Konservativa tankar länkar till Zarembas senaste missiv om skolan. Här illustrerar dock Zaremba, hur han, liksom nästan alla andra verkar det, missförstod och missförstår de relativa betygen.
Galton hittade på mycket dumt, motsatsförhållandet mellan ”arv och miljö” bl a. Han påstod också att mänskliga egenskaper i stort sett är normalfördelade. Såvitt jag vet stämmer det mycket väl. Att Galton använde detta till rashygien är här en separat fråga.
Vad det relativa betygssystemet innebar, eller borde ha inneburit om lärare, skolledning och politiker läst innantill var att i hela Sverige skulle det finnas 7% 1:or, 24% 2:or, 38% 3:or, 24% 4:or och 7% 5:or. Huruvida någon, någonstans i skolbyråkratin förstod detta är kanske oklart. Majoriteten verkade aldrig begripa det. Men detta är bakgrunden.
Om man antar att de ca 100 000 barn födda i 1973 är ungefär lika smarta, och följer samma normalfördelning av sin förmåga, som de ca 100 000 födda 1974 eller 1998, så blir detta i praktiken ett absolut betygssystem också. I ett verkligt absolut betygssystem skulle man kunna tänka sig att det råder oföränderliga kunskapskrav (men allt ändras ju då och då), och att hela åldersklasser sakta driver upp eller ner över denna absoluta skala.
Men, trots att man inte tycker om att sortera människor, så är ett betygssystem också ett system för urval. Slutligen så är de ”absoluta betygen” är i själva verket också ”relativa”. De är relativa till vad elever normalt åstadkommer, eller bör åstadkomma. Man har kalibrerat IG, G och VG till vad barn i dagens svenska skola åstadkommer. Men jag gissar t ex att vad som räcker till ”VG” inte borde räckt till en studentexamina med det tidiga 60-talets kunskapskrav.
Vad som hände i praktiken var att ”de som inte förstod” sade: Jag är ledsen Stina, men femmorna är slut i klassen. Men en lärare kunde ge 17 5:or om han kunde motivera detta. Att ”5:orna är slut” skulle ha betytt att man i hela Sverige hade använt upp alla de ca 7000 5:or som fanns. De centrala proven var bl a till för att kalibrera dessa skalor.
Vad som jag tyckte var mest galet med systemet var de få stegen i skalan. Och detta har ju inte blivit bättre. ”Starka 4:or” som inte står med i betygen och som inte hjälper någon in på högskola känner ju alla till. I Frankrike har de sedan 200 år haft en 20-gradig betygsskala där 10 är ”Godkänt”. Man kan lätt glida mellan 12, 13 och 16.
Charlataneri som norm
Kasta en tärning sex gånger! Hur sannolikt är det att det genomgående blir olika många prickar vid tärningskasten? Den händelsen inträffar i genomsnitt något oftare än en gång på sextiofem. (Sannolikheten är 1,24 procent.)
Hur ofta blir det inte någon sexa? Svaret är en gång på tre. (Sannolikheten är 33,5 procent.) Hur ofta blir det precis två sexor? Svaret är i genomsnitt två gånger på fem. (Sannolikheten är 39,8 procent.) Hur ofta blir det minst två sexor? Svaret är drygt två gånger på tre. (Sannolikheten är 72,2 procent.)
Med den här insikten förstår man vådan att låta det generella utgöra norm för det specifika fallet. Förespråkare för kvotering kan fundera över den saken. Samma gäller dem som hävdar att en nationell fördelning skall gälla för varje enskild skolklass varje enskild termin.
I Zarembas artikelserie lämnades relevant kritik av bl.a. det relativa betygssystemet. Det finns en del ytterligare att säga om hur kunskaper i elementär statistik/sannolikhetsteori i praktiken tillämpades. De fackpedagoger etc. som genomdrev systemet sade visserligen klart att den normerande fördelningen av sifferbetyg skulle gälla alla elever i en viss årskurs i hela landet. Fördelningen skulle alltså gälla det stora generella fallet, dvs ett fall, där de stora talens lag gäller. De kunde dock tydligare ha artikulerat att de stora talens tal inte gäller i de specifika fallen, dvs. den enskilda klassen och den enskilda terminen.
Hur blev det i praktiken? Låt oss först tänka oss att alla studierektorer var väl insatta i den statistiska princip, som jag illustrerar ovan. Sådana studierektorer skulle inte kalla till sig och begära utförliga förklaringar från lärare, som emellanåt i någon klass satte fler femmor (eller ettor) än som motsvarar riksfördelningen. Däremot skulle de utöva stark press mot lärare som i alla sina klasser och dessutom termin efter termin redovisade betygsfördelningar motsvarande den nationella fördelningen. Den senare typen av händelse borde nämligen inträffa ytterst sällan.
I praktiken fungerade det tvärtom. Jag har personligen stött på ett antal fall av – visserligen anekdotisk – evidens. En person i min närhet vikarierade som lärare under den här tiden. Hon lyckades med stor envishet motstå studierektorns påtryckningar, när hon redovisade resultat, som avvek från den nationella fördelningen. De lärare, som (beroende på bristande insikt eller beroende på bristande civilkurage) regelbundet uppvisade resultat motsvarande riksfördelningen behövde aldrig förklara sig. Talet om ”femmorna som tagit slut” är alltså inte någon skröna. Till och med lärare i naturvetenskapliga ämnen som fysik och kemi liksom i matematik lämnade sådana besked till elever, som, bara fick fyror, trots att lärarna ifråga samtidigt sa att de var värda femmor.
Det finns alltså mycket som talar för att det charlataneri, som beskrivs här, var norm under det relativa betygssystemets tid.
Bertil Lindström
Eventuellt har du missförstått mig lite grand för jag håller med om allt du säger. Jag tror att knappt någon i systemet, inte ens alla av dem som införde det, begrep hur det var avsett att fungera. Själv hade jag en eminent lärare i filosofi och religionskunskap på gymnasiet. Han sparade på vartenda prov han någonsin gett för att kunna motivera sina betyg. Om jag minns rätt hade vi på vår skola när jag gick ut 3.0 i betygsmedel för samhällsvetarna i filosofi, 4.0 för humanisterna och 4.5 för naturvetarna.
Vad jag försöker säga är att den enda praktiska skillnaden mellan de tidigare relativa betygen och de nya ”absoluta” är att man inte förstod de relativa dito. 1-20 som här i Frankrike är mycket, mycket enklare för graderingen är så fin. De är också ”absoluta” betyg. Fast skolan rasar i kvalitet här också och detta kompenseras med inflation i betygsskalan. På 20 år har eleverna tappat 2 år ungefär i läsmognad vid 13 års ålder (om minnet inte sviker mig).
Visst kan det tänkas att relativa betyg under vissa omständigheter fungerar som absoluta betyg. Kanske har det fungerat på detta sätt i Frankrike med en 20-gradig skala. Det finns dock anledning till tvivel, vad gäller Sverige. Här anförs ett exempel.
Bo Präntare var enmansutredare till betänkandet Högskolans journalistutbildning (SOU 1987:50). Detta är nu i huvudsak historia, men det finns en del inslag i betänkandet, som borde inge betänkligheter, och som mycket väl kan ha flera motsvarigheter.
På sid. 36 i betänkandet står bl.a.
”Det hävdas att skrivträningen och den teoretiska språkundervisningen är otillräcklig. Påståendet saknar inte samband med antagningssystemet. Till utbildningen antas elever som visar sig ha svårigheter att skriva svenska, vilket kan anses märkligt i en skola som utbildar journalister, vilkas främsta och grundläggande förmåga måste vara att kunna skriva svenska.”
På sid. 119 börjar avsnittet 9.9.3 med rubriken ”Höga poängtal krävs”. Av detta avsnitt framgår att konkurrensen om de fåtal utbildningsplatserna är hård och att det företas lottning mellan de sökande som har högsta möjliga antagningspoäng, dvs. vid tillfället ifråga i huvudsak avgångsbetyg från gymnasiet. Vid direktintagning (1/3 av de antagna) genomsnittsbetyget 5,0 enligt den då gällande 5-gradiga skalan. Vid några antagningsfall var det möjligt att ha 5 i alla ämnen utom ett, där man hade 4. Större avvikelser än så var knappast möjliga för att bli antagen.
Antagningssystemet (med poängberäkning för olika kvotgrupper och utan varje form av inträdesprov), som centralt påtvingades journalisthögskolorna, hade avlöst ett tidigare system, där färdighetsprov utgjorde viktiga komponenter. Företrädare för journalisthögskolorna riktade skarp kritik mot förändringarna redan innan de trädde i kraft och kritiken blev inte mildare, när det nya systemet fått verka under en tid. En av de viktigaste synpunkterna var att man det till utbildningen antogs studenter, som inte kunde skriva svenska. På sid. 122 står bl.a.
”Kritiken ledde till att UHÄ 1983 beslöt låta utreda ett särskilt behörighetsprov i svenska. UHÄ hade nämligen funnit att det var möjligt att införa ett sådant behörighetsprov inom högskoleförordningens ram. Däremot kunde ett nytt urvalsprov införas först efter ett riksdagsbeslut.
Behörighetsprovet skulle garantera att de som antogs hade vissa minimikunskaper i svenska………
UHÄ har bordlagt behandlingen av förslaget sedan regeringen beslutat låta göra en översyn av högskolans journalistutbildning……”
Här finns anledning till en fråga/reflexion:
Den som hade medelbetyget 5,0 hade 5,0 också i svenska. Under 1980-talet var det alltså möjligt att samtidigt ha undermåliga kunskaper/färdigheter i ämnet svenska och ändå få det högsta möjliga avgångsbetyget från gymnasiet.
Absoluta betyg (som man har i Frankrike) är bara ”absoluta” för det franska skolsystemet och de franska barnen. Dvs de absoluta betygen är relativa barnen och kursplanen. Så absoluta betyg är också relativa.
Jag har funderat lite tidigare på skolan, se nedan. Det du säger om journalisthögskolan är sant. Den skulle aldrig ha startats, tidningarna hade mått bättre av att träna upp människor som redan visat att de kunde någonting. Samma gällde ju för frisörsutbildningar. Varför i h-e skall staten behöva utbilda frisörer? Hade låtit bli hade några andra tvingats göra det.
http://www.undertallen.se/2011/04/konformism-och-dalig-kvalite-for-jagare-och-samlare/
http://www.undertallen.se/2011/04/sovjetiskt-skoltankande/