Under tallen

En klar nackdel av att ha läst natur på gymnasiet är att man inte kan läsa tidningen eller handla på affären utan att mentalt slå knut på sig. ”Naturliga ingredienser”, ”biodynamisk odlade grönsaker” eller produkter från ”ekologiskt jordbruk” finns överallt. Tydligen har vissa av dessa benämningar lagskyddats. Det är lik förbannat rappakalja. Hittills ser man sällan eller aldrig astronomiska rosor, matematiska morötter eller fysiska foreller i affärerna. Dessa hypotetiska varor är dock lika meningsfulla.

I Tyskland har nu det ”biologiska jordbruket”, som tydligen betyder att man använder kodynga istället för konstgjorda gödningsämnen för att odla böngroddar, just avlivat 33 personer (vilket också rapporteras av The Climate Scam och The Rational Optimist). Här i Frankrike kan jag nu som resultat köpa ett kilo tomater för 1,40 eller 1,50€ per kilo och två gurkor för 1,20€ istället för minst det dubbla. ”Biodynamiska” spanska gurkor misstänktes nämligen först och då journalisterna i brist på viktiga nyheter talade om risken med att äta grönsaker non-stop har marknaden kollapsat. Min fru är glad då hon älskar mozarella och tomater med olivolja och basilika.

Man sprider kodynga på böngroddarna och får e-coli på dem. No shit, Sherlock. Det är i och för sig inget fel på komockor som gödsel, bara man sköljer grönsakerna efteråt, men att tro att det är ett bättre sätt att odla grönsaker än med konstgödsel på är strunt.

Mer än dubbelt så många har nu dött av ”biologiskt jordbruk” med dålig hygien än av kärnkraftsolyckorna i Fukushima och oljespillet av BP i Mexikanska gulfen. Tillsammans… Man kunde ha hoppats att gammalmedia arbetade hårt för att upplysa allmänheten om detta, men i valet mellan å ena sida okunnighet och önsketänkande, och att å andra sidan se världen som den är så väljer journalister det förra. Tydligen är det bättre att dö i blodiga diarréer än av en exploderande oljerigg.

29 juni 2011, lite fler länkar och rapporter om fler biodynamiska dödsfall:

DN, DN, AB, SvD, SvD

Denna artikel i SvD är mycket intressant. Den diskuterar hur man kan döda bakterierna med gammastrålning. Fast det stöter på patrull då ordet ”stråååålning” finns med. Hu va hemskt, då dör jag hellre naturligt tänker väl miljömuppar. Man tänker eventuellt råda bot på detta motstånd genom att kalla det för ”zap” istället för bestrålning, ”för att det ska vara lättare att kommunicera med kunderna”. Själv undrar jag varför man inte istället lever upp till orden om att vurma för naturvetenskap, och varför journalister och politiker inte lägger ner lite möda på att dels själva förstå, dels visa ledarskap och förklara för sina väljare.

Mina tidigare funderingar om detta:

Sjung okunnighetens lov

Okunnighet och utstuderat ointresse

Det sägs att teknik och naturvetenskap är viktiga områden som Sverige bör satsa på. Tyvärr verkar det vara som om studier, eller ens förståelse av dessa ämnen utesluter en från två yrkesområden, politikerns och journalistens. Naturvetare är i och för sig oftast mest intresserade av ”saker och inte människor”, precis som de ska vara enligt Mme Curie. Fast denna regel bryts det faktiskt mot av många, så det kan inte vara hela anledningen till deras frånvaro i det offentliga rummet. Naturvetare har också en tendens att studera dubbelt så många timmar på universitetet som andra och inte ha tid med studentpolitik. Och på gymnasiet har de ofta heller inte intresse av att gå med i ett ungdomsförbund, grundförutsättningen för att 15-25 år senare få politiskt ansvar i den proportionella representationens Sverige.

Till och med att vara miljöminister verkar kräva frånvaro av naturvetenskaplig utbildning. Det sk ”Miljöpartiet” har en del medlemmar med naturvetenskaplig bakrund. Vissa av dessa är säkert långt intelligentare än författaren av denna blogg. Men då miljöpartiets politik är en förkastelse av den naturvetenskapliga metoden finns det inget hopp där heller.

Riskbedömning innebär att man försöker uppskatta hur stor skada olika scenarier kan orsaka och hur sannolikt det är att de inträffar. När man gjort detta efter bästa förmåga kan man jämföra olika risker. Strålning från kärnkraften, strålning och gifter från kolkraft, mjöldryga, farligheten av kemiska bekämpningsmedel. Tyvärr spökar här begreppet ”naturligt”. För en naturvetare har ”naturligt” varken positiv eller negativ värdeladdning. ”Naturligt” är den normala gången. Att dö av mjöldryga, skallerormsbett, vit flugsvamp eller pesten är varken bättre eller sämre än att bli överkörd av en bil, dö av strålskador eller få ett skott i pannan.

Människan är dock som t ex Pinker diskuterar, utrustad med en ”naturlig biologi”, en teori om verkligheten som innehåller begrepp som en ”livskraft”. Denna naturliga biologi är ett resultat av 2 miljoner års evolution. På samma sätt har vi ett inbyggt sinne för ekonomi och fysik. För att komma vidare måste vi därför ”lära oss av” med en del av våra medfödda teorier om hur världen fungerar och lära oss bättre, akademiska teorier. Detta är jobbigt, och vi kan nog med Pinker säga att det vi lär oss i skolan tar emot just därför att det går emot våra medfödda kunskaper och instinkter.

Detta blogginlägg är bland annat inspirerat av Johansson och Johanssons inlägg i dagens SvD om kärnkraft och oro. Kontentan av deras artikel är att Sveriges kärnkraftspolitik ska bestämmas av hur oroliga dels svenskar, dels folk i andra länder är över kärnkraften. Såvitt jag kan se uttrycker författarna ingen kunskap om riskbedömningar eller något intresse av vad sådana kan säga. Baserat på min erfarenhet av kärnkraftsskeptiker gissar jag också att de inte heller förstår hur kärnkraft fungerar. En mig närstående person var mycket engagerad kärnkraftsmotståndare. Sedan var hon tvungen att läsa på om hur det fungerar innan hon skulle undervisa om det för en högstadieklass i naturkunskap. ”Det är ju riktigt fiffigt” var hennes förvånade reaktion. En gissning är att 2 x Johansson glömt vad de lärde sig på naturkunskapen i detta ämne. Fast de kanske satt på SSUs kursgård just då.

Birgitta Dahl talade vitt och brett om ”människors oro” när det begav sig, tiden då Eva Goes körde många mil i sin skrutt-Volvo för att komma undan Tjernobyl-beckerellerna i Härnösandsmjölken.

Kontentan av det hela är att riskbedömningar och avvägningar är mycket jobbiga saker att ta till sig. Det viktiga, enligt Birgitta Dahl, Johansson och Johansson, är ”människors oro”.

Varför inte löpa linan ut? Lägg ner all riskbedömning och mät istället hur oroliga människor är över saker och ting varken politiker eller gemene man riktigt begriper. Gör man det behöver ingen politiker sätta sig in i hur någonting fungerar innan de uttalar sig. Det ”demokratiska samtalet” blir också mycket enklare. Man kan helt koncentrera sig på ”känsler” och sluta med jobbig logisk argumentation.

En skala som går från ”helt orädd” (alternativt, har aldrig hört talas om det) till livrädd kunde upprättas. Saker och ting som når upp till någonstans kring ”jätteskrajsen” eller ”ligger ibland vaken på nätterna och oroar mig” förbjuder vi. Resten tillåter vi. Men når det upp till ”känns obehagligt ibland” ska det beskattas.

I min gamla hemstad Sollefteå har det varit gängbråk där flera har arresterats. Jag flyttade från Solleftå definitivt för drygt 20 år sedan, men läser via allehanda.se vad som händer. Gängbråk är inget jag kommer ihåg. Fyllslagsmål utanför Orren, Hullsta Gård, Forsmonöjet och på midsommar i Junsele känns bekant, men inte gängbråk. De som kommenterar artikeln tror sig också veta att dessa gäng inte vilar, som barbariet, på inhemsk grund.

Istället verkar det som om det är sk flyktinggäng som bråkar. Man kan tycka vad man vill om den svenska flyktingmottagningen. Men mellan den snudd på kriminella godtrogenheten hos de som förespråkar den nuvarande politiken, och rasistiska åsikter går det inte någon sorts fin gränslinje. Det rör sig istället om en stor stepp som skiljer dessa ytterligheter åt. Tyvärr är den helt obebodd av dem som bestämmer vad man får och inte får tänka högt i Sverige.

Ett antal av kommentarskrivarna till artikeln skulle vilja veta om det rör sig om sk ”ensamkommande” flyktingbarn. Vän av ordning kan tycka att det kan vara av intresse för att bedöma den rådanda ”integrationspolitiken” och flyktingmottagandet att veta om det rör sig om infödda svenskar, blandningar av infödda svenskar och invandrare i salig röra, eller om det rör sig om två invandrargäng. Har Sverige och Sollefteå via invandring från klansamhällen, i synnerhet Somalia och Afghanistan, nu fått liknande klaner?

Vad gör då allehanda.se? Varnar läsarna för att tala om sådant, vägrar tala om det själva, och stänger sedan ner kommentarsfunktionen.

Att kalla journalisterna för obildade idioter vore felaktigt. Journalisterna är i och för sig obildade. Ett användbart litmustest bland andra på okunnighet är om personer använder ord som ”multikultur” eller ”mångkultur”. Genom Schweiz går det en språkgräns mellan tysk- och fransktalande som inte har rört sig mer än några kilometer på över 1500 år. Runt Medelhavet har folk levt ”rygg mot rygg” i tusen år utan att integreras. Inte ens en gravt schizofren person kan vara svensk på förmiddagen, somalisk klanmedlem på eftermiddagen och ortodox jude på kvällen. För att tala om mångkultur är ett första krav att man inte begriper så särskilt mycket om sin egen kultur. Att skriva västerländsk civilisation med citationstecken är ett karakteristiskt tecken på sådan okunnighet.

Det verkar som om ”flyktingen” konkurrerar med palestiniern i journalister och intellektuellas sinnevärd om titeln som den ”siste ädle vilden” (som Pascal Bruckner uttryckte det). Denna ädle vilde har inga fel, och inga karaktärsdrag heller, så de troende kan på honom projicera sina käraste illusioner om människans inre godhet.

Svensson i gemen verkar ha en mer egalitär inställning till mänskligheten. En ann är lika god som en ann. Folk från Somalia, Schweiz, Syrien, Tunisien, Afghanistan är varken bättre eller sämre än svenskar. Har någon från dessa länder möjligheten att tiodubbla sin inkomst genom att betala en människosmugglare för att komma till Sverige så gör nog många det. All heder åt dem. Men det finns en miljard människor i världen som har det lika svårt som de som kommer till Sverige.

Sedan är det den där lilla grejen med kulturer. Alla studier visar att kulturer håller i sig i hundratals eller tusentals år. Integration fungerar för individer. Men utgör en främmande folkgrupp mer än ungefär fem procent av befolkningen klumpar de ihop sig till grupper som behåller sin egen identitet i sekler.

Det är skillnad på intellektuell, intelligent och sunt förnuft. De tre är helt oberoende fenomen. Journalister verkar vara både intelligenta (så de är inte idioter) och intellektuella. Sunt förnuft besitter de dock inte i så stor omfattning verkar det som. Och att kunna något verka de inte heller göra. Men har de gått i svensk skola och sedan på journalisthögskolan så är väl det inte så konstigt.

Så för att parafrasera Donald Rumsfeld, svenska journalister vet inte hur lite de vet. Men de är tyvärr övertygade om sin egen förträfflighet och att de som tycker annorlunda är obildade bönder som ska hållas kort.

Drygt 60 flyktingar har svultit och törstat ihjäl på medelhavet. Det satte av från Libyen och försökte nå Lampedusa i Italien. Ingen tog ansvar säger DN och Expressen som återberättar vad The Guardian kommit fram till. Inget skepp hjälpte till. Man ska endast ha fått lite vatten från en helikopter från ett hittills okänt land.

Den enda kommunikationsutrustning man verkar ha haft är en av passagerarnas satellittelefon med svaga batterier. Så tydligen satte en sniken kapten från Ghana ut med en båt i dåligt skick med 72 passagerare, utan kommunikationsutrustning. Man får hoppas att han törstade ihjäl, men troligen överlevde han medan nästan alla passagerare dog. Fanns det någon rättvisa borde han hängas i en rånock någonstans. Kaptenen är ansvarig för sitt skepp.

Sedan gäller detta också andra saker. Som utrikes boende noterar jag att I DN är passagerarna ”flyktingar”. I The Guardian och Le Figaro är de ”migranter”. Kommer de till Italien blir de ”illegala invandrare” i nästan alla franska och brittiska medier.

Även om ingen vill säga det, så är det så att så länge vi har ”välfärdsstater” i Europa för att hjälpa de sämst ställda i vår länder måste vi mota bort så många ”flyktingar” eller illegala invandrare som vi bara kan. De som arbetar i det flyktingindustriella komplexet förstår ju inte riktigt detta, eller har framförallt inget personligt ekonomiskt intresse att förstå. Med mina marockanska vänner har jag inte ens försökt diskutera svensk invandringspolitik. Den är så absurd att de skulle tro vi är galna.

Man kan skilja på ett antal olika fall där vi i Europa reagerar olika:

1. Fattig som bor i Kabul, Etiopien eller Somalien -> Lite u-hjälp per kapita skickas av vissa länder.
2. Fattig som med släkt och vänners hjälp, samt genom lån från brottsyndikat samlar ihop 100-200 000 kr, men som stoppas vid EU-lands gräns utan att sätta sin fot på EU-mark -> inga pengar alls.
3. Fattig som med släkt och vänners hjälp, samt genom lån från brottsyndikat samlar ihop 100-200 000 kr som kommer ombord på färjan från Tallin och slänger passet i sjön -> Asylmottagande, 18 månaders socialhjälp, barnen i skolan, etc. Släkten hämtas till Europa efter några år.

Säkert har jag här fel angående några detaljer i det tredje fallet. Huvudpoängen är att de får över 1000 gånger så mycket ekonomisk hjälp som de andra.

Jag har full förståelse för att man vill tio-dubbla sin inkomst, få ett drägligt liv etc. Jag är säker på att de ”flyktingar” som tar sig till Sverige är driftiga människor. Åtminstone tills de gått igenom den svenska flyktingmottagningsindustrin. Men de är människor med fri vilja. Inte viljelösa våp.

Så om vi vill behålla socialt skydd för våra egna medborgare, samtidigt som vi accepterar att etiopiska medborgare i Etiopien, både i Sverige eller i Frankrike faktiskt är ett etiopiskt ansvar så kan jag inte för mitt liv förstå varför alla dessa människor inte sätts på ett flygplan inom några timmar och skickas hem, eller tillbaka till Tunisien. Och att de vackert får betala för återresan också.

Det finns säkert 1 miljard människor i världen som skulle få asyl i Sverige för riktiga flyktingskäl eller av nu gällande humanitära skäl. Bara de betalar 100-200 000 kr och smugglas till Sverige.

Steven Crowder har hittat en ny video från bin Laden. Filmad strax efter händelserna i Pakistan.

Det finns två visioner av samhället som ligger till grund för de flesta ideologier. Den ena, den begränsade eller tragiska visionen, säger att människan har en natur, på gott och ont. Den säger också att samhället är ett mycket komplext, i stort sett själv-organiserat system. Även om vi alla kanske inte tycker om liknelsen så är en myrstack en bra metafor. Ingen myra vet hur en myrstack fungerar eller hur man bygger en sådan, men genom att alla myror följer vissa enkla regler, regler som är så enkla att de får plats i en myras hjärna, så blir det en myrstack. På samma sätt följer vi människor enkla regler, från vår kultur, våra lagar och våra materiella önskemål i marknadsekonomin. Tillsammans skapar vi ett samhälle.

Den andra visionen, den obegränsade, säger att människan är innerst inne god, även om hon inte är god just nu. Med tillräckligt mycket god vilja, i synnerhet från dem som redan vet bättre, kan alla människor bli goda, harmoni råda på jorden och vi får evig fred. Detta är en vision som också inte betraktar samhället som ett komplext system, utan som en serie av problem som går att lösa. Denna vision, de Välsignades vision, är felaktig. Den är dock mycket populär bland den sk intellektuella eliten, och bland alla som anser att de har rätt (och ansvar) att ingripa för att ”styra till rätta”, för att ”upplysa människor” när de tar beslut i frågor där de ”inte förstår sitt eget bästa”.

De flesta som anammar den obegränsade visionen har den bästa vilja i världen. Tyvärr har de fel. Samhället är ett system. Människan har också en natur på gott och ont som man kan göra mycket lite åt.

Kosmisk rättvisa, rättvisa som går ut på att rätta till alla ”orättvisor” som kosmos åsamkat en individ först, innan man tillämpar lagen, är ett koncept i den obegränsade visionen. Thomas Sowell summerar det hela här för den som är intresserad. Men eftersom samhället är ett system, som fungerar bäst när reglerna är enkla att följa, men som system samtidigt är så komplext att vi inte kan veta i förväg vad enskilda handlingar får för effekter, så saboterar en sökan efter ”kosmisk rättvisa” stora delar av samhället till en oerhört stor kostnad.

När man inser att samhället är ett i stort sett självorganiserat system, så blir lagens uppgift att se till att detta system fungerar så väl som möjligt. Man gör detta genom att ha rätt lagar, som är så enkla som möjligt att förstå och efterleva och så billiga som möjligt att administrera. Allt blir inte perfekt, men perfektion finns inte i jordelivet. Här får vi göra så gott vi kan.

I USA verkar det troligt att bin Laden avrättades summariskt, eftersom den kosmiska rättvisa som Obama är en varm förespråkare för är omöjlig att tillämpa. Washington Post har en artikel om detta och jag har själv funderat på det här.

I Sverige står det i Expressen och SvD att en 19-åring dömts till 5 månaders sluten ungdomsvård för en gruppvåldtäkt i Uppsala för tre år sedan som han begick tillsammans med fem andra på en då 15-årig flicka. Flickan återhämtade sig aldrig utan begick självmord 2010 genom att hoppa framför ett tåg. DNA säkrades från våldtäkten och matchades tre år senare med DNA från ett misshandelsfall.

Straffet för våldtäkt i Sverige är 4-10 års fängelse om brottet är grovt, vilket det är i fall av gruppvåldtäkt. Man blir straffmyndig vid 15 års ålder såvitt jag vet. Om Sverige var en rättsstat, där lagen tillämpades lika för alla, skulle denne man fått mellan 4-10 års fängelse. Utan att hänsyn till ålder, omognad etc. Jag gissar att det är otroligt hur lite mognad man visar upp om man kan bespara sig minst 3 år och 7 månader i fängelse.

Vad jag också har svårt att förstå är hur det kommer sig att ingen annan av de sex arresterats. Var den dömdes DNA det enda man hittade? Hade han inga vänner alls som man kan identifiera tre år senare? Det var ju en gruppvåldtäkt det var fråga om, sådana brukar också begås av sammansvetsade gäng.

Att döma denne man, och förhoppningsvis de fem andra till 4-10 års fängelse för grov våldtäkt, är alltså inte en fråga om att primitivt hämnas för våldtäkten. Ur systemperspektiv är det istället att se till att vårt samhälle fungerar så väl som möjligt. I detta fall, med samma principer, så skulle 19-åringen få 4-10 år fängelse för grov våldtäkt, plus eventuellt straff för den misshandel han greps för 2010. Utan mängdrabatt för att han dömts för två brott, något som jag också tänkt på här, för den som eventuellt är intresserad.

Kors i taket kanske man får säga. Aftonbladet har en mycket informativ summering över hur Obama och hans stab klantat till det vad beträffar hanteringen av bin Ladens död. Det enda jag själv har att invända är bruket av ”lögner” där ren, skär klantighet nog kan förklara det mesta. Men detta är väl ”journalistsvenska”. Bush behandlades på samma sätt angående massförstörelsevapnen i Irak. Att ha fel är inte att ljuga.

Jag kanske har missat en del i händelseutvecklingen, men helt plötsligt ser jag att Obama behandlas som den mycket oerfarne politiker han är. Några år som ”community organizer”. Vad gör en sådan frågar sig vän av ordning? ”A small town mayor is sort of like a community organizer, except that you have actual responsibilities” försökte Sarah Palin med som beskrivning.

Därefter delstatssenator där han lade ner sina röster i alla kontroversiella frågor, följt av två år som senatens mest vänsterröstande senator. Sedan blev han tydligen en mittenkanditat som skulle samla landet och världen. Baserat på ”Hope and Change” och 10 eller 11 dagars arbete fick han sedan Nobels fredspris. Nomineringen måste vara inne den 1 februari (2009) och Obama svors in den 20 januari.

Att det var Bush som lade grunden till att man hittade bin Laden vill man inte riktigt veta av från demokratiskt håll. Hot Air har en bra artikel om detta.

Charles Krauthammer skriver om att kriget mot terrorismen fortsätter. Michelle Malkin har en artikel i samma anda som Aftonbladet. Victor Davis Hanson diskuterar Obamas narcissism bland annat. Jonah Goldberg skriver om politiken efter bin Ladens död.

Jon Stewart är inte så imponerad av att man inte visar upp fotona på bin Laden. Visar man man CSI, NCIS, Bones, etc på bästa sändningstid så kanske folk har övat upp en viss vana att se kadaver.

Obama har just beslutat att inte publicera foton över den ihjälskjutne bin Laden, eller möjligen den summariskt avrättade bin Laden. Antagligen är detta ett mycket vist beslut som tagits efter noggranna överväganden. Men det kan också vara att man börjar fundera på om historien om räden faktiskt låter så sammanhängande. Vita huset har nu beslutat att tystnad är den bästa taktiken säger Washington Post.

För sju år sedan, i januari 2004 meddelade Pentagon pressen att åtgärder vidtagits mot soldater vid Abu Ghraib-fängelset i Bagdad. Ingen reagerade. Den 24 februari meddelade man att 17 soldater tagits ur tjänst. Ingen reaktion. Den 21 mars åtalades de sex första soldaterna. Ingen reaktion från pressen. Helt plötsligt, i slutet av april (CBS) och början av maj (The New Yorker) publicerades bilder, och den redan existerande skandalen blev nu en offentlig skandal som alla brydde sig om. ”Allmänheten har rätt att veta” sade man. Rumsfeld borde avgå, militären var kriminell, etc, etc.

Nu vill man inte publicera bilder på den döde bin Laden, därför att det kan skada amerikanska och allierade intressen. 2004 struntade man fullständigt i sådana betänkligheter och protester från ”det militärindustriella komplexet” och från ”George Bush’ regim”. Huvudsaken var att komma åt George Bush. Kosta vad det kosta ville.

Arabvärlden blev upprörd, terroristerna i Irak, Afghanistan, Marocko, Yemen, Storbritannien, Pakistan och USA fick en stor rekryteringskampanj som drevs åt dem helt gratis. Inte för att man kan reda ut detta och föra enskilda fall till bevis, men med stor sannolikhet kostade denna publicering hundratals amerikanska soldater livet. Den kostade kanske också svenska soldaters liv i Afghanistan, soldater som nu kanske hotas än mer av bin Ladens död.

I Europa är man nu på vissa ställen upprörd över att det fröjdas över att någon dödats. För dödsstraff ska vi ju inte ha säger den politiska och mediala eliten. Att ungefär hälften av svenska folket faktiskt var för dödsstraff senast någon frågade (49 procent var för 1997) löser man med att inte fråga. I Storbritannien är stödet än större:

[b]ut, even if you ask the death-penalty question in the more restricted sense that Americans generally understand it – “Do you support the death penalty for aggravated murder?” – you find very few European countries where the public clearly opposes it, and there are a number where support is very strong. In Britain, the world headquarters of Amnesty International, opinion polls have shown that between two-thirds and three-quarters of the population favors the death penalty – about the same as in the United States. […] There is barely a country in Europe where the death penalty was abolished in response to public opinion rather in spite of it.

(Joshua Micah Marshall, ”Death in Venice: Europe’s Death Penalty Elitism”)

Många, antagligen de flesta politiker som säger sig vara för demokrati i Sverige och resten av Europa, är rörande överens om att man inte ska fråga folken frågor man inte vill ha fel svar på. Populism definieras normalt som frågor där folkopinionen är impulsiv och tar beslut i stundens hetta, eller som frågor där enstaka frågor inte hänger ihop. Man kan inte både sänka skatterna och höja bidragen, även om det vore trevligt.

Dödsstraff tillhör dock en grupp frågor där säkert minst hälften av folkopinionen har tyckt en sak i åtminstone 150 000 år, sedan Homo sapiens uppstod, precis lika moderna som vi är nu, kompletta med kultur, sång och dans. Det är bara tack vara att en liten majoritet lyckats undanhålla folket möjligheten att yttra sig som dödsstraffet avskaffats. Detta kanske är en bra sak. Men att kalla det för demokrati är hyckleri.

SvD, AB, Ingerö

Att Bin Laden slutligen fått en välförtjänt kula mellan ögonen kan man bara glädjas över. Dock verkar det inte lite skevt hur det gick till. Huruvida man kunde ha tagit honom levande eller inte verkar inte fullständigt klart, men de senaste är att Vita huset säger att han var obeväpnad. Obama bin Laden ’resisted’ but was unarmed säger Washington Post. Hur ett dussin Navy Seals i så fall skulle vara inkapabla att packa ihop honom till ett litet (levande) knyte förstår jag inte. Jag har sett många ordningsvakter som skulle ha klarat av detta galant helt ensamma. Men jag var ju inte där. Dock stämmer detta agerande med Obamas modus operandi. Det finns här ett antal scenarier som är värda att fundera över.

Som det borde ha gått till

I en ideell värld, som inte finns, hade man tagit Bin Laden levande. Han hade sedan flugits till USA, blivit åtalad för ca 3000 mord begångna den 11 september 2011 samt en rad andra brott. Rättegången i en militärdomstol hade börjat efter ca två månader, kring den 1 juli. Under tiden hade Bin Laden utfrågats, och eventuellt hade man då fått värdefull information, med eller utan robusta förhörsmetoder. Efter en veckas domstolsförhandlingar döms så Bin Laden till döden. Tre veckor senare arkebuseras han i gryningen. Så borde det gå till i en rättsstat. Rättvisan är snabb, effektiv, kostar lite, och används som det är tänkt.

Om ovanstående verkar extremt för någon, jämför då med alternativen.

Som det skulle ha gått till enligt Obamas rättsliga ideal

I den verkliga världen kunde man ha tagit Bin Laden till en militärbas i staten New York. Över 400 advokater tävlar om att få representera honom. Han får till slut ett team om tio advokater. Då Obama bestämt sig för att Guantanamo Bay är en dålig idé, bestämmer man sig för att ge Bin Laden en civil rättegång på amerikanskt territorium. Advokaterna kräver att Bin Laden friges, det hela tas snabbt upp av Högsta domstolen som bestämmer att Bin Laden skall sitta häktad. Rättegången i New York börjar efter två år och tar sedan också två år till en kostnad av drygt 400 miljoner dollar. Låter detta otroligt? Enligt polisen i New York skulle den civila rättegången för Khalid Sheik Mohammed (KSM), han som planerade attentaten i New York, kosta 216 miljoner dollar för det första året och 200 miljoner dollar per år därefter. I en civil domstol söker man numera, efter många decennier av domslut i högsta domstolen, helt i Obamas anda, efter ”kosmisk rättvisa” med oerhörda krav på bevis och på vilka bevis som får användas i en domstol. Alla som sett amerikanska tv-serier vet på ett ungefär vad det rör sig om.

Obama-administrationen, och i synnerhet Eric Holder, har nu fått retirera med svansen mellan benen och har nyligen bestämt KSM ska dömas i en militärdomstol. Igen. För man hade redan påbörjat detta när Obama svors in, men Holder avbröt det hela. National Review summerar en del av detta här, här och här.

Efter domstolsförhandlingar som kanske tar två år, är det inte alls ens säkert att Bin Laden befinnes skyldig. Ahmed Khalfan Ghailani var anklagad för 285 olika åtalspunkter, bland annat för att han var med och sprängde de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya 1998 där 224 personer dog. Juryn i New York frikände honom för 284 anklagelser. Han blev endast dömd för ”conspiracy to destroy government buildings”.

Som det går till – pang, kabooom!

Ideal är jobbiga saker när de kolliderar med verkligheten. Det är tydligen lättare att anamma en schizofren attityd. Alltså undviker man, som under Bush, att föra infångade misstänkta terrorister till amerikansk mark. Bush gjorde dock detta därför att ett civilt rättssystem, vars utformning han inte kan anklagas för att ha stött, gjorde det omöjligt att döma misstänkta terrorister i en civil domstol. Dessutom bedrev Bush ”a war on terror”. Och är man i krig fungerar militära domstolar finfint.

Obama är dock varm förespråkare av krångliga civila domstolar, Miranda rights etc. Han har också pensionerat krigsterminologin och vill inte veta av militärdomstolar. Dessutom vill han inte föra misstänkta terrorister till Guantanamo Bay. Som han lovade stänga. 2009. Eftersom detta inte gick kryper han nu till korset och dömer vissa terrorister inför militärdomstol. Men man slutar föra infångade terrorister till Guantanamo Bay.

Vad gör man istället med infångade terrorister? Vilka då infångade terrorister? Man spränger dem istället i småbitar med Hellfire-missiler från Predator-drönare. Eller sätter en kula mellan ögonen på dem som i fallet Bin Laden. Kanske inte världens mest konsekventa rättsuppfattning.

Andrew McCarthy har liknande funderingar, samt mer tankar.

SvD, SvD, SvD, SvD, SH, KT, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp

Ett par språkliga grodor fixade sedan den första publiceringen av detta inlägg.

DN har en intressant ledare om Juholts och socialdemokraternas problem att hitta kompetenta människor och också människor med högskoleutbildning.

Den första reflektionen är att högskoleutbildning och kompetens inte nödvändigtvis har med varandra att göra. En gång i tiden när realskola, gymnasium och högskola var mycket selektiva fanns det en garanti för att de som kom in på högskola var en elit. Elit i så måtto att de hade god studiebegåvning, men inte alls i den meningen att de var alla de i en årskull som hade sådan begåvning. Hundratusentals människor började arbeta vid 13-14 års ålder och läste in vad de saknade i egen takt eller via Hermodskurser. Många ledande socialdemokrater bland annat.

Numera ska tydligen hälften av en årskull läsa på högskola. Man verkar ha fått för sig att en akademisk utbildning är nyckeln till framgång i livet. Men man har svårt att hitta saker att sätta folk att läsa. Vad som normalt är yrkesutbildningar (inklusive till viss del faktiskt, läkare) kallas för akademiska utbildningar. Vad man inte behöver högskola för att bli, t ex journalist, skapas det universitetsutbildningar för.

Att kalla något för ”en akademisk utbildning” gör den varken bättre eller sämre i sig. Ofta förlängs dock utbildningar för att få en ”akademisk längd”, något som bara försenar de studerandes intåg på arbetsmarknaden (vilket i kristider ofta är ett av syftena). Så att Juholts lag och socialdemokraterna på höga poster inte är fyllda av docenter och professorer ska inte ligga dem till last.

Att Juholt fått ta folk från avbytarbänken är inte så konstigt, om han nu bestämt sig för att fylla posterna med alternativa personer, personer som inte satt i den tidigare ledningen. A-laget är de som lyckades kämpa sig upp från späd ålder inom SSU. B-laget är de som kom in därför att Lycksele, Sollefteå, Göteborg eller Söderhamn (jag hittar på) ska ha namn i riksdagen därför att det är deras tur. Bor det då inte någon före detta SSU-ordförande eller annan karriärsosse på orten, så blir det någon annan som får representera dem. Vilka de är är inte så viktigt, för i Sveriges proportionella valsystem är de flesta av dem ändå bara lydiga röstboskap. Inte för att politiken alltid är bättre där, men i Frankrike och Storbritannien, där alla val sker i enmansvalkretsar med majoritetsval, är det otrolig konkurrens om vartenda mandat. Lokala politker vill ha sin kandidat. Riksorganisationen för ett parti vill sätta betrodda män och kvinnor på valbar plats (i en valkrets där de har chans att få in en kandidat). Dessa personer måste alla ha personliga kvalitéer som folktalare, god debattör och ledaregenskaper.

Så en anledning att det är barskrapat på kompetens är att de Juholt har att välja bland aldrig avsågs få några ledande roller inom partiet. Men en annan anledning är att socialdemokraterna har så otroligt svårt att hitta människor med stor talang som brinner för någon sorts idé. Även om jag tycker att deras modell av verkligheten var gravt felaktig, så brann socialdemokrater fram till 1970 ungefär för att bekämpa orättvisor och för att svaga grupper skulle få det bättre. Men när Sverige hade nått drygt 50 procent skattetryck, och det inte gick att höja mer, blev politiken en diskussion om hur man ska fördela skattemedlen mellan de unga, de gamla, barnfamiljer, ensamstående, ensamstående med barn, de handikappade, pensionärer, privatanställda, offentliganställda, arbetslösa, de som arbetar, de fattiga, medelklassen, etc. Grupper som tillsammans omfattar hela Sveriges befolkning många gånger om. Uteslutna är endast ”de rika”, en fientlig folkstam som bor någonstans långt borta.

Eftersom den socialdemokratiska idén om hur världen fungerar var (och är) felaktig i grunden, och det patos som fanns fick utlopp i att genom skatte- och regleringsvägen rätta till de ”orättvisor” man tyckte sig se, så blev det problem när pengarna tog slut. Och pengarna tog slut redan kring 1970. Det patos som gav en riktning till partiet levde kvar en tid sedan skatterna gått i taket, men det har nu klingat av helt och hållet. Det är klart att det finns en hel del patos kvar, men numera spretar det i alla riktningar, för hur man än vrider och vänder sig i världen, har man en socialdemokratisk verklighetsuppfattning så kolliderar den med en verklighet som inte alls fungerar som man tror.

Socialdemokraternas enda kvarvarande idé är att de är ett ”vänsterlag” och att de så småningom hoppas komma tillbaka till maktens köttgrytor. Vad de ska göra när de väl kommer dit har de ingen aning om.

Den enda koherenta idén till vänster är den gravt felaktiga och mordiska marxismen. Men denna är ett så starkt ”opium för de intellektuella” att den vägrar dö. Jag hade för mig att socialdemokraterna övergav marxismen någon gång på 1920-talet. Jag trodde också att marxismens inbyggda hyllning av våldet som politiskt medel gjorde den pestsmittad för socialdemokratin, men dess attraktionskraft verkar aldrig avta. T ex Lena Sommestads just nu pausade blogg är fylld av marxistiska betraktelser, både i inläggen och i kommentarerna. Händelser som murens fall 1989 ger tydligen bara en mycket tillfällig immunitet.