nu till sig en malplacerad amerikansk nomenklatur.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.