Många, de flesta, anser att ”samhället”, dvs den offentliga makten ska träda in och hjälpa de svagaste i samhället. Jag tillhör inte längre denna skara, och tror mig kunna visa att alla former av välfärdsstat är likt en sax som klipper banden mellan människor och i slutändan förstör samhället. Hjälp till de som har det svårt borde ske på frivillig basis, på ”kristelig eller humanistisk grund”, som det tills helt nyligen hette.
Men låt oss säga att staten ska se till att ingen far riktigt illa i Sverige. Var ska då nivån ligga? Hur ska detta skötas? I hela västvärlden brottas man med problemet att den som är lågavlönad ofta inte har det bättre, och många fall har det klart sämre, ifall han eller hon arbetar istället för att leva på bidrag.
Som jag ser det beror det mesta av problemen på att:
- Vi har tappat det historiska perspektivet.
- Vi har glömt bort vem det är som betalar.
- Vi ser inte helheten när staten går in och hjälper.
Nedan kommer först ett försök att diskutera de två första punkterna, följt av en diskussion av det aktuella problemet och av vad vi skulle kunna tänkas göra.
Varifrån vi kom
Min farmor föddes 1888 i Mjödvattnet utanför Burträsk som dotter till en skomakare. Hennes föräldrar, Johan och Emma Berggren, gifte sig 1881 och fick 8 barn mellan 1882 och 1898 i en liten stuga om ca 40m2. En del vid samma tid hade det bättre, andra det än hårdare. Farmor började som piga vid sju års ålder, i en gård ”där de inte var snälla” som hon sade första kvällen till sin mamma.
Kring 1900 i Sverige arbetade människor i snitt ungefär 3000 timmar om året, det dubbla mot idag, ca tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. När en pensionsålder om 67 år infördes 1913, tillsammans med en mycket låg statlig pension, var medellivslängden vid födseln 55,6 and 58,4 år för män respektive kvinnor. Att medellivslängden var så låg berodde främst på den höga barnadödligheten, följd av dödsfall som var mer jämnt utspridda över åldrarna. Detta på grund av olyckor och sjukdomar, men också matförgiftning, dåligt vatten, mm. Vid 67 års ålder hade folk faktiskt i snitt omkring 11 år kvar att leva.
Sverige år 1900 var ändå rikt, relativt sett. Sedan Homo erectus uppträdde för ca 1,8-1,9 miljoner år sedan, fram till ca 1800, levde man överallt i världen på motsvarande 3 dollar om dagen, och medellivslängden var ca 25 år. Återigen var det alltid en del som levde längre, till 70-80, eller längre, men medellivslängden drogs ner bland annat av en barnadödlighet som var ca 30 gånger högre vid födseln än idag och upp till nära 200 gånger högre under de två första levnadsåren.
Möjligen levde folk något eller ganska mycket bättre under vissa perioder, som i det gamla Grekland, i den hellenistiska världen, och i romarriket från Augustus fram till ca 180 eKr. Men detta var i så fall undantag.
Sedan 1800 har vi enligt Deirdre McCloskey (kapitel 6) blivit ca 16 gånger rikare i väst per capita. Om vi ser till vad vi får för pengarna har vi det idag ca 100 gånger bättre.
Att Sverige blev rikt berodde på en hårt arbetande befolkning, som bland annat själv sett till att den var läs- och skrivkunning. Folkskolans införande 1842 är ett resultat av att nästan alla redan kunde läsa- och skriva, och att nästan alla ansåg att alla andra skulle kunna göra det också. Det var på intet vis en orsak till denna bildning.
Fram till perioden 1846-1863 hade Sverige den ”gamla regimens”, dvs medeltidens regleringar med skrån, förbud mot än det ena, än det andra, som t ex ”landköp”. Ingen handel fick bedrivas inom 3 mil från en stad.
1857 infördes frihandel och 1863 full näringsfrihet. Sverige övergick till laissez-faire med ett skattetryck om 5-6 procent av BNP, skyddad privat äganderätt, avtalsfrihet, mm. Kombinationen av en hårt arbetande befolkning, med den svenska värderingen ”att göra rätt för sig”, och med laissez-faire var att Svensk ekonomi tog fart som en raket.
Själv föddes jag i Kiruna och kan aldrig sluta betrakta bilden på Kiruna Söderberg, stadens förstfödda. Det var tack vara sådana här människors slit som vi lever i välstånd idag.
Sverige och Japan var de två länder som växte snabbast mellan 1870 och 1970. Tyvärr ökade det svenska skattetrycket exponentiellt mellan 1900 och 1978, från 7 till ca 50 procent av BNP, och i samma takt ökade regleringarna och inskränkningar i de svenska friheterna. När skattetrycket i början av 1970-talet nått ca 50 procent av BNP gick den svensk ekonomin in i väggen.
Sedan snart 50 år går nu skattetrycket upp och ner i sågtandsform. Det finns miljoner människor som politikerna vill ge bidrag till: pensionärer, flyktingar, lågavlönade, studenter, barnfamiljer, ensamstående, handikappade, de som bor i hyreslägenhet, de som bor i bostadsrätt, de som bor i villa, de som bor på landet, småföretagare, kvinnor, cyklister, de som nyttjar kollektivtrafik, etc, etc. Sammantaget rör det sig om grupper som innesluter den svenska befolkningen många gånger om. Men så fort politikerna idag höjer skatten går det utför för ekonomin, och de måste backa. Men snart är det val och då provar de igen.
Attityden till fattigvård förr
Fordomdags resonerade man i Sverige om fattigvård på ett kristet sätt, som Paulus i andra Thessalonikerbrevet:
Ty vi förhöllo oss icke oordentligt bland eder, 8ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt bröd under arbete och möda, och vi strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga. 9Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss. 10Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.
Detta var en naturlig attityd där alla arbetade sina tio timmar per dag för att få livet att gå ihop, och där man svalt när det blev missväxt, olycka, eller då någon inte varit så flitig som han eller hon borde ha varit.
Man visste också förr varifrån pengarna till att hjälpa andra kom. Ur egen ficka.
Vad som förändrades
Så länge vi hade nära nog naturahushåll i Sverige var kopplingen mellan vem som betalade och vem som fick hjälp klar och tydlig. Men allteftersom Sverige industrialiserades blev skatter något man betalade i pengar, och den direkta, påtagliga kopplingen försvann.
Sedan har vi ”den fiskala illusionen”. Makthavare, i synnerhet folkvalda politiker, har alltid strävat efter att få dem som betalar skatt att tro att de får ut mer av systemet än de betalar in. Någon annan, t ex ”de rika” påstås betala. Fram till 1995 åtminstone skedde dock i princip ingen omfördelning i Sverige via skattesystemet. Allt, utom 2-3 procent av BNP är rundgång, och även detta är en illusion, då de ”fattiga” och de ”rika” i regel är samma personer i olika faser av sina liv.
Detta torde dock ha ändrats då vi via de senaste 25 årens invandring fått kring 1 miljon nyanlända som verkar komma att leva på bidrag livet ut, utan att arbeta på ett osubventionerat vis.
Bristen på perspektiv
Istället för att människor på kristelig eller humanistisk grund själva hjälper andra, har detta blivit en ”rättighet”. Socialsekreteraren, och i bakgrunden lagstiftaren, tittar på en kategori människor och säger sig att ”dessa måste få en dräglig tillvaro”. Det blir desto lättare när man hjälper dem med andras pengar, när man inte tar pengarna ur egen ficka, men när man inte är medveten om att man tar pengar från hårt arbetande människor som har gjort och fortsätter göra rätt för sig.
På ena sidan av ekvationen har vi människor som lever på sin lön, ofta en låg lön, eller som efter 45 års arbetsliv blir fattigpensionärer. En del pensionärer får inte mer än 6000 kronor i månaden.
På den andra sidan har vi människor som ”vi ska hjälpa till ett drägligt liv”.
I USA ger t ex välfärdsstaten följande resultat (Edgar K. Browning, Stealing from Each Other, via min egen sammanfattning av dessa data):
Skulle denna ensamstående mamma sedan gifta sig med fadern till sina barn skulle de förlora ytterligare 10-20 procent av deras sammantagna inkomst. Allt är gjort för att denna kvinna inte ska lyfta ett finger. Gör hon det är hon i etiskt bemärkelse beundrandsvärd. Men i monetära termer vore hon en fullblodsidiot.
I Sverige berättar i dagarna en socialtjänsteman följande:
”VISSTE NI ATT:
– En nyanländ familj med mamma, pappa och åtta barn kan få 78 000 kr i statliga och kommunala bidrag per månad. Med en av kommunen hyrd privatvilla med en hyra om 35 000 kr?
– En nyanländ kvinna som är 66 år och fått PUT fyra månader senare har ett äldreförsörjningsstöd om 12 700 kr i månaden netto?
– Dyra kostnadsförslag på tandvård för nyanlända beviljas av kommunernas socialtjänst? Och att detta är mera regel än undantag? De flesta på över 30 000 kr.
– Många som kommer till Sverige har noll arbetsförmåga och grava sjukdomar och därför går direkt till att få sjukersättning på livstid?
– Att etableringsstödet de första två åren uppgår till ca 6 400 kr per person och månad. Plus otaliga tillägg om det finns barn?
– Kommunernas nybyggda och dyra hyresrätter går till nyanlända och soc betalar hyran om det fattas pengar från etableringsstödet?
– Vi inom socialtjänsten nu tar emot andra generationens invandrare som inte är självförsörjande? I vissa fall även tredje generationen?
– Det finns en gigantisk byråkratisk apparat som bara hanterar hur pengar ska föras över från skattebetalare till nyanlända?
Alla exempel ovan är hämtade från mitt yrkesliv som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Allt stämmer.”
Vad tror du att dina far- och morföräldrar, som klev upp klockan fem på morgonen för att mjölka, 365 dagar om året, oavsett om de hade influensa eller ej, skulle tycka om ovanstående?
Trippelregeln
Om inte den gamla svenska värderingen ”att göra rätt för sig” premieras också här i jordelivet så kommer den så småningom att försvinna och ta Sveriges välstånd med sig i fallet. Idag är som i USA ofta den som anstränger sig istället i monetära termer en fullblodsidiot.
Vi behöver därför göra om, i själva verket återställa, vårt skatte- och bidragssystem så att det i varje läge, från den lägsta inkomst, till den högsta, alltid lönar sig att arbeta, att arbeta längre, att studera mer och hårdare, att förkovra sig på alla de vis.
Jag anser därför vi behöver en trippelregel (eller minst en trippelregel) där man alltid har det tre gånger bättre om man arbetar än om man inte gör det, och där man också får behålla minst två tredjedelar av varje löneökning.
Varför inte bara två gånger? Därför att det ska göra skillnad, ordentlig skillnad och för alla. Därför att det vårdbiträde som utbildar sig till sjuksköterska, eller till och med till läkare, i alla lägen ska få återbäring på sin insats, bland annat ordentlig återbäring på den tid hon tillbringade med att studera istället för att tjäna pengar.
Den som arbetat ett helt liv bör få en pension, och levnadsstandard i övrigt, som är åtminstone tre gånger högre än den som inte arbetat. Detta innebär att den som aldrig arbetat, skall, när allt räknats in, ha en pension, inklusive alla möjliga bidrag för bostäder, som är högst en tredjedel av den pension den får som arbetat i 45 år, till den lägsta lön man kan få i Sverige.
Det låter här lämpligt att den som är ”ensamkommande” får klara sig på en tredjedel, eller högst en fjärdedel av vad en fattigpensionär får. Dvs, 1500-2000 kronor i månaden som ska täcka mat, bostad, SFI, gymkort, tandvård, fickpengar, och all sjukvård utom direkt livräddande.
När jag började fundera på detta tänkte jag att den som arbetar på ICA ska ha tre gånger så mycket som den som inte arbetar alls. Detta inklusive alla bidrag, bostäder, etc. Och oavsett hur många barn som personen har. Detta innebär att Sverige måste återgå till det som gällt i alla länder och i alla tider, förutom när ideologer à la Platon fått inflytande: Barn är föräldrarnas ansvar, inte ”samhällets”. Med tanke på att lönen för ett kassabiträde på kooperativa stormarknader är 20 470 kronor så skulle man i så fall kunna tänka sig att den som inte arbetar ska få klara sig på en tredjedel av detta.
Men att ta löntagaren som måttstock är rent utsagt otillständigt med tanke på våra fattigpensionärer. Dessa har ofta arbetat och släpat ett helt liv. Fattigpensionärerna bör vara riktmärket. Så vad som istället bör gälla för löntagare är att skatten på lön, inklusive arbetsgivarargifter, är högst en tredjedel av inkomsten.
Med fattigpensionären som riktmärke får familjen i exemplet från socialsekreteraren klara sig på 2 x 2000 kr = 4000 kr i månaden, oavsett antalet barn. Om inte frivilliga träder in innebär detta att de logeras i baracker eller sovsalar med mycket basal standard. Samtidigt är detta en oerhört mycket högre standard än den min farmor, och 95 procent av våra förfäder hade innan år 1900.
Dessa nyanlända är personer med två armar, två ben, ett huvud att tänka med, och en rumpa att sitta på. I samma situation som de skulle befinna sig i har nyligen asiater befunnit sig i USA. Denna äldre generation har arbetat dag och natt för att föda upp sin familj. Denna arbetsdisciplin, samma arbetsdisciplin som svenskar tills nyligen hade, förs vidare till den uppväxande generationen. Asiater dominerar idag t ex på många områden inom den akademiska världen i USA, i synnerhet inom STEM (Science, Technology, Engineering and Mathematics).
Hårda förslag? Om man jämför med dagens generositet med andras pengar, ja. Men inte ifall vi vill värna om dem som redan gjort, eller fortsätter arbeta hårt. Och inte om vi vill att Sverige ska fortsätta vara ett välmående land.
För att ovanstående ska kunna genomföras måste bidragen sänkas med flera hundra miljarder kronor. Skatterna sänks i motsvarande grad, där en avskaffad statlig inkomstskatt och värnskatt bör vara ett steg. Eftersom kommunernas utgifter för socialbidrag, etc sänks med säkert 90 procent kan kommunalskatten också radikalt sänkas.
Ifall de sociala avgifterna ska fortsätta som ett tvång bör de uppgå till högst 10-15 procent till. I transparensens namn borde man i så fall döpa om arbetsgivaravgifterna till en ny sorts statlig inkomsskatt, klart angiven på lönebeskedet. För en skatt på löntagaren är vad arbetsgivaravgifterna alltid varit.
Bra! Och då är jag ändå relativt arbetsoförmögen och skulle antagligen få det tuffare. Men jag håller helt med.
Hej! Riktigt bra skrivet tack. Hur exakt kommer du fram till just trippelregeln?
Tack. Tre gånger (minst) därför att jag vill att skillnaden ska vara radikal. Ifall man lever på bidrag slipper man åka till jobbet, man slipper arbeta, man kan ägna sig åt fritidsaktiviteter, snickra på huset eller sommarstugan. Med hög skatt är det attraktivt att arbeta svart.
Okej jag förstår, annars blir det för lukrativt att ägna sig åt hobbies, rekreationer, svartarbeten, etc. Det vore onekligen intressant om det fanns empiriska undersökningar i ämnet om effekten av olika skattesatser i samhället samt olika skattekurvor (platt, exponentiell) motsvarande lefferkurvan. Effekt då på BNP, sysselsättning, klyftor. Arbetslöshet fanns t.ex. knappt för 60 år sen i Sverige för om ”riktigt arbete” saknades fanns alltid en mängd småjobb tillgängliga samt olika typer av företag/människor som behövde hjälp med tillfälliga sysslor. Då var skattesatsen betydligt lägre än idag, vilket påverkat i allra högsta grad.
Tack för ett konkret och bra förslag! Frågan är vem som ska kunna implementera det med nuvarande kader av politiker och tjänstemän?
Frågan om svart arbete är viktig då inte bara skatten utan också socialförsäkringarna premierar svarta jobb. Jag skrev lite om det för ett par månader sedan på min blogg, se https://www.yourswedenrightnow.se/slukhal och https://www.yourswedenrightnow.se/enklajobb där jag också skriver om svårigheterna att överhuvudtaget fixa jobb åt alla immigranter. Slutsatsen är att det inte går med nuvarande volymer.
Att snickra på egna huset är väl rimligt och kanske även kompisens, men svartjobben i allmänhet tenderar att frodas mest inom kriminella nätverk och därmed befinner sig rättssamhället på hal is.
Många kommer säkert att anse att ditt förslag kommer att skapa en underklass men de glömmer då att nuvarande politik också gör det i ännu högre grad. I värsta fall blir hela Sverige en underklass. Jag tror att ditt förslag gör att de som hamnar på den lägre skalan faktiskt skärper sig och gör något åt sin situation, precis som svenskarna gjorde förr. Vi måste bara hindra att kriminalitet blir den enkla utvägen.
Japp risken om man sänker socialförsäkringsnivåer med 2/3 så riskerar man på kort sikt en lavinartad småkriminialitet av bidragstagarna, speciellt bidragsturisterna som då måste hitta andra inkomstkällor. Polis och rättsstat måste vara effektiva.
Kan bara hålla med.
Oj, via en av länkarna – den som finns i meningen ”Fram till 1995 åtminstone skedde dock i princip ingen omfördelning i Sverige via skattesystemet” – hittade jag en artikel av dig från 2011. Finns det ingen förteckning över samtliga artiklar på din blogg? Jag har ju bara läst dem som står till höger under rubriken ”Senaste inläggen”.
Ska göra något åt det.
Jag har skapat en sida med alla inlägg. Tack för att du tog upp det!
http://www.undertallen.se/alla-mina-inlagg/
”Vi….. fått kring 1 miljon nyanlända.” Det räcker ej:
Enligt SCB hade vi 2016 18 % utlandsfödda och ytterligare 5 % barn till utlandsfödda föräldrar = 23 % invandrare (2,3 miljoner).
Jo, men jag avser den andel som blivit socialbidragstagare.
Tack!
Ja, fattigpensionärerna är en rimlig jämförelse.
En gedigen och väl underbyggd argumentation.
Pingback: Hur man kan sänka eller avskaffa inkomstskatten | Under tallen
Hej Erik,
Bra skrivet! Tyvärr tittar vi i Sverige för ofta västerut för både kulturellt och politiskt, trots att USA förmodligen är det västland vi har minst gemensamt med. Dessutom brottas de med enorma interna problem kring identitetspolitik och skulder, samt de bidragsproblem du hänvisar till i din artikel.
Därför rekommenderar jag oss alla att snegla österut till tigerekonomierna där. Länder som Australien och till viss del Kina har briljanta system för invandring. Singapore har ett fantastiskt system för både sjukvård och försäkring.
En annan sak värd att notera. På grund av alla omfördelningar via direkta och indirekta skatter, så har Sverige bland de lägsta skillnaderna i inkomst i Europa, men bland de överlägset högsta skillnaderna i förmögenhet. Vad det innebär i praktiken är att icke-arbetande och lågpresterande samt de som redan äger fastigheter och A-aktier kan leva riktigt gott.
Alla som utbildar sig, jobbar 60+ timmar i veckan, och försöker komma ikapp är de som straffas hårdast. Det blir lån som aldrig kan betalas av, en undermålig skola för barnen, och en sjukvård där mantrat är ”vänta”. Samt icke-existerande försvar och poliskår. Allt trots att två tredjedelar av inkomsten går till skattmasen, och att varje beslut man fattar som familj regleras.
Jag har bott 10+ år utomlands på olika kontinenter. Svensk media till trots kan jag lova dig att sjukvård och skola fungerar fint i Tyskland, Japan, Australien, och så vidare. Som det ser ut nu blir det snart dags att emigrera permanent, då jag tyvärr inte tror dina goda förslag någonsin kommer återinföras i (S)verige.