P.J. Anders Linder publicerar idag en intressant artikel om brottsligheten som fick mig att tänka lite grand på hur jag i min enfald skulle vilja reformera rättsväsendet.
Det är alltid vanskligt att uttala sig om brott och straff. Från vänner och bekanta som är jurister får man höra att “det är inte så enkelt”. Nä, det är inte så enkelt, men människan har också en obegränsad förmåga att göra det som bara är komplicera till något som är fullständigt obegripligt.
Thomas Sowell har påpekat att det går att dela upp en stor del av världens politiska uppfattningar i två olika visioner, dels den “obegränsade visionen”, i vilken människan är av naturen god, där det är samhället som gör henne ond och där alla problem i samhället kan lösas, bara tillräckligt mycket god vilja och tankekraft läggs ner. Detta är Rousseaus, Voltaires, Condorcets, Thomas Pains och Barack Obamas vision. Den har fördelen att den säger att vi kan reformera världen och få den till att bli som vi vill. Den stora nackdelen är att den är felaktig.
Den andra visionen är den “begränsade” dito. Människan har en natur, på gott och ont, som ofta inte är en vacker syn, men som vi inte kan göra så mycket åt. Samhället är ett system, ett till större delen självorganiserat system, där staten är en organisation bland många andra. Fördelen med denna vision är att den ger en korrekt beskrivning av verkligheten. Nackdelen är att den målar upp en verklighet som står i konflikt med önsketänkande. Den normala reaktionen bland sociologiprofessorer och andra är att hamna i affekt, att “vägra att vara så cynisk” att man tror på något sådant.
Om samhället är ett självorganiserat system så kan vi inte söka efter “kosmisk rättvisa” där varje brott döms var för sig, där vi försöker använda empati och förståelse för att bestämma hur var och en, med olika uppväxt, olika begåvning, olika större eller mindre katastrofer i sitt liv ska bedömas. Om vi vore gudar skulle vi kunna göra detta. Men eftersom vi är simpla människor kan vi inte åstadkomma sådan rättvisa ens om vi ger varenda snattare än rättegång värdig O. J. Simpson.
Istället bör vi tillämpa rättsstatens principer. Jag följer här Hayeks definition av denna, att government in all its actions is bound by rules fixed and announced beforehand – rules which make it possible to foresee with fair certainty how the authority will use its coercive powers in given circumstances, and to plan one’s individual affairs on the basis of this knowledge (The Road to Serfdom).
Rättsstaten i denna bemärkelse har lagar som tillämpas lika på hög och låg, där domare och domstolar inte använder sig av empati, förståelse, förmildrande omständigheter. Samhället är en självorganiserat system, där kultur och lagar ger de regler som olika aktörer följer. För att samhället ska fungera så väl som möjligt måste lagarna vara så bra, lättförståeliga och lättadministrerade som möjligt. Varje gång en domstol “förstår” en brottsling, minskar domstolen lagens förutsägbarheten för alla andra medborgare. Om varje besparat år i fängelse kostar varje annan enskild medborgare i genomsnitt 10 minuter mer i tid för att förstå vad lagen säger har Sverige som helhet förlorat över 170 år.
Lagen bör vara sådan att den får samhället, som system, att fungera så väl som möjligt. Om lagen är för dyr att administrera, om bevis är för svåra att få godkända i en domstol blir rättvisan dels för dyr, dels för lätt att kringgå. I USA exploderade brottsligheten när “Miranda warnings” (You have the right to remain silent,…” och liknande infördes på 60-talet.
Lagen i Sverige är inte lika för alla och tillämpas inte lika för alla handlingar. Om någon begår två hundra villainbrott får han inte två hundra gånger längre straff än om han begår ett enda. Det sk “allmänna rättsmedvetandet” säger att detta är fel. Jurister ler åt detta begrepp, men ursprungligen var lagen faktiskt exakt samma sak som “det allmänna rättsmedvetandet”. Det tog en elit som tror sig veta bättre att få lagen och det allmänna rättsmedvetandet att gå skilda vägar.
Ur systemperspektiv är det mycket bättre att en och annan brottsling får ett hårdare straff än han eller hon borde få, om hela samhället på så sätt fungerar bättre (och motsatsen, att någon då och då kommer undan är också sann, om det sker på ett ekonomiskt sätt). Ur systemperspektiv är det till och med bättre om en och annan oskyldig sitter i fängelse om samhället som helhet fungerar mycket bättre på kuppen.
I västvärlden är det ännu skevare än att många ofta inte döms. Domstolarna delar i vår del av världen ut “mängdrabatt” för serieförbrytare. I den obegränsade visionen som följs är brottslingar i själva verket “offer” som måste förstås”. I den verkliga världen, på planeten jorden, är dock brottslighet ett fullständigt rationellt handlande. Du har en guldklocka och en full plånbok. Jag tar dem. Nu har jag din guldklocka och dina pengar.
Syftet med lagen ur ett systemperspektiv är att få ett bättre fungerande samhälle. Man kan därför tänka sig att istället för att ge ett mildare straff för första resan så ger man ett hårt grundstraff för “uppvisande av kriminellt beteende”. Om vi alla kunde lita på varandra skulle vi behöva låsa hus och bil mindre noggrant, vi skulle kunna ha mycket större förtroende för våra medmänniskor. Man skulle också kunna tänka sig att man systematiskt ger en modifierad form av extra villkorlig dom. Om man får en månad fängelse plus en månad villkorlig för ett villainbrott så skulle då 200 villainbrott ge 200 x 2 = 400 månader, dvs 33 år i fängelse.
33 år i fängelse kan tyckas vara extremt, men såvitt jag kommer ihåg från Leif G W Persson så skulle brottsligheten i Sverige halveras om 1-2000 serieförbrytare låstes in på livstid.
Om vi antar att vi var och en tillbringar ett år av vårt liv att försäkra oss om att inte bli bestulna, rånade eller lurade, att återhämta oss från ett överfall, att städa upp efter inbrott eller missbruk av våra kreditkort att arbeta ihop pengarna till våra försäkringspremier, så går det i så fall åt kring 150 000 manår varje år på detta (där jag räknat med en vuxen livstid om 60 år). Kanske de direkta kostnaderna är lägre än detta, men de totala systemeffekterna för olika transaktionskostnader är oerhört stora. En väl fungerade rättsstat är t ex den faktor som har störst inflytande på ett lands välstånd.
Vi skulle i utilitaristisk anda alltså kunna låsa in 150 000 personer om det avskaffade all brottslighet. Att låsa in 2000 serieförbrytare för att spara in 75 000 man-år per år låter då inte så mycket. Men man skulle inte behöva göra detta. För dessa 2000 personer är inte lealösa “offer”. De är mer eller mindre rationellt handlande människor som har gjort ett karriärval. En stor del av dem skulle pyssla med något annat om den brottsliga karriärvägen blev för riskfylld.
