Mussolinis idéarv frodas i Göteborg

Jag tittade igenom blog-länkarna till statsvetarna i Göteborgs magnum opus för att se om allt redan var sagt i detta ämne. Thomas Böhlmark skriver mycket vettigt, liksom Staffan Dopping, men mer finns att säga. Anders Edwardsson suckar uppgivet från Mallorca, och Martin Egdélius blir av förståeliga skäl ganska trött på att läsa sådana här dumheter. Här kommer därför ett försök att räta ut vissa begrepp.

Att jag nämner vissa historiska förhållanden nedan är inte ett försök att misstänkliggöra Göteborgsprofessorernas goda vilja. Det är istället ett försök att visa hur fel deras resonemang leder och hur oklart de tänker. Något som ofta glöms är att alla tre rörelserna jag nämner, fascismen, nazismen och 68-rörelsen en gång i tiden hade miljontals anhängare som alla var för social rättvisa. Hade de inte gett uttryck för populära strömningar hade de aldrig blivit stora.

Rubriken på mitt inlägg hänför sig till Mussolinis definition av det totalitära samhället:

Allting innanför staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten.

Detta yttrade Mussolini i all välmening. Staten tar hand om allting, ingen lämnas ensam, vind för våg. Om någon har missat det så var Mussolini en vänsterman. En arbetargrabb som Per-Albin så väl visste.

68-vänstern omformulerade Mussolinis budskap till att

Allt är politik.

De totalitära tankegångarna med att allt är politik formulerades också i Tyskland i en annan socialistisk rörelse. Carl Schmitt, nazisternas ledande expert på konstitutionsfrågor skrev 1931 (citerad från Hayek, The Road to Serfdom, sid. 132):

…the evolution of government proceeds ”in three dialectic stages: from the absolute state of the seventeenth and eighteenth centuries through the neutral state state of the liberal nineteenth century to the totalitarian state in which state and society are identical”.

Detta idéarv förträngs ständigt. Hayek påpekade att denna förträngning kommer från det faktum att vi har svårt att acceptera att våra ”käraste illusioner” i mycket hotar vår frihet.

Nu klagas det i Göteborg på att det är för lite politik. I denna värld med internet skriver författarna:

Hur någon kan komma på idén att sätta upp gränser för politiken i detta misch-masch av privat, offentligt, personligt, politiskt och underhållande förstår inte vi.

Det verkar som om jag, liksom många andra, är kompetent nog för en professorstjänst i Göteborg. Låt oss hjälpa de villrådiga författarna.

Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat.

Verkligen? Härifrån Frankrike verkar det snarare som att även om den svenska fårflocksmentaliteten luckrats upp något på senare år så finns mycket kvar. Om några sekler närmar sig säkert Sverige den franska, brittiska och amerikanska individualismen.

Vem vill förneka människor rätten att oberoende av politiker och myndigheter själva göra sina val och bestämma hur de vill leva sina liv? Men vad de som använder metaforen glömmer – eller kanske snarare väljer att inte synliggöra – är att en sådan idyll förutsätter att det råder jämlikhet inte bara över de enskilda köksborden, utan också mellan de enskilda köksborden.

För det första är det ingen ”idyll” att värna om en privat, politik-befriad sfär. En sådan sfär innebär alla de fel, brister och kompromisser man får när människor tar beslut.

För det andra behöver man rakt inte ha samma storlek på köksbordet för att ta beslut som rör familjen. Professorerna kanske tror att det rör sig om någon sorts demokrati, ”ett IKEA-köksbord, en röst”. Det är inte det det är fråga om. Istället är det liberala idealet att köksbordet är en privat sfär där familjer tar sina beslut och anpassar sig till de resurser de har. En del har stora köksbord, andra små, en del sitter på en pall vid spisen.

Den privata sfären kan endast vara privat om den ligger utanför statsmaktens inflytande. Om statsmakten styrs demokratiskt eller ej är en helt annan fråga.

Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

En liberal syn på detta är att den politiska sfären ska vara liten och syssla med det som det behövs politik för. Resten av samhället, en mycket större del, behöver ingen som tar ansvar, bara goda lagar. Och att någon överhuvud kan ta ansvar är i sig en illusion.

Politik är enligt en klassisk definition detsamma som den auktoritativa fördelningen av resurser i ett samhälle.

Det finns bara en möjlighet att auktoritärt fördela resurserna i ett samhälle och det är när staten, en organisation, är densamma som hela samhället. Detta är en totalitär planekonomi. En välvillig (men antagligen felaktig) tolkning är att författarna menar att i den lilla del av samhället som staten rår över så är det staten som fördelar resurser. Men då ingår inte köksborden, och då faller nog anledningen att de skrev artikeln.

För ett fritt samhälle rekommenderas professorerna varmt att leta rätt på en annan definition av vad politik är.

Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

För att skriva detta så har man nog suttit på stormöten lite för ofta. Allt är inte politik. Ännu. Som tur är. Människor klarar mycket väl av att organisera sig utanför den politiska sfären.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.