Ska Sverige räddas måste det ske på skruv- och mutternivå

Raymond Boudon (1934-2013).

Jag arbetar mig duttvis genom sociologisk  litteratur och har ganska nyligen stött på den lysande men lite krävande Raymond Boudon. Boudon  klargjorde en del begrepp för mig, begrepp som jag kände igen utan att helt ha rätt etiketter på dem, och som jag tror många andra också ser som ganska självklara. Åtminstone när man tar ett begrepp i taget. När det gäller att sätta samman dem blir det tyvärr ofta svårare att hålla ordning på tankarna.

Det finns (åtminstone) två sätt att studera mänskliga samhällen, som inom sociologin. För det första den metodologiska individualismen. För det andra ett holistiskt sätt. Enligt den metodologiska individualismen (som hos Max Weber, Raymond Aron, Boudon, delvis Karl Marx, och tidigare Tocqueville) studerar man hur individer beter sig, deras motivationer, deras incitament, och söker förklara hur individuella beteenden tillsammans ger storskaliga samhälleliga effekter.

Detta kräver att man förstår vad som sker på individnivå, och att man sedan via systemanalyser undersöker och söker förstå vad de kollektiva effekterna blir. Ibland leder tyvärr rationellt handlande på individnivå till makroskopiska konsekvenser som ingen önskade sig. Men det finns ingen perfektion i mänskliga samhällen. Utopia betyder inte för inte “ingen plats”.

Den andra metoden, den holistiska, ser vi till exempel hos Marx (som inte var konsekvent), Pierre Bourdieu och Michel Foucault. Här ingår ingen analys av individers motivation, utan här behandlas kollektiv som “arbetarna”, “de fattiga”, “flyktingar”, “samhället” som om de existerar oboeroende av individen. På något mystiskt vis antas det att det till exempel är “samhällets fel”, eller “den vite mannens fel” att ditten eller datten händer.

För den som inte är mystiker eller primitivt religiös så framstår den holistiska metoden som rent svammel. Tyvärr dominerar den dock totalt inom svensk kriminalvård, svensk skola, inom akademien, bland politiker, och hos vad som i Sverige räknas som intellektuella.

Men hur absurd den holistiska metoden än är så är det ändå mycket lätt att ramla in på den. Så fort vi människor börjar resonera om kollektiv, som fattiga, rika, muslimer, kristna, judar, arbetare, flyktingar, osv, så tenderar människorna av kött och blod att försvinna bort ur sinnet. Den kollektiva entiteten får ett eget liv, och egna egenskaper, återigen som om den existerade oberoende av de ingående individerna.

Men varje verklighetsgrundad analys av ett samhälle måste bygga på en förståelse för individers situation, motivationer, incitament. Att dessa individer formar kollektiv som i sin tur påverkar oss som individer är en del av denna analys. Om man vill att Sverige ska hänga ihop måste man vidare enligt en sådan analys se till att rätt sorts individuellt beteende premieras. Och med rätt sorts beteende menas här beteenden som är sociala och fredliga gentemot de flesta andra. Att fredligt samverka med andra måste premieras, att inte göra det straffas, eller åtminstone inte belönas.

Här ingår att man ansvarar för sina egna handlingar, drar fördel av det man lyckas med och får dras med konsekvenserna av det man misslyckas med. Att arbete och sparande lönar sig, att lättja och slöseri straffar sig. Att det ska vara synnerligen fördelaktigt att skaffa sig ett arbete och bostad innan man skaffar sig barn. Att det blir ekonomiskt och socialt mycket problematiskt att skaffa barn utan att kunna försörja dem. Att det premieras att föräldrarna tar hand om sina barn under hela deras uppväxt.

Som en första approximation får man då ett samhälle som hänger ihop, och detta oavsett om man börjar med ett kulturellt homogent Sverige av anno 1980, eller med ett Sverige med stora främmande kulturella minoriteter som idag. Etniska konflikter är en allvarlig komplikation i Sverige, men även etniska grupper består av individer. Och det är individernas individuella incitament som man måste angripa för att Sverige ska hänga ihop.

Det kan igen förstås hända (som den metodologiska individualismen ger många exempel på) att god vilja på individnivå ger resultat som ingen önskar sig. Men det ska mycket till för att systematiskt asociala incitament på individuell nivå, hos miljoner människor, ska leda till en kollektivt önskvärd situation.

Vad krävs det för att incitamenten ska vara de rätta på individnivå för socialt beteende? Ingridienserna är klassiska. De är de som gjorde Sverige till ett rikt, socialt sammanhållet land.

Ett fungerande rättsväsende så att brottsligt handlande straffas snabbt och säkert. En värnad äganderätt så att man får behålla det man arbetar för. Här ingår låga eller inga skatter på arbete, och låga, helst obefintliga skatter på sparande, gåvor, arv, ägande.

Det får inte existera direkta incitament för asocialt beteende. Det får därför inte utgå bidrag för att inte arbeta, summor som inte är försäkringar som man själv, som individ, har betalat för. Alltså, arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, och också vård av handikappade måste vara individuella ansvar. Annars uppstår ett incitament till att inte anstränga sig eller att rent av fuska.

Inom parentes måste man här notera att, för det första, inga allvetande, gudalika socialarbetare existerar som kan avgöra ifall någon fuskar eller inte, ifall någon “kan” försörja sig eller inte. För det andra, skulle någon objektivt kunna avgöra detta, så tar man bort varje skärva av möjlighet som kan återstå för den som kan försörja sig endast lite. Man omvandlar därmed de som redan har det svårast till garanterade socialfall.

Det får inte existera incitament för att skaffa barn utan att kunna försörja dem, eller lämna sin make/maka och låta det allmänna helt eller delvis betala för barnen. Alltså, det får inte existera offentliga bidrag till ensamstående föräldrar, eller boyta till lägre eller ingen kostnad för den som har barn. Rättsväsendet ska vidare söka upp och i förekommande fall straffa den förälder som inte bidrar till sina barns försörjning.

Jamen, blir invändningen, utsatt grupp X (som ensamstående föräldrar, flyktingar, handikappade, arbetslösa) lämnas vind för våg. Njae, blir svaret. Utan persversa, asociala incitament blir det för det första långt färre ensamstående föräldrar, flyktingar, handikappade, arbetslösa, med flera. För det andra visar all erfarenhet att i ett väl fungerande samhälle träder frivilliga in, som släkt, vänner, och andra medborgare. Det bildas enorma frivilligorganisationer, det som i Sverige kallades för folkrörelser. De perversa, asociala incitamenten som välfärdsstaten orsakat har tyvärr sedan några decennier dödat dem i stort sett allihopa. Endast en skärva består i idrottsrörelsen och på några andra håll.

Svenska för invandrare, SFI, är ett illustrativt exempel. Om man kommer till ett Sverige med obefintliga bidrag så har man ett intresse av att lära sig språket. God svenska ger bättre och högre avlönade arbeten. Man har då god anledning att studera på kvällarna efter jobbet, att söka lära sig svenska på jobbet, och att eventuellt betala för kurser i svenska.

SFI fungerar på omvänt sätt. Om man inte kan svenska får man bidrag. Man går då i SFI. Så länge man inte lär sig svenska i SFI så får man bidrag. Lär man sig svenska så får man klara sig själv. Många gör det och sliter hårt. Men snart en miljon arbetsföra gör det inte.

Vad jag sammantaget påstår här är att ett sammanhållet Sverige snabbast (tyvärr troligen endast inom 20-40 år idag) åstadkoms genom att skattetrycket tas ner mot de 6-8 procent av BNP vi skulle få ifall det offentliga endast skötte sin kärnverksamhet. Utan “omfördelning” eller välfärdsstat.

Det finns förstås en teoretisk möjlighet att asociala incitament för individer ska ge kollektivt sociala utfall. Man vill ju så gärna tro att goda, offentliga insatser ska ge goda resultat. De flesta anser därför att det är för “extremt” att avskaffa bidragen. Istället vill de ofta se “smarta” bidrag. Tyvärr har ingen visat hur de smarta bidragen till sina effekter skulle skilja sig från de dumma eller dummare dito vi har idag.

Så argumenten mot en stat som endast ägnar sig åt sin kärnverksamhet är bland annat ungefär:

  1. För extremt.
  2. Vi måste “satsa mer på integration”.

Men ingen förklarar på skruv- och mutternivå hur “satsa på integration” översätts till integration. Eller knappt vad de menar med “satsa på integration”, annat än mer av bidrag, insatser, åtgärder av samma sort som provats i ungefär 50 år. För håller man sig till den holistiska synen så översätts genom magi god vilja till goda utfall. Frågan “hur då?” ställs i princip aldrig och besvaras än mer sällan.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

1 svar på Ska Sverige räddas måste det ske på skruv- och mutternivå

  1. Kristian skriver:

    Bra!

    Jag har redan länge sagt att ordet “integration” (och varje post för den i statsbudgeten) skyndsamt borde avskaffas.

    De som vill anpassa sig tillräckligt för att få och behålla ett jobb kommer att klara sig bra, och kan sedan privat leva precis hur de vill. (Detta gäller även inhemska hippies, motorcykelentusiaster, frikyrkliga, “kvar i glesbygden”, Östermalmare och andra.)

    Att lära politiker att förstå “incitament” blir svårare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.