Kors i taket kanske man får säga. Aftonbladet har en mycket informativ summering över hur Obama och hans stab klantat till det vad beträffar hanteringen av bin Ladens död. Det enda jag själv har att invända är bruket av ”lögner” där ren, skär klantighet nog kan förklara det mesta. Men detta är väl ”journalistsvenska”. Bush behandlades på samma sätt angående massförstörelsevapnen i Irak. Att ha fel är inte att ljuga.
Jag kanske har missat en del i händelseutvecklingen, men helt plötsligt ser jag att Obama behandlas som den mycket oerfarne politiker han är. Några år som ”community organizer”. Vad gör en sådan frågar sig vän av ordning? ”A small town mayor is sort of like a community organizer, except that you have actual responsibilities” försökte Sarah Palin med som beskrivning.
Därefter delstatssenator där han lade ner sina röster i alla kontroversiella frågor, följt av två år som senatens mest vänsterröstande senator. Sedan blev han tydligen en mittenkanditat som skulle samla landet och världen. Baserat på ”Hope and Change” och 10 eller 11 dagars arbete fick han sedan Nobels fredspris. Nomineringen måste vara inne den 1 februari (2009) och Obama svors in den 20 januari.
Att det var Bush som lade grunden till att man hittade bin Laden vill man inte riktigt veta av från demokratiskt håll. Hot Air har en bra artikel om detta.
Charles Krauthammer skriver om att kriget mot terrorismen fortsätter. Michelle Malkin har en artikel i samma anda som Aftonbladet. Victor Davis Hanson diskuterar Obamas narcissism bland annat. Jonah Goldberg skriver om politiken efter bin Ladens död.
Jon Stewart är inte så imponerad av att man inte visar upp fotona på bin Laden. Visar man man CSI, NCIS, Bones, etc på bästa sändningstid så kanske folk har övat upp en viss vana att se kadaver.
