Något om vad familjepolitiken kostar och förstör

Några tankar kring ett område jag länge tänkt utforska. Kostnaderna och övriga effekter av svensk familjepolitik är väl gömda, och troligen eftersom vi människor är djupt fästa vid traditioner är det idag få, verkar det, som är medvetna om dem. Få är nog också medvetna om att vår familjepolitik i det stora hela inte har instiftats för att hjälpa till med barnpassning, utan för att likt små omskolningsläger se till att det är staten, och inte föräldrarna, som fostrar barn. Syftet är också att försöka se till att män och kvinnor blir “jämställda” och i det stora hela beter sig identiskt.

Vår familjepolitik är i egentlig mening en “antifamiljepolitik”, där en av huvudfienderna är kärnfamiljen. Men bortsett från dessa syften, vad kostar den egentligen?

Nedan kommer ett försök att summera direkta och indirekta kostnader, inklusive hur familjepolitiken förstör karriärer och saboterar företagande. Jag lägger också till lite grand om skolan. Då det inte är helt lätt att hitta uppgifter kring detta, då dessa ibland verkar medvetet icke googlebara, så har jag gjort så gott jag kunnat. Finner någon fel i beräkningarna så mottages alla rättelser tacksamt. Andra har säkert mycket bättre koll på en hel del av detta, men då få idag verkar vilja ta ett steg tillbaka och betrakta helheten, och dessutom sällan från ett riktigt (klassiskt) liberalt perspektiv, tror jag att jag bidrar med något litet.

Föräldrapenning, barnbidrag, annat

Statistik om offentliga utgifter på dessa områden verkar vara gjorda för att mörka och förvirra. Men enligt denna länk uppgick Försäkringskassans utgifter för Föräldraförsökringen, inklusive VAB, till 36,72 miljarder kronor år 2014. Barnbidraget kostade 24,72 miljarder, Underhållsstöd 3,28 miljarder, och “Övrigt barnfamiljer” 7,80 miljarder kronor. Totalt 72,42 miljarder kronor. Sveriges BNP var 3937 miljarder kronor 2014. Totalt uppgick dessa utgifter alltså till 1,84 procent av BNP, och, med ungefär 10 miljoner medborgare, årligen till 7 242 kronor per man, kvinna och barn.

Daghem och skola

Hos SCB hittar man kommunernas utgifter för vad som kallas för pedagogisk verksamhet.

Kommuners kostnader inom pedagogisk verksamhet år 2014-2015.

Kostnaden för daghem måste sedan först slås ut på antalet barn, som var ca 490 000 år 2015.

Barngruppers storlek och personaltäthet.

68,131 miljarder kronor för 490 000 barn ger en medelkostnad om 139 000 kronor per barn, per år. Dessutom betalar föräldrarna en daghemsavgift där maxtaxan är 1362 kronor per månad för första barnet, 908 kr för det andra, 454 för det tredje, och sedan gratis. Om vi för enkelhets skull sätter avgiften i medel till barnbidragets storlek om 1050 kr per månad, får vi en ytterligare kostnad om 12 600 kronor om året per barn, och totalt 151 600 kronor per barn, per år. Denna sajt ger siffran 160 000 kronor per år, men vi tar i det följande den här nyss uträknade.

Som Tanzi och Schuknecht visade i sin bok Public Spending in the 20th Century, så skedde det, trots vad som uttrumpetas, i princip ingen omfördelning mellan fattiga och rika i Sverige kring 1990. Jag skrev lite mer om det här. Detta har till viss del ändrats nu när vi tagit emot så många asylsökande där sedan många lever på bidrag. Men låt oss hålla oss till vad som gällt tills helt nyss.

Om vi antar 2 barn i snitt per familj blir totalkostnaden för daghem under fem års tid totalt 2 x 5 x 151 600 kr = 1 516 000 kronor. Om vi vidare antar att medelskattebetalaren är yrkesverksam i 40 år, och sedan är pensionär i 15 år, så blir kostnaden i höjd skatt, eller sänkt pension 23 300 kronor om året per föräldrapar. Ungefär 1000 kronor i månaden per person, 2000 kronor i månaden per par, under hela det vuxna livet.

Som vi ser ovan i tabellen var den totala kostnaden för “pedagogisk verksamhet” 246 miljarder kronor. Sveriges BNP var 4181 miljarder kronor år 2015. Utgifterna för pedagogisk verksamhet var alltså 5,9 procent av BNP. Om vi räknar med 10 miljoner invånare, så uppgick de till 24 600 kronor per person, per år. Uttryckt på annat sätt, ifall kommunal och statlig näringsverksamhet vore förbjuden på detta område skulle skattesystemet kunna vara utformat så att en familj med två barn hade kring 100 000 kronor mer i handen varje år.

Hur det skulle se ut utan familjepolitik och lite bakgrund

För att förstå en del av de övriga kostnader som familjepolitiken ger måste man ta i beaktande ett antal saker.

För det första skulle, enligt Christina Hoff Summers, europeiska kvinnor, ifall de finge välja, till 20 procent arbeta heltid, till 60 procent deltid, och till 20 procent vara hemma heltid när barnen är små. Detta var ungefär vad som gällde i Sverige fram till 1970. Syftet med att då införa daghem och särbeskattning var i huvudsak att tvinga kvinnor att arbeta heltid. Att låta de, som i andra sammanhang kallas för starka kvinnor, göra vad de vill, kallas i Sverige för en “kvinnofälla”.

För det andra så krävs det mycket hårt arbete för att man ska bli en verklig expert inom ett område, och därmed bland annat verkligt kreativ. Ska man nå den absoluta toppen krävs det ungefär 60 timmars arbete i veckan under tio års tid. Inom forskning gäller generellt 80 timmar i veckan i ett antal år för att bli världsledande. Även om man har lägre ambitioner än så så krävs det en betydande mängd hårt arbete. Ju mindre “lagomt” och “normalt” man beter sig, desto större sannolikhet har man att förverkliga höga ambitioner.

Tack vare daghem har vi för småbarnsföräldrar en evig cykel av lämna-hämta-lämna-hämta-lämna-hämta-vab-vab-lämna-hämta-städdag-bulldag-vab-lämna-hämta.

Alternativet vore enligt ovan en kombination av att kring 20 procent av kvinnor tar hand om sina egna barn under heltid, kring 60 procent arbetar deltid, kombinerat med andra lösningar som dagmamma (ofta hos dem som också tar hand om sina egna barn) eller barnflicka, och kring 2o procent arbetar heltid och har t ex dagmamma eller barnflicka. Särskilt för högavlönade (t ex förr lärare, ingenjörer) var barnflicka ett vanligt alternativ, i Sverige fram till ca 1980. Barnflickor var något Skatteverket var ointresserat av. Så de var också en liten påminnelse om ett äldre, friare Sverige där begreppet svartjobb inte fanns, eftersom det inte existerade varken inkomstskatt, sociala avgifter eller moms

I ingetdera fallen behövdes det något vabbande. En kvinna som satsade på karriären kunde göra det precis så många timmar i veckan som hon ville, utan att det heller påverkade makens arbete, och utan att de utschasade lämnade-hämtade-lämnade-hämtade.

Direkta kostnader för vab

Det tas ut ca 5 miljoner vabdagar om året. Ersättningarna för detta diskuterades ovan. Men utöver detta så är vab för en arbetsgivare en slumpmässigt inträffande händelse som förstör planering, inställer interna möten, externa kundmöten, gör att personer som andra behöver hjälp eller information av plötsligt inte är där. Någon har säkert räknat på detta, men låt oss för enkelhets skull gissa att merkostnaden är 2000 kronor per dag för arbetsgivaren. Den totala kostnaden för vab blir då ytterligare 10 miljarder kronor per år.

Familjepolitiken dödar karriärer, äktenskap och förstör för oss alla

Att vara småbarnsförälder är ofta ingen dans på rosor, men den ständiga lämna-hämta-stressen torde dessutom ha dödat månget ytterligare äktenskap.

Detta med hämta-lämna-vab skulle inte i någon större omfattning påverka de kvinnor som i ett fritt Sverige skulle vara hemma på heltid eller deltid med sina barn. Sverige har bland världens högsta förvärvsfrekvenser för kvinnor. Men Sverige har också bland världens mest könssegregerade arbetsmarknader. I stort sett allt som hänt på “jämställdhetens” område sedan 1960 är att kvinnor har lämnat hemmet för att utföra i stort sett samma sysslor som löneslavar.

Men för de kvinnor som söker göra karriär är daghem och vab förödande. Den lilla minoritet som skulle arbeta 60 timmar i veckan kan svårligen göra det ifall de har barn. Men de som skulle arbeta 40-50 timmar i veckan får svårt att göra också det. Männens arbetstid torde gå ner med 5-10 timmar i veckan medan barnen är små, under de 7-8 år när man annars i ett fritt samhälle arbetar som hårdast eftersom man har en ung familj att försörja.

Resultatet av detta är att medborgarna i Sverige som helhet är mindre kompetenta, i synnerhet de särskilt kreativa (eller de som i ett fritt Sverige skulle ha varit särskilt kreativa). Det bör också finnas en mycket mindre andel kvinnor med verklig spetskompetens, och färre kvinnliga höga chefer.

Hårt arbete är nämligen vad som gör människor kreativa (förutsatt att de har vissa förutsättningar för det, vilket länken inte behandlar), och vad som driver tillväxten i ett land. Familjepolitiken av dagens utformning har existerat och gett effekt kanske sedan 1980, under 37 år. Om vi antar att den kostat oss endast 0,5 procent i lägre BNP-tillväxt per år, så skulle Sveriges BNP 2016 inte ha varit 4379 miljarder, utan 19,6 procent högre, 5240 miljarder, 861 miljarder högre. Om effekten istället har varit 1 procent, vilket inte låter orimligt, skulle BNP år 2016 varit 43,1 procent högre än det var, 6265 miljarder kronor totalt, eller 1886 miljarder kronor högre än det var. Det skulle med andra ord ha blivit 188 600 kronor per år extra, per man, kvinna och barn.

Vi har här endast diskuterat hur familjepolitiken förstör kreativitet. Dessutom förstör ett högt skattetryck och regleringar på många andra sätt. Enligt Sofia Leufstedt och Fredrik Voltaire ger 10 procent mindre offentlig sektor ungefär 1,5 procent högre årlig BNP-tillväxt. Dawson och Seater uppskattar att USA skulle ha haft en årlig tillväxt som varit 2 procent högre ifall antalet regleringar legat kvar på 1949 års nivå. Båda dessa uppskattningar är synnerligen osäkra, men de visar på hur oerhört stora de negativa effekterna är av regleringar och skatter.

Försök till summering

Vi har kommit fram till en kostnad om ungefär 72 miljarder för diverse föräldrapenningar, 246 miljarder för pedagogisk verksamhet, och 10 miljarder kronor för direkta kostnader orsakade av vab. Totalt blir det 328 miljarder kronor. Momsen gav 409,4 miljarder kronor 2016, ungefär 10 procent av BNP. Den skulle alltså kunna sänkas med 80 procent ifall familjepolitiken avskaffades. Lägger vi till 2-3 år med en procent extra BNP-tillväxt så finner vi att momsen helt kan avskaffas.

Att just välja momsen som skatt att avskaffa beror på att den dels är en lömsk, dold skatt som man inte märker att man betalar. Dels är den också en skatt som drabbar hög som låg. Slutligen är den en skatt som läggs på när privatpersoner köper tjänster, som (riktigt) privata skolor eller barnomsorg. Momsen på tjänster utgör tillsammans med inkomstskatten den värsta formen av skattekil, värre än de sociala avgifterna, som till viss mån utgör avgifter som man skulle betala frivilligt.

Utan familjepolitik skulle Sveriges välstånd alltså enligt ovan samtidigt öka dramatiskt, och fortsätta öka, år efter år.

Familjer skulle givetvis då också få ökade kostnader. De skulle själva få klara sig de första åren när barnen är små, de skulle själva få ordna barnpassning, och ifall som jag föreslår ovan, skolan upphör att vara en offentlig angelägenhet, så måste de betala för den också.

Men kostnaderna för var och en av dessa poster skulle troligen bli kring en tredjedel av vad de är idag, och högst hälften, något jag visar i min bok om skolan. En plats i skolan kostar idag kring 8000 kronor i månaden. I ett fritt system, där det offentliga inte känner till något om utbildning, skulle en skolplats på låg- och mellanstadium troligen kosta kring 3000 kronor per månad, på högstadium och gymnasium kanske något mer. Samtidigt skulle kvalitén vara minst 2-3 gånger högre än idag. Ofta skulle den faktiskt vara oändligt mycket högre än idag, eftersom en betydande andel av barnen numera inte lär sig någonting, i skolan, under 12 års närvaro. Jag diskuterar detta i en artikel hos Kvartal.se.

Att en daghemsplats kostar 151 600 eller till och med 160 000 kronor om året är en fullständigt absurd siffra. Och det är inte jultomten som betalar dessa fantasisummor, utan i stort sett samma föräldrar som på grund av dagens politik i princip tvingas sätta sina barn i daghem.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 svar på Något om vad familjepolitiken kostar och förstör

  1. Erik Svensson skriver:

    Tack! Du skriver ofta väldigt bra och värdefulla bloggposter.

    Men hur tusan får man bukt med galenskapen?

  2. CFH skriver:

    Håhåjaja.

    Varför hittade jag inte hit tidigare?

    #handhjärteoperation

  3. GKK skriver:

    Tack för din bloggpost men borde inte kostnaderna fördelas på de som är sysselsatta och inte på hela befolkningen? Enligt ekonomifakta så är 5 051 800 personer i åldersgruppen 15-74 år sysselsatta.Inkluderar även sysselsatta i pensionärsåldern och de som är pensionärer.
    “Med sysselsättning mäts hur många personer som har ett jobb. En person räknas som sysselsatt när denna har utfört minst en timmes arbete under en referensvecka. Arbetet kan vara som anställd, egen företagare eller att man hjälper till i familjens företag. Personer som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder inkluderas också som sysselsatta. ”
    https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Sysselsattning/Sysselsattning-per-manad/

  4. Pingback: Hur man kan sänka eller avskaffa inkomstskatten | Under tallen

  5. Pingback: Hur man kan sänka eller avskaffa inkomstskatten - Frihetligt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.