Jag är rädd att jag gett intryck av att anklaga journalister och miljöpartister för okunnighet; jag har nog gjort detta lite väl mycket i några inlägg och vill i så fall be om ursäkt för detta. Okunniga är vi allihopa. På en absolut skala är det mycket lite vi vet var och en.
Vad som egentligen upprör mig är inte okunnighet, men vad som verkar vara utstuderat ointresse att lära sig själv och att informera andra. Om jag t ex vore redaktör på SvD och behövde en miljöreporter skulle jag anställa någon med bakgrund som biolog, kemist eller någon sorts civilingenjörsutbildning, och som dessutom kunde skriva väl. Alltså någon som har kapacitet att förstå miljöfrågor i grunden och som vet vilka sorts frågor man bör ställa och vad som är viktigt.
Innan The Economist gled åt vänster för några år sedan kunde man tro på dem när de sade “You can sometimes swear at the Economist, but you can always swear by the Economist”. Jag har den något naiva uppfattningen att när jag läser en artikel i SvD, DN, AB eller Expressen så bör det som står i artikeln faktiskt stämma överens med verkligheten. Jag skulle vilja lita på att tidningen och reportern gjort sitt yttersta för att förvalta det förtroende läsarna ger dem. Istället tänker jag numera mest på vad en före detta arbetskamrat sade när hon pekade på Aftonbladets kontor vid Globen, “Det är där de hittar på nyheter”.
SvD har en högt prisad miljöreporter, men när jag läser hennes artiklar så får jag intrycket att hon inte riktigt begriper vad hon skriver om. Det är politiskt korrekt och ofta är kommentarerna avslagna. Man får intrycket att de avslagna kommentarerna beror på en rädsla att professorer, forskare, experter och kunniga lekmän ska skriva ner avvikande åsikter eller beslå reportern med direkta fel.
Angående miljöpartister så är ointresset också stort, eller åtminstone skulle vara det, om det som miljöpartister säger driver dem också vore deras verkliga motiv. En hel del människor har i Sverige varit livrädda för “kemikalier” och “strålning” sedan tidigt 1970-tal. Om det nu är så att förvaringen av kärnkraftsavfall är ett dödligt hot så är detta ett problem som måste lösas. Eftersom vi redan har avfall från 40 års drift räcker det inte med att stänga av kärnkraften, man måste också ta hand om det avfall som redan existerar. Ett konstruktivt sätt att göra detta på vore att studera och arbeta med frågan. Läsa till civilingenjör, läsa och arbeta med kärnfysik, studera geologi, vattens flöde i berggrunden, korrosionsproblem, materialvetenskap, och försöka tänka ut bättre, alternativa lösningar för avfallshanteringen.
På samma sätt borde riskbedömningar, medicin, kemi, toxikologi och biologi vara prioriterade ämnen för den som är rädd för “kemikalier” i naturen och i vår mat.
Att detta inte hänt och aldrig kommer att hända är tämligen uppenbart. För det är inte kärnkraft eller “kemikalier” i maten som verkar vara huvudproblemet. Vad miljöpartister ser ut att vilja är att få till ett “småskaligt samhälle” där alla lever i en röd stuga i en by som ser ut som Katthult, med fyra kor, några grisar och hemodlade grönsaker. Om kärnkraftens risker kunde till större delen elimineras (större delen, för det finns inget som är helt säkert i jordelivet), eller om riskbedömningar gjorda av en övertygad miljöpartist till dennes förvåning skulle visa att det inte är så farligt jämfört med annat, så skulle det inte finnas någon anledning att lägga ner kärnkraften. På samma sätt, om konstgödsel och konstgjorda bekämpningsmedel visade sig vara ofarliga för djur och människor, i jämförelse med de alternativ som finns, skulle det inte finnas någon anledning att lägga ner det storskaliga jordbruket.
Så det som irriterar mig är inte allas vår okunnighet utan att de som utger sig för att informera andra i medierna, eller som har väljarnas förtroende, inte gör sitt yttersta för att förvalta detta ansvar.
