Under tallen

Jag tittade igenom blog-länkarna till statsvetarna i Göteborgs magnum opus för att se om allt redan var sagt i detta ämne. Thomas Böhlmark skriver mycket vettigt, liksom Staffan Dopping, men mer finns att säga. Anders Edwardsson suckar uppgivet från Mallorca, och Martin Egdélius blir av förståeliga skäl ganska trött på att läsa sådana här dumheter. Här kommer därför ett försök att räta ut vissa begrepp.

Att jag nämner vissa historiska förhållanden nedan är inte ett försök att misstänkliggöra Göteborgsprofessorernas goda vilja. Det är istället ett försök att visa hur fel deras resonemang leder och hur oklart de tänker. Något som ofta glöms är att alla tre rörelserna jag nämner, fascismen, nazismen och 68-rörelsen en gång i tiden hade miljontals anhängare som alla var för social rättvisa. Hade de inte gett uttryck för populära strömningar hade de aldrig blivit stora.

Rubriken på mitt inlägg hänför sig till Mussolinis definition av det totalitära samhället:

Allting innanför staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten.

Detta yttrade Mussolini i all välmening. Staten tar hand om allting, ingen lämnas ensam, vind för våg. Om någon har missat det så var Mussolini en vänsterman. En arbetargrabb som Per-Albin så väl visste.

68-vänstern omformulerade Mussolinis budskap till att

Allt är politik.

De totalitära tankegångarna med att allt är politik formulerades också i Tyskland i en annan socialistisk rörelse. Carl Schmitt, nazisternas ledande expert på konstitutionsfrågor skrev 1931 (citerad från Hayek, The Road to Serfdom, sid. 132):

…the evolution of government proceeds ”in three dialectic stages: from the absolute state of the seventeenth and eighteenth centuries through the neutral state state of the liberal nineteenth century to the totalitarian state in which state and society are identical”.

Detta idéarv förträngs ständigt. Hayek påpekade att denna förträngning kommer från det faktum att vi har svårt att acceptera att våra ”käraste illusioner” i mycket hotar vår frihet.

Nu klagas det i Göteborg på att det är för lite politik. I denna värld med internet skriver författarna:

Hur någon kan komma på idén att sätta upp gränser för politiken i detta misch-masch av privat, offentligt, personligt, politiskt och underhållande förstår inte vi.

Det verkar som om jag, liksom många andra, är kompetent nog för en professorstjänst i Göteborg. Låt oss hjälpa de villrådiga författarna.

Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat.

Verkligen? Härifrån Frankrike verkar det snarare som att även om den svenska fårflocksmentaliteten luckrats upp något på senare år så finns mycket kvar. Om några sekler närmar sig säkert Sverige den franska, brittiska och amerikanska individualismen.

Vem vill förneka människor rätten att oberoende av politiker och myndigheter själva göra sina val och bestämma hur de vill leva sina liv? Men vad de som använder metaforen glömmer – eller kanske snarare väljer att inte synliggöra – är att en sådan idyll förutsätter att det råder jämlikhet inte bara över de enskilda köksborden, utan också mellan de enskilda köksborden.

För det första är det ingen ”idyll” att värna om en privat, politik-befriad sfär. En sådan sfär innebär alla de fel, brister och kompromisser man får när människor tar beslut.

För det andra behöver man rakt inte ha samma storlek på köksbordet för att ta beslut som rör familjen. Professorerna kanske tror att det rör sig om någon sorts demokrati, ”ett IKEA-köksbord, en röst”. Det är inte det det är fråga om. Istället är det liberala idealet att köksbordet är en privat sfär där familjer tar sina beslut och anpassar sig till de resurser de har. En del har stora köksbord, andra små, en del sitter på en pall vid spisen.

Den privata sfären kan endast vara privat om den ligger utanför statsmaktens inflytande. Om statsmakten styrs demokratiskt eller ej är en helt annan fråga.

Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

En liberal syn på detta är att den politiska sfären ska vara liten och syssla med det som det behövs politik för. Resten av samhället, en mycket större del, behöver ingen som tar ansvar, bara goda lagar. Och att någon överhuvud kan ta ansvar är i sig en illusion.

Politik är enligt en klassisk definition detsamma som den auktoritativa fördelningen av resurser i ett samhälle.

Det finns bara en möjlighet att auktoritärt fördela resurserna i ett samhälle och det är när staten, en organisation, är densamma som hela samhället. Detta är en totalitär planekonomi. En välvillig (men antagligen felaktig) tolkning är att författarna menar att i den lilla del av samhället som staten rår över så är det staten som fördelar resurser. Men då ingår inte köksborden, och då faller nog anledningen att de skrev artikeln.

För ett fritt samhälle rekommenderas professorerna varmt att leta rätt på en annan definition av vad politik är.

Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

För att skriva detta så har man nog suttit på stormöten lite för ofta. Allt är inte politik. Ännu. Som tur är. Människor klarar mycket väl av att organisera sig utanför den politiska sfären.

John Nyzell anklagar mig för att vilja ägna mig åt ”klassisk konservativ social ingenjörskonst ”.  Jag vill dock absolut inte se någon ”klassisk konservativ ingenjörskonst”, jag är faktiskt motståndare till all social ingenjörskonst.

Vi är tydligen så moderna och upplysta nu. Men när vår son föddes 1994 var det dock i Uppsala ett av huvudsamtalsämnena bland mödrarna hur de skulle kunna sträcka ut föräldraledigheten med garantidagar och semester så att de skulle kunna vara hemma så länge som möjligt med sitt barn. En liten, tyst gerillarörelse mot den svenska sociala ingenjörskonsten som utövar 3-4 miljoner kr i finansiellt tryck på en familj med 2-3 barn för att tvinga dem att sätta barnen på dagis och för att båda föräldrarna ska förvärvsarbeta.

Dessa mödrar var högutbildade akademiker i det ”jämlikaste” samhället i världen. Och likt förbannat ville de helst stanna hemma några år för att ta hand om sina egna barn. Konstigt. Steven Rhoads finner samma sak på amerikanska universitet, och de är lika ”genus”-fixerade som svenska dito.

Jag skulle vilja att föräldrarna fick välja själva. Man skulle t ex kunna ge familjen de 12000 kr per månad per barn som går till att subventionera daghem. Helst inte ta dessa 12000 kr ifrån föräldrarna överhuvudtaget via skattsedeln och låta föräldrar finansiera sin barnpassning själva. Precis som alla gjorde fram till 1970 ungefär.

Man kan då sluta subventionera daghem. Om daghemmen är så bra som det sägs så skulle ju inget hända. Eller hur? Fast folk är kanske idioter som inte vet sitt eget bästa. Bäst som det är skulle de säkert ordna barnpassning på annat sätt. Dagmamma, barnflicka t ex.  En del mödrar skulle kanske t o m stanna hemma. Hemska tanke.

Som naturvetare förvånas jag över att den naturliga utgångspunkten inte för alla är att efter 200 miljoner år som däggdjur, 2 miljoner år som jägare och samlare, 150 000 år som moderna människor och jägare och samlare så är vi alla jägare och samlare. 152 år efter att Darwin publicerade sin ”Origin of Species” och med all den forskning som pågått sedan dess tycker man att vi borde ha lärt oss något.

Moderna jägare och samlare beter sig precis som vi, det vet vi. De har nästan helt samma kulturella värderingar. De har ungefär samma befolkningspyramid som Sverige hade kring 1750. De som blir gamla blir 68-78 år gamla, men liksom i Sverige för tre sekler sedan dör många av sjukdomar och olyckor under resans gång.

5000 år av jordbruk i Sverige, 10 000 år i Mellanöstern, och NOLL år hos moderna jägare och samlare har inte gett något annat än ytliga skillnader. Eller är det någon som påstår att australiensiska aboriginees, svarta i Afrika, eskimåer etc skiljer sig från oss på något väsentligt sätt? Vi skiljdes åt för mellan 50 och 85 000 år sedan (beroende på de olika uppskattningar som görs för när den moderna människan lämnade Afrika). 40 år av svensk ”jämställdhetspolitik” kan här inte ha satt något avtryck i den mänskliga naturen.

En del säger säkert att de som arbetar på daghem är speciellt utbildade för detta. De har 3-4 års högskoleutbildning och är därmed experter på att ta hand om barn. Om man tar ett evolutionshistoriskt perspektiv så ser dock skillnaden ut annorlunda. Dessa daghemsanställda har 3-4 års utbildning i hur man tar hand om andras barn. En mamma har i jämförelse inbyggt i sin hjärna 2 miljoner års ackumulerad kunskap om hur man som människa tar hand om sitt eget barn. Fäder har likaledes miljoner års ackumulerad erfarenhet av hur man tar hand om sina egna barn.

Jag tror inte att man lär ut ”moderskärlek gentemot alla barn” när man utbildar barnskötare. En barnskötare kan inte älska andras barn som om de vore ens egna.

Källorna jag tar detta från kommer inte bara från Annica Dahlström. Jag tar det också från

• Gaulin & McBurney ”Psychology, an evolutionary approach”. Andra upplagan heter ”Evolutionary psychology”.
• David, Buss, ”Evolutionary Psychology”
• Steven Pinker, ”How the Mind Works”, ”The Blank Slate”
• Steven Rhoads, ”Taking Sex Differences Seriously”
• Anne Campbell, ”A Mind of Her Own – The evolutionary psychology of women”

Dessutom den mycket lättsamma och roliga Peas & Peas ”Why Men Don’t Listen and Women Can’t Read Maps”.

Att ses med den sista boken torde väl få en relegerad från svenska universitet i dagsläget. Yttrandefrihet och akademisk frihet verkar inte längre vara så viktigt.

Vive la différence.

Genusvansinnet härjar vidare, utan att dämpas av några försök till förståelse för vår biologi. Idag är det Carlos Rojas som tycker att män ska få skaffa barn utan kvinnor. Enligt Rojas finns det inga biologiska bevis för att detta ska avrådas. Här kommer därför lite lite biologiska fundamenta samt lästips för den vetgirige. Jag har redan skrivit om detta här, så detta blir bara lite tillägg.

Det är säkert sant att det finns lite forskning om hur barn blir när de bara växer upp med sin pappa, för detta är mycket sällsynt. Dock vet vi föjande:

Män och kvinnor skiljer sig genetiskt med ungefär 1-2 procent. Det är lika stor skillnad genetiskt sett mellan en man och en kvinna som mellan en man och en hanchimpans eller mellan en kvinna och en honchimpans.

Det kan inte finnas någon speciell anpassning för små barn som växer upp med bara sin pappa. Till alldeles nyss, under 200 miljoner år sedan däggdjur uppstod, och nu senast under 2 miljoner år sedan våra förfäder blev jägare och samlare och 150 000 år sedan vi blev moderna människor, så har detta aldrig hänt. Alla barn som förlorade sin mamma före 4 års ålder dog. De kunde inte ammas. Pappor kan inte göra det och på savannen fanns det ingen välling, ingen modersmjölksersättning.

Kvinnor är alltså genetiskt anpassade för att nästan helt ta hand om barn tills de är ungefär fyra. Män är anpassade för att hjälpa till lite grand, men inte för att ta huvudansvaret. Detta kanske låter fel, ojämlikt, etc. Stäm i så fall Gud eller annan högre makt. Annica Dahlström trycker på detta i sin bok, dock utan att ge referenser. Men hon skriver längst bak att referenslistan kan fås om man kontaktar henne. Rojas borde nog göra detta.

Barn som lever med en styvförälder löper 40-100 gånger högre risk att bli mördade (Homicide: Foundations of Human Behavior). Normalt i djurvärlden så har en styvfader inget som helst intresse av sin partners avkomma med andra. För att citera Richard Wrangham, Demonic Males: Apes and the Origins of Human Violence så dödar de unga med samma emotionella inblandning som en bonde som drar upp rovor. Människor beter sig bättre, men att styvföräldrar har dåligt rykte är ingen slump.

Det finns i ärlighetens namn en ny konkurrerande teori, att styvfäder redan är mer kriminellt belastade än andra, men teorin att styvföräldrar bryr sig mycket lite, i medel, om sin partners barn stämmer med allt vi vet från resten av djurvärlden.

Summa summarum:

Fäder är inte anpassade för att ta hand om små barn, annat än att bistå mödrarna. Små barn är inte anpassade till att tas om hand av sin pappa. En av fäderna är i ett homoäktenskap av nödvändighet en styvförälder. Styvfäder är i medeltal mycket sämre föräldrar.

Barn mår bäst om de växer upp i samma hem som båda sina biologiska föräldrar, även om dessa ”växt ifrån varandra”.

Konservativa tankar skriver också om detta idag.

Farmacevtförbundet vill ha en nollvision för läkemedelsskador, i samma anda som nollvisionen i trafiken.

Tyvärr finns det inget säkert på denna jord. Eller som tur är, för en helt säker jord skulle vara en vadderad cell. Dessutom, att propagera för något fullständigt omöjligt, dvs inga läkemedelsskador, eller inga inga döda i trafiken är en synnerligen dum idé, en idiotvision.

Det enda sättet att vara helt säker på att ingen skadas av läkemedel är att alla läkemedel förbjuds. Det enda sättet att vara säker att ingen ska dö i trafiken är att stoppa den. Vi kanske kan få en nollvision för ”ramla ur sängen”, äta cornflakes, etc.

Jag kanske låter som om jag diskuterar petitesser, men nollvisioner är både farliga och idiotiska. Inget i världen är säkert, allt är en fråga om avvägningar. När en journalist frågar en ingenjör

–  Är detta kärnkraftverk helt säkert?

eller en kemist

– Kan du garantera att denna kemikalie är ofarlig?

så är svaret i båda fallen ”nej”. Den ingenjör som svarar ”ja” är antingen inkompetent eller så ljuger han eller hon. Ställs frågan i stället som ”uppskattar du att detta kärnkraftverk/denna kemikalie är tillräckligt säker” och ”hur uppskattar du riskerna” så kan frågan besvaras. T ex ”Vi uppskattar en kärnkraftsolycka av grad X per 10 000 reaktorår”, eller ”enligt våra studier orsakar denna kemikalie/detta läkemedel skada i mindre än 1 på 10 miljoner användningar”.

”X döda per 10 000 reaktorår för kärnkraft”, kan då jämföras med ”Y döda för samma producerade effekt” för kolkraft, vindkraft, etc. Man kan då bestämma sig för vilken eller vilka av dessa risker är värd att ta.

I jordelivet är allt en fråga om avvägningar. Är vi beredda att acceptera identifierbara skador, t ex läkemedelsskador, för oidentifierad nytta, t ex enkel tillgänglighet till medicin, billig medicin, etc.

Eller är vi beredda att acceptera att för oss helt okända människor dör i trafiken, för att de gör egna avvägningar som egentligen inte angår oss? T ex de hundratusentals människor som brukade köra 140 km i timmen på 90-väg i Norrlands inland därför att de då sparar in mer än en tredjedel av restiden. Eller de miljoner svenskar som följde 29-regeln på alla landsvägar (99, 119, 139 km/h på vägar skyltade med 70, 90 eller 110 km/h).

Svaret i trafiken är givetvis ”nej” för svenska politiker, byråkrater och många väljare. Om människor som vi aldrig träffat och aldrig kommer att träffa inte vet sitt eget bästa, så måste man givetvis lägga sig i deras liv…

Milton Friedman diskuterar kända och okända fördelar med läkemedelstestning nedan, i synnerhet kring 4:10.

Den svenska skolan är som vanligt i kris. Ett skräckexempel är Kävlinge. Men hela kommunaliseringen av skolan är ifrågasatt. Svenska lärare är satta på undantag. Som vanligt med andra ord.

Att fokusera på lärarna är nog bra, på den tid vår skola fortfarande ansågs bra, på 60-talet innan student- och realexamina avskaffades tjänade en adjunkt tre gånger så mycket som en industriarbetare, dubbelt så mycket som en polis.

Friskolor hjälper också familjer välja. Men det finns två sidor på valfrihetsmedaljen. Att välja skola är en. Att välja skolform är en annan.

Lärarproblemet

Själv är jag naturvetare, teknisk fysiker och sedan disputerad. Jag undervisade något hundratal lärarkandidater i kurslabben i ellära och fasta tillståndets fysik I Uppsala. Ingen hade något gott att säga om lärarutbildningen. Någon mig närstående uppskattade att ett år på lärarhögskolan motsvarade tre veckor på biologlinjen.

Lärarutbildningen är ”läraranpassad”. En gång i tiden, kanske nu igen, för jag följer inte detaljerna, läste man en fil kand och sedan ett år på lärarhögskolan. Men detta ger ”fel sorts människor” som lärare tydligen. Personer som först kan något och sedan vill lära sig lära ut till andra. Istället såg man till att göra hela lärarutbildningen ”läraranpassad”. Lärar-matematik, lärar-fysik, lärar-biologi. 1995 när jag undervisade var det en förtvivlad student som hade försökt hoppa av utbildningen för att bli matematiker istället. Han tog sin termin med lärar-matematik och gick till Matematikum för att gå över till matematikerlinjen istället. ”Du får börja om” var svaret, för lärar-matematiken hade med flit gjorts sådan att den inte gick att tillgodogöra sig någon annanstans. ”Lära för livet” sägs det. Inte för lärarna tydligen. Resultatet var att göra lärarutbildningen så oattraktiv att man i Uppsala inte kunde fylla platserna med studenter som hade minst 3:a i matematik, fysik, kemi, biologi, svenska och engelska.

Detta har säkert ändrats 4-5 gånger sedan 1995, men det är inte min poäng. Min poäng är att man i Sverige utför experiment där man förstör skolan och lärarutbildningen för ALLA elever i hela Sverige. Sedan sätter man de sk pedagoger som saboterade i förra vändan att prova igen, och igen och igen.

Den andra sidan på medaljen

Den andra sidan på valfrihetsmedaljen vore att föräldrarna finge välja sin skola för sina barn. Svenska föräldrar har som majoritet förkastat såväl läroplaner som avsaknaden av betyg sedan åtminstone 1970. Och även om de i majoritet vill ha den skola som vi har, varför ska de tvingas in i samma mall?

För att vi överhuvud taget ska kunna veta om det finns någon möjlighet att förbättra skolan så måste det finnas variation. Om föräldrarna fritt finge välja både skolform, läroplan och betygssystem till sina barn skulle vi få variation. Ur denna variation skulle det komma bra resultat, dåliga resultat och helt lysande resultat. Om man antar att föräldrar faktiskt vill sina barns bästa så skulle bra skolor och skolformer frodas, dåliga försvinna.

Jag bor i Frankrike och här gäller samma krav på social konformism, även om förfallet för de teoretiska ämnena inte gått lika långt ännu. Det är nära dock.

Om jag anställde någon, med mina egna, obeskattade pengar, att undervisa mina egna barn skulle jag i dagsläget undvika dem som kommer från lärarhögskolan. Om mina barn lär sig ett främmande språk i sex år skulle jag förvänta mig att de kan det, inte att de blygt säger ”jag läste franska i sex år men jag kan inte säga något”.

Jag skulle aldrig anställa någon lärare som skriver ”det europeiska kulturarvet” med citationstecken.

Men detta är bara mina egna åsikter. Jag är säker på att det finns tillräckligt många flummiga föräldrar som vill att deras barn ska gå i just flumskola. Så flumskolor skulle också frodas. Men de skulle inte påtvingas andra.

Tyvärr skulle efter ett par årtionden med sådan politik barnen till dem som stödjer den nuvarande skolan, vår kulturelit, inte kunna få arbete om de satts i de skolor deras föräldrar förespråkar. Ett naturligt urval med andra ord, men synd om dem likväl.

Varför ”alla” ska gå i samma skola

Anledningen till att det känns så rätt att sätta alla i samma skola, trots att denna skola är undermålig är den Darwin påpekade redan 1871. En folkstam som är enad är militärt sett mer effektiv än en som inte är det. Våra förfäder levde som jägare och samlare under 2 miljoner år, sedan Homo erectus uppstod. Jägare och samlare levde i stammar, oberoende länder, med eget språk eller dialekt. ”Länderna” hade i medel 500 invånare. De låg ständigt i krig eller förberedda på krig mot andra ”länder”. Precis denna organisation måste ha gällt åtminstone sedan Homo sapiens, precis lika moderna som vi, uppstod för 150 000 år sedan, och Homo erectus och andra förfäder måste ha levt på liknande sätt.

Sverige är mycket större än 500 personer. Sveriges militära överlevnad och sociala sammanhållning hänger inte på att alla går i samma skola. Det är dags att ta sig till livs den insikten tycker åtminstone jag.

Uppdatering den 12 april

Zaremba beskriver läraryrkets fortsatta förfall. Men det kan inte vara kommunaliseringens fel, den är bara den sista spiken i kistan. Skolan har gått utför sedan slutet av 60-talet. Minst. Real- och studentexamina avskaffades 1968, 1970 fick man betyg från första klass. 1971 var det från tredje. 1971 började man med ”mängdlära” i matematik när man var 7 år istället för att räkna plus och minus. Lågstadielärarna förstod ingenting. Mängdlära är en del av den matematiska vetenskapens grundvalar, men inget för små barn.

Alla tror på evolutionsteorin i Sverige påstås det. Denna tro verkar dock mycket selektiv. Så fort det rör sig om någon allvarlig social fråga så har vi tydligen ”kultur” istället. Kulturell kreationism verkar för mig vara den bästa etiketten på detta fenomen, eftersom kultur på något mystiskt, oförklarat sätt ska ha ersatt våra ”lägre drifter”.

De kulturella kreationisterna kallar det ofta för ”biologism” när någon försynt påpekar att människan har en natur. Här kommer just sådana biologistiska funderingar kring denna natur med anledning av artikel på SvDs Idag-sida om kvinnor som skaffar barn på egen hand. Den kanske också intresserar dem som läser Tanja Bergkvists blog eller Konservativa tankar.

Om människan har tillkommit genom evolution så måste vår hjärna också vara ett resultat av evolutionen. Och är den det, så måste vår hjärna bestå av ”moduler”. Hjärnan är inte en superdator som kan formas till att göra vad som helst, den är istället som en schweizerkniv med moduler för att känna igen ansikten, reagera på ormar, luska ut vem som är ens syster eller bror för att undvika incest (alla barn man växer upp med före 6 års ålder blir ”lika spännande som att kyssa sin syster”) och tusentals andra moduler.

Denna modularisering måste finnas där, för en adaptation kan bara uppkomma som svar på ett visst selektionstryck. T ex ”se orm, undvik eller dö”. Det finns ingen möjlighet för en generell intelligens att lära sig varje fall. Istället har vi hundratals miljoner års erfarenhet inprogrammerad i oss.

Någon gång för 1,8-1,9 miljoner år sedan tämjde en grupp Homo habilis elden och började systematiskt laga mat. Detta förvandlade dem ganska snart till Homo erectus, människans T-Fords-modell.

Lagad mat har ett mycket högre näringsinnehåll än rå dito. Man behöver också inte tugga så mycket. En chimpans tuggar 6 timmar om dagen, en människa en halvtimme. Chimpanser älskar kött, men jagar endast 3 minuter per dag i snitt, och det är en grupp som jagar mycket. Hos jägare och samlare jagar männen 2-8 timmar per dag.

Att vi lagade mat gjorde att en arbetsfördelning blev möjlig. Män jagade, kvinnor samlade och tog hand om barnen. Män kunde helt enkelt inte jaga om de sedan på kvällen skulle ha varit tvungna att sitta och tugga i sex timmar.

Männen beskyddade sin kvinna och deras barn mot andra män och bidrog med kött (hälften av kalorierna). I gengäld så samlade kvinnor och lagade mat. Deras samlande gav också en säkrare alternativ energikälla, men med lägre proteininnehåll.

Så pågick det i 60-80 000 generationer, varav 6000 generationer sedan människan blev precis så modern som vi är nu för ungefär 150 000 år sedan. Om detta sätt att leva var ”rättvist” är svårt att säga. ”Naturligt” betyder varken gott eller ont för en naturvetare. Resultatet är dock att vi är ”hårdkodade” för ett sådant beteende. Vi har givetvis vår kultur också som kommer att styra vårt beteende, men människans kultur kan bara verka inom de ramar som biologin sätter. Att vi överhuvud taget har kultur beror på att vår biologi tillåter det.

Att det såg ut på detta sätt ”tvingar” oss inte att besluta ditten eller datten, lika lite som att gravitationskraften förhindrar oss från att ta ett steg ut i den tomma rymden från ett hustak. Hur verkligheten är funtad får dock konsekvenser.

När man växer upp med ett annat barn före 6 års ålder så ser vår ”incestundvikningsmodul” till att dessa barn blir sexuellt ointressanta. Liknande mentala program finns för olika uppväxtssituationer.

Vad som händer verkar vara följande:

För flickor

• Biologisk pappa närvarande -> säker uppväxt, garanterat skydd mot oönskade relationer -> sen sexuell mognad, noggrant val av partner.
• Biologisk pappa frånvarande -> osäker uppväxt, ingen som skyddar mig (om det inte finns morbröder eller andra manliga släktingar närvarande) -> tidig sexuell mognad, 6 månader tidigare mens enligt vissa studier.
• Biologisk pappa frånvarande, styvpappa närvarande -> osäker uppväxt, ingen som skyddar mig, än värre om det finns halvsyskon -> tidig sexuell mognad, det gäller att ta sig härifrån så fort som möjligt och skaffa barn med första bästa man, även om det inte finns någon garanti för en fast relation.

För pojkar

• Biologisk pappa närvarande -> följ i pappas fotspår, bli skötsam medborgare.
• Biologisk pappa frånvarande -> gå ihop med andra unga män i samma situation och bilda ungdomsgäng.

Det finns inga alternativ för ”mamma frånvarande” för alla sådana barn dog. Barn ammades till 3-4 års ålder. Det fanns ingen välling på savannen. En ensamstående mamma kan inte ersätta pappan, hur mycket hon än älskar sitt barn, för hon är inte barnets biologiska fader.

Ovanstående kommer givetvis att influeras av andra faktorer och är inte svart och vitt. Men dessa mentala program är där därför att ”medelvärdet” för vad som hände våra förfäder var vad det var. I dagens samhälle blir t ex barn mördade av styvföräldrar 40-100 gånger oftare än av biologiska föräldrar.

Av ovanstående verkar det för mig uppenbart att medvetet låta ett barn växa upp utan sin biologiska far närvarande är att våldföra sig minst 100 gånger mer på detta barn än barnaga.

Alltså, om vi värnar om barnens bästa, gärna homoäktenskap, men absolut inga adoptioner av barn i homoäktenskap. Ingen insemination av ensamstående kvinnor, ingen adoption för ensamstående kvinnor. Lagar och ekonomiskt tryck som gör det mycket svårt för biologiska föräldrar att inte fostra sina barn tillsammans, i samma hem. En studie antyder att det är lukten av styvfadern som triggar tidig mens hos en flicka.

Uppdatering den 7 april: Konservativa tankar skriver genomtänkt om barns rätt till föräldrar med anledning till riskdagens nej till att ensamstående kvinnor ska ha rätt till inseminering. Det gör andra också, AFS, AB, AB, SydSv, SvD med synnerligen få tecken på kunskaper om biologiska fundamenta.

Om någon är intresserad rekommenderas varmt nedanstående:

Lars skrev en hel del tänkvärda kommentarer om mitt förra inlägg:

Det Öppna Samhället och socialdemokraterna

Mitt svar blev så långt att det är värt ett inlägg. Ursprunget i denna diskussion kommer från en diskussion hos Lena Sommestad.

Många ser detta som Tobin-skatt som som ett sätt att få informationen att flöda långsammare i ”rättvisans” namn. Jag skriver med citationstecken eftersom detta rättvisebegrepp försöker rätta till två saker

1. Ge pengar till de sämst ställda genom att sända pengar till fattiga länders regeringar.
2. Straffa de ”giriga” spekulanterna.

Den första anledningen är vällovlig men missriktad. Den andra styrs av vårt rättvisepatos men kommer inte att hjälpa någon.

Denna Tobin-skatt kommer inte att hjälpa de fattiga, tvärtom kommer den att förstöra för dem genom att göra hela världen fattigare. Vad Afrika och Syd-Amerika behöver är mer kapitalism, inte mindre. De behöver kapitalism för alla, inte bara för de rika.

Hernando de Soto beskriver hur otroligt svårt det är för de fattiga i tredje världen att komma in på den legala marknaden i ”The Mystery of Capital”. När 90% av befolkningen inte kan belåna ett hus, eller ens äga mark, eller lagligen starta ett företag så är det inte en särskilt väl fungerande marknad. De Soto är sedan optimistisk och säger att om fattiga länder bara såg till att det fanns en väl fungerande marknad så kommer det att lösa sig. Jag håller bara delvis med, för det kan ta sekler att ändra en kultur.

Människan har tyvärr dessutom inbyggt i sig en drift att ”ta från de rika”, bestraffa ”spekulanter”, ”göra saker” när man ser ett problem. I ett demokratiskt samhälle som inte är vant vid en marknadsekonomi kommer den antagligen i all välmening förstöras ganska snabbt. (Jag skriver en bok i just detta ämne. Återkommer här när den blir publicerad.)

Enligt data som Matt Ridley refererat till i ”The Rational Optimist” förlorar Afrika 500 miljarder dollar på Europas och USAs handelshinder, 12 gånger den u-hjälp de tar emot. När du köper en chokladkaka som tillhör systemet för ”rättvis handel” (kommer inte ihåg vad det heter på svenska) så ser du att chokladkakan är tillverkad i Schweiz eller Belgien. EU lägger höga tullar på färdiga produkter för att bl a skydda chokladindustrin. Hela denna ”rättviseindustri” är ett bedrägeri. Kanske inte ett medvetet bedrägeri hos alla medverkande, men de som driver dessa projekt borde inse vad de gör.

Att ge pengar till fattiga länder har alltså aldrig fungerat. Pengarna går till skrytprojekt som rostar bort, europeiska högproducerande kor som dör på fläcken, eller som oftast, rakt in på nummerkonton i skatteparadis. Zaires Mobutu ska ha haft en förmögenhet om 5 miljarder dollar när han dog. Men detta gör honom tydligen till en amatör jämfört med Husni Mubarack eller Khadaffi. Om Zambia hade investerat något sånär väl all u-hjälp de fått sedan 1960 skulle de ha en årsinkomst per kapita om $20 000. Nu är den kring $500.

Ett fritt, självorganiserat system kommer alltid att ha självsvängningar. En del av dessa kommer att göra ont, andra inte. Men om staten låter bli att ”göra något” så ordnar det sig oftast ändå. Detta låter optimistiskt och naivt kanske, men ta krisen på 30-talet. Länge trodde man att den amerikanska regeringen hade varit tvungen att ingripa. Tack vare forskning av Friedman och Scwarz så vet man nu att statens inblandning förvandlade “a garden-variety recession into the worst economic calamity of the century”. I Sverige gjorde faktiskt regeringen ingenting alls, trots all samtida och senare mytbildning, som Anders Edwardsson diskuterar i sin bok ”En annorlunda historia”.

Man kan jämföra med den stora krisen i början av 20-talet där Harding halverade statsutgifterna och vägrade ”göra något”. Orsak och verkan går inte att bevisa, men krisen verkar ha varit lika djup som den 1929-1933 och ändå försvann den av sig själv på 18 månader och övergick istället till ”the roaring twenties”. Här är en artikel om detta:

http://www.nationalreview.com/articles/226645/not-so-great-depression/jim-powell

som kan vara av intresse fast den är skriven av en höger-site. National Review är dock den site som skriver de mest genomtänkta artiklar man kan hitta från ett ”klassiskt liberalt” perspektiv.

Jag håller med om att i ett odämpat system så kommer det att svänga mycket. Man kan dock inte ta bort svängningarna utan att också ta bort välståndet. Det bästa man kan göra är att se till att reglerna, lagarna, är så bra som möjligt ur system-perspektiv. Här får man kompromissa en del och acceptera kända problem för okända vinster.

Om man söker efter ”kosmisk rättvisa”, (titeln på en mycket bra bok av Thomas Sowell), rättvisa som ska rätta till alla fel och brister som man ser så blir rättvisan otroligt dyr också. Miranda-varningarna i USA kom till för att skydda dem som arresteras mot statens övermakt. Efter detta exploderade brottsligheten. Hundratusentals människor extra blev mördade för att rättvisan blev så otroligt mycket dyrare att administrera och mäta ut. Alltså, å ena sidan en möjligen noggrannare rättvisa. Å andra sidan stora mängder dödsoffer och allmänt fördubblad (eller mer) brottslighet.

I Sverige vill jag minnas att Leif GW Persson sade att om man låste in de värsta 500 (eller var det 2000) seriebförbrytarna skulle brottsligheten sjunka med 50%. Jag har en känsla av att om ”populistiska” svenska väljare finge välja så skulle lagarna vara sådana att man gjorde precis detta. Som ”tur är” har vi politiker som inte låter sådana ”populism” komma till tals i riksdagsbeslut.

Vissa av reglerna i samhället kan man alltså styra med lagar, andra kommer från kulturen och kan ta sekler att ändra. Jämför Haiti och Japan. 300 000 döda i Haiti, 20 000 i Japan. Jordbävningen i Japan var 100 ggr större (9 istf 7 på richterskalan). 1853 var Japan på samma nivå materiellt som Sverige i början av 1600-talet. Men de hade en kultur som gjorde att de 1905 hade kommit ikapp så mycket att de besegrade Ryssland i krig.
Sverige har en mycket bra kultur för det öppna samhället och för laissez-faire-kapitalism. När hindren togs bort på 1860-talet exploderade ekonomin.

Det låter så cyniskt när man säger att alla är ”giriga” i det kapitalistiska systemet. För att systemet ska fungera måste människor se till sitt egenintresse. Men människor brinner också för att hjälpa andra. Annars så skulle inte 100% av platserna i Sveriges riksdag gå till partier som lovar hjälpa människor. Det patos som alla partier har, och alla människor, förutom 3-4% sociopater (bland män, 1% bland kvinnor) har, visar också att i en laissez-faire-stat skulle nästan alla ge frivilligt för att hjälpa de sämst ställda.

Rika knösar får hög samhällelig status när de ger bort miljarder dollar till välgörande ändamål. Men varenda människa känner sig väl till mods när de ger bort saker. MRI av hjärnan visar att hjärnans belöningscentrum lyser upp när folk ger bort pengar. Dessa och andra data som Terence Kealey diskuterar (sid. 188-202) tyder också på att folk skulle ge bort mer pengar frivilligt till de som har de svårt (kan det vara 5-10% av befolkningen?), än dessa får när man använder skattemedel.

Det senare ser man tydligt i Sverige. Nästan inga skattemedel går netto till de sämst ställda. Enligt Tanzi och Schuknecht, sid 21, lades 1995 35,7% av BNP i Sverige ut på subventioner och bidrag. Netto fick detta till effekt att de 40% sämst ställda ökade sin andel av nationalinkomsten från 19,9% till 22,4%. De fick alltså 2,5% mer på grund av ett skattetryck som var 35,7% högre. Och som lök på laxen så är de 20 eller 40% fattigaste statistiska kategorier, inte människor av kött och blod. Människor byter statistisk kategori många gånger under livet. Skattetrycket 1995 hade kunnat vara kring 15% av BNP, nästan nere på Per-Albins nivå, dvs 12-13%, utan att de ”fattiga” hade drabbats i nämvärd mån.

Jag läser ofta Lena Sommestads blogg. Inte för att jag håller med om så särskilt mycket, men den ger en punkt att ta spjärn emot för att utveckla mina egna idéer. Lenas senaste inlägg handlar om Popper och social ingenjörskonst. Intressant, men om bakfoten verkar det som. Att George Soros inte heller förstår sig på Popper kanske ska nämnas i förbigående. Popper är en av mina absoluta favoriter och efter att ha läst the Open Society nästan tre gånger så har jag en något annan bild.

Popper var en klassisk liberal, en nära vän och meningsfrände till Friedrich Hayek (han med ”Vägen till träldom”, där han varnar för försök till planering av samhället, ”Frihetens grundvalar” (”The Constitution of Liberty”) och ”The Fatal Conceit – The Errors of Socialism”).

Vad det är för skillnad mellan en klassisk liberal som Popper och en nyliberal vet jag inte. Nyliberal verkar mest användas som skällsord för dem som är klassiska liberaler.

Vad Popper diskuterar i ”The Open Society and its enemies, part 1 – The Spell of Plato” och del 2, ”Hegel&Marx”, är ”the Open Society”, vad Adam Smith kallade ”the Great Society”. Detta är ett ”abstract society”, det abstraka samhälle man får när man har lagar och regler, lika för alla för alla, vare sig man känner dem eller inte, istället för relationer som är ”ansikte mot ansikte” som i det traditionella stamsamhället, eller i det lilla bondesamhället.

Att det är abstrakta regler som gäller, inte som vi är bättre anpassade för, direkta relationer, är det som gör det så svårt att acceptera det Öppna Samhället. Vi är funtade så att vi vill ha en mänsklig relation med andra människor, men när vi köper en limpa, ett hus, en bok eller en cykel shoppar vi istället runt och tittar efter bästa pris hos människor vi inte känner eller kanske ens träffar. Popper diskuterar det våld på samhällskroppen som var nödvändigt för att i det antika Grekland, främst i Aten (där vi har bäst källor och där man gick längst), gå från det Slutna, traditionella samhället, till det Öppna samhället. Detta var endast möjligt genom den frihet handel och fritt företagande gav. Det vi ofta kallar för ”kapitalism”.

Ett sådant samhälle är ett ”självorganiserat system”, precis som universum, solsystemet eller en myrstack. Varje människa följer abstrakta regler efter bästa förmåga. Resultatet, med rätt sorts lagar, blir ”den osynliga handen” som, utan att vi förstår varför, eller ens menar det, leder till välstånd för alla.

Men vad rätt regler är kan man i ett mångkropparssystem inte veta på förhand, det är ett lika oöverskådligt problem som att spå vädret i Säffle om tre år. Dock är systemet självorganiserat, så vi kan räkna med att om vi förändrar något så kommer detta att ge utslag på något sätt som kan vara ganska konkret, dock kanske inte som vi förväntar oss. För att veta vad utslaget blir måste vi därför prova oss fram.

Alltså, ”piecemeal social engineering” innebär, för Popper, precis som han också skriver i ”The Poverty of Historicism”, att vi för att reformera samhället bör utföra en försiktig ändring. Sedan väntar vi. Veckor, månader, år, ett decennium, den tid det tar för att samhället ska kunna självorganisera sig igen efter denna ändring. Detta är det enda sätt som finns för att vi ska kunna knyta samman den ändring, den ”reform” vi gjorde, med de resultat vi ser. Det är därför en annan av Poppers meningsfränder, Edmund Burke, skrev:

To avoid, therefore, the evils of inconstancy and versatility, ten thousand times worse than those of obstinacy and the blindest prejudice, we have consecrated the state, that no man should approach to look into its defects or corruptions but with due caution, that he should never dream of beginning its reformation by its subversion, that he should approach to the faults of the state as to the wounds of a father, with pious awe and trembling solicitude (Burke, Reflections on the Revolution in France, 1790).

Hayek tyckte att uttrycket ”piecemeal social engineering” ledde fel, för ”ingenjörskonst” ger intrycket av att man kan utföra samhällsförändringar från en central punkt, t ex att staten kan gå in och utföra saker och ting på marknaden. Detta tror jag Lenas inlägg är ett exempel på. Hayek var dock annars fullständigt överens om konceptet.

För att det Öppna Samhället ska kunna fungera väl måste människors personliga frihet vara stor, inklusive den ekonomiska friheten. Detta innebär ett samhälle som har ett skattetryck som ligger under Per-Albins skulle jag tro Popper menar, dvs under 12-13% av BNP, antagligen ner till de 7% Sverige hade år 1900. Här ska tilläggas att Popper med ”frihet” endast menar ”traditionell frihet”, vad som ibland kallas för ”negativ frihet”, till skillnad från positiv frihet, ”frihet till”. Det senare är en socialistisk förvrängning av ordet från den andra halvan av 1800-talet.

Hur kan vi veta att Popper inte skulle uppskatta ett skattetryck kring 50%? Det Öppna Samhället är ett självorganiserat dito. Om 50% av BNP styrs kollektivt, via staten, så försvinner 50% av friheten i samhället, 50% av samhället förblir ett Slutet Samhälle.

Fast kanske missförstår jag Lena dubbelt, kanske finns det socialdemokrater som numera följer Hayek, Popper, Burke, Adam Smith, David Hume, Tocqueville, Thatcher och Reagan. Dessa är klassiska liberaler allihop, oavsett vilka etiketter man klistrar på dem nu.