Hur vi hamnade vi i ett Sverige med, för det första, till exempel Dan Eliasson som rikspolischef och Transportstyrelsens hemligheter i Serbien, Ryssland, etc? För det andra, hur fick vi en politisk klass som i efterhand inte förstår vad som hänt, och som lök på laxen tillsätter en ny person utan särskilt kunnande, Jonas Bjelfvenstam, som generaldirektör? Och hur kommer det sig att vi har en opposition och en press som inte, likt en flock blodhundar, kastar sig över detta?
Det handlar givetvis i mycket om maktens taburetter, om att se om de sina och sträva efter att besätta alla toppositioner i samhället med trogna socialdemokrater, vare sig de är medlemmar i Socialdemokraterna eller i något alliansparti (vilka jag alltså i mycket, det mesta, likställer med socialdemokrater).
Men att bara hänvisa till egennytta är nog för enkelt. Och det gäller ju inte vår så kallade opposition. Våra ledande politiker och byråkrater verkar se världen som i denna Monty Pythonparodi av barnprogrammet Blue Peter. Det är “ju bara att säga till” så löser sig allt.
Detta är inte nytt. Jag kommer ihåg hur Birgitta Dahl som energiminister orerade om hur “vi” måste se till att Volvo och Saab tog fram energisnålare bilmotorer. Men jag är nog inte ensam om att ha intrycket av att våra politiker, hurdan deras politik än var, låg på en helt annan nivå för bara 20-25 år sedan.
Dagens politiker har tyvärr sällan arbetat, mest “arbetat politiskt”, sällan lärt sig någonting konkret, utom att sitta i möten med likasinnade och bestämma hur världen ska ordnas. Jag publicerade hos Practical Politickingen artikel i tre delar som försök till analys av hur vi i Sverige hamnat där vi är, Is Sweden Becoming A Corrupt Juvenile Cooptocracy. Del ett och två är inlänkade och bör läsas först.
Ordet kooptokrati kommer from kooptera, när de kvarvarande medlemmarna i ett organ själva tillsätter nya ledamöter. I Sveriges fall väljer riksdagspartierna ut yngre förmågor ur ungdomsförbunden till lediga högre positioner inom partierna. Knappt någon som inte gått med i ett ungdomsförbund som fjortis har i vårt land en chans att bli en ledande politiker.
De yngre av våra politiker har dessutom, jämfört med de som gick i den skola Sverige hade fram till 1968, tappat minst motsvarande sex års utbildning, något som jag diskuterar i min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel hos Kvartal.se. I min bok ger jag följande uppskattning, mig veterligt den enda någon publicerat i ett akademiskt sammanhang, av kunskapsutvecklingen för den som går ut en teoretisk linje på gymnasiet.
Graden av utbildning som den erhåller som går gymnasiet på teoretiska linjer mellan 1864 och idag.
Alva Myrdal var pådrivande för att avskaffa det gamla skolsystemet, och ersätta det med “enhetsskolan”, lika för alla, det som blev grundskolan. Olof Palme hamrade in den sista spiken i kistan som utbildningsminister genom Lgr69.
En god metafor är att Lgr62 och Lgr69 ringbarkade skolan. Den dog inte på en gång, även om den nära nog genast föll med minst 25 procent i utbildningsinnehåll. Men dessa två reformer tog på ett par decennier livet av den svenska skolans rötter, dess kultur. Lgy70 bidrog också. Men Lgr80, Lpo94, Lpf94, Lgr11 är i sammanhanget nära nog oväsentliga. De, liksom kommunaliseringen, förstörde i och för sig alla skolan ytterligare, men förruttnelsen som Lgr62 och Lgr69 åstadkom var sådan att de trots allt gjorde mycket liten skillnad.
Resultatet idag är till exempel att svenska nybörjare på universitet i ämnet historia för det första inte kan någon historia. För det andra kan de heller inte svenska. De kan läsa, skriva, stava på ett sätt som för inte så länge sedan skulle ha lett till underkänt betyg på mellanstadiet och i folkskolan.
I fallen Dan Eliasson, Transportstyrelsen, med flera, så kombineras alltså två effekter. För det första, ledande politiker och byråkrater som har erhållit sina positioner därför att de gick med i ett ungdomsförbund som fjortisar, och som sedan, via vassa armbågar och taktiserande, lyckades ta sig till maktens köttgrytor. För det andra är dessa politiker och byråkrater personer som om de är unga, numera saknar minst sex års utbildning, och som om de är äldre i alla fall inte lärde sig mycket till historia i skolan.
Slutsatsen är att anledningen till att exempelvis Dan Eliasson är rikspolischef bara till en del beror av maktfullkomlighet. Det är istället framförallt en fråga om Dunning-Kruger-effekten, i detta fall kanske bättre kallad Dunning-Kruger-Myrdal-Palme-Löfven-AKB-effekten. Våra makthavare är gravt inkompetenta, men samtidigt ovetande om sina avgrundsdjupa okunskaper.
Kruger-Dunning-effekten. Personer med låg kompetens tenderar att gravt överskatta den. Det är inte förrän man ungefärligen blir medelgod på ett område som man får en realistisk uppfattning om sin förmåga.
Dunning och Kruger visade att människor som är okunniga på ett område kommer att enormt överskatta sin kompetens. Här bör jag inflinka att jag själv givetvis riskerar att vara drabbad av precis denna effekt i detta mitt försök till analys. Hela Dunning-Kruger-uppsatsen står att läsa här: Unskilled and Unaware of It: How Difficulties in Recognizing One’s Own Incompetence Lead to Inflated Self-Assessments.
När jag skriver att våra makthavare är gravt inkompetenta så kan jag alltså givetvis ha fel; jag är ju bara en betraktare från utsidan som inte har erfarenhet av precis det de gör. Men ta gärna en titt på våra ministrars och våra statssekreterares curriculum vitae och bedöm själva. Man hittar dem här, och att säga att det är tunt är en våldsam underdrift. När ni är klara, titta på allianspolitikernas curriculum vitae, och gråt sedan en skvätt.
Ett liknande resoneman som detta verkar synnerligen tillämpligt på våra journalister. Det är inte bara att de som grupp politiskt ligger nära marxismen, de har också sedan 1968 tappat dels minst motsvarande sex års utbildning och dessutom erfarenheter från världen utanför Södermalm, både det fysiska området och det mentala södermalmstillståndet.
Tack för ännu en mycket intressant artikel och lycka till med ditt engagemang i Medborgerlig Samling! Tyvärr är jag rädd för att makteliten antingen kommer att tiga ihjäl partiet eller, om man nu uppmärksammar det, kommer att angripa er på främst tre sätt:
1. Anklaga partiet för att ligga för nära SD.
2. Anklaga partiet för att vilja rasera “Den svenska modellen”eller liknande. Tyvärr tror jag att alldeles för många svenskar har blivit “sossefierade” under årens lopp. Precis som när det gäller den svenska skolan så är det nog försent att ändra på detta. De som inte accepterar de höga skatterna och den intellektuella vandalismen (jag har för mig att er partiordförande, Ilan Sadé, har kallat den postmodernistiska vänstern för en “intellektuell vandalism”) kommer att flytta utomlands.
3. Anklaga partiet för att enbart vara ett parti för en intellektuell elit.
Beträffande sista stycket i ovanstående artikel, titta gärna mellan 7:30 och 8:03 i denna video från Det goda samhället. Ja, eller titta på hela programmet, om man inte gjort det tidigare.
Tack! Mycket intressant. Jag försöker se så mycket jag hinner med, men hade inte hunnit med den.
Tack själv!
Kommer nog trots allt att rösta på MED i nästa val. SD har inte, precis som Sjuklövern, insett att “Den svenska modellen” måste göras om, vilket du har varit inne på i din blogg. En röst på SD är en röst på 2/3 sossepolitik och 1/3 Moderatpolitik så som dessa partier såg ut för ett par decennier sedan.
Intressant och viktigt! Lars Bern gör precis samma analys på sin blogg, https://anthropocene.live/2017/07/30/okunniga-och-obildade-politiker-har-tappat-kontrollen/.
I like the valuable information you provide in your articles.
I’ll bookmark your blog and take a look at again right here regularly.
I’m somewhat certain I’ll learn plenty of new stuff proper
here! Good luck for the following!