Tankar om liberalism och konservatism

Vad som följer är lite spridda tankar kring (klassisk) liberalism, konservatism och deras inbördes relation. Med liberalism avser jag här den ideologi, och än mer den emipiriska världsbild och de modeller av verkligheten som tänkare som David Hume, Adam Smith, James Madison, Alexis de Tocqueville, Friedrich Hayek och också Edmund Burke stod för. För mig är idag Thomas Sowell den mest framstående klassiske liberalen.

Adam Smith, staty i Edinburgh från 2008.

Vad konservatism betyder är en mer svårbesvarad fråga, eftersom det beror på vad man vill bevara. Det är också ett område där jag inte är lika påläst som jag önskar. För svenska konservativa förkärlek för traditioner och institutioner, men givetvis inte vilka som helst, och en djup kärlek till fosterlandet. En utvecklad känsla för det estetiska ingår. Och vidare en önskan att gå försiktigt fram när man reformerar ett land.

Amerikanska konservativa kan uppdelas i minst två läger, de som vill bevara den klassiskt liberala grundlagen (och som i akt och mening då är klassiska liberaler) och de som bygger sin världsbild på kristna värderingar först och främst, men då (cirkelresonemang kanske), konservativa kristna värderingar. Franska konservativa är istället som regel katoliker och många var länge “ultra”, förespråkare för bourbonkungarnas återkomst på tronen. En del förblir detta.

Hayek skriver i efterordet till The Constitution of Liberty, Why I am Not a Conservative, att något som skiljer liberaler och konservativa åt är att konservativa saknar avancerade modeller för hur ekonomin och samhället hänger ihop. Konservativa “går på känsla” och ser resultaten av till exempel Burkes tänkande och drar slutsatsen att han var konservativ. Eller att David Hume var konservativ. Hume förkastas dock av många konservativa på grund av att han var skeptiker, dvs agnostiker (absolut inte ateist) och var en motståndare till organiserad religion.

Notera dock att även klassiska liberaler “går på känsla”, men på en lägre nivå. Två centrala citat av David Hume sammanfattar detta:

[T]hough men be much governed by interest; yet even interest itself, and all human affairs, are entirely governed by opinion.

Reason is, and ought only to be the slave of the passions, and can never pretend to any other office than to serve and obey them.

I grund har vi åsikter, värderingar. Dessa är en blandning av våra specifikt egna, av medfödda allmänmänskliga sådana och av sådana som är formade av den kultur vi växer upp i. Och “förnuftet” är ett verktyg som vi använder oss av. Hjärnforskningen visar hur rätt Hume hade. En människa utan “passions”, känslor, och med endast förnuft är helt oförmögen att ta några som helst beslut. Hon står som åsnan mellan två hötappar.

Där liberaler och en stor del av konservativa kan komma överens gäller som jag ser det mycket av slutmålen, hur det goda samhället, eller åtminstone ett mycket bättre samhälle än dagens Sverige skulle kunna se ut. Men liberalen anser att konservativa försöker ta fel väg för att nå dessa mål, den direkta, istället för att på ett kanske mer komplicerat sätt, och via medel som konservativa kanske inte alltid uppskattar (i synnerhet en mycket fri marknad och väl mycket av “penningens makt”) se till att vi i slutändan hamnar där. Dessutom på ett vis som är långsiktigt hållbart. Vad jag menar med detta blir förhoppningsvis klarare längre ner.

Där liberala och konservativa är ganska överens

Liberaler (till skillnad från libertarianer) är förespråkare för gränser mellan nationer. Ricardos associativa lag, lagen om komparativa fördelar, visar att frihandel gynnar alla parter (förutom särintressen). Här tillägger den liberale att inskränkningar kan behövas för att säkerställa rikets försvar och försörjning vid till exempel avspärrningar. Konservativa kan här vara betydligt mer protektionistiska.

För både den liberale och den konservative är ett land en gemenskap. Sverige är just vår gemenskap och den är värd att försvara med blod. Detta kan låta melodramatiskt idag, efter så lång fred. Men det gör absolut inte det för finnar, fransmän, amerikaner. Själva anledningen till att det finns ett Sverige är just detta att vi är en gemenskap, och har varit en gemenskap i ett tiotal sekel, försvarad med blod av våra förfäder. Sverige är inte bara vi, här och nu.

Burke skriver kring detta om det verkliga sociala kontraktet:

It is a partnership in all science; a partnership in all art; a partnership in every virtue and in all perfection. As the ends of such a partnership cannot be obtained in many generations, it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born.

Sverige har de senaste 45-50 åren delat ut svenska medborgarskap nästan med cornflakespaketen. Om Sverige ska vara en gemenskap, som förvisso är öppen mot omvärlden, men inte hur som helst, så måste kraven för medborgarskap höjas. Gärna till de schweiziska dito. I Sverige skulle det innebära att man endast kan bli med borgare om man bott och arbetat här i 12 år, om man kan språket, om man behärskar svensk historia och geografi, om man har svenska vänner och om man beter sig svenskt. I Sverige tar vi båda könen i hand, vi badar tillsammans, män och kvinnor i simhallen, män och kvinnor arbetar tillsammans, osv. I Schweiz går de ibland så långt att de anordrnar en lokal folkomröstning som fäller det slutgiltiga avgörandet om någon är schweizisk nog.

Liberaler påpekar på ett sätt som bör tilltala konservativa att frihet är ett socialt fenomen. En människa ensam på planeten Mars är varken fri eller ofri. Han eller hon har inget samhälle att vara fri i. För att man ska vara en fullvärdig medborgare i Sverige, med rösträtt, dvs med rätt att bestämma över andra människor, kan man mycket väl, som i en hel del länder, gamla och antika som de grekiska demokratierna, avkrävas en medlemsavgift i form av militärtjänst. Vi hade i den andan fram till strax efter den kvinnliga rösträttens införande därför ett värnpliktsstreck i rösträtten. Rösträttsrörelsens slogan var också “En man, en röst, ett gevär”.

Så man kan mycket väl tänka sig att det krävs 21 år fyllda, plus 12 månaders vapentjänst för män och minst 6 månaders vapentjänst för kvinnor för att ha rösträtt. Alltså, vi gör inte som under 1900-talet och sätter vapenvägrare i fängelse. Vi säger bara att rösträtten är villkorad av att ha betalt medlemsavgiften.

Ett ytterligare område där liberaler och konservativa bör kunna vara tämligen överens är att statens centrala syfte är att värna liv, egendom och frihet under lagen. Och vidare, att med frihet menas klassisk liberal frihet, “frihet från”. Absolut inte “frihet till” som till ett jobb. För varje gång en så kallad “positiv” frihet instiftas, som “frihet” till ett jobb, innebär det ett tvång för mängder av människor, i princip för alla människor, att ge andra någonting som ett jobb. Detta med frihet är ett stort område som det skrivits många böcker om.

Att lagen bygger på naturrätt (ungefär som i amerikansk lagstiftning), i dess ursprungliga bemärkelse, som långsamt utvecklade lagar och rättsbegrepp, är också ett område där liberaler och konservativa bör kunna vara överens, även om en del konservativa kan ha en tendens att anse att lagen har ett mer gudomligt ursprung. Återigen, ett område som fyller en större bokhylla.

Religion

Konservativa, och de flesta liberaler är medvetna om att vårt samhälle är ett judiskt-kristet sådant, oavsett om vi tror på Gud eller inte. Individens egenvärde, individens existens som något annat än en del i ett kollektiv är en kristen uppfinning. Benjamin Constant påpekade skillnaden mellan den antika och den moderna (liberala) friheten. Även om i praktiken individen faktiskt var fri i modern liberal mening i Perikles Aten så saknades en underliggande etisk-moralisk teori för detta. Denna kom först med kristendomen.

David Hume var som sagt en motståndare till organiserad religion. Burke var å ena sidan en vän av frikyrkorna och en förespråkare för katolikernas frihet. Samtidigt var han en förespråkare för den anglikanska statskyrkan. Att han själv var troende förklarar en del. Men han såg också den organiserade religionen som ett kontrollorgan som gjorde att de mäktigaste i samhället inte var (särskilt) fria att begå åtminstone öppet omoraliska handlingar.

Dessutom fanns det en politisk aspekt. England hade under 1600-talet genomgått tre inbördeskrig, i mycket mellan å ena sidan “entusiaster”, protestantiska religiösa fanatiker, och å andra sidan katoliker som stod för katolicism som statsreligion och jakobitiskt envälde av Guds nåde. 1745 försökte Jakobinerna invadera och återta makten. Den anglikanska kyrkan var en ganska ljum, resonerande medelväg som höll lugn i samhället.

Tocqueville, själv agnostiker, var en varm förespråkare för den kristna religionen, i dess olika former, både i sig och som ett stöd för ett fritt samhälle. I Om demokratin i Amerika noterade han vidare hur oerhört stark religionen var i USA. Samtidigt var den helt och fullt skild från staten och präster undvek nogsamt att ha något med politik att göra.

Detta är ett område där i synnerhet svenska och franska, men och också brittiska konservativa har begått kapitala misstag. Som Tocqueville påpekar, så länge stat och kyrka är sammankopplade så blir kyrkan en del av vad den politiska oppositionen kämpar emot. I Frankrike är som ett resultat religionshatet, eller snarare kristendomshatet utbrett, och det är det också i Sverige. Det finns på området en hel liturgi av påhittade eller omsorgsfullt utvalda “fakta” som staplas på varandra för att “bevisa” kristendomens påstådda ondska.

I Sverige kämpade konservativa för traditioner, bland annat kyrkan som en del av det officiella Sverige. Precis som Tocqueville påpekade blev nära nog av naturnödvändighet politiska motståndare också motståndare till kyrkan och ofta motståndare till kristendomen som sådan. Och så förlorade de konservativa helt makten. Socialdemokraterna tog över regeringsmakten och via vår “folkkyrka” också mycket av makten över Svenska kyrkan. Med 1968 blev det etter värre när marxisterna började vandringen in i kyrkan. Om man idag är troende enligt den lutherska svenska kyrkans tro, var går man då i kyrkan?

Hade konservativa, och svenska liberaler följt Tocquevilles råd så skulle man kunna tänka sig att samma riksdag som 1863 beslutade om näringsfriheten också skilt staten från kyrkan. Detta under en tid då säkert 80-90 procent av befolkningen var mer eller mindre djupt troende. De konservativa, som idag saknar en fungerande svensk luthersk kyrka, skulle i så fall vara de som var aktiva i just den svenska kyrkan. Inga ateister, marxister eller andra icke-troende skulle vara medlemmar, för man går inte med i, och arbetar idéellt för frivilligorganisationer med syften som är motsatta ens egna.

Och inte bara det. Som Tocqueville diskuterar för USA, Sverige skulle idag vara ett land där en mycket stor del av befolkningen vore troende kristna. Kopplingen kyrka-stat avkristnade i mycket både Sverige och Frankrike. Hur man skulle återge den svenska kyrkan till faktiskt kristna är ett komplicerat problem. Det måste göra ont i själen för den som är lutheran att se dessa oerhört vackra kyrkobyggnader där någon annan sorts religion än den kristna predikas.

Skolan

Skolan är ett område där liberaler och konservativa kan ha liknande åsikter. Adam Smith förespråkade en viss offentlig inblandning så att även de fattiga skulle sätta sina barn i skolan. Han påpekade dock att detta offentliga bidrag måste vara så litet att läraren måste helt bero av de summor föräldrarna betalar honom. Anledningen till detta var att Smith var rädd för att, på grund av den ökade specialiseringen, fattiga skulle sätta sina barn att arbeta i enformiga jobb i tidig ålder. Erfarenheten visade dock att Smiths farhågor var obefogade; fattiga föräldrar i Storbritannien gjorde allt för att ge sina barn en ordentlig skolgång.

Själv har jag skrivit en bok, Education Unchained, där jag påstår mig visa att vi måste välja mellan å ena sidan kommunal/statlig eller offentligt reglerad utbildning som är usel, och å den andra god utbildning, i princip helt utanför offentlig kontroll eller ens insyn.

Den konservativa ståndpunkten är här inte helt klar. Å ena sidan anser konservativa att staten ska ta hand om utbildning och att en statlig skola är en del av vad som skapar en samhällsgemenskap. Min egen invändning är bland annat att man i Sovjet i 70 år sökte skapa Homo sovieticus, men när muren föll fanns de olika kulturerna fortfarande kvar. Den kulturella likformighet som Stalin inte lyckades skapa torde hotet om kvartssamtal inte klara av att åstadkomma heller.

Å andra sidan värnar konservativa föräldrar om familjen och påpekar rätteligen att barn är föräldrarnas ansvar, inte statens. Många konservativa försöker sig nog här på cirkelns kvadratur, både förespråka statlig skola och att barn är föräldrarnas. I USA är man mer logiska. Skola är föräldrarnas ansvar och (för många) något som det offentliga ska hålla tassarna borta från.

Äktenskapet

Äktenskap i allmänhet och homoäktenskap i synnerhet är något som konservativa kan ha starka åsikter om. En konservativ kan ha åsikten att staten ska bestämma vad som gäller och bestämma det på ett vis som konservativa förespråkar. Men även konservativa har här mycket olika meningar. Bland annat beroende på vilken sorts kristendom de bekänner sig till, om någon.

En konsekvent ståndpunkt, förenlig med liberala värderingar, kan vara att barn är föräldrarnas ansvar och att det åbekommer staten att se till att föräldrarna sköter detta ansvar. Hur föräldrarna sedan organiserar sig, genom att till exempel gifta sig, är, som många konservativa i USA påpekar, inte något som staten ska ha åsikter eller ens insikter i. Där det verkligen ofta sliter sig är frågan huruvida ett barn ska ha rätt till både en pappa och en mamma, och hur detta ska jämkas med homosexuella pars föräldraskap. Inget är tyvärr lätt att reda ut vad beträffar mänskliga relationer.

Det “civila” samhället

Konservativa har, eller har haft en tendens att förespråka en mer “organisk” organisation av samhället. En del tittar nostalgiskt tillbaka på skråväsenden och andra gemenskaper. Vad en hel del verkar glömma är att även om dessa hade offentlig sanktion så var de frivilliga sammanslutningar.

Och vad konservativa i mycket missat är att en stor del av den gemenskap som fanns under “den gamla regimen”, fram till mitten av 1800-talet i Sverige, omvandlades och återskapades i form av folkrörelser. Miljoner svenskar var en gång i tiden med i sådana. Frikyrkor, nykterhetsloger, arbetarföreningar, idrottsföreningar. I princip allt som välfärdsstaten påstås lösa idag är sådant som frivilliga organisationer förr löste, och som regel löste mycket bättre. (Denna insikt verkar för många döljas av det faktum att Sverige, av helt andra orsaker än avsaknaden av “välfärdsstat” förr var så mycket fattigare.)

Eftersom dessa organisationer var just frivilliga så var de mycket starka och förde med sig en stor gemenskaphetskänsla. I ett liberalt samhälle, utan välfärdsstat, utan offentlig vård, skola, omsorg, utan mycket till bidrag, så skulle sådana organisationer återuppstå. Hur fort det skulle gå är omöjligt att veta, men människan är ett socialt djur. Det krävs dock att staten slutar lägga sig i. Inget föreningsstöd, ingen offentlig “hjälp” i någon form får utgå. Det var bland annat på grund av offentlig “hjälp” som folkrörelserna dog sotdöden.

Frivilligt samarbete, i och utanför marknaden, och frivilliga organisationer är vad som bygger ett starkt civilt samhälle. Många sådana organisationer skulle driva muséer, symfoniorkestrar, hembygdsföreningar, bibliotek, osv. Människan är av naturen tämligen konservativ, och frivilliga organisationer kommer också bli just det, tämligen konservativa, och därmed i mycket, skapa det sorts samhälle konservativa vill se.

Detta lite om hur konservativt ett liberalt Sverige skulle bli. Dessa konservativa resultat skulle vara mycket hållbarare än om man gick rakt på målet och därmed skapade sig otaliga fiender under resans gång. Via den liberala vägen skulle Sverige samtidigt vara ett snabbväxande, oerhört kreativt lågskattesamhälle. Ett sådant samhälle, där vetenskapliga, kulturella och teknologiska framsteg hela tiden sker är ett långsiktigt mycket hållbarare samhälle än ett där man söker vägen fram genom att mer peka med hela handen.

Share on Facebook

Tweet

Follow us