De 20 procent fattigaste är inte människor, de 20 procent fattigaste är en statistisk kategori där 20 procent av ett lands befolkning alltid befinner sig. Men det är inte samma människor. För mig gick det i alla fall upp ett liljeholmens när jag insåg detta.
När man föds gör man det oftast i en “fattig miljö” för det kostar att ha barn och ens föräldrar är dessutom oftast unga och ganska nyligen utkomna på arbetsmarknaden. Senare, utan att det är ens egen förtjänst, gör mamma och pappa karriär och när man är 15 kan det hända att man tillhör åtminstone den rikare halvan av befolkningen.
Sedan flyttar man hemifrån. Börjar man arbeta hamnar man någonstans i första eller andra kvintilen (0-20% eller 20-40%). Blir man student är det bara den lägsta kategorin som gäller. När jag låg i Uppsala på 80-talet innebar det att man låg under socialbidragsnormen. Men mamma och pappa är helt plötsligt rika knösar utan barn att försörja och på toppen av sin karriär. Eventuellt förblir de rika tills de blir pensionärer, kanske längre än så.
Så rika och fattiga i ett land är oftast samma personer i olika faser i deras liv.
I USA, detta förhatliga land, med en demokrati som är 100 år äldre än Sveriges, (se Democracy in America: And Two Essays on America (Penguin Classics)
För att motverka att folk rör sig mellan dessa kategorier så kan man se till att ta pengar av dem i varje läge, för att förhindra att de sparar, och se till att de blir beroende av allmosor, oj, jag menar “välfärd”. Progressiv beskattning och egoistisk, förlåt igen, solidarisk lönepolitik t ex.
Nu ska skatten sänkas igen, men det är långt kvar innan det blir riktig borgerlig politik, eller Sverige ens når ner till Per-Albins skattetryck om 12-13% av BNP.
Rundgången är massiv. Jag har inte letat efter nya siffror men enligt Public Spending in the 20th Century: A Global Perspective
Konservativa tankar fick mig att fundera över detta och rekommenderas varmt.
Mkt intressant läsning, tack för inspirationen.
Tack!