Under tallen

Hos ekonomistas skriver Daniel Waldenström om Försäkringskassan och forskningens frihet. Han säger bl a:

I diskussionen om forskningens frihet är oftast farhågor om att privata intressen ska påverka frågeställningar och resultat i centrum. Många anser därför den statsfinansierade forskningen som en garant för forskningens oberoende och kvalitet. Men så är inte alltid fallet.

Jag måste säga att jag inte kan förstå hur någon, någonsing kan tro att staten kan garantera ”forskningens oberoende och kvalitet”. För det första så verkar ”många” uppfatta ”privata intressen” som någon sorts homogen, ond kapitalistisk sammansvärjning. Detta precis som när man säger ”marknaden” och glömmer bort att den är synomym med gamla tant Agda och alla andra konsumenter.

I Storbritannien finansierade inte staten forskning och utbildning med ett korvöre (förutom mycket små undantag) mellan Babbage katastrofala projekt med en differensmaskin på 1830-talet, fram till att staten drivit universiteten i konkurs under första världskriget. De hade sina besparingar i statspapper som devalverades med 75 procent. En stor del av studenterna sköts också i småbitar i Flandern. Under denna helt privatfinansierade tid var den brittiska forskningen världsledande.

Det fanns då hobbyforskare, som Cavendish och Charles Darwin, industriforskning (Bell Labs är ett modern exempel på det), universitetsforskning som finansierades av privata bidrag, och universitetsforskning som finansierades med avgifter eller gjordes på uppdrag. ”Onda” kapitalister idag skulle inbegripa många vänstersympatisörer som Georges Soros och Warren Buffet. Men totalt sätt fanns det tusentals konkurrerande bidragsgivare.

Någon hos ekonomistas ondgjorde sig över att Charles Darwin levde på arvet från sin far. Men i ett laissez-faire samhälle, där inkomstskatt, sociala avgifter totalt är endast 10 procent, om man sparar 10 000 kr per månad i 50 år, och investerar med 5 procent ränta, så har man en förmögenhet om 27 miljoner kronor vid 70 års ålder. Jag säger inte att alla skulle ha denna disciplin, men det skulle i ett laissez-faire-Sverige finnas tiotusentals personer i samma situation som Darwin, även om deras föräldrar hade mycket modesta inkomster.

För det andra, hur kan en juridisk person, staten, som alla forskare beror av, garantera oberoende, och att den inte påverkar forskningens innehåll? För detta är tusentals privata, konkurrerande intressen en mycket bättre garanti.

Grundtanken verkar vara att staten alltid följer precis samma intressen som de som förespråkar statlig forskning förespråkar. Detta är ju inte riktigt sant. Och även om det i undantagsfall är sant, är det inte sunt eftersom det helt beror på vem som styr staten.

När socialisterna, nationalsocialisterna, tog över makten i demokratisk ordning 1933 i Tyskland var universitetsprofessorerna några av regimens varmaste anhängare. Andra, som t ex Popper, Hayek, Röpke, von Mises, Einstein flydde. Nu har det muslimska brödraskapet snart tagit makten från Gaza-remsan till Algeriets gräns. Det torde inte bli så mycket fritt tänkande där inte. Samma sak i Ryssland, Saudiarabien, Syrien, Iran, Pakistan, Nordkorea, etc.

Det var liksom bättre förr. Den brittiska regeringen försökte stötta forskningen via 4000 pund till The Royal Society 1876. Fördelningen av pengarna skapade skandal. Terence Kealey citerar William Flower, direktör för the Natural History Museum som vägrade sitta i kommittén som skulle fördela pengarna:

The large increase of this method of subsidizing science, accompanied as it is with the (as it appears to me) humiliating necessity of personal application in each case, must do much to lower the dignity of recipients and detract from the independent position which scientific men ought to occupy in this country (Kealey, 1996, p. 170).

Forskarna skulle alltså behöva sänka sig så lågt att de skulle behöva ansöka om anslag… 1881 försökte regeringen ge 2000 pund per år för att finansiera forskartjänster:

The ’Society refused it with a collective shudder’ and agreed that ’Few circumstances have caused true lovers of science in recent times more pain than that outcry of the Endowment of Research [the grant in 1876]’ and the money was sent back to the Treasury (Kealey, 1996, p. 170).

På SvD skriver Merete Mazarella att ”Gott omdöme bästa receptet mot vanvård”. Utan att brista i respekt så vill jag påstå att hon har fel. Inte heller är överslätande försök till reklam och propaganda någon bot. Vad som skulle hjälpa är om det rådde hård konkurrens om vårdtagarnas och deras anhörigas pengar och gunst.

Här gör jag lite oblygt reklam för mina tidigare försök att förstå det hela.

Fattiga pensionärer har inte råd att betala själva säger säkert de flesta. Tro fan, det. En låginkomstagare i Sverige som ”tjänar” 15 000 kr i månaden betalar nästan 14 000 kr i skatt, varje månad. En medelinkomsttagare som ”tjänar” 30 000 kr i månaden betalar nästan 28 000 kr i skatt. Klart att de inte har något kvar när staten tagit av dem två tredjedelar alla pengar under ett helt arbetsliv. Jag skriver om hur det blir två tredjedelar och en del annat här:

”Mössan i hand” och hur saker är som de blev

Sedan påstås det att Carema, friskolor, etc, är exempel på privatisering… Socialistisk ”privatisering” bör man nog kalla det för:

Borgerlig socialistisk ”privatisering”

Nyligen har det talats om ett antal skandaler i vården, bl a rörande Carema. I UNTs papperstidning läste jag också för några veckor sedan återigen om vilket gissel det är för personalen när vård och omsorg ”privatiseras”. Varje gång entreprenadtiden går ut är det en ny budgivning. Personalen riskerar förlora jobben eller överföras till en ny arbetsgivare ifall den som har entreprenaden förlorar nästa anbudsomgång. Detta system kallas för ”privatisering” eller ”konkurrensutsättning”. I själva verket, påstår jag nedan, är det hela en styggelse som inte har något med riktig privatisering att göra.

Dessa sk ”privatiseringar” leder inte till särskilt många förbättringar jämfört med hur det var tidigare; i själva verket är vård, omsorg, skolor och universitet, i synnerhet de tre första, antagligen det som är sämst i Sverige jämfört med vad vi egentligen är kapabla till. Jag har funderat en del på hur jag ska illustrera detta och kom fram till ett antal diagram som jag hoppas kan övertyga någon läsare.

Obs. Med ”socialistisk” menar jag nedan sådant som staten inte behöver utföra men som den utför ändå (alltså saker utöver lagstiftning, polis, fängelser, militär, brandkår, etc). Det är inte ett värdeomdöme.

Socialistisk regi

Socialdemokraterna och andra till vänster driver tesen att vård, omsorg, skola och universitet ska drivas i ”gemensam regi”. Man ska inte kunna tjäna pengar på människors nöd och elementära behov heter det. I Sverige ser organisationen av dessa områden ut ungefär som i bilden nedan. Det kallas då att vi har ”demokratisk kontroll” över dessa sektorer.

Vi betalar ungefär 2/3 av allt vi tjänar till stat, landsting och kommuner (och då inkluderar jag sociala avgifter, se detta inlägg för detaljerna). För att styra saker och ting ”demokratiskt” väljer vi politiker. I alla demokratiska länder finns det ett filter som hindrar att kreti och pleti får direkt inflytande. Det finns också organisatoriska skäl varför 9 miljoner invånare inte kan styra sig själva. Popper föreslår därför att definitionen på en demokrati inte ska vara att folket styr, för det gör det aldrig, utan att vi med fredliga medel kan göra oss av med dem som styr oss. I Sverige är filtret mycket starkt. Rekryteringen till politiska ungdomsförbund ( UF 1, UF 2,…) avgör i det stora hela vem som kan sättas på valbar plats. De redan etablerade partierna har också sett till att bli finansierade av farbror staten vilket hindrar nykomlingar. Vi medborgare väljer i allmänna val mellan ett antal partier (P1, P2, …) och avgör fördelningen bland partierna i t ex riksdagen. Maktbalansen i riksdagen avgör vilken regering vi får.

Vi har en mänsklig medfödd moralisk förpliktelse att ta hand om dem som har det svårt. Vi har också en stark motvilja mot ”profit” och ”girighet”, och den är särskilt stark när det är utsatta människor inblandade. Dessa instinkter lever kvar starkt i ett Sverige präglat av bondesamhället. Länder som Holland, Storbritannien och USA med ett par sekler till av kommers och handel har en mycket mer avslappnad hållning till privata lösningar, men den skiljer sig ändå inte så mycket från den svenska.

Som människor i allmänhet, och som svenskar i synnerhet är kravet på social konformism starkt. Resultatet av allt detta är att vi gör upp en gemensam prioritetslista för vård, omsorg, skolor och universitet. ”Alla” ska ha rätt till ”samma” vård eller utbildning tycker de flesta väljare. I själva verket är det dock inte ”vi” som gör upp denna prioritetslista, utan riksdag, regering och sk ”experter”. Experter är i och för sig påverkade av folkopinionen, men ”experter” ser sig just som ”experter”; de har ju trots allt vigt sina liv åt att studera dessa områden. De är därför måttligt imponerade av rena amatörer, såsom anhöriga, vårdtagare, föräldrar eller elever och studenter. I just Sveriges fall ligger många av dessa experter politiskt långt utanför ”rågången till vänster”, utanför cirkeln av partier som stöder den liberala demokratin. Detta är i sig oroväckande, men i det stora hela bara en oväsentlig detalj. Min kritik skulle vara giltig även om jag i allt var överens med dem ideologiskt sett.

Den gemensamma prioritetslistan kan vara uppdelad i flera delar, t ex i ett dussintal olika varianter av läroplaner, men de stöts och blöts ändå av kommittéer och utredningar och röstas igenom av riksdagen.

Resultatet är att stat, kommun eller landsting driver inrättningar vars normer är de som bestämts i ”demokratisk ordning”. De övervakas sedan av politiker och tjänstemän i offentlig regi. För den som har en socialistisk ideologi är allt ljust och vackert. Allt är ”gemensamt”.

Borgerlig socialistisk ”privatisering”

In i detta klampar de sk ”borgerliga” partierna och ”privatiserar”. Vad detta innebär illustreras i nästa bild.

Allt är precis likadant, förutom en sak. Efter att den gemensamma prioritetslistan satts upp sker en sk ”privatisering”. Vården ”konkurrensutsätts”. Privata aktörer ger anbud på att driva institutioner enligt de krav som satts upp. Ett av dessa företag vinner budgivningen och får rätt att driva verksamheten i t ex fem år. Byråkrater i förvaltningarna sätts att övervaka resultatet. Ibland fungerar det bra, i bland inte. Socialister får blodstörtning och borgare tror att de gjort något radikalt för att förbättra situationen. För att förstå varför detta är så otroligt långt från sanningen måste vi titta på hur en verklig privatisering fungerar.

Notera att jag i bilden ovan har lagt in de privat drivna lösningarna under staten. Det är den som bestämmer vad som ska göras, hur mycket pengar som företagen får tjäna och det är den som övervakar. Givetvis är privata företag just privata så egentligen ligger de lite halvvägs utanför.

Riktig privatisering

I ett fritt samhälle, där medborgarna får behålla alla de pengar som inte behövs för att sköta gemensamma funktioner, ligger skattetrycket på mindre än 10 procent. Varför detta inte leder till misär har jag försökt övertyga eventuella läsare om här. (Jag väljer att kalla dagens Sverige för tämligen ofritt eftersom staten tar kring 50 procentenheter av alla inkomster utöver vad som behövs för dess väsentliga funktioner.)

På bilden nedan har jag försökt illustrera hur en marknad fungerar på alla områden i ett sådant samhälle. I dagens Sverige gäller bilden bara för vissa sektorer.

I den riktiga privatiseringen görs ingen gemensam prioritetslista. Varje konsument bestämmer själv vilken sorts bil, frukostflingor, ålderdomshem eller skola de vill ha. Det är också konsumenterna som betalar. De kan med Gustav Vasa säga till marknadens aktörer att ”Det packen och rätten i eder efter”. Den som lyckas göra konsumenterna glada, för tillfället, tjänar mycket pengar, den som inte gör det går det dåligt för, och de riskerar att gå i konkurs. Den kallhamrade marknaden, dvs konsumenternas val, gör att det blåser styv kuling för alla aktörer.

Det finns mycket man kan säga om detta.

För det första så är vi som människor alldeles för ointelligenta för att vi ska kunna ”rationellt” tänka oss fram till förbättringar. Vi måste istället prova oss fram, experimentera. Inga experter ”tänkte fram” framtidens telefon. Då hade det varit någon på Televerket som tagit fram GSM, 3G, 4G och iPhone, istället för ”profithungriga” kapitalister. Vad som händer överallt där en marknad finns är att dussintals, hundratals eller tusentals personer föreslår lösningar. Sedan sker en ursinningslös sållning, och de för tillfället ”bäst anpassade” blir kvar. Denna process pågår oavbrutet. Det mänskliga samhället utvecklas därför via evolution. Det är inte genetisk evolution, men det är inte så stor skillnad, för även om alla aktörer medvetet försöker förbättra saker (vilket inte sker i biologisk evolution där mutationer inte har någon riktning) är det mycket lite man kan förutsäga på förhand.

Skolan som idé är ett resultat av sådan evolution. Den skola vi har nu är en skola som levde i konkurrens på 1800-talet. Sedan förstatligades skolan och gradvis försvann de seriösa privata alternativen. Skolan har därefter förändrats via kommittéer och utredningar. Vi kan nu för tiden jämföra med andra sektorer och gissa oss fram till hur en bra skola ska vara. Vi kan jämföra med andra länders system, t ex Finlands, men vi visar oss oförmögna att via kommittéer och utredningar anamma deras sätt att arbeta. Tvärtom, ju mer minnet av tidigare skolsystem av högre kvalitet dör bort, ju sämre blir våra skolor.

När vi inser att saker och ting bara utvecklas i positiv riktning under konkurrens bör vi också inse att om vi verkligen ska få en bra vård eller skola så måste vi slänga bort läroplaner och förordningar samt begränsa statens inblandning till rättssystemets skydd mot vanvård och liknande. Läroplanen är det som bestämmer hur skolan ska fungera så den måste avskaffas som rättesnöre. Att införa ”lärarlegitimation” med dagens lärarutbildning är att lägga kvalitetsribban vid fotknölarna, och dessutom vid fel fotknölar.

För att se varför vård och skolor är så dåliga jämfört med hur de skulle kunna vara kan vi göra tankeexperimentet att vi ansåg att bilar vore lika viktiga som vård och skola. Den statliga ”bilutredningen” skulle ha tagit T-Forden och försökt förbättra den. Valkampanjer skulle ha handlat om ifall vi skulle ha herrgårdsvagnar eller inte, om det ska finnas en sorts bil, lika för alla, eller om det ska finnas två eller kanske till och med tre alternativ. Bilar skulle allokeras efter ”verkliga behov” och inte efter ”hur rik man är”. ”Experter” skulle avgöra om någon är berättigad till en bil eller inte.

En lobby skulle t ex säga att dieselmotorn är farlig och måste förbjudas. ”Den släpper ut ’kemikalier’ och ingen kan garantera att dessa inte är skadliga” skulle det heta. Dagens bil skulle som resultat vara en försämrad T-Ford, precis på samma sätt som dagens skola håller långt lägre standard än skolan för ett sekel sedan.

Vi har ingen aning om hur bra vård och skola skulle kunna vara ifall de släpptes fria, lika lite som vi kan veta hur telefoner och bilar kommer att se ut om tio år, men vi vet att en ny bil är långt bättre än en bil från 1910-talet. Vi kan därför med fog anta att Sverige på kort tid skulle få världens bästa skola om den släpptes fri. Detta är en ganska låg ambition, för tyvärr ser det ut på liknande sätt som i Sverige i hela världen just nu.

Den som inte tror att skolan skulle klara sig utan ”legitimerade lärare” och standardiserade läroplaner, eller att vården skulle kunna vara privat förstår inte hur en marknad fungerar. Denna person förstår inte heller hur mycket föräldrar bryr sig om sina barn och inte hur mycket människor i gemen bryr sig om sina medmänniskor. I ett fritt system skulle föräldrar, som alla älskar sina barn och vill deras bästa, sitta och svettas vid köksbordet. De skulle lyssna på sina barn, försöka utvärdera hur mycket de har lärt sig, tala med lärare och rektorer, läsa om tidningars utvärderingar av olika skolor, om universitetens utvärderingar av olika gymnasieskolor vid intagningarna, om industrins åsikter om olika skolformer. Dåliga skolor och lärare skulle rensas ut i en oerhört snabb takt och ersättas med bättre alternativ.

För att marknadens sållning ska fungera måste dess signaler gå fram, och marknadens signalsystem är pengar. Den som konsumenterna föredrar tjänar mer pengar. Att förbjuda vårdföretag att gå med vinst kan kännas bra, men det gör vården mycket sämre. De som gör kunderna glada måste få tjäna pengar och kunna expandera och de som kunderna inte uppskattar måste få gå i konkurs. I dagens läge är socialister mycket måna om att de som ”arbetar” i vården ska tjäna mycket pengar. De är dock lika övertygade om att de som organiserar vården, kommer på nya lösningar eller förbättrar existerande dito, dvs entreprenörerna, inte ska tjäna några pengar alls. Detta är lika dumt som att anse att alla som arbetar hos Apple ska tjäna bra med pengar, förutom cheferna och ägarna. Apple skulle med samma logik som gäller i vården förbjudas gå med vinst.

När man kräver att ”alla ska ha samma vård” eller skola kräver man också att ingen utveckling av vården eller skolan får ske. För utveckling av t ex vården kräver variation, och ”lika vård för alla” förbjuder just variation. Men, säger en del, Sverige måste hållas ihop med gemensamma värderingar, därför behövs bestämmelser om att alla ska gå i samma skola. Jag tror inte på detta. Att vi känner att konformism är viktigt är det som gör att vi vill lagstifta om att alla andra ska göra som vi. Men de flesta av oss gör frivilligt som alla andra utan några lagar och regler. Även om skolan vore helt fri från statlig inblandning skulle nästan alla skolor vara mycket lika varandra. En liten minoritet skulle experimentera i olika riktningar. När något sådant experiment visar sig lyckat, men först då, skulle den stora massan ändra sina val i större steg.

Slutligen, ifall någon tror att jag inbillar mig att allt skulle bli problemfritt om just mina visioner förverkligades så vill jag säga att det inte finns några perfekta samhällen i jordelivet, vad nu ”perfekta” skulle betyda. I ett fritt samhälle skulle det också finnas problem. Skola, vård och omsorg skulle dock vara så mycket bättre att vi knappt skulle känna igen dem.

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp, Ekonomistas, Sommestad

Jag hoppas skriva något mycket mer originellt de närmsta dagarna, men först kommer följande tankar. Dels tycker jag ämnet nedan är intressant i sig, dels tänkte jag använda mig av det som bakgrund.

Den kände datakonsulten Gerald Weinberg ger som ett av sina råd för hur man ska förstå en situation att man ska använda sig av Boulding’s Backward Basis:

Things are the way they are because they got that way.

Med att saker och ting är som de är, därför att de kom att bli på så sätt menar han att man i regel måste förstå bakgrunden för att kunna förstå vad som egentligen händer och varför. Jag tänkte på detta när jag deltog i en debatt om en artikel på ekonomistas. Så fort någon, undertecknad i detta fall, påstår att skattetrycket år 1900 i Sverige (7 procent av BNP), eller det under den tämligen dogmatiske socialisten Per-Albin Hansson (12 procent) är ett skattetryck som vi borde sträva efter, kommer det som ett brev på posten någon som säger dels att

(1) då skulle de rika ska vara rika, de fattiga fattiga och att arbetarna skulle stå med mössan i hand inför direktörer och godshandlare,

och dels att

(2) du vill att de fattiga ska vara lika fattiga som de var år 1900, och det skulle de bli om skatterna sänktes.

En tredje anklagelse är att jag tydligen är rik, och att jag därför vill hålla de fattiga kort.

1 – Klassamhället förr och nu

Det är sant att arbetare stod med mössan i hand. Men varför gjorde de det? Var det kapitalismens fel? Om vi använder Boulding’s Backward Basis och funderar lite så finner vi något helt annat. Sverige var ett ”klassamhälle”, men varför var det så? Jo, Sverige var sedan ”urminnes tider” ett klassamhälle, med kung, adel, biskopar, präster, borgare, storbönder, småbönder, torpare, drängar och pigor. Som Peter Davies diskuterar i två videor i detta inlägg, så förstörde kapitalismen en stor del av detta klassamhälle redan på 1800-talet. Rent logiskt kan vi förstå varför.

Marknaden är kallhamrad och hård och bryr sig inte om hög eller låg; detta är något som alla bör vara överens om, även klassiska liberaler. Eller rättare sagt, i synnerhet klassiska liberaler, för det är de som påpekar att en synonym för ”marknaden” är ”konsumenter”. Det är vi, som konsumenter, som är känslokalla när vi står på ICA (eller Konsum) och väljer en viss ost A istället för en annan ost B, trots att samtidigt, någonstans i Sverige hotas fabriken som gör B av nedläggning. Dessutom har Ebba och Sture som arbetar där nyss köpt ett hus och de behöver sina nuvarande löner för att kunna bo kvar. Inget av detta är något vi vet någonting om på matvaruaffären. Vi kan inte ens veta något om det, för marknaden är ett så komplext system att vi inte kan följa sådana orsakssamband även om vi ibland kan tro det.

För att skydda sig mot marknaden, mot konsumenterna, försöker hög som låg bevaka sina redan uppnådda positioner. Företag kräver tullar och handelsskydd, jordbruken subventioner. Arbetarna bildar karteller, dvs fackförbund, för att hålla lönerna uppe för sina medlemmar. Allt detta presenteras som skydd för alla, men i själva verket är alla dessa skydd något som bara gynnar en minoritet och alltid på majoritetens bekostnad. Och vi är var och en bara medlemmar i de organisationer som kräver skydd i vissa bemärkelser, medan vi är i konsumenter i alla de övriga. Så även om vi kanske inte tycker om det gör en mängd sådana skydd att vi alla blir mycket fattigare.

Så kapitalismen kastar in en granat i klassamhället. År 1900 hade effekterna inte hunnit verka fullt ut, för det kan ta sekler att ändra kulturer, men nu idag så är det få (utanför universitetens sociologi-, historie- och ”genus”-avdelningar) som identifierar sig som ”proletärer”. De nedlagda första-maj-tågen illustrerar detta mycket tydligt.

Det är mycket intressant i detta sammanhang att läsa Tocqueville om demokratin i USA som kom ut 1835 och 1840. För den som inte har läst dessa två volymer så är de säkert bland de 10 viktigaste böckerna någonsin om politik, långt viktigare än allt Marx skrivit t ex, och de har inte åldrats ett dugg på över 170 år. Båda volymerna finns på engelska här i kindle-version för den som inte läser franska. På svenska torde de förstås också finnas, fast lätt att hitta är de inte.

Tocqueville skriver just att bland det första som slår en europé (1830) är det klasslösa amerikanska samhället. Nu, 181 år senare, har klassamhället fortfarande inte tagit skruv i Amerika, förutom på universitet, i Hollywood och hos sk ”intellektuella”. Men demokratin i USA uppkom redan på 1620-talet i de puritanska samhällena i New England. Små, oberoende byar, slöt sig samman i större ”counties” och sedan i vad som skulle bli delstater, långt borta från centralmakten i England. Och detta skedde dessutom på ett ställe (New England) där ingen aristokrati någonsin existerat.

I Sverige år 1900 var det däremot bara 34 år sedan ståndsriksdagen avskaffats och ungefär lika länge sedan Sveriges ekonomi börjat liberaliseras, dvs sedan den verkliga kapitalismen börjat införas.

2 – Skulle (nästan) alla bli lika fattiga som år 1900 med lägre skatter?

Att de flesta (eller ”många” eller ”vissa grupper” som det vagt brukar heta) skulle bli lika fattiga som år 1900 med ett skattetryck på 7 procent är något som även läskunniga hävdar på fullt allvar.

Det är svårt att jämföra levnadsstandarder, för hur jämför man 100 kg potatis, en smart-phone, penicillin, flygplan, djupfryst pizza, mikrovågsugn, tio famnar kluven björkved? Men, på ett ungefär, är Sverige 15 gånger rikare än 1848, 10 gånger rikare än år 1900 och kanske 8 gånger rikare än 1935.

Jag har inte lyckats hitta några uppgifter om hur stora ”klyftorna” i samhället var år 1900. Jag frågade till och med Lena Sommestad på hennes blogg, men fast hon är professor i ekonomisk historia fick jag inget svar. Man kan nog lika lite jämföra klyftor som levnadsstandard, men på ett ungefär var nog inte klyftorna väsentligt större än nu, och om de var det, var detta i så fall mest orsakat av bristen på kapitalism, inte på grund av dess införande. För kapitalismen gör att ingen sitter säkert. Hög blir låg, låg blir hög. Inga nedärvda positioner respekteras av de ”kallhamrade” konsumenterna. Dessa röstar med sina pengar. Den som tillfredsställer massan av konsumenter, för tillfället, blir rik, andra hankar sig fram eller går i konkurs.

För det är just ”massan” av konsumenter som räknas. De rika är inte särskilt många, så industrier tjänar långt mer pengar på att tillfredställa låg- och medelinkomstagares behov än rika knösars dito. 1848, när Marx ville dela upp världens tillgångar mellan alla ”proletärer” hade dessa i så fall inte blivit mycket mindre fattiga än de var. Och att införa socialismen hade förstört kapitalismen; all välståndsökning skulle ha upphört, det lilla välstånd som fanns skulle ha smält bort som smör i solsken som i dagens Zimbabwe under Mugabe.

Detta med ekonomisk tillväxt är svårt att förstå, även för ekonomer verkar det. Om tillväxten är 1, 2, eller 3 procent per år, så gör det att BNP ökar med faktorerna 3, 7 eller 19 gånger respektive efter ett sekel (1,03 multiplicerat med sig självt 100 gånger är ungefär 19). Efter 200 år skulle människor vara 7,  52 eller 370 gånger så rika (återigen med anmärkningen att det egentligen inte går att jämföra levnadsstandarder). Så, om marknaden får råda, och inga stora katastrofer inträffar, så kommer med största sannolikhet år 2200 de 5 procent sämst ställda i Sverige ha det bättre ställt än nästan alla nu levande människor.

Men ”omfördelningen” då? Gör inte svenska skatter att pengar går från de ”rika” till de ”fattiga”. Nä. Som jag funderat över här, så gjorde bidrag och subventioner om ca 36 procent av BNP att de ”fattigaste” 40 procenten ökade sin andel endast från 19,9 till 22,4 procent på 80- och 90-talen. Detta torde inte ha ändrats nu. Skatterna i Sverige tas från de rika och ges till de rika och tas från de fattiga och ges till de fattiga, och dessutom är de rika och de fattiga nästan helt samma personer i olika faser av sina liv.

Tanken med denna rundgång är, för det första, att de säg 2-3 procent av befolkningen, som skulle få problem om de lämnades vind för våg, inte ska veta om vilka de är och känna sig utpekade. Därför ska alla ska ha stora bidrag och betala mycket i skatt. För det andra underförstår man att svenskarna i gemen är kallhamrade psykopater som verkligen skulle lämna medmänniskor vind för våg. I själva verket bryr vi oss djupt om människor när vi ser att de lider. Detta till skillnad från hur vi agerar när vi köper ostkrokar eller telefoner. Vi är inte bara marknadsaktörer, vi är medmänniskor också.

För det tredje är tanken att om majoriteten tror att de är beroende av bidrag så kommer de att rösta för att systemet ska behållas. Detta har man verkligen lyckats med. Numera tror de flesta politiker och väljare att ”många” eller de själva är inkapabla att själva betala själva för skola, pensioner, sjukförsäkring, universitetsutbildning etc. ”De fattiga” skulle inte ha råd. Det skulle de viss det.

Hur mycket skatt betalar man i Sverige?

De sk ”fattiga” skulle ha råd med både privat skola, sjukförsäkring och pensioner i ett lågskattesamhälle. Hayek påpekar att en av konsterna med ett skattesystem är att få människor att tro att de får ut mer av systemet än de betalar in och detta är något som de svenska politikerna är mycket bra på. Som nämnt ovan tro människor att de är fullständigt beroende av offentligt service, av den sk ”välfärden” (vilket tillhör de fulaste exemplen på nyspråk jag känner till).

I Sverige måste man lägga på ungefär 47 procent på en lön, sk ”sociala avgifter” för att få den verkliga lönen. De sociala avgifterna är en skatt vilket den som skulle försöka låta bli att betala dem och investera pengarna själv genast skulle bli varse. Sedan betalar man kommunalskatt, i genomsnitt 32 procent. Över brytpunkten betalar man sedan 20 procent statsskatt, om man inte är en så rik person att man också måste betala 5 procent extra ”värnskatt”, den ”tillfälliga” skatt socialdemokraterna införde och som borgarna är oförmögna att avskaffa. När man sedan fått ut sin nettolön måste man betala ungefär 25 procent moms på allt man köper. Vissa saker har lägre moms, andra beskattas med långt högre skatter som energi, alkohol och tobak. Så låt oss säga 25 procent vilket innebär att man måste dra av 20 procent från nettolönen. Totalt blir det ungefär så här:

Alltså, lågavlönade med en nominell månadslön på 15 000 kr betalar 13 890 kronor i månaden i skatt. Inte undra på att de inte har råd med privata alternativ. De har idag kvar kring 8200 kronor. I ett lågskatteland, med ett skattetryck på 10 procent av BNP skulle de istället ha kvar bra prick 20 000 kronor.

Sommaren 1991 sade jag till min blivande, synnerligen engelska hustru att ”många tycker att Folk- och bostadsräkningen är ett intrång i den personliga integriteten”. Struntprat, svarade hon, klart jag ska fylla i blanketten.

Namn…, adress…, personnummer…, etc gick bra. Sedan stod det ”Hur många rum har ni i bostaden?” Vad i h-e har staten med det att göra? sade min flickvän och slängde blanketten i soporna.

Med ordet ”fascism” i rubriken menar jag inte vad George Orwell sade, att ”The word Fascism has now no meaning except in so far as it signifies ’something not desirable.'” I stället använder jag det i dess ursprungliga betydelse, dvs en totalitär vänsterrörelse där ”Allting [är] innanför staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten” som Mussolini formulerade det, eller som hans intellektuella arvtagare, 68-vänstern uttryckte det, ”allt är politik”.

Fascismen är i grunden social konformism som politiskt program. Ursprungligen kommer den från kravet på gruppsammanhållning hos våra förfäder som levde som jägare och samlare i nästan två miljoner år. Att alla i stammen delar precis samma normer var viktigt för ett land med 500 innevånare, både för att kunna samarbeta i fredstid och för att kunna fungera som en sammanhållen militär enhet i krig. 15 procent av vuxna, och därav 25 procent av männen dör i krig eller mördas hos naturfolk.

I Sverige med sin bysammanhållning, där avvikande drevs till skogs, och med sin kungliga avundsjuka, har tydligen kravet på att göra som gruppen kräver levt kvar mycket längre än i t ex Storbritannien, Holland och USA där byagemenskaperna krossades långt tidigare av kommers och handel.

Lena Sommestad skriver idag på sin blogg om ”jämställdhet” och uttrycker i Aftonbladet att ”Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen.”

Vad i h-e har politiker att göra med hur familjer organiserar sig? frågar jag mig. Mina barn växer upp i Frankrike, där de sluppit daghemsarkipelagens små marxistiska omskolningsläger, och min fru är som sagt från England. Jag blir fortfarande chockad varje gång jag hör det svenska ”genus”-kvacksalveriet.

Tyvärr är tanken att politiker ska lägga sig i hur familjer beter sig en fascistisk åsikt som delas av vartenda politiskt parti i Sverige, inklusive Kristdemokraterna, trots de senares timida tal om verklighetens folk.

Och svenskar, och i synnerhet svenskor, oroar sig fortfarande för vad byagemenskapen ska säga. ”Jag skulle gärna stanna hemma och ta hand om mina egna barn, men så får man ju inte säga” är något jag hört otaliga gånger.

Denna åsikt kanske inte är representativ, vad vet jag. Men i ett liberalt samhälle, i ett fritt samhälle, där individen respekteras, borde det inte spela någon roll om en åsikt som endast angår privatlivets helgd är representativ eller inte. I ett liberalt samhälle får var och en bli salig på sin fason.

Tidningen Familjeliv har gjort en läsarundersökning som säger att många mammor skulle vilja vara hemmafruar. Lena Sommestad påstår att så inte är fallet enligt någon opinionsundersökning hon sett. Jag misstänker att de data Lena Sommestad citerar är mycket snedvridna och i mycket diskuterar huruvida kvinnor har råd att vara hemma eller inte. Sambeskattningen avskaffades 1970-71, marginalskatterna hålls höga, den ”solidariska” lönepolitiken ser till att nivellera lönerna, i mycket för att det ska vara omöjligt att stanna hemma med sina egna barn. Daghem subventioneras med 12 000 kr per barn, per månad [Uppdatering 6/11: den senaste siffran är en subvention om 14 000 kr/månad per barn under 11 månader per år, se kommentarerna]. Ett verkligt val mellan att stanna hemma och lämna barn på daghem vore möjligt om ”familjepolitiken” avskaffades och skattebetalarna finge behålla pengarna. Då skulle politiker inte behöva lägga sig i alls, utan medborgarna skulle själva kunna bestämma hur de vill leva sina liv. Men för jägare och samlare är det svårt att svälja att alla inte gör samma sak.

Svenska arbetarkvinnor röstade med fötterna och så fort som Sverige började bli rikt på 1920-talet lämnade de fabrikerna och började stanna hemma med sina barn. Sossarna och diverse andra bestämde sig i Rousseaus anda för att dessa kvinnor var svagsinta, lallande idioter, som måste tvingas vara fria. Svenska män antas i samma anda vara kvinnoförtryckare. Egentligen, enligt denna teori, är förstås kvinnor starka och män generösa, det är bara ”samhället” som som gjort dem till hur de är just nu. Tvång behövs bara ”tillfälligt” för snart kommer män och kvinnor att bete sig identiskt. Detta beteende kommer dock inte ha något att göra med hur män och kvinnor uppför sig just nu, utan är ett framtida beteende som Lena Sommestat et consortes ”vet” kommer att blomma ut, bara samhället blir tillräckligt ”socialt rättvist”.

Man förtränger, eller har ingen aning om att män och kvinnor, och deras förfäder, levt som sexuellt fortplantande djur i 500 miljoner år, och som jägare och samlare i 2 miljoner år, med mycket olika roller för män och kvinnor. Det är lika stor genetisk skillnad mellan en man och en kvinna som mellan en kvinna och en honchimpans, eller mellan en man och en hanchimpans, 1-2 procent. Som naturvetare undrar jag hur okunnig man får vara i dessa sammanhang och fortfarande betraktas som en trovärdig politiker. Kan man inte kugga politiker retroaktivt i biologi eller naturkunskap? Och varför finns det inte ett enda liberalt parti i Sveriges riksdag? Enligt vad Tanja Bergkvist skriver bör man nog ge upp hoppet om Reinfeldt.

Sett lite utifrån med något osvenska, eller åtminstone inte typiskt svenska naturvetarögon är situationen snudd på komisk och skulle vara skrattretande om det inte vore för hur tragisk den samtidigt är.

För det första har Lena Sommestad, Fredrik Reinfeldt och resten av Sveriges politiker omvandlat den största kryddan i våra liv, och samtidigt mänsklighetens största drivkraft, attraktionen, konflikterna och skillnaderna mellan könen till politiska problem som måste lösas. Inga Venus från Milo eller Michelangelos David i Lena och Fredriks värld. Här bör de ersättas med bronsstatyer av män som byter blöjor och kvinnor som arbetar som rörmokare. En titt i läroböcker lär visa att vi redan är en bra bit på väg.

För det andra så är begreppet ”genus” som ”socialt kön” kvacksalveri på samma nivå som astrologi, homeopati och regndanser. Man kan inte skilja mellan arv och miljö; detta motsatsförhållande förtjänar namnet ”Galtons misstag” som zoologerna Wrangham och Peterson uttrycker det. (Galton var Darwins kusin och också den som hittade på begreppet rashygien.) Det ska istället vara arv och miljö. Vi är av evolutionen designade med en mängd egenskaper som är avsedda att anpassa sig till den rådande miljön. Vår hudfärg (som ändras med hur mycket sol vi får), vårt modersmål som vi absorberar från vår omgivning och vår kultur som vi får oss till lags på samma sätt är exempel. Men generna sätter gränser för vad som är möjligt. Vi kommer aldrig få simfötter, hur mycket vi än tränar simning, se eller höra radiovågor, hur mycket vi än konfronteras med mobiltelefoner. Kvinnor kommer aldrig att bete sig som män och män kommer aldrig att bete sig som kvinnor hur många omskolningsförsök det än sker på daghem.

För det tredje så är ”genus” en bedrövande påminnelse om hur lätt tokigheter, likt tulpanhysterin i Holland sprids. Nästan alla Sveriges politiker och ledande journalister ”vet”, åtminstone i offentligheten, att det faktum att män och kvinnor i genomsnitt väljer olika roller i livet är ett av historiens största samhällsproblem.

För det fjärde så visar ”genus”-hysterin hur viktigt det är att begränsa statens inflytande över medborgarna med maktdelning och konstitutionella garantier som USAs grundlag en gång i tiden uttolkades. När till och med ett parti som Moderaterna, som åtminstone tidigare talat väl om individers ansvar och om familjen som samhällets fundamentala byggsten, inte ser något fel i att med massivt finansiellt tryck försöka styra i vad som tidigare betraktades som den privata sfären, då finns det ingen anledning att betro några politiker med inflytande över våra privatliv.

Uppdatering 6/11: Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström diskuterar detta i GP.

Elise Claeson skriver mycket som är intressant i dessa frågor, här, här och här.

Via den klassiskt liberala sajten Coordination Problem hittade jag två absolut lysande föreläsningar av Peter Davies från The Institute of Economic Affairs. Davies diskuterar den klassiska liberalismens uppgång och fall, och sedan mycket, mycket blyga återkomst sedan 1980. Men vårt skattetryck är ju ännu inte nere på de 7 procent de var år 1900, eller ens nere på de 12 procent de var under Per-Albin på 1930-talet. Dagens borgerliga regering är mycket mer socialistisk och kollektivistisk än den ganska dogmatiske socialisten Per-Albin Hansson.

Vad som är otroligt intressant är få historien berättade om hur de (klassiska) liberalerna befriade människan från privilegier, slaveri, tortyr, grymma bestraffningar, merkantilism och censur, och hur den skapade välstånd för alla, införde yttrandefrihet, pressfrihet, rösträtt för alla. Jag lärde mig att det inte var förrän kring 1990 som världshandeln kom upp i den omfattning och den hade 1914. Före 1914 fanns det bara två länder som krävde pass i Europa, Ryssland och det Ottomanska riket. Pengar var grundade på guldmyntfoten, dvs det var i grund samma valuta i stort sett hela världen och regeringar var ”maktlösa”, de kunde inte trycka mer pengar när de ville ”stimulera” ekonomin.

Det är många som glömmer att det var en liberal folkrörelse i främst Storbritannien som avskaffade slavhandeln. I Olivier Pétré-Grenouilleaus bok ”Les traites négrières” berättas hur sedan Storbritannien lade ner 1,8 procent av BNP mellan 1806 och 1863 för att via the Royal Navy genomdriva denna politik. Detta gjordes på ett mycket mer robust sätt än dagens fjantande kring Somalia och i Libyen. Slavhandlare hängdes från rånocken.

Den enda anmärkningen jag själv har är att jag tror att det var delvis andra huvudfaktorer som gjorde att liberalismens stjärna dalade, och att opinionen kom att domineras av kollektivism, kolonialism, nationalism, militarism och socialism.

Lena Sommestad skriver idag om hur fiffigt det är med Keynesianska stimulansåtgärder och hur Keynes ska ha visat varför man inte kan spara sig ur en kris. Det tog mig själv ett tag att själv förstå hur detta hänger ihop och varför Keynes hade så urbota fel. Von Mises förklarar det mycket väl, och andra gör det säkert också, men Human Action är ganska mastig att ta sig igenom (första upplagan här, fjärde här). Då t ex Paul Krugman lyckats få Nobelpris i ekonomi utan att begripa sambanden så kan det vara värt att gå långsamt fram. Jag hoppas att följande kan vara någon till hjälp.

Jag återkommer nedan till varför det ibland blir arbetslöshet, kriser eller överhettning i ekonomin. Om vi först börjar i Keynes ända och antar att det redan finns en kris och arbetslöshet, så sade han att om staten lånar pengar och gör någonting med pengarna, till och med något så improduktivt som att anställa vissa människor som gräver hål i backen och andra som fyller igen dem, så kommer detta genom multiplikatoreffekten stimulera ekonomin.

Keynes säger att om staten spenderar 1 krona, kommer den som får denna krona i sin tur spendera en del på konsumtion, säg 90 procent. Nästa person kommer också att konsumera 90 procent, osv. Tillsammans ger då en krona

1 + 0,9 + 0,9^2 + 0,9^3 + ….

Detta är en geometrisk summa som blir 1/(1-0,9) = 10. Dvs, om varje person konsumerar 90 procent så kommer effekten av en krona som staten lånar och lägger ut bli att konsumtionen ökar med 10 kronor. Denna konsumtion kommer då att dra igång hjulen i hela ekonomin. Detta låter ju precis som Lena och Obama säger, helt strålande. Endast en idiot kan väl vara emot att man får folk i produktivt arbete?

Det finns dock ett stort antal problem med detta. För det första, var kommer pengarna ifrån? Jultomten? Pengarna kommer i själva verket i slutändan från skattebetalarna. Miljoner människor betalar mer pengar i skatt, nu eller senare, för att finansiera statens stimulans av ekonomin. Betalas pengarna tillbaka senare höjs räntan redan nu för att finansiera spektaklet. Om de beskattade personerna finge behålla sina pengar istället skulle de också spendera 1 krona, som skulle ge 0,9 kronor i nästa led, osv. Så själva grundbulten i den Keynesianska stimulansen är, i första approximationen, ett nollsummespel. Ingenting händer.

Fast detta gäller bara i första approximationen. För marknaden, vilken för ekonomin är identisk med ”samhället”, hade redan bestämt att det var dessa senare, privata investeringar som var viktigare att göra än de projekt staten hittat på för att stimulera ekonomin. Så Keynesiansk stimulans gör att det satsas pengar på saker medborgarna är mindre intresserade av. Men det är mycket värre än så, pengarna slösas dessutom till stor del bort. För det första så fungerar statliga företag inte lika effektivt som privata dito. Privata företag hålls effektiva av konkurrens, staten kan lagstifta bort konkurrensen. För det andra så innebär all central styrning av politiker att nästan all information som finns i samhället kastas bort. Hayek diskuterar detta i den klassiska The Use of Knowledge in Society som Thomas Sowell vidareutvecklar i Knowledge and Decisions.

Samhället är ett komplext system, och information finns utspridd hos oss alla. Det finns ingen möjlighet i världen att ta tillvara denna information i en central punkt. Staten kan alltså aldrig riktigt veta vad en produktiv investering är. Vad som sker istället i ett fritt samhälle är att information sprids via priser. Pengar är ett signalsystem. Om läsaren för ett ögonblick kan glömma eventuellt hat mot de rika, och ett eventuellt rättspatos som säger att pengar ska tas från dem som har för mycket, eller som inte ”förtjänat dem”, så återstår det att priser säger vad vi alla, just nu, helst vill göra. Om just du tycker att priserna är felaktiga betyder det oftast att andra människor har andra värderingar än du har. På marknaden röstar alla hela tiden med fötterna.

Skatter på transaktioner gör att information går långsammare fram och reavinstskatter förstör information om hur resurser bäst ska allokeras i samhället. Eftersom samhället är ett ”komplext adaptativt system” är det mycket komplicerat, faktiskt omöjligt, att urskilja orsak och verkan. Detta gör att t ex Moderaternas tal om att meriter ska styra hur mycket folk ska tjäna är en absurd felaktighet. Marknadsekonomin är inte schack, där den duktigaste alltid vinner. Den är dock inte heller ett lotteri. Den liknar mer poker där en blandning av kunskap och tur avgör vem som vinner. Men ingen kan varken på förhand eller i efterhand avgöra vilken del tur respektive skicklighet spelade för någons välgång eller olycka.

Det är också därför begreppet ”social rättvisa” är helt tomt, det saknar mening. Samhället är inte en levande varelse, det är inte en aktör som kan göra ditten eller datten. Staten är en organisation inuti samhällskroppen. Som sådan kan den belöna dem som följer statens regler och straffa andra. Men staten blir endast samhället i ett totalitärt land där, som Mussolini och 68-vänstern sade, allt är politik.

Om vi vill ha ett rikt, välmående, någotsånär jämlikt samhälle bör vi se ekonomin, inte som en konflikt mellan olika grupper, utan som ett spel, där det viktigaste är att följa reglerna, inte vem som för tillfället vinner. Den ”kreativa förstörelsen” rör hela tiden om i grytan. Hög blir låg, låg blir hög. Kanske inte så fort som vi önskar det, men mycket snabbare än de flesta verkar tro.

”Stimulanspolitik” vilar också på ett annat missförstånd om ekonomin, den att det är konsumtionen som driver ekonomin. Om BNP vore allt som var viktigt i en ekonomi, så skulle man kunna tro det, men BNP är bara slutändan. En gruva bryter malm, malmen säljs till ett stålverk. Stålverket valsar ut till plåt. Plåten säljs till en bilfabrikant. Bilen säljs till en konsument. BNP mäter bara bilförsäljningen. I en lågkonjunktur, när räntan går ner, lånas det pengar till investeringar i gruvor, stålverk, bilfabriker. I hela denna kedja arbetar folk hårt med att komma på produkter som konsumenterna kan tänkas vilja köpa. I själva verket är det Says lag (efter Jean-Baptise Say (1767-1832)) som gäller:

Försäljningen av vara X skapar efterfråga på Y.

Dvs, Apple arbetar hårt, tar fram en iPhone, som ingen i hela världen visste att de behövde innan de såg den. De lyckas sälja miljoner av denna. De anställda på Apple och dess aktiägare får pengar i näven. Med dessa pengar kan de köpa bilar, hus, mat, etc. Vad keynesiansk stimulans gör är att se till att Apple och alla andra har mindre pengar att investera. Alla blir fattigare av stimulanspaket, utom politiker och byråkrater.

Så varför blir det hög- och lågkonjunkturer?

Varifrån kommer kriserna från då, och vad ska man göra åt dem? För det första, eftersom samhället är ett komplext adaptativt system så kommer varje störning att fortplanta sig. Om vi liknar samhället vid en liten tjärn som kommer varje uppfinning, varje ny oljefyndighet, varje modeväxling ge upphov till vågor på ytan. Keynes ”animal spirits” där nästan alla plötsligt tror att marknaden kommer att gå upp eller ner orsakar givetvis stora svängningar. Men i slutändan måste alla anpassa sig till sina egna medel, söka bättre information än vad ”alla vet” och svängningarna kommer att dämpas av sig själva. Politikens roll blir att se till att marknaden fungerar så effektivt som möjligt, dvs skapa goda, mycket sällan ändrade, generella lagar, och absolut inte lägga sig i specifika händelser.

Men politiker brinner av iver att ”göra något”. Politiker och väljare vill också ha billiga pengar, dvs låga räntor. Här måste man komma ihåg att pengar är en vara i sig. Pengar används för indirekt utbyte. Pengar är inte en uppfinning av någon stat, utan uppkommer spontant. De kan vara snäckskal som i Afrika under lång tid, eller silver eller guld. Fördelen med silver och guld är att mängden ändras mycket långsamt. Om ett land har en ren guldmyntfot så motsvarar varje sedel en viss mängd guld. ”Nackdelen” är att staten inte kan göra någonting åt pengars värde. Politikerna är maktlösa och kan inte lägga sig i, åtminstone inte vad gäller pengar. Detta gör att politiker föredrar papperspengar utan säkring bakåt. Då kan de trycka upp hur mycket sedlar de vill, när de vill.

Pengar idag är bättre än pengar i morgon. Om alla, i snitt, vill ha 103 kronor om ett år, för att avstå från att konsumera för hundra kronor idag, så är ”den naturliga räntan” 3 procent. Den naturliga räntan är vad som uppstår utan en centralbank. Bankerna måste då vara mycket försiktiga och bara låna ut till dem som är villiga att betala den naturliga räntan, plus en riskpremie som varierar från kund till kund. Banker älskar centralbanker. Om de lånar ut för mycket pengar kommer centralbanken och farbror staten och räddar dem. Bankerna kan därför tjäna mer pengar. Centralbanker har också andra effekter. När en centralbank sätter styrräntor, istället för att inte ens existera, så utför de ett mer eller mindre kvalificerat gissningsarbete. Om de bara neutralt försökte uppskatta vad räntan borde vara skulle de endast göra medelstor skada. Men politiker vill nästan alltid att räntan ska vara så låg som möjligt för att ”stimulera ekonomin”.

Att sätta räntor via en centralbank, eller att ”stimulera ekonomin” kan liknas vid att sitta och kasta stenar i skogstjärnen för att dämpa vågorna. Mycket grovt, klumpigt och kontraproduktivt. Vågorna blir bara större. Men väljarna belönar tyvärr politiker som ”gör någonting”. Varje gång räntan sätts för lågt går pengarna först till kapitalintensiva sektorer av ekonomin, bostadssektorn till exempel, istället för att investeras i industrin. Till slut har det under för lång tid investerats för lite i maskiner och för mycket i dyra hus. Bostadsmarknaden kollapsar; resultatet är detsamma som om någon kastat ett flyttblock i tjärnen. Politikerna har skapat en högkonjunktur, följd av en depression.

Krisen 1929 uppstod, som Hayek förutspådde, på grund av att räntan var för låg 1926-1928. Sedan ströp the Federal Reserve tillgången på pengar med runt 30 procent under 30-talet och bidrog till att en ordinär börskrasch förvandlades till århundradets värsta ekonomiska katastrof. Importtullarna som kongressen införde var också en katastrof för den amerikanska ekonomin. 8 månader efter kraschen, i juni 1930, hade arbetslösheten gått ner till 6,3 procent. Ett år senare, efter Smoot-Hawley-tariffernas införande, var den uppe i 15 procent. Ett år senare var den uppe i 25,8 procent. Endast Pearl Harbour och Hitlers krigsförklaring 1941 mot USA fick ner arbetslösheten. Roosevelt övergav då New Deal, 16 miljoner soldater kom under fanorna, 14 miljoner ersatte dem i industrin, detta i ett USA med 130 miljoner invånare.

Man kan göra på annat sätt än Hoover och Roosevelt. Det närmaste exemplet vi hade innan det nuvarande debaklet i USA var kraschen 1987. Reagan gjorde då ingenting alls. Detta följdes av USAs längsta period av ekonomisk tillväxt, låg inflation och låg arbetslöshet någonsin, den varade i 20 år.

Några ord om arbetslöshet

I en fri ekonomi kommer för det mesta arbetslösheten ligga på den sk ”naturliga nivån” som man tror är 3-4 procent. Den är inte noll, för människor byter då och då jobb. Hur får man en sådan nivå? Genom att inte göra någonting. Ingen trygghetslagstiftning, inga minimilöner, ingen positiv eller negativ diskriminering, inga speciella regler för fackförbund, ingen statlig arbetslöshetsersättning. Arbetslöshetsnivån i USA för alla grupper, svarta, vita, ungdomar, kvinnor, var låg och identisk tills man började ”hjälpa svaga grupper” med minimilöner och särbehandling. Numera är arbetslösheten 17 procent bland svarta jämfört med 9 procent i medel för alla.

Budgeten diskuteras i SvD, DN, DN, DN, Aftonbladet,

När jag gick på högstadiet och gymnasiet i Sollefteå på 70-talet och början av 80-talet fick vi lära oss att socialdemokraterna räddat folket undan misären på 30-talet, bland annat genom beredskapsarbeten. När Palme valtalade i stadsparken 1982 insinuerade han att ”på samma sätt som socialdemokraterna räddade Sverige när högern och fascismen härjade ute i Europa så skulle de minsann nu rädda Sverige undan högern”. Gubbarna i publiken nickade och såg ut att likställa borgare och nazister vilket jag antar var meningen. (Jag kommer väl ihåg insinuationen, men har förgäves letat efter Palmes valtal på nätet för att läsa detaljerna.)

Men vad var det egentligen som orsakade det långa sossestyret? Det går givetvis inte att bevisa orsakssamband i historien, men det finns dock en del stora skeenden som är intressanta.

Sverige skulle ha räddats av socialdemokraterna och deras krispolitik sägs det. Men som Anders Edwardsson påpekar så drabbades inte Sverige särskilt hårt av krisen och dessutom så gjorde socialdemokraterna inte så mycket i praktiken. Skattetrycket låg kvar på 12 procent av BNP, dvs en fjärdedel av vad det är nu. För att komma ner till ett sådant skattetryck, där gemene man fortfarande kunde stå på egna ben, måste man till att börja med avskaffa alla bidrag och subventioner och dessutom momsen. Pensioner, sjukförsäkring, bostadsbidrag, daghemmen, jordbruksstöd, allt måste avskaffas för att komma ner till vad som sågs som socialt ansvarsfullt under den kanske mest socialistiske av socialdemokratiska statsministrar vi haft. Dessutom måste sjukvården säljas ut.

Men vad var det egentligen som hände? I von Mises ”Human Action”, vilken kan köpas eller laddas ner gratis från ”The von Mises Institute” (fjärde upplagan här, första från 1949 här), kan man läsa på sidan 800 i fjärde upplagan:

In dealing with the contracyclical policies the interventionists always refer to the alleged success of these policies in Sweden. It is true that public capital expenditure in Sweden was actually doubled between 1932 and 1939. But this was not the cause, but an effect, of Sweden’s prosperity in the ’thirties. This prosperity was entirely due to the rearmament of Germany. This Nazi policy increased the German demand for Swedish products on the one hand and restricted, on the other hand, German competition on the world market for those products which Sweden could supply. Thus Swedish exports increased from 1932 to 1938 (in thousands of tons): iron ore from 2,219 to 12,485; pig iron from 31,047 to 92,980; ferro-alloys from 15,453 to 28,605; other kinds of iron and steel from 134,237 to 256,146; machinery from 46,230 to 70,605. The number of unemployed applying for relief was 114,000 in 1932 and 165,000 in 1933. It dropped, as soon as German rearmament came into full swing, to 115,000 in 1934, to 62,000 in 1935, and was 16,000 in 1938. The author of this “miracle” was not Keynes, but Hitler.

Man kan nog skylla det långa socialdemokratiska styret trefaldigt på Hitler och ”enfaldigt” på socialdemokratin. Det ”enfaldiga” skälet är att Sverige, om det styrts av politiker som inte varit förblindade av pacifistiskt önsketänkande, inte borde ha haft ett skattetryck på 12 procent. Det borde istället ha varit kring 20 procent när Sverige förberedde sig på det andra världskriget. Som det var stod vi med byxorna nere 1939. Vi hade Sovjet som granne sedan 1917 med erövring av resten av världen som officiellt program, och Hitler som diktator i Tyskland sedan 1932, med krig i närområdet som uttalat mål.

Tack vare att den svenska regeringen inte satsade på försvaret kunde den privata konsumtionen vara hög under 30-talet med den välgrundade känsla av välstånd som det ger. De andra tre skälen är följande:

För det första, som von Mises skriver, gick den svenska industrin på högvarv under 30-talet för att rusta upp Tysklands krigsmakt. För det andra, när kriget väl bröt ut, fortsatte svensk industri att leverera materiel till Tyskland. En tredjedel av allt stål Tyskland använde under kriget ska ha haft svenskt ursprung. Sedan, för det tredje, så undgick Sverige genom tur, och det faktum att vi levererade så troget till Tyskland utan att behöva ockuperas, all krigets förstörelse, medan resten av Europa bombades sönder och samman. 1945 stod Sverige redo att sälja allt som andra ville köpa för att bygga upp efter förödelsen.

Kontentan av det hela är att, på grund av Hitlers politik, svensk ekonomi gick som tåget i 20 år av socialdemokratiskt styre. I Sverige togs detta som bevis för socialdemokratins förträfflighet. I hela världen, Sverige inräknat, togs det dessutom som intäkt för att Keynes stimulanspolitik fungerade. Utan att vara alltför långsökt kan Obamas gigantiska ”stimulanspaket” delvis skyllas på Hitler.

”Vad var det jag sa?” har jag lust att säga när jag läser i dagens DN att Khaddaffis kvinnliga livvakter var ett harem av tvångsrekryterade kvinnor, som våldtogs av diktatorn själv och hans anhang.

Så illa trodde jag faktiskt i min enfald inte det var, men under min Uppsalatid togs Libyen upp som ett föredöme. En mycket intelligent socialdemokrat förklarade för mig att Khaddaffi minsann kämpade för social rättvisa. Han använder dessutom kvinnor som livvakter sade hon, vilket skulle bevisa både att han kämpade för jämställdhet, och att kvinnor i gemen visst är lika bra som män som soldater.

Att Khaddaffi var lite diktatorisk fick man överse med, för han var tvungen att ibland ta i med hårdhandskarna för att införa social rättvisa, välstånd, jämställdhet och annat fint på grund av det reaktionära motståndet från konservativa krafter.

När ska vänstern lära sig? I Sovjet var minsann allting bra, åtminstone var det bättre att vara fattig där än i det hemska USA. Om hur illa det är att vara fattig i USA har jag just skrivit om här.

Lena Sommestad, nybliven ledare för S-kvinnorna, skriver att diktaturen i Sovjet gav stora ekonomiska framsteg. Hon är ju professor i ekonomisk historia och kan väl antas veta vad hon talar om. Att 20-30 miljoner människor massakrerades under de stora framstegens tid måste hon tycka var ett litet pris att betala. Framstegen var ju inte heller så inhemska, vilket hon också borde veta. Sovjet exporterade vete för att finansiera nyckelfärdiga fabriker och ingenjörer från väst, ofta medvetet för att samtidigt få ukrainare att svälta ihjäl. 1944 sade Stalin att ”about two-thirds of all the large industrial enterprises in the Soviet Union had been built with United States help or technical assistance” (Thomas Sowell, Conquest and Cultures, sid 216).

Några kommer kanske ihåg livet det blev när Bengt Westerberg i slutet av 80-talet kallade Sovjet för en diktatur.

Diktaturerna i Mozambique, Angola, under Mugabe i Zimbabwe och under Sandinisterna i Nicaragua var alla ljusa och vackra och förtjänade vårt stöd tack vare kampen mot högerkrafter och för den sociala rättvisan.

När ska vänstern börja tveka om Castro? Antagligen aldrig. När Cuba efter kommunismen om 20-30 år blivit ett nytt Taiwan kommer frågan att ha förträngts. Eller så kommer Che Guevarra då på något sätt framställas som orsaken till välståndet. ”Titta, Che och Castro hade rätt” kommer vänstern nog säga.

Uppdatering den 1 september:

I dagens DN, SvD, AB, och Expressen rapporteras det att detta föredöme för jämställdheten i arabvärlden, med kvinnliga amazoner som livvakter, säger: ”Vi ger inte upp, vi är inte kvinnor. Vi kommer att fortsätta strida…”

Richard Feynman sade att

”Science is the belief in the ignorance of experts”

i ett anförande med titeln ”What is science” från 1966.

Jag tänker på det när jag läser att någon har klankat på CG Ribbing för att han inte publicerar sina klimatresonemang i ”riktiga” media, såsom Main (Lame) Stream Media, eller i vetenskapliga tidskrifter.

Det finns ett antal aspekter på detta. Den vetenskapliga metoden går ut på att konfrontera teori och experiment för att, förhoppningsvis, komma närmare och närmare sanningen. Men den som tror på absoluta sanningar utanför matematikens och den formella logikens områden har övergett den vetenskapliga metoden. Den vetenskapliga metoden är till stor del att acceptera att ”allt flyter” med öppna armar.

Detta leder till mig till några reflektioner.

För det första så är universitet i grunden ”medeltida gillen”. Universitet delar ut doktorsgrader och andra titlar. När dessa betyder ”vi andra som jobbar här tycker att du gjort ett bra jobb” så är allt väl. Men när doktorsgraden eller professorstiteln får betyda ”du har upptäckt SANNINGEN” så har man övergivit den vetenskapliga metoden.

Vad beträffar publicering i MSM så betyder det ur vetenskaplig synpunkt ingenting. Jag menar inte detta som intellektuellt snobberi. Tvärtom tycker jag det är både bra och viktigt att vetenskapliga åsikter sprids och debatteras så vitt, brett och fritt som möjligt. Det är endast ur ”vetenskaplig synpunkt”, rätt förstått, det inte betyder någonting att få in en artikel i DN eller SvD. En tidningsartikel är inte ett vetenskapligt experiment eller en teoretisk upptäckt.

Vad värre är, en del forskare som antagligen har ett IQ långt över mitt, har skrivit bland annat på ”The Climate Scam” i kommentarsfälten saker i stil med ”om du inte publicerar i peer-reviewade tidskrifter är du inte värd att tas på allvar”.

De flesta, även forskare, verkar tilldela ”peer review” magiska egenskaper. Peer review innebär endast att två experter i det fält man publicerar i har granskat det man skriver. En första ordningens kvalitetskontroll alltså. Inget mer, och inget mindre. Det finns ett antal stora brister med detta system. För det första, vad är en ”expert”? Någon som arbetar inom fältet förstås. Men ett vetenskapligt fält har bara plats för ungefär 150 personer, storleken på en klan hos jägare och samlare. Robin Dunbar diskuterar detta i denna bok.

Så peer reviews kan stoppa fel, om området man diskuterar håller sig inom de ”normala” ramarna för fältet. Men om det rör sig om någonting som faller lite utanför, eller som upprör någon så fungerar det inte. Peer reviews betyder att folk som känner varandra, mer eller mindre anonymt, granskar varandras arbeten.

Om någon skriver något som säger att ”allt vi håller på med är värdelöst” kommer detta inte att publiceras. Alla i fältet är beroende av att finansiärerna tycker att området är viktigt. Om AGW inte är livsfarligt eller om preparat X inte botar cancer sinar pengarna. I synnerhet är detta allvarligt när det i princip bara finns en källa till finansiering, staten.

Vad är lösningen då? För Sverige isolerat vore det bästa ett löjligt lågt skattetryck, säg 7 procent, som år 1900, eller 12 procent som under Per-Albin, kombinerat med inga statliga eller andra offentliga pengar över huvud taget. Laissez-faire-kapitalism alltså, den fria marknaden som i grunden är all vetenskaps moder.

Terence Kealey i ”The Economic Laws of Scientific Research” formulerar tre empiriska lagar för civli forskning:

1 – The percentage of national GDP spent increases with national GDP per capita.

2 – Public and private funding displace each other.

3 – Public and private displacements are not equal: public funds displace more than they do themselves provide.

Under laissez-faire, när Storbritannien både var världens rikaste land, och hade världens bästa forskning, lade staten inte ut ett korvöre på forskning mellan ungefär 1830 (när de slösat bort otroliga summor på Charles Babbage räknemaskin) och 1920 (när staten drev alla universitet i konkurs genom en devalvering av deras tillgångar av värdepapper med 75 procent).

Hur finansierades forskningen då? Vissa vet att jag filar på ett bokmanus, så jag tar mig friheten att citera mig själv på utrikiska:

During “laissez-faire” economics in Britain in the 19th century, when not a penny of public money was spent on science, it received higher funding than anywhere else in the world. There was also a lot of variety in the ways of funding (Kealey, 1996,  p. 74-81). There were hobby scientists, such as Cavendish (1731-1810), for a time the richest man in Britain and also its greatest scientist (he measured the gravitational constant with his torsion pendulum) and Charles Darwin (1809-1882). There was: industrial science, funded by private companies; university science, endowed by industry; privately endowed university science; and, university science funded by fees or commissions.

Det tål att upprepas: Charles Darwin hade vetenskap som hobby, han publicerade böcker, inte artiklar i Nature. Han ansökte aldrig om forskningsanslag, för tack vare ett mycket lågt skattetryck kunde han betala för sig själv. Han utbildade inga doktorander.

Det enda sättet att hålla ”peer review”-maffian stången är konkurrens som ”förstör” allt ”det fina” som etablissemangen försöker bygga upp. Under laissez-faire hade både Stockholms- och Uppsalainitiativen varit välfinansierade, helt oberoende forskarlag eller forskningsinstitut.

Och, den som inte betraktar något som trovärdigt för att det är publicerat i fel tidskrift, på fel web-site eller inte granskats av ”rätt experter” har åtminstone tillfälligt övergett den vetenskapliga metoden. Eftersom vi endast är dödliga människor är vi tvungna att grovsålla enligt vissa regler, men det som kommer igenom detta filter är inte nödvändigtvis viktigt, eller allt som är viktigt.