Ett Sverige i förändring – Håller Sverige på att förvandlas till ett korrupt, kooptokratiskt välde?

Denna essä har också publicerats hos ledarsidorna.se i december 2017. Ordförklaring: I en kooptokrati är det de existerande medlemmarna i en styrande församling som väljer ut, dvs koopterar nya medlemmar som ersätter dem som lämnar församlingen.

Också en ytlig betraktare kan ha lagt märke till att allt inte står rätt till i den självutnämnda moraliska supermakten Sverige. Till att börja med verkar våra politiker nyligen ha överraskats av det enorma inflödet av utomeuropeiska migranter och av de konsekvenser detta fått för samhället. I skrivandets stund famlar de också efter svar på vad de bör göra åt situationen. Ett närmare studium visar dock att vad den politiska klassen anbelangar är situationen än mycket värre än den verkar och att en stor del av orsakerna till detta står att finna i hur det politiska systemet är konstruerat[1].

Hur illa är det? Den svenska riksdagen har 349 ledamöter. I början av 2012, när Håkan Juholt avlägsnades som ledare för socialdemokraterna, hade partiet ytterligare 111 riksdagsledamöter. Inte en enda av dessa bedömdes kapabel att bli den nye partiledaren. Istället valdes fackföreningsledaren Stefan Löfven. Denna extrema avsaknad av politiska talanger är ungefär densamma för de övriga sju partierna i riksdagen.

Likt många andra länder har Sverige ett proportionellt valförfarande där mandat i parlamentet fördelas i enlighet med hur många procent av rösterna vart och ett av partierna får i de allmänna valen. Detta är till skillnad från systemen i till exempel USA, Frankrike och Storbritannien där majoritetsval sker och där endast en individ väljs från varje valkrets.

Demokrati och lite politisk historia

Är Sverige fortfarande en demokrati? Demokrati betyder folkstyre. I det antika Aten deltog alla fria män i stadens styrelse i vad som idag kallas för en direkt demokrati. Atenarna själva skulle antagligen ha kallat en representativ demokrati för en ”elektiv aristokrati”, eftersom folket inte styr direkt, utan indirekt, via valda representanter. Det var faktiskt inte förrän USA grundades som vissa former av representativt styre började betraktas som varianter av demokrati[2].

I germanska stater, likt det forna Sverige, eller föregångarna till Sverige om man så vill, brukade situationen likna den i det antika Grekland. Alla fria män, troligen kring 20 procent av befolkningen, deltog i de beslut som togs[3]. Kvinnor hade inte rösträtt, men de var för det mesta gifta med män som hade det. Till vilken grad de därför var representerade kan diskuteras. Givet den höga barnadödligheten och den därför breda befolkningspyramiden, kan det ha funnits ungefär lika många barn under 14–15 års ålder som vuxna (myndighetsåldern hos frankerna var 14 år, i Sverige var den 15 år). Det betyder att någonstans mellan 60 och 80 procent av befolkningen mer eller mindre hade politiskt inflytande i ett halvt om halvt demokratiskt styre som de forna nordiska. I dessa germanska samhällen var också kungen formellt en vald representant.

Torgny Lagman

Torgny Lagman vid Uppsala tinget 1018 av Christian Krogh[4]. Enligt Snorre Sturlasson ska han strängt ha tillrättavisat Olof Skötkonung. Ett i mycket fiktivt men illustrativt exempel på direkt demokrati.

Så småningom uppstod ett enat Sverige, styrt av en kung och till största delen beskattades av de fyra stånden. Detta är ett område där Sverige var unikt. Ståndsriksdagen inbegrep förutom adeln, prästerna och borgarna också bönderna. Fram till 1544 var Sverige ett valkungadöme, även om listan på möjliga pretendenter var begränsad, och militärmakt var ett vanligt sätt att avgöra tronföljden. Genom de reformer som röstades igenom 1865 fick Sverige från 1866 en riksdag med två kamrar. Rösträtten var begränsad genom krav på viss inkomst eller förmögenhet och tillkom endast män.

Bortsett från i en direkt demokrati regerar folket aldrig sig självt; det är tveksamt om direkt demokrati ens är möjligt i ett samhälle med mer än ett mycket litet antal medborgare. Av detta skäl föreslog Popper[5] att en bättre definition på en demokrati är ett system där folket genom fredliga medel kan göra sig av med dem som styr. Man får då inte alltid de representanter som man önskar sig, men man kan åtminstone byta till en annan uppsättning. Enligt en sådan definition har Sverige i viss utsträckning varit en demokrati under mycket långt tid, kanske under årtusenden. Slutligen får man inte glömma att i äldre tider begränsade hotet om väpnat uppror kraftigt vad de styrande kunde och inte kunde göra.

Man bör nogsamt särskilja att vara representativ och att representera andra. Bland de gamla grekerna, i de fall då det var omöjligt för en stor folkmassa att hantera frågan, och om frågan inte gällde en så kritisk roll som en general i krig, blev representativa människor utvalda genom att dra lott[6]. Men när vi väljer en ledare eller en riksdagsledamot representerar han eller hon istället väljarna. Sverige hade sedan åtminstone tusen år och kanske sedan mycket längre tillbaka än så, fram till valet 1911, som princip att mer eller mindre framstående individer valdes att representera de övriga.

Vad som vanligen kallas för demokratins slutgiltiga genombrott ändrade detta. Partiet vid makten, vad som senare skulle kallas för Högern, under ledning av Arvid Lindman, införde allmänna val för män under åren strax innan 1909. Liberalerna, under Karl Staaff, och Socialdemokraterna, under Hjalmar Branting ville införa det franska systemet med majoritetsval i två omgångar i enmansvalkretsar. I detta system så sker en andra valomgång ifall ingen får mer än 50 procent av rösterna i den första. Storbritannien har istället “first-passed-the-post”, ”först över mållinjen”, där den individ som får flest röster i en enda valomgång vinner parlamentsplatsen.

Att Liberalerna och Socialdemokraterna förespråkade detta system var inte bara därför att de hade traditionen på sin sida. Det fanns också egoistiska skäl eftersom de som en konsekvens även förväntade sig vinna fler mandat i riksdagen. Av samma skäl ville Högern införa proportionella val för att behålla så många mandat som möjligt. Tyvärr, som vi ska se så segrade förslaget om proportionella val. Vad som är helt klart är att den moderna drapan om att ”i Sverige röstar vi på idéer, inte på människor” är en efterkonstruktion. Den har heller aldrig varit riktigt sann.

Sverige bytte till en enkammarriksdag 1971 och fram till 1976 hade denna 350 ledamöter. Efter 1976 minskades antalet till 349. 29 geografiska områden, valkretsar, besätter 310 av mandaten direkt från valsedlar med listor med namn som partierna tagit fram, men endast från de partier som fått minst 4 procent av rösterna i landet som helhet, eller minst 12 procent av rösterna i en valkrets (det senare är ett specialfall som aldrig gett någon en riksdagsplats). Från dessa namnlistor tilldelas partierna sedan ytterligare 39 mandat för att söka åstadkomma en strikt proportionalitet. Återigen utesluts de partier som erhållit mindre än 4 procent av rösterna i landet som helhet.

Varje parti trycker upp valsedlar med en lista om 20–30 namn i varje valkrets. Väljaren tar en av dessa listor och lägger den i ett kuvert. Sedan 1998 är det möjligt att sätta ett kryss framför ett namn på valsedeln för att försöka ändra i den rangordning av kandidaterna som partierna har bestämt. 2014 ledde detta endast till att 12 andra personer kom in i riksdagen än de som partierna helst skulle ha sett valda[7].

Tidens gång, svensk kultur och proportionella val

Kulturer är långlivade och också osynliga fenomen. Under minst ett årtusende och troligen sedan mycket längre än så, fram till omkring 1850, bodde den förkrossande majoriteten av svenskar koncentrerade i små byar. I dessa kände alla, alla och visste också vad alla andra gjorde. Bönderna var också i hög grad självägande och byarna var i det stora hela politiskt självstyrande. I dessa samhällen tog bönderna å ena sidan beslut gemensamt, men å andra sidan och delvis som en konsekvens av detta, rådde en social konformism som ledde till att man skoningslöst slog ner på den som stod ut från mängden.

Ett resultat av detta är att vi svenskar är kända för vår ovanligt starka ”kungliga svenska avundsjuka[8]”, liksom för våra ofta desperata försök att nå konsensus. Innan de proportionella valen infördes var varje presumtiv politiker tvungen att överkomma sådan psykologiska hinder. De var tvungna att vara goda talare, och de var också tvungna att visa att de, personligen, hade åstadkommit något i livet så att väljarna skulle kunna tänkas se dem som representanter värda deras förtroende. Man skulle kunna säga att de var tvungna att visa att de inte var representativa utan att de stod ut från mängden. I Sverige har vi också en tendens att uppskatta våra ”hövdingar”. Han eller hon som är ”precis som vi” och som försöker höja sig över massan blir ofta brutalt nedtryckt. Men om några förefaller besitta enastående egenskaper har svenskar inga problem att acceptera dem som sina ledare.

När proportionella val infördes hade svenska folket inte längre att välja mellan individer, utan mellan fem förpaketerade samlingar av idéer. En för vart och ett av de då fem riksdagspartierna. En konsekvens av ett sådant system är att inom varje parti, år efter år, alla medlemmar måste visa upp en enad front gentemot omvärlden. Idé- och intressekonflikter hanteras internt. Men de svenska politiska partierna var ändå folkrörelser som berodde av sina medlemmar. Att rekrytera nya medlemmar var nödvändigt för deras existens och det var också livlig intern debatt och politiska och sociala aktiviteter för de tiotusentals medlemmarna.

Under loppet av över 50 år förändrade gradvis det proportionella valförfarandet den svenska politiska kulturen. Gentemot utomstående representerades varje parti mer eller mindre av en enda person, partiledaren, som ledde ett parti som utåt uppvisade en aldrig sviktande enhet. Gradvis gjorde också den svenska nationalkaraktären sitt. Få kritiserade öppet sitt parti, eller ens tävlade öppet om positioner inom partiet. Detta är nära nog motsatsen till det sorts beteende som krävs i ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar.

Sverige får legaliserad politisk korruption

I det gamla Grekland och Rom betraktades det som en sådan ära att representera staden eller fosterlandet att det gjordes utan ekonomisk ersättning. Av samma skäl var länge ledamöterna i den svenska första kammaren oavlönade.

Många betraktade det dock som fel att bara ”de rika” ska kunna representera folket. Men då alla partier, förutom kommunisterna, hade mer än hundratusen betalande medlemmar vardera, och stora resurser, i synnerhet tack vare privata gåvor, bör inte detta ha varit ett oöverstigligt hinder.

En alternativ lösning, som denne författare ibland fantiserar om, är den som gällde fram till att tvåkammarriksdagen röstades igenom 1865. Innan dess samlades riksdagen endast vart tredje eller vart femte år. Detta gav ledamöterna både möjligheten och nödvändigheten att bedriva ett yrke, och gjorde att de i mycket själva kunde betala för sina politiska aktiviteter. I Sverige fick emellertid till slut alla riksdagsmän en ansenlig lön som komplement till äran att representera nationen.

Våra representanter styr över oss och de sitter med stora slevar i handen, samlade kring köttgrytor fyllda med skattebetalarnas pengar. Med början efter kriget började en efter en ett antal tidningar läggas ner. De politiska partierna började därför oroa sig för ”allsidigheten” i informationsutbytet, dvs över att deras egna partier inte skulle vara representerade med en dagstidning på de flesta orter. Störst var oron hos Socialdemokraterna. Samtidigt hade Folkpartiet och Centern problem med finansieringen av den egna partiverksamheten.

Som resultat av detta röstade 1965 Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern igenom ett förslag som innebar både finansiellt partistöd och finansiellt presstöd. Ett villkor ingick så att endast partier med mer än 2 procent i andrakammarvalet kunde få stöd. Under denna gräns betalades inga pengar alls ut. På så sätt skulle partier utanför riksdagen, som MBS och KDS, troligen inte få några pengar. När Sverige 1971 övergick till en enkammarriksdag höjdes gränsen för att få partistöd till 2,5 procent av rösterna i riket. 1969 fick även kommunerna och landstingen rätt att dela ut partistöd.

Jag påstår absolut inte att politikerna i Sverige personligen är korrupta, endast att de deltar i ett djupt korrupt system. En politiker i vardande har inget val annat än att bli en del av detta system. De som sitter vid makten tar explicit pengar från skattebetalarna och ger dessa till sig själva så att de kan propagera för sig själva och förklara hur viktigt det är att väljarna fortsätter välja dem. Även om de flesta politiker troligen lyckas intala sig att detta system, som de uttrycker det, ”värnar demokratin”, så är det ändå fråga om legaliserad stöld.

Tidningarna får samtidigt presstöd, och därmed är journalisterna, till en viss grad, också köpta av makten. För att göra saken än värre fick Sverige på 1920-talet påstått ”oberoende” statlig radio och senare också statlig television. Dessa är, av uppenbara skäl, fullständigt beroende av staten, både vad det beträffar finansiering och översyn. Idag finns som tur är internet. Men det är fortfarande olagligt att starta en rikstäckande radiokanal.

Sverige blir en fjortisdominerad kooptokrati

Idag har Sverige kring tio miljoner invånare. Den statliga finansieringen av de politiska partierna uppgår till ungefär 466 miljoner kronor[9]. Dessa pengar betalas ut till de politiska partierna centralt och disponeras i praktiken av de olika partiledarna. Pengarna från landstingen uppgick till 336 miljoner kronor 2007 och pengarna från kommunerna till 450-500 miljoner[10]. Ungdomsförbunden erhåller ytterligare 16 miljoner kronor i bidrag[11]. 84 procent av de kommunala partiernas utgifter täcks av detta stöd. På landstingsnivå täcker det 87 procent av utgifterna. Totalt stjäl alltså våra styrande 1 250-1 300 miljoner kronor per år från oss, deras undersåtar.

Ett ärligt alternativ vore att en miljon lojala partimedlemmar vardera betalar 1 250 kronor i medlemsavgift. Men som det är idag utgör medlemsavgifterna bara mellan 0 och 3,3 procent av de olika partiernas inkomster[12], och antalet partimedlemmar har sjunkit drastiskt. Mellan 1962 och 2014/2015 gick det totala medlemsantalet i partierna ner med 80 procent[13], från 1,346 miljoner till 274 000, samtidigt som befolkningen växte från 7,5 till 10 miljoner[14]. Ett annat finansieringsalternativ för partiaktiviteter är frivilliga bidrag. 1949 bestod mellan hälften och 90 procent av partiernas finansiering av diverse gåvor[15]. Idag ligger denna siffra på mellan 0 och 4,3 procent.

Resultatet av den kultur som proportionella val har medfört, kombinerat med den svenska nationalkaraktären å ena sida, och det faktum att vart och ett av de politiska partierna idag i mycket är finansiellt oberoende av den allmänna opinionen och av sina medlemmar å den andra, är den fjortisdominerade kooptokrati vi idag ser. Slutresultatet av över 50 år med ett sådant system är de fruktansvärt låga intellektuella och personliga kvalitéerna hos de politiker som vi idag har att göra med.

Endast fjortisar göre sig besvär

2014 hade de politiska ungdomsförbunden 29 000 medlemmar (om vi bortser från Ung Pirat), fördelade över de idag åtta riksdagspartierna[16]. Dessa medlemmar utför antagligen ungefär fem procent av årgångarna i fråga, beroende på hur många år i genomsnitt folk är medlemmar. Men om vi antar att endast en av tio når en position där de har inflytande innebär detta att de endast utgör omkring en halv procent av årskullarna, eller omkring 2 900 personer. Också denna låga siffra förefaller väl hög för diskussionen som följer.

Oavsett den exakta siffran är det troligt att den kommer att krympa. Snart kommer ungdomsförbunden inte att behöva ha några medlemmar alls, förutom en uppsättning mer eller mindre utsedda politiska broilers. I vissa kommuner utgår idag bidragen till ungdomsförbunden baserat på hur många mandat moderpartierna har i kommunfullmäktige[17]. I teorin behöver därför ett sådant ungdomsförbund knappt några medlemmar alls.

Det är från denna synnerligen begränsade och mycket speciellt utvalda skara som framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande politiska representanter sedan koopteras av partierna. Man går med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, som fjortis, är aktiv några år eller kanske drygt ett decennium. Ifall man skött sig, ifall man följt partilinjen. Om man i alla sina förehavanden med omvärlden varit lojal mot partiet och om man inom partiet inte stått som förlorare i någon maktkamp. Då kan man en dag komma på tal som inflytelserik rikspolitiker.

Inga andra göre sig i princip besvär, förutom i sådana fall som diskuterats ovan då bristen på lämpliga kandidater i riksdagen gör att någon som inte sitter i den väljs till partiledare och av samma anledning, kandidater ibland också härrör från utanför klicken av forna tonårspolitiker. Ibland väljs istället till partiledaren någon av dessa forna tonårspolitiker men som, av skäl som strax ska diskuteras, valt att inte sitta i riksdagen.

Det händer också att en del välkända personer väljs till riksdagen som del av försök att få goodwill. Med på listan av riksdagskandidater är också sådana som är representativa, men som få väljare skulle välja som sina representanter. Sällan får medlemmarna i dessa två kategorier av utomstående verklig makt eller verkligt inflytande.

Partiledaren eller partiledningen kontrollerar nära nog alla partiets resurser, inklusive sådant som utskottsuppdrag i riksdagen. De som går mot partilinjen förlorar sina utskottsuppdrag. De förlorar normalt också möjligheten till omval till riksdagen. Om någon planerar att inte rösta såsom partiledningen bestämt utsätts de först för påtryckningar på tu man hand. Om detta inte hjälper kan det hända att hela riksdagsgruppen samlas till en flera timmar lång mobbningssession för att återföra de förlorade fåren till fållan. Att någon i riksdagen går mot partilinjen inskränker sig därför som regel till några få fall, vart eller vartannat år.

Titeln på en bok som behandlar detta är “Knapptryckarkompaniet[18]”, eftersom nästan allt som krävs av den absoluta majoriteten av riksdagsledamöterna är att trycka på den knapp de blivit tillsagda att trycka på vid varje votering. Av denna anledning väljer många av de mest ambitiösa unga politikerna att arbeta direkt för partiledningen, utan att väljas till riksdagen.

Som medborgare i Sverige idag har vi att välja mellan åtta förpaketerade politiska alternativ bestående av människor där merparten aldrig arbetat en dag i sina liv utanför politiken, utan endast ”arbetat politiskt” på skattebetalarnas bekostnad. Yrkeskarriär där de kanske verkat från att de gick med i ett politiskt ungdomsförbund i nedre tonåren. Dessa politiker har nästan ingen arbetslivserfarenhet från världen utanför politiken, har inte åstadkommit någonting utanför politiken och har ingen erfarenhet av ledarskap från utanför politiken. Där de i regel har liten och sned kunskap om hur världen fungerar utanför politiken.

Samtidigt har de nästan fullständig kontroll över det politiska systemet och de är de enda som har politisk erfarenhet. De vet hur man målar upp en politisk fasad kring vad som idag är ett mycket magert innehåll. Politik, liksom alla yrken, är ett hantverk som kräver erfarenhet och eftersom få andra kan skaffa sig sådan erfarenhet är det desto svårare att starta ett nytt parti med utsikter till framgång.

Den svenska kooptokratin liknar den ”demokratiska centralismen” i det forna östblocket. I detta block fanns det bara ett parti att rösta på, i Sverige finns det idag åtta. Men dessa åtta bildare en kartell[19]. De har ett gemensamt intresse i att se till att det nuvarande systemet för finansiering fortlever och att inga andra partier lyckas ta sig in i riksdagen.

Systemet är inte helt statiskt. Under många decennier fanns det bara fem partier i riksdagen. Genom otrolig uthållighet, stöd från frikyrkor och karisman hos partiledaren Alf Svensson, lyckades KDS, idag KD ta sig in i riksdagen. Miljöpartiet de gröna har stöd av omkring 40 procent av tidningsjournalisterna och av strax över 50 procent av journalisterna på den statliga radion och televisionen[20]. Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen när glappet mellan den officiella retoriken om immigrationen och dess verklighet blev för stor för att den skulle kunna döljas för alla.

Så enligt Poppers definition är Sverige fortfarande i viss grad en demokrati, men urvalet av politiska partier och av politiker är strikt begränsat. Vi kan sällan rösta på någon som har möjlighet att få inflytande om denna person inte gått med i ett politiskt parti i nedre tonåren. Och om en svensk vid 25, 40 eller 60 års ålder bestämmer sig för att söka bli politiker är det i regel redan alldeles för sent.

Vad bör göras?

Frågan är vad som kan göras. Kvalitén på den politiska klassen har blivit så eländigt låg att många förtvivlar vid tanken på att rösta på något parti. Sådan förtvivlan kommer att sprida sig, delvis därför att det inte är troligt att processen som ovan beskrivits har verkat fullt ut. Kvalitén kommer därför troligtvis fortsätta falla. Det sägs att om något inte kan fortsätta för evigt så kommer det inte heller att göra det, så det kanske finns hopp. Denna essä är mitt eget blygsamma försök att bidra till att finna någon sorts lösning.

Det är inte alla aspekter av den svenska situationen som är unika. Både teoretiker och praktiker har kämpat under ett par sekler med frågan om hur man undviker att ett representativt styre blir ett styre där de existerande partierna kontrollerar det politiska systemet[21]. Men det svenska systemet, som kombinerar proportionella val med nära nog fullständig skattefinansiering av de politiska partierna, har skapat en situation som är långt värre än vanligt. Det är en situation där de existerande partierna inte bara mer eller mindre förblir desamma, men där de också till en högre grad än vad som är vanligt har nästan fullständig kontroll över vem som accepteras som en medlem som kan få någon reell makt.

För att åtgärda dessa problem skulle de som idag har makten behöva utplåna mycket av grunden den vilar på. Mycket få av de politiker som idag sitter i riksdagen skulle kunna förvänta sig vinna återval ifall de vore tvungna att ställa upp i enmansvalkretsar. De saknar vanligen karisma, de är inte goda talare, de saknar tilltalande livshistorier och de har inte åstadkommit saker i sina liv som skulle locka väljare. Några skulle förstås klara sig, tack vare talang och passion för politiken. Men de skulle behöva uttrycka dessa drag lite annorlunda, och de flesta skulle antagligen behöva vänta tills de blivit betydligt äldre innan de kan hoppas bli folkvalda.

Även om det alltså kanske är omöjligt att reformera dagens system är ungefär följande vad som borde göras:

  • Avskaffa all offentlig finansiering av de politiska partierna. Att dessutom avskaffa lönerna för de folkvalda är antagligen att drömma väl mycket.
  • Släpp de privata bidragen helt fria. Pengar kommer att tillåta en kandidat att visa upp sig för väljarna, men, hur icke-intuitivt det än kan låta, så visar forskning från USA att pengar därutöver knappt har någon betydelse alls för vem som blir vald[22].
  • Inför majoritetsval i enmansvalkretsar. Antingen ”först över mållinjen” som i Storbritannien, eller i två omgångar som i Frankrike. Detta ska vara det enda sättet att få säte i riksdagen. De ska alltså inte finnas några ytterligare mandat som utdelas enligt en form av proportionalitet.
  • Och, lite utanför detta, begränsa antalet riksdagsledamöter till högst 149 totalt, i en eller två kamrar i riksdagen. Dunbars nummer[23], 150, är det största antal vi som människor kan hålla reda på. Och som väljare bör vi kunna hålla reda på våra politiker. Ett land med endast 10 miljoner invånare behöver inte 349 riksdagsledamöter.

För att göra Sverige mer demokratiskt skulle man också kunna tänka sig lägga till möjligheten för befolkningen att framtvinga folkomröstningar som i Schweiz och i många delar av USA. Men jag skulle säga att det viktigaste steget är att införa Poppers definition på demokrati, möjligheten att göra sig av med dem som styr oss med fredliga medel. Folkomröstningar kan komma senare som en extra bonus.

Inga av dessa åtgärder kommer att plötsligt förvandla svenska politiker till osjälviska män och kvinnor, fyllda till bredden av kunskap, visdom och ledarskapsförmågor. Inga av dem kommer att garantera att bästa möjliga beslut tas, något man för övrigt aldrig kan avgöra. Men, med alla deras fel och brister, skulle de politiker vi får åtminstone vara långt bättre än de vi har idag, och om vi ändå inte tycker om dem, vara mycket lättare att byta ut.

[1] För Sveriges politiska historia, se t ex “Sverige efter 1900. En modern politisk historia” (1981 och flera senare upplagor) av Bengt Owe Birgersson, Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander.

[2] Se t ex Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.

[3] Se t ex Michel Rouche’ Clovis (på franska).

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Torgny_lagman#/media/File:Olav_den_helliges_saga_CK5.jpg

[5] I boken “The Open Society and its Enemies”. Andra kan mycket väl ha kommit på samma idé långt innan Popper.

[6] David Van Reybrouk argumenterar för en återgång till ett sådant system i boken “Against Elections: The Case for Democracy”.

[7] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5973694

[8] Schoeck, “Envy – A Theory of Social Behaviour”. Som Schoeck diskuterar finns det avund i alla kulturer, men till en mycket varierande grad.

[9] http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/arbetet-i-riksdagen/sa-arbetar-partierna/#partistd

[10] http://web.archive.org/web/20090204173037/http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article240326.ece

[11] http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen

[12] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.

[13] https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

[14] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_historiska_befolkning

[15] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.

[16] http://www.dagensopinion.se/ungdomsf%C3%B6rbunden-f%C3%A5r-16-miljoner-bidrag-fr%C3%A5n-ungdomsstyrelsen

[17] http://www.orebro.se/369.html

[18] http://www.atlantisbok.se/7683.Bok-Knapptryckarkompaniet

[19] Politiska karteller är också vanliga i resten av Europa. För en diskussion, se Klaus Detterbeck, “Cartel Parties in Western Europe?”, Party Politics, vol. 11, no. 2, 2005 (173-191), https://www.tcd.ie/Political_Science/undergraduate/module-outlines/ss/political-parties/PolP/DetterbeckPartyPols05.pdf

[20] http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf

[21] Se Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.

[22] Levitt and Dubner, “Freakonomics” (2006). Ett nyligt och tämligen spektakulärt exempel är det republikanska primärvalet i Iowa 2016 där Jeb Bush lade ut 5200 dollar per röst han fick, jämfört med 300 dollar for Donald Trump, och 600 dollar for Marco Rubio. Totalt fick Trump 45 400 röster, Rubio 43 100 röster, och Jeb Bush 5200 röster, https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/02/02/jeb-bush-has-spent-more-than-5000-per-vote-so-far/?utm_term=.48245b9aaff3

[23] https://www.amazon.co.uk/Many-Friends-Does-Person-Need/dp/0571253431/ref=sr_1_2?ie=UTF8&qid=1448518222&sr=8-2&keywords=robin+dunbar

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 svar på Ett Sverige i förändring – Håller Sverige på att förvandlas till ett korrupt, kooptokratiskt välde?

  1. Pingback: Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde | Under tallen

  2. Inovus skriver:

    Jag har träffat ganska många riksdagsmän/kvinnor tillhörande alla riksdagspartier och jag får tyvärr hålla med Erik Lidström i det mesta men alldeles speciellt i det han skriver “…de fruktansvärt låga intellektuella och personliga kvalitéerna hos de politiker som vi idag har att göra med.”
    Jag mötte nyligen den “Ekonomiska talespersonen” från ett av partierna utanför regeringen och en mer skrämmande okunnighet om de mest elementära fakta om ekonomiska system kan man knappast föreställa sig. Detta är då en person som kanske hamnar i befattningen som finansminister efter den 9 september 2018!

    • Gunnar skriver:

      “…de fruktansvärt låga intellektuella och personliga kvalitéerna hos de politiker som vi idag har att göra med.”

      Tror du att speciellt många väljare bryr sig om det? Jag tror inte det. Ett tydligt exempel är hur pass många som idag skulle rösta på socialdemokraterna med den mer eller mindre totalt ointellektuella Stefan Löfven. Därtill har vi Magdalena Andersson som mycket väl också stämmer in på den beskrivning du gör av den person som du befarar kan bli finansminister efter valet 2018.

      • Erik Lidström skriver:

        Tyvärr har du nog rätt. Men att de inte bryr sig skulle jag säga i mycket beror på att vi inte kan jämföra med den sorts politiker vi skulle ha haft vid personval.

        • Michaela Dan skriver:

          Exakt! Därför vill man kontrollera vem som får inflyttande i partiet och att andra partier inte kommer in.

  3. Elof H skriver:

    Lite som att upptäcka att piloten som flyger planet du sitter i inte är pilot utan en snabbköpskassörska som lärt sig lite pilotjargong men aldrig suttit i en flygplan förut.

  4. Pingback: Is Sweden Becoming a Corrupt, Juvenile Cooptocracy? | Under tallen

  5. Pingback: Sverige styrs av experter som är klåpare | Under tallen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.