Det sägs att teknik och naturvetenskap är viktiga områden som Sverige bör satsa på. Tyvärr verkar det vara som om studier, eller ens förståelse av dessa ämnen utesluter en från två yrkesområden, politikerns och journalistens. Naturvetare är i och för sig oftast mest intresserade av ”saker och inte människor”, precis som de ska vara enligt Mme Curie. Fast denna regel bryts det faktiskt mot av många, så det kan inte vara hela anledningen till deras frånvaro i det offentliga rummet. Naturvetare har också en tendens att studera dubbelt så många timmar på universitetet som andra och inte ha tid med studentpolitik. Och på gymnasiet har de ofta heller inte intresse av att gå med i ett ungdomsförbund, grundförutsättningen för att 15-25 år senare få politiskt ansvar i den proportionella representationens Sverige.
Till och med att vara miljöminister verkar kräva frånvaro av naturvetenskaplig utbildning. Det sk ”Miljöpartiet” har en del medlemmar med naturvetenskaplig bakrund. Vissa av dessa är säkert långt intelligentare än författaren av denna blogg. Men då miljöpartiets politik är en förkastelse av den naturvetenskapliga metoden finns det inget hopp där heller.
Riskbedömning innebär att man försöker uppskatta hur stor skada olika scenarier kan orsaka och hur sannolikt det är att de inträffar. När man gjort detta efter bästa förmåga kan man jämföra olika risker. Strålning från kärnkraften, strålning och gifter från kolkraft, mjöldryga, farligheten av kemiska bekämpningsmedel. Tyvärr spökar här begreppet ”naturligt”. För en naturvetare har ”naturligt” varken positiv eller negativ värdeladdning. ”Naturligt” är den normala gången. Att dö av mjöldryga, skallerormsbett, vit flugsvamp eller pesten är varken bättre eller sämre än att bli överkörd av en bil, dö av strålskador eller få ett skott i pannan.
Människan är dock som t ex Pinker diskuterar, utrustad med en ”naturlig biologi”, en teori om verkligheten som innehåller begrepp som en ”livskraft”. Denna naturliga biologi är ett resultat av 2 miljoner års evolution. På samma sätt har vi ett inbyggt sinne för ekonomi och fysik. För att komma vidare måste vi därför ”lära oss av” med en del av våra medfödda teorier om hur världen fungerar och lära oss bättre, akademiska teorier. Detta är jobbigt, och vi kan nog med Pinker säga att det vi lär oss i skolan tar emot just därför att det går emot våra medfödda kunskaper och instinkter.
Detta blogginlägg är bland annat inspirerat av Johansson och Johanssons inlägg i dagens SvD om kärnkraft och oro. Kontentan av deras artikel är att Sveriges kärnkraftspolitik ska bestämmas av hur oroliga dels svenskar, dels folk i andra länder är över kärnkraften. Såvitt jag kan se uttrycker författarna ingen kunskap om riskbedömningar eller något intresse av vad sådana kan säga. Baserat på min erfarenhet av kärnkraftsskeptiker gissar jag också att de inte heller förstår hur kärnkraft fungerar. En mig närstående person var mycket engagerad kärnkraftsmotståndare. Sedan var hon tvungen att läsa på om hur det fungerar innan hon skulle undervisa om det för en högstadieklass i naturkunskap. ”Det är ju riktigt fiffigt” var hennes förvånade reaktion. En gissning är att 2 x Johansson glömt vad de lärde sig på naturkunskapen i detta ämne. Fast de kanske satt på SSUs kursgård just då.
Birgitta Dahl talade vitt och brett om ”människors oro” när det begav sig, tiden då Eva Goes körde många mil i sin skrutt-Volvo för att komma undan Tjernobyl-beckerellerna i Härnösandsmjölken.
Kontentan av det hela är att riskbedömningar och avvägningar är mycket jobbiga saker att ta till sig. Det viktiga, enligt Birgitta Dahl, Johansson och Johansson, är ”människors oro”.
Varför inte löpa linan ut? Lägg ner all riskbedömning och mät istället hur oroliga människor är över saker och ting varken politiker eller gemene man riktigt begriper. Gör man det behöver ingen politiker sätta sig in i hur någonting fungerar innan de uttalar sig. Det ”demokratiska samtalet” blir också mycket enklare. Man kan helt koncentrera sig på ”känsler” och sluta med jobbig logisk argumentation.
En skala som går från ”helt orädd” (alternativt, har aldrig hört talas om det) till livrädd kunde upprättas. Saker och ting som når upp till någonstans kring ”jätteskrajsen” eller ”ligger ibland vaken på nätterna och oroar mig” förbjuder vi. Resten tillåter vi. Men når det upp till ”känns obehagligt ibland” ska det beskattas.
