Under tallen

En familj får nej på sina förstahandsval och blir hänvisad till ett scientologidaghem vilket upprör många. Som vanligt silar man dock mygg och sväljer kameler och riktar in sig på fel saker.

Gången har varit följande. En gång i tiden bestämde sig en liten intellektuell elit för att det var ett allvarligt problem att män och kvinnor inte beter sig på samma sätt. Att kalla dem för en ”elit” kanske leder fel, för de är djupt okunniga om de mest elementära förhållanden. Som t ex att män och kvinnor faktiskt inte är lika.

Min normala reaktion när någon nämner ”genus” eller ”gender” utanför grammatikens område är att anta att de är obildade idioter, men denna ryggmärgsreaktion från en naturvetare är lite förhastad. ”Idiot savant”, bildade idioter är kanske en bättre beskrivning, för de är ofta mycket intelligenta. Fast då även mycket bildade personer med sunt förnuft ibland tror på astrologi eller homeopati så måste man kanske vara välvilligare i sina tolkningar. En del som tror att ”genus” faktiskt finns utanför matematikens och grammatikens områden är ju t ex ministrar.

För att få bönderna, den okunniga massan, de som ”väljer fel”, ”svaga grupper”, ”de som inte vet sitt eget bästa”, att istället välja rätt, bestämmer man sig för att försöka slå sönder en två miljoner år gammal institution, familjen. På några få år ska man nu ändra på vad det tagit 200 miljoner år som däggdjur att designa. Nämligen att män och kvinnor faktiskt är mycket olika, både fysiskt och psykologiskt, att de följer olika strategier i livet därför att de ofta har skilda mål. Män och kvinnors ”objektiva intressen” i tillvaron är faktiskt mycket olika. Men att få det att tränga igenom pannbenet på de flesta ”intellektuella” att män och kvinnor kan vara olika, men ändå vara lika värda, verkar vara hart när omöjligt.

För att få den obildade massan att bete sig som les idiots savants ville, avskaffade man sambeskattningen kring 1970. Kombinerat med höga marginalskatter är meningen nu som då att man ska tvinga föräldrarna att arbeta heltid. Kring 1980 slutade man i samma anda att städa offentliga byggnader på kvällstid för att hindra kvinnor att ta hand om sina egna barn på dagtid och tjäna pengar på kvällarna.

Man subventionerar nu statliga daghem med 12 000 kr per månad, per barn. Dessa pengar kommer givetvis från skattebetalarna, vilket i genomsnitt är precis samma personer som föräldrarna. Totalt är det finansiella trycket på en familj med 2-3 barn kring 3-4 miljoner kronor för att tvinga dem att sätta barnen i daghem.

Som tur är för ”eliten” är det svenska folket en ganska lättledd fårflock som inte finner det absurt att man kallar det att ”leva på bidrag” när en kvinna inte kan få in sitt barn på daghem, därför att staten och kommunerna i sin kombinerade inkompetens ändå inte kan ordna daghemsplats för 12 000 kr per månad. Kvinnan i fråga, tillsammans med barnets far, betalar minst 12 000 kr i skatt per ”barnmånad”. För detta får hon dock inte 12 000 kr i subvention för daghem. Istället får hon a-kassa. Hon lever på bidrag. Oj.

Är det någon som i sin enfald tror att om man gav alla föräldrar 12000 kr per barn, per månad, att de inte på något sätt själva skulle kunna ordna barnpassning? Helst borde man dock inte ta av dem de säkert 13 000 kr det kostar att ge dem 12 000 kr. Lägg ner daghemsarkipelagen. Lägg ner hela familjepolitiken och låt föräldrarna själva ordna det för sina egna barn.

P.J. Anders Linder publicerar idag en intressant artikel om brottsligheten som fick mig att tänka lite grand på hur jag i min enfald skulle vilja reformera rättsväsendet.

Det är alltid vanskligt att uttala sig om brott och straff. Från vänner och bekanta som är jurister får man höra att ”det är inte så enkelt”. Nä, det är inte så enkelt, men människan har också en obegränsad förmåga att göra det som bara är komplicera till något som är fullständigt obegripligt.

Thomas Sowell har påpekat att det går att dela upp en stor del av världens politiska uppfattningar i två olika visioner, dels den ”obegränsade visionen”, i vilken människan är av naturen god, där det är samhället som gör henne ond och där alla problem i samhället kan lösas, bara tillräckligt mycket god vilja och tankekraft läggs ner. Detta är Rousseaus, Voltaires, Condorcets, Thomas Pains och Barack Obamas vision. Den har fördelen att den säger att vi kan reformera världen och få den till att bli som vi vill. Den stora nackdelen är att den är felaktig.

Den andra visionen är den ”begränsade” dito. Människan har en natur, på gott och ont, som ofta inte är en vacker syn, men som vi inte kan göra så mycket åt. Samhället är ett system, ett till större delen självorganiserat system, där staten är en organisation bland många andra. Fördelen med denna vision är att den ger en korrekt beskrivning av verkligheten. Nackdelen är att den målar upp en verklighet som står i konflikt med önsketänkande. Den normala reaktionen bland sociologiprofessorer och andra är att hamna i affekt, att ”vägra att vara så cynisk” att man tror på något sådant.

Om samhället är ett självorganiserat system så kan vi inte söka efter ”kosmisk rättvisa” där varje brott döms var för sig, där vi försöker använda empati och förståelse för att bestämma hur var och en, med olika uppväxt, olika begåvning, olika större eller mindre katastrofer i sitt liv ska bedömas. Om vi vore gudar skulle vi kunna göra detta. Men eftersom vi är simpla människor kan vi inte åstadkomma sådan rättvisa ens om vi ger varenda snattare än rättegång värdig O. J. Simpson.

Istället bör vi tillämpa rättsstatens principer. Jag följer här Hayeks definition av denna, att government in all its actions is bound by rules fixed and announced beforehand – rules which make it possible to foresee with fair certainty how the authority will use its coercive powers in given circumstances, and to plan one’s individual affairs on the basis of this knowledge (The Road to Serfdom).

Rättsstaten i denna bemärkelse har lagar som tillämpas lika på hög och låg, där domare och domstolar inte använder sig av empati, förståelse, förmildrande omständigheter. Samhället är en självorganiserat system, där kultur och lagar ger de regler som olika aktörer följer. För att samhället ska fungera så väl som möjligt måste lagarna vara så bra, lättförståeliga och lättadministrerade som möjligt. Varje gång en domstol ”förstår” en brottsling, minskar domstolen lagens förutsägbarheten för alla andra medborgare. Om varje besparat år i fängelse kostar varje annan enskild medborgare i genomsnitt 10 minuter mer i tid för att förstå vad lagen säger har Sverige som helhet förlorat över 170 år.

Lagen bör vara sådan att den får samhället, som system, att fungera så väl som möjligt. Om lagen är för dyr att administrera, om bevis är för svåra att få godkända i en domstol blir rättvisan dels för dyr, dels för lätt att kringgå. I USA exploderade brottsligheten när ”Miranda warnings” (You have the right to remain silent,…” och liknande infördes på 60-talet.

Lagen i Sverige är inte lika för alla och tillämpas inte lika för alla handlingar. Om någon begår två hundra villainbrott får han inte två hundra gånger längre straff än om han begår ett enda. Det sk ”allmänna rättsmedvetandet” säger att detta är fel. Jurister ler åt detta begrepp, men ursprungligen var lagen faktiskt exakt samma sak som ”det allmänna rättsmedvetandet”. Det tog en elit som tror sig veta bättre att få lagen och det allmänna rättsmedvetandet att gå skilda vägar.

Ur systemperspektiv är det mycket bättre att en och annan brottsling får ett hårdare straff än han eller hon borde få, om hela samhället på så sätt fungerar bättre (och motsatsen, att någon då och då kommer undan är också sann, om det sker på ett ekonomiskt sätt). Ur systemperspektiv är det till och med bättre om en och annan oskyldig sitter i fängelse om samhället som helhet fungerar mycket bättre på kuppen.

I västvärlden är det ännu skevare än att många ofta inte döms. Domstolarna delar i vår del av världen ut ”mängdrabatt” för serieförbrytare. I den obegränsade visionen som följs är brottslingar i själva verket ”offer” som måste förstås”. I den verkliga världen, på planeten jorden, är dock brottslighet ett fullständigt rationellt handlande. Du har en guldklocka och en full plånbok. Jag tar dem. Nu har jag din guldklocka och dina pengar.

Syftet med lagen ur ett systemperspektiv är att få ett bättre fungerande samhälle. Man kan därför tänka sig att istället för att ge ett mildare straff för första resan så ger man ett hårt grundstraff för ”uppvisande av kriminellt beteende”. Om vi alla kunde lita på varandra skulle vi behöva låsa hus och bil mindre noggrant, vi skulle kunna ha mycket större förtroende för våra medmänniskor. Man skulle också kunna tänka sig att man systematiskt ger en modifierad form av extra villkorlig dom. Om man får en månad fängelse plus en månad villkorlig för ett villainbrott så skulle då 200 villainbrott ge 200 x 2 = 400 månader, dvs 33 år i fängelse.

33 år i fängelse kan tyckas vara extremt, men såvitt jag kommer ihåg från Leif G W Persson så skulle brottsligheten i Sverige halveras om 1-2000 serieförbrytare låstes in på livstid.

Om vi antar att vi var och en tillbringar ett år av vårt liv att försäkra oss om att inte bli bestulna, rånade eller lurade, att återhämta oss från ett överfall, att städa upp efter inbrott eller missbruk av våra kreditkort att arbeta ihop pengarna till våra försäkringspremier, så går det i så fall åt kring 150 000 manår varje år på detta (där jag räknat med en vuxen livstid om 60 år). Kanske de direkta kostnaderna är lägre än detta, men de totala systemeffekterna för olika transaktionskostnader är oerhört stora. En väl fungerade rättsstat är t ex den faktor som har störst inflytande på ett lands välstånd.

Vi skulle i utilitaristisk anda alltså kunna låsa in 150 000 personer om det avskaffade all brottslighet. Att låsa in 2000 serieförbrytare för att spara in 75 000 man-år per år låter då inte så mycket. Men man skulle inte behöva göra detta. För dessa 2000 personer är inte lealösa ”offer”. De är mer eller mindre rationellt handlande människor som har gjort ett karriärval. En stor del av dem skulle pyssla med något annat om den brottsliga karriärvägen blev för riskfylld.

Juholt vill i dagens DN utveckla och utöka den statliga kulturpolitiken.

Det är inte märkligt att det mesta av den kultur som staten stöder är vad som var folklig kultur för något sekel sedan. Resten är sådant som mycket få skulle vara beredda på att betala frivilligt för. För staten, liksom alla byråkratier med sina ”experter”, är inkapabel att identifiera ny kultur. De kan bara ”bevara” det som den elaka marknaden redan producerat.

Svensson får betala fullpris för sina rockkoncerter medan eliten får subventioner för sin ”fin”-kultur. Jag använder citationstecken för mycket av ”fin”-kulturen verkar idag vara ”ful”-kultur där små vänsterextrema konstnärer gör allt de kan för att förolämpa svensson.

Den absoluta grunden till att man ser det som så viktigt att alla ska få samma, av staten godkända kultur, är kanske inte den de flesta tror. Syftet är i själva verket att hålla samman ett land om 500 personer, vilket var hur våra förfäder levde i 2 miljoner år. Konformismen var då viktig eftersom våra förfäder ständigt låg i krig eller var förberedda på krig. 25 procent av vuxna män dör i krig eller blir mördade hos ”naturfolk”.

En del säger säkert att ”vi lever inte längre på savannen i Afrika”. Men det är fortfarande det vår hjärna är designad för. Detta får till följd att vi i dagens Sverige tycker att alla ska ha samma religion (eller som nu i Sverige, ateism), ”tillgång till kultur”, skola, TV (förbjud parabolantenner), politiska åsikter (ned med populismen!). Döende förbjuds dricka alkohol på hemmet för att ”det inte är bra för dem”. Alla ska ha cykelhjälm för sitt ”eget bästa”.

Att vår förhistoria såg ut på ett visst sätt är dock ingen anledning att behålla den regressiva beskattning det innebär när svensson via skatten subventionerar elitens kultur.

En sak som har svårt att tränga igenom ett socialdemokratiskt pannben är att ”marknaden” och ”samhället” är till stor del samma sak. Så vill man att något ska göras gemensamt av människor som går samman, så måste staten stå åt sidan och låta bli att lägga sig i. Normalgången är annars att förhindra självorganisation genom att den offentliga sektorn tar över en del av samhället. Sedan ondgör man sig av att den sektor som man tvångsorganiserat inte beter sig som en frivilligorganisation. Go figure…

För borgare verkar det vara svårt att inse att om staten helt slutade med att betala för kultur så skulle privata intressenter tävla i givmildhet. Istället bedriver borgarna i sadomasochistisk anda ”kulturpolitik” där de ”objektivt sett” (som Ohly och andra kommunist brukade säga) stödjer sina motståndare. En kvalificerad gissning är att 80-90 procent av dem som subventioneras inte röstar borgerligt.

Låt samhället, dvs marknaden samt frivilliga ta hand om kulturpolitiken. Eller rättare sagt, sluta med kulturpolitik och låt folk ta hand om kulturen utanför den politiska sfären. Folk är kapabla att se vad som behöver göras och nästan alla vill faktiskt vara en del av en gemenskap och hjälpa till. Om kommunerna inte sköter bibliotek så skulle frivilliga ta hand om detta. Om de hade pengar över efter skatten förstås. Som på Per-Albins tid.

Ex, Din ledamot, Thomas Böhlmark

På SvD under strecket idag publiceras det en artikel om populismen i Norden av Ann-Cathrine Jungar med anledning av valet i Finland.

För att summera, populism är det när politiska rörelser inte har samma åsikter som ”vi som vet bättre” (vilket jag funderat en hel del över redan utifall det intresserar någon). För som artikeln visar, de som tycker annorlunda har mycket varierande åsikter. De är inte heller åsikter som nödvändigtvis är av enfrågekaraktär.

Den första vågen av nordisk populism är tydligen samma som Sannfinländarna nu igen driver:

Timo Soini har fortsatt odla antietablissemangsretoriken där politiker, experter, EU-byråkrater och kulturella eliter utmålas som syndabockar för de växande socioekonomiska klyftorna.

Så om man med Adam Smith, och senare Friedrich Hayek och Thomas Sowell demonstrerar (inte tycker, utan just demonstrerar) att ”politiker, experter, EU-byråkrater och kulturella eliter” faktiskt är inkapabla att ta beslut för andra människor som är bättre än de dessa människor kan ta själva så är man ”populist”. Guilty as charged.

Tänk på alla vackra svenska innerstäder med deras otroliga trähus – som inte finns längre eftersom de ”sanerades bort” på  60-talet. Min farmors hus låg där parkeringen till Hotell Ferrum i Kiruna nu ligger. Eller tänk på miljonprogrammet, där inga politiker, experter eller ansvariga arkitekter bosatte sig. Eller tänk på gamla stan, som faktiskt finns kvar, därför att en gammal tant startade en kampanj mot att riva hela rasket.

Den andra vågen av populism är för en helt annan politik som låter som klassisk liberalism i mina öron:

Den andra nordiska populistiska inbrytningen inföll samtidigt i Danmark och Norge i början på 70-talet. I kölvattnet på den då pågående debatten om EG (dagens EU) och välfärdsstatens expansion seglade Mogens Glistrups och Anders Langes starkt personifierade populistiska partier in i parlamenten, med krav på sänkta skatter och stopp för fler offentliga ingrepp kombinerat med protester mot det politiska etablissemanget.

Den tredje vågen är tydligen den vi ser i Sverige:

Men med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen finns numera populistiska partier företrädda i fyra nordiska parlamentariska församlingar. Denna tredje våg av nordisk populism har vuxit fram ur lokala proteströrelser och nationalistiskt inspirerade grupper som en reaktion mot invandring, flyktingmottagande och integrationspolitik.

Så den enda gemensamma nämnaren mellan de olika populismerna är möjligen en restriktiv invandringspolitik, annars är den bara ”tycker inte som etablerade politiker och som journalister”.

Populismen förespråkar även direktdemokratiska instrument: politisk representation handlar om att göra det som ”folket vill” och populismen upphöjer även de enskilda väljarnas egen politiska omdömesförmåga.

Och jag som i min enfald trodde att i en demokrati så är det folkviljan som ska komma till tals. Istället är det tydligen de etablerade politikerna som vet hur fårflocken ska styras av dem och av dem tillsatta experter. I sin enfald ska de upplysas av journalister som tycker som journalister bör tycka. Som tur är tillåts fortfarande vår egna omdömesförmåga få styra när vi köper en bil.

Jag gissar att om man i ett tankeexperiment sätter betrodda, demokratiskt sinnade politiker att leda ett parti där bland det svenska folket i varje enskild fråga finns 40-70 procent som tycker en viss sak, medan etablerade politiker och journalister till minst 95 procent tycker något annat, så kan man skapa ett parti som skulle få 25-30% av rösterna. Ett sådant parti skulle ha en logiskt sammanhängande politik.

Hur kan man tro något sådant? Det finns praktiska exempel. Majoriteten av schweizarna röstar på partier som står för sådan politik i nästan alla frågor. Majoriteten av politikerna i USA står för sådan politik.

Jag läser ofta Lena Sommestads blogg. Den får mig att tänka av någon anledning, men ofta i en riktning som inte har mycket att göra med Lenas åsikter.

I en av hennes senaste missiver diskuteras europeisk ekonomisk politik och socialdemokraternas roll i denna. Vi lär oss att ”[e]fter 20 år av nyliberal ekonomisk politik har ojämlikheten vuxit i EU:s medlemsländer. De rika blir allt rikare. Klyftorna har ökat.”

Jag har länge funderat på vad ”nyliberal” betyder. Min egen teori är att det en gång i tiden betydde återupplivande av klassisk liberalism, men att det nu nästan enbart används som skällsord i meningen ”politik jag inte tycker om och vars motiveringar jag vill svartmåla”. Om det är ”nyliberal” politik EU bedrivit de senaste 20 åren så är ”nyliberalism” en filosofi som står för höga skatter, subventioner, klåfingrighet och byråkratiska regleringar. Det är en politik med ett skattetryck som är 3-4 gånger högre än Per-Albins och som är 6-7 gånger högre än det liberala Sveriges år 1900.

”De rika blir allt rikare. Klyftorna har ökat”. Som tur är lägger Lena inte till att ”de fattigare har blivit fattigare”. För det har de ju inte. Som professor i ekonomisk historia så trodde jag att man skulle kunna få en tabell över dessa klyftor och deras historik. Såvitt jag har hört från vänsterhåll, så länge jag kommer ihåg vilket är ungefär sedan 1980, så har klyftorna alltid ökat. Vid det är laget borde de rika leva som Bill Gates och de fattiga i Sverige som etiopiska bönder eller som skoputsare i Burkina Faso.

En professor i ekonomisk historia måste ju ha dessa siffror nedskrivna och lätt tillgängliga. I folkupplysningens namn borde hon också vara angelägen att sprida sin kunskap. För inte hemfaller väl en professor i ekonomisk historia till tomma floskler?

Lena talar också om ”social marknadsekonomi”. Ludwig Erhard, det tyska undrets fader, hade inte menat att det skulle få den betydelse det fått när begreppet skrevs in i den tyska grundlagen berättade han för Hayek. ”Social marknadsekonomi” är en tautologi för marknaden är alltid social.

I The Fatal Conceit (Paper) (Collected Works of F a Hayek) går Hayek igenom 160 olika exempel på ”social”, ett ”weasel word”. När man lägger till ”social” förstör man i regel ordets ursprungliga mening eller formar ett begrepp utan mening (”social rättvisa” är t ex ett meningslöst begrepp i ett fritt samhälle).

Jag funderade nyss så gott jag kunde på vad populism är. Nu har Sannfinländarna gått och fått 19 procent av rösterna i det finska valet. DN skrev igår om Falska populister. I vilken mening de är ”falska” framgår inte riktigt. För riktiga ”populister” verkar de vara enligt DN, men ohederliga verkar de inte vara. ”Populism” brukade man kalla det när åsikter framförs som inte hänger ihop logiskt (sänk skatterna och öka bidragen för alla, t ex). Nu betyder det tydligen att ”framföra åsikter som nio av tio etablerade politiker och journalister inte tycker om”. För att minska invandringen och att inte betala för lata greker är såvitt jag ser det inte exempel på frågor

Victor Davies Hanson funderar på EU bland annat:

Göran Hägglund skriver att verklighetens folk behöver företrädare i politiken. Syftet är gott, men resonemanget spänner hästen bakom vagnen.

För att bli politiker i Sverige är normalgången på ett ungefär:

• Gå med i ett ungdomsförbund vid 15-18 års ålder.
• Arbeta dig upp inom partiet i 10-20 år. Följ då hela tiden partilinjen.
• Kvalificera dig för en ledande position inom ett parti. Följ partilinjen utåt.
• Bli partiledare. Vips kan du uttrycka en egen åsikt vid 50 års ålder.

De undantag som finns är personer som kommer in ”utifrån”, men som då är godkända av dem som gått den normala vägen.

Demokratin i USA, Schweiz och det antika Athen byggdes från grunden upp. Små, demokratiskt styrda enheter bildade större enheter som blev ett demokratiskt styrt land. I Europa utanför Schweiz applicerades demokratin på redan existerande stater ”från ovan”. Resultatet blev så mycket demokrati som medborgarna troddes klara av. I övrigt antogs de behöva styras av representanter som ”vet bättre”. ”De välsignade” (The Anointed) styr fårflocken för alla vårt bästa.

The Vision of the Anointed: Self Congratulation as a Basis for Social Policy

För vi kan ju inte styras av ”populism” heller… Populism kan lämpligen definieras som ”åsikter folket har men som eliten inte stöder”. Men man bör skilja detta från skydd mot impulsiva beslut.

En grundlag behövs just för att bromsa impulsiva beslut. Grundlagen röstas fram när ”Peter är nykter” så att när ”Peter är berusad” undviker han att begå för många dumheter. Men den ”populism”, den folkvilja jag talar om rör inte impulsiva beslut. En hel del är åsikter som människor har haft i miljoner år, och som de fortfarande har. Om de är bra åsikter är jag inte helt säker på, men att de är uttryck för stora folkviljor kan inte betvivlas.

Exemplen där den svenska fårflocken måste styras in på rätt banor av dem som vet bättre är många. Jag är inte säker på att jag själv stöder allt nedan som inte kommer till uttryck. Men jag är emot att det å ena sidan av en elit bräks om behovet av demokrati, och att å andra sidan samma personer gör allt de kan för att förhindra att ”fel åsikter” kommer till tals, och att fel personer kan väljas till riksdagen.

Såvitt jag begriper det skulle de flesta föräldrar vilja ta hand om sina egna barn. Man undviker dock noga att ställa sådana frågor i opinionsundersökningar så hur det verkligen ser ut är svårt att veta. Sambeskattning, marginalskatter och 12000 kr per månad, per barn som tas från föräldrarna, och som bara betalas tillbaka om barnen sätts i daghem är till för att hindra att föräldrarna gör som de vill.

”Flykting”-politiken har mycket litet stöd hos Svensson.

Svenska folket har i över 40 år blivit påtvingat en flumskola av politiker och ”experter”.

En sak som kanske förvånar många är att stödet för dödsstraff är ungefär lika stort i Europa som i USA. I Storbritannien är det mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar som är för dödsstraff. I Sverige var det 1997 49 procent som ville återinföra dödsstraffet.

Rätten till självförsvar, efter amerikanskt mönster, förblir såvitt jag vet mycket populärt. Under två miljoner år så var de bäst beväpnade och bäst tränade personerna i världen familjefäder som försvarade sin familj (detta var innan Samuel Colt gjorde män och kvinnor jämlika). ”Vi kan ju inte ha pöbelhopar som springer omkring på stadens gator” säger de som vet bättre. Svensson har inte den utbildning som krävs för att ta sådana beslut tros det. Detta stämmer inte. Svensson har en hjärna som genom evolutionen är designad för att ta precis sådana livsavgörande beslut varje dag.

Och trots vad som sägs så finns det synnerligen liten korrelation mellan antalet lagliga vapen och antalet mördade. Skillnaden blir vem som dör, brottslingen eller brottsoffret, inte att människor dör. Skillnaderna i mordfrekvens är istället kulturella. Sverige och Schweiz har otroligt god tillgång på vapen. I Storbritannien har man bland de striktaste lagar som finns, men efter att man skärpte dem senast gick antalet dödade med knivar och handeldvapen upp. (Se t ex Thomas Sowell, Intellectuals & Society.)

I Sverige får man inte ens försvara sitt hem eller sin fru mot våldtäkt med knytnävarna.

I Storbritannien höll Radio 4:as morgonprogram Today en omröstning kring nyåret 2003-2004 om ”The listeners’ law”. ”Today” står nära morgonekot, både lyssnarmässigt och politiskt. Det vinnande förslaget var ”to authorise homeowners to use any means to defend their home from intruders”. Reportrarna och ”the Anointed” satte kaffet i vrångstrupen. Såvitt jag vet har inga liknande omröstningar skett sedan dess. Detta är inte så konstigt. En parlamentsledamot hade lovat att driva det vinnande förslaget i underhuset för att försöka få det till lag. Men när folket tyckte fel så vägrade leva upp till sitt löfte.

För att få folkets åsikter, på gott och ont, representerade i riksdagen behövs ett annat valsystem, antagligen med personval och majoritetsval. Och det måste finnas otroligt mycket pengar i systemet, pengar så att ”vem som helst” kan driva en kampanj. Erfarenheten från t ex USA är att de med mest pengar inte alls generellt vinner. Vem som helst som har en chans kan dock kandidera och kan hitta sponsorer. De som i Sverige klagar över att ”pengarna styr” i USA är också märkligt tysta när deras kandidater, t ex Obama, spenderar otroligt mycket mer än sina motståndare.

Konservativa tankar länkar till Zarembas senaste missiv om skolan. Här illustrerar dock Zaremba, hur han, liksom nästan alla andra verkar det, missförstod och missförstår de relativa betygen.

Galton hittade på mycket dumt, motsatsförhållandet mellan ”arv och miljö” bl a. Han påstod också att mänskliga egenskaper i stort sett är normalfördelade. Såvitt jag vet stämmer det mycket väl. Att Galton använde detta till rashygien är här en separat fråga.

Vad det relativa betygssystemet innebar, eller borde ha inneburit om lärare, skolledning och politiker läst innantill var att i hela Sverige skulle det finnas 7% 1:or, 24% 2:or, 38% 3:or, 24% 4:or och 7% 5:or. Huruvida någon, någonstans i skolbyråkratin förstod detta är kanske oklart. Majoriteten verkade aldrig begripa det. Men detta är bakgrunden.

Om man antar att de ca 100 000 barn födda i 1973 är ungefär lika smarta, och följer samma normalfördelning av sin förmåga, som de ca 100 000 födda 1974 eller 1998, så blir detta i praktiken ett absolut betygssystem också. I ett verkligt absolut betygssystem skulle man kunna tänka sig att det råder oföränderliga kunskapskrav (men allt ändras ju då och då), och att hela åldersklasser sakta driver upp eller ner över denna absoluta skala.

Men, trots att man inte tycker om att sortera människor, så är ett betygssystem också ett system för urval. Slutligen så är de ”absoluta betygen” är i själva verket också ”relativa”. De är relativa till vad elever normalt åstadkommer, eller bör åstadkomma. Man har kalibrerat IG, G och VG till vad barn i dagens svenska skola åstadkommer. Men jag gissar t ex att vad som räcker till ”VG” inte borde räckt till en studentexamina med det tidiga 60-talets kunskapskrav.

Vad som hände i praktiken var att ”de som inte förstod” sade: Jag är ledsen Stina, men femmorna är slut i klassen. Men en lärare kunde ge 17 5:or om han kunde motivera detta. Att ”5:orna är slut” skulle ha betytt att man i hela Sverige hade använt upp alla de ca 7000 5:or som fanns. De centrala proven var bl a till för att kalibrera dessa skalor.

Vad som jag tyckte var mest galet med systemet var de få stegen i skalan. Och detta har ju inte blivit bättre. ”Starka 4:or” som inte står med i betygen och som inte hjälper någon in på högskola känner ju alla till. I Frankrike har de sedan 200 år haft en 20-gradig betygsskala där 10 är ”Godkänt”. Man kan lätt glida mellan 12, 13 och 16.

Det Sovjetiska tänkandet lever vidare inom skolsystemet. Utbildning är för viktigt för att ”marknaden” ska få styra. Att marknaden i detta och i alla andra sammanhang faktiskt är ”samhället”, barn och föräldrar som konsumenter verkar inte alla riktigt begripa.

Vilken tur att tandkräm och bilar inte är lika viktiga, för då skulle vi borsta tänderna med blåvit honung och alla få köa i 10 år för att köpa en epatraktor, kallad bilen ”bil”.

I dagens SvD skriver Olle Alexandersson och Maria Brännström om vikten av att forskning och forskare kommer till skolan. Jag håller fullständigt med dem om att detta är bra idéer. Synd att de inte kan fungera.

Jag har tidigare skrivit ner en del av mina egna tankar om vad som bör göras tidigare.

Den svenska skolan kan inte reformeras på detta sätt. Att från central ort reformera skolan, om än i rätt riktning som författarna föreslår går inte. Man behöver inte vara någon expert på skolan för att säga detta. Det är inte bara att de flesta inom lärarutbildningen borde hålla på med något annat (fast DN är lite snällare), det är också så att även om de var duktiga så kan man inte från en central punkt i sovjetisk anda reformera skolan.

I idéalfallet är den nuvarande tanken

1) Ändra alla skolor i Sveriges läroplaner.

2) Vänta några år.

3) Tillsätt utredning för att utvärdera skolan.

4) Analysera resultatet.

5) Arbeta fram en kompromisslösning som i ”demokratisk anda” kan appliceras på alla skolor.

En annan variant, som har fördelen att den mycket snabbt skulle fungera, är

1) Alla skolor i Sverige tävlar om föräldrarnas gunst. Föräldrar, barn, arbetsgivare, Råd&Rön, dagstidningar etc., rankar skolor och läroplaner.

2) Skolorna tävlar om de bästa lärarna.

3) Universiteten tävlar om de bästa lärarutbildningarna. Och med ”bästa” menas de som föräldrarna i slutändan vill ha.

3) Dåliga skolor går under eller måste förbättra sig.

4) Dåliga lärarutbildningar läggs snabbt ner eller reformeras.

5) Bra skolor, bra skolformer, bra läroplaner sprids, dåliga går under. Bra lärare får hög lön. Dåliga lärare väljer en annan bana i livet.

Igår yrkades det på att de i skolan ska bedriva forskning. Det kommer inte heller att fungera. Vad som behövs är en marknad med ett hårt selektionstryck. Forskning kan bidra med variation, men inte med skoningslös utsållning av det som inte fungerar.

Skolan är en privat uppfinning. Liksom universiteten. Min privata teori om anledningen till skolans förfall är att när staten började intressera sig för skolor på 1800-talet fanns det privata alternativ att kopiera. Den statliga skolan var tvungen att vara nästa lika bra som privata alternativ. Sedan försvann de privata alternativen pga det höga skattetrycket. Det fanns då inte längre fanns något att jämföra med. Skolan har sedan i ett sekel blivit reformerad ”by committee” i ”god demokratisk anda” och det har bara gått utför. Barn och föräldrar har tvingats använda det enda alternativet, den blåvita skolan ”skola”.

När de första universiteten bildades på 1000-1100-talen tävlade de om studenternas gunst (i universiteten lever den medeltida andan kvar, och det är ett positivt omdöme). Studenterna ville ha lärare med god renommé, så de var tvungna att visa sig på styva linan och forska.

Tillägg:

Se också HS, DN4, DN5, AB.

Vän av ordning tänker nog att man inte kan låta obildade bönder välja skola åt sina egna barn. Det finns ju experter på sådant…

De 20 procent fattigaste är inte människor, de 20 procent fattigaste är en statistisk kategori där 20 procent av ett lands befolkning alltid befinner sig. Men det är inte samma människor. För mig gick det i alla fall upp ett liljeholmens när jag insåg detta.

När man föds gör man det oftast i en ”fattig miljö” för det kostar att ha barn och ens föräldrar är dessutom oftast unga och ganska nyligen utkomna på arbetsmarknaden. Senare, utan att det är ens egen förtjänst, gör mamma och pappa karriär och när man är 15 kan det hända att man tillhör åtminstone den rikare halvan av befolkningen.

Sedan flyttar man hemifrån. Börjar man arbeta hamnar man någonstans i första eller andra kvintilen (0-20% eller 20-40%). Blir man student är det bara den lägsta kategorin som gäller. När jag låg i Uppsala på 80-talet innebar det att man låg under socialbidragsnormen. Men mamma och pappa är helt plötsligt rika knösar utan barn att försörja och på toppen av sin karriär. Eventuellt förblir de rika tills de blir pensionärer, kanske längre än så.

Så rika och fattiga i ett land är oftast samma personer i olika faser i deras liv.

I USA, detta förhatliga land, med en demokrati som är 100 år äldre än Sveriges, (se Democracy in America: And Two Essays on America (Penguin Classics)) så var det bara 5 procent av de 20 procent fattigaste år 1975 som fortfarande var kvar i den kategorin 1991 (en procent av befolkningen alltså). 29 procent tillhörde de 20 procent rikaste (tredje upplagan av Thomas Sowells eminenta bok Basic Economics 4th Edition: A Common Sense Guide to the Economy).

För att motverka att folk rör sig mellan dessa kategorier så kan man se till att ta pengar av dem i varje läge, för att förhindra att de sparar, och se till att de blir beroende av allmosor, oj, jag menar ”välfärd”. Progressiv beskattning och egoistisk, förlåt igen, solidarisk lönepolitik t ex.

Nu ska skatten sänkas igen, men det är långt kvar innan det blir riktig borgerlig politik, eller Sverige ens når ner till Per-Albins skattetryck om 12-13% av BNP.

Rundgången är massiv. Jag har inte letat efter nya siffror men enligt Public Spending in the 20th Century: A Global Perspective så gick 1995 35,7% av BNP i Sverige till subventioner och bidrag. De 40% med minst inkomst ökade sin andel av nationalinkomsten från 19,9 till 22,4% av BNP. Man kan (eller i alla fall kunde) alltså sänka skatten med 32 procentenheter utan att det får några som helst fördelningseffekter. Eller med nästan 36 procentenheter om man betänker att de ”fattiga” nästan helt är statistiska kategorier.

Konservativa tankar fick mig att fundera över detta och rekommenderas varmt.

SR, SvD, Expr, TB, TM, M

I Frankrike träder idag i kraft ett förbud mot att gömma sitt ansikte på offentlig plats. Främst avses burqor och niqab. Detta har framröstats med motiveringen att värna den franska republikens värderingar och kvinnors rätt.

Debattents vågor går höga, något som kan ses här, här, här och här. Å ena sidan är fransmän, precis som författaren, mycket ambivalent till om man har rätt att ”göra någon lycklig mot deras vilja” (faire le bonheur des autres malgé eux). En del av dessa kvinnor väljer ju att täcka ansiktet av fri vilja. Andra kvinnor som tvingas till detta av sina män, fäder, mödrar eller bröder har trots allt en viss möjlighet att lämna dessa förhållanden. Även om det är oerhört svårt så torde de få hjälp via frivilligorganisationer och den franska staten.

Å andra sidan är burka och niqab för många sådana exempel på kvinnoförtryck att de inte kan accepteras i ett civiliserat samhälle.

I Frankrike finns det andra aspekter på problemet också. Antiklerikalismen i Frankrike är stark. 1905 när man skilde stat och kyrka använde man i många fall bokstavligt talat påkar för att driva ut präster, munkar och nunnor.

Sedan så är sedan den franska revolutionen den franska republiken ”en och odelbar”. Republikens värderingar är ”universella”.

I synnerhet är detta något som vänstern alltid drivit som fråga. ”Multikulturalism” är bokstavligt talat en lära som angriper den franska republikens själva idé. I Frankrike gäller franska, (i fransmännens ögon i alla fall) universella värderingar. Vill man inte acceptera detta tankegods och dessa värderingar kan man vackert flytta någon annanstans. I denna anda har man i två sekler förfranskat provinserna och ersatt dialekter och minoritetsspråk med franska (som i Bretagne t ex).

Att se någon med en niqab ses därför som ett slag i ansiktet av många som håller ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap” högt. Många gissar också att bärandet av detta plagg just är avsett som en demonstration av förakt för republikens värderingar.

Som sagt, här går debattens vågor höga och människor från höger och vänster blandas friskt på båda sidor i debatten.

Så hur diskuteras detta i Sverige? Här behöver man inte undra länge. Föraktet för den svenska folkopinionen verkar vara massivt. I alla fall följs det generella mönstret. När det gäller frågor som dessa så stängs alla debattforum. I alla fall är kommentarerna avslagna på Expressen här och här, på DN här och här, och på SvD, och detsamma på AB som publicerar ett litet TT-telegram.

Eftersom mönstret att stänga av kommentarer är så genomgående i dessa frågor så får man lätt uppfattningen att Svensson kanske har något annorlunda åsikter än den sk eliten. Och att denna sk elit vet om det.

Mycken antisemitisk, rasistisk och hatfylld smörja ser man givetvis i diverse forum. Men när det inte finns några opinionsbildare som kan formulera åsikter så att de hänger samman så är det inte så underligt att formuleringarna ofta inte är de bästa. Det behövs en öppen och hård debatt för att argument ska slipas. Så länge det inte finns djupt respekterade politiker och ledarsidor på båda sidor så dras inte argumenten till sin spets.

Jag har aldrig sett någon opinionsundersökning i frågan, men min kvalificerade gissning är att i valet mellan svensk och finsk invandrings och flyktingpolitik skulle svenskarna välja den finska. Men här kanske jag har fel. Vem vet, för frågan ställs inte. Jag kan ju ha fel, kanske majoriteten vill ha fri invandring?

Det är en ynkedom att tala om ”behovet av demokrati” å ena sidan och behovet av att ”bekämpa populism” å den andra när man bara gör det senare genom att sätta munkavle på för eliten obekväma åsikter.