Är fascismen en del av den svenska nationalkaraktären?

Sommaren 1991 sade jag till min blivande, synnerligen engelska hustru att “många tycker att Folk- och bostadsräkningen är ett intrång i den personliga integriteten”. Struntprat, svarade hon, klart jag ska fylla i blanketten.

Namn…, adress…, personnummer…, etc gick bra. Sedan stod det “Hur många rum har ni i bostaden?” Vad i h-e har staten med det att göra? sade min flickvän och slängde blanketten i soporna.

Med ordet “fascism” i rubriken menar jag inte vad George Orwell sade, att “The word Fascism has now no meaning except in so far as it signifies ‘something not desirable.'” I stället använder jag det i dess ursprungliga betydelse, dvs en totalitär vänsterrörelse där “Allting [är] innanför staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten” som Mussolini formulerade det, eller som hans intellektuella arvtagare, 68-vänstern uttryckte det, “allt är politik”.

Fascismen är i grunden social konformism som politiskt program. Ursprungligen kommer den från kravet på gruppsammanhållning hos våra förfäder som levde som jägare och samlare i nästan två miljoner år. Att alla i stammen delar precis samma normer var viktigt för ett land med 500 innevånare, både för att kunna samarbeta i fredstid och för att kunna fungera som en sammanhållen militär enhet i krig. 15 procent av vuxna, och därav 25 procent av männen dör i krig eller mördas hos naturfolk.

I Sverige med sin bysammanhållning, där avvikande drevs till skogs, och med sin kungliga avundsjuka, har tydligen kravet på att göra som gruppen kräver levt kvar mycket längre än i t ex Storbritannien, Holland och USA där byagemenskaperna krossades långt tidigare av kommers och handel.

Lena Sommestad skriver idag på sin blogg om “jämställdhet” och uttrycker i Aftonbladet att “Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen.”

Vad i h-e har politiker att göra med hur familjer organiserar sig? frågar jag mig. Mina barn växer upp i Frankrike, där de sluppit daghemsarkipelagens små marxistiska omskolningsläger, och min fru är som sagt från England. Jag blir fortfarande chockad varje gång jag hör det svenska “genus”-kvacksalveriet.

Tyvärr är tanken att politiker ska lägga sig i hur familjer beter sig en fascistisk åsikt som delas av vartenda politiskt parti i Sverige, inklusive Kristdemokraterna, trots de senares timida tal om verklighetens folk.

Och svenskar, och i synnerhet svenskor, oroar sig fortfarande för vad byagemenskapen ska säga. “Jag skulle gärna stanna hemma och ta hand om mina egna barn, men så får man ju inte säga” är något jag hört otaliga gånger.

Denna åsikt kanske inte är representativ, vad vet jag. Men i ett liberalt samhälle, i ett fritt samhälle, där individen respekteras, borde det inte spela någon roll om en åsikt som endast angår privatlivets helgd är representativ eller inte. I ett liberalt samhälle får var och en bli salig på sin fason.

Tidningen Familjeliv har gjort en läsarundersökning som säger att många mammor skulle vilja vara hemmafruar. Lena Sommestad påstår att så inte är fallet enligt någon opinionsundersökning hon sett. Jag misstänker att de data Lena Sommestad citerar är mycket snedvridna och i mycket diskuterar huruvida kvinnor har råd att vara hemma eller inte. Sambeskattningen avskaffades 1970-71, marginalskatterna hålls höga, den “solidariska” lönepolitiken ser till att nivellera lönerna, i mycket för att det ska vara omöjligt att stanna hemma med sina egna barn. Daghem subventioneras med 12 000 kr per barn, per månad [Uppdatering 6/11: den senaste siffran är en subvention om 14 000 kr/månad per barn under 11 månader per år, se kommentarerna]. Ett verkligt val mellan att stanna hemma och lämna barn på daghem vore möjligt om “familjepolitiken” avskaffades och skattebetalarna finge behålla pengarna. Då skulle politiker inte behöva lägga sig i alls, utan medborgarna skulle själva kunna bestämma hur de vill leva sina liv. Men för jägare och samlare är det svårt att svälja att alla inte gör samma sak.

Svenska arbetarkvinnor röstade med fötterna och så fort som Sverige började bli rikt på 1920-talet lämnade de fabrikerna och började stanna hemma med sina barn. Sossarna och diverse andra bestämde sig i Rousseaus anda för att dessa kvinnor var svagsinta, lallande idioter, som måste tvingas vara fria. Svenska män antas i samma anda vara kvinnoförtryckare. Egentligen, enligt denna teori, är förstås kvinnor starka och män generösa, det är bara “samhället” som som gjort dem till hur de är just nu. Tvång behövs bara “tillfälligt” för snart kommer män och kvinnor att bete sig identiskt. Detta beteende kommer dock inte ha något att göra med hur män och kvinnor uppför sig just nu, utan är ett framtida beteende som Lena Sommestat et consortes “vet” kommer att blomma ut, bara samhället blir tillräckligt “socialt rättvist”.

Man förtränger, eller har ingen aning om att män och kvinnor, och deras förfäder, levt som sexuellt fortplantande djur i 500 miljoner år, och som jägare och samlare i 2 miljoner år, med mycket olika roller för män och kvinnor. Det är lika stor genetisk skillnad mellan en man och en kvinna som mellan en kvinna och en honchimpans, eller mellan en man och en hanchimpans, 1-2 procent. Som naturvetare undrar jag hur okunnig man får vara i dessa sammanhang och fortfarande betraktas som en trovärdig politiker. Kan man inte kugga politiker retroaktivt i biologi eller naturkunskap? Och varför finns det inte ett enda liberalt parti i Sveriges riksdag? Enligt vad Tanja Bergkvist skriver bör man nog ge upp hoppet om Reinfeldt.

Sett lite utifrån med något osvenska, eller åtminstone inte typiskt svenska naturvetarögon är situationen snudd på komisk och skulle vara skrattretande om det inte vore för hur tragisk den samtidigt är.

För det första har Lena Sommestad, Fredrik Reinfeldt och resten av Sveriges politiker omvandlat den största kryddan i våra liv, och samtidigt mänsklighetens största drivkraft, attraktionen, konflikterna och skillnaderna mellan könen till politiska problem som måste lösas. Inga Venus från Milo eller Michelangelos David i Lena och Fredriks värld. Här bör de ersättas med bronsstatyer av män som byter blöjor och kvinnor som arbetar som rörmokare. En titt i läroböcker lär visa att vi redan är en bra bit på väg.

För det andra så är begreppet “genus” som “socialt kön” kvacksalveri på samma nivå som astrologi, homeopati och regndanser. Man kan inte skilja mellan arv och miljö; detta motsatsförhållande förtjänar namnet “Galtons misstag” som zoologerna Wrangham och Peterson uttrycker det. (Galton var Darwins kusin och också den som hittade på begreppet rashygien.) Det ska istället vara arv och miljö. Vi är av evolutionen designade med en mängd egenskaper som är avsedda att anpassa sig till den rådande miljön. Vår hudfärg (som ändras med hur mycket sol vi får), vårt modersmål som vi absorberar från vår omgivning och vår kultur som vi får oss till lags på samma sätt är exempel. Men generna sätter gränser för vad som är möjligt. Vi kommer aldrig få simfötter, hur mycket vi än tränar simning, se eller höra radiovågor, hur mycket vi än konfronteras med mobiltelefoner. Kvinnor kommer aldrig att bete sig som män och män kommer aldrig att bete sig som kvinnor hur många omskolningsförsök det än sker på daghem.

För det tredje så är “genus” en bedrövande påminnelse om hur lätt tokigheter, likt tulpanhysterin i Holland sprids. Nästan alla Sveriges politiker och ledande journalister “vet”, åtminstone i offentligheten, att det faktum att män och kvinnor i genomsnitt väljer olika roller i livet är ett av historiens största samhällsproblem.

För det fjärde så visar “genus”-hysterin hur viktigt det är att begränsa statens inflytande över medborgarna med maktdelning och konstitutionella garantier som USAs grundlag en gång i tiden uttolkades. När till och med ett parti som Moderaterna, som åtminstone tidigare talat väl om individers ansvar och om familjen som samhällets fundamentala byggsten, inte ser något fel i att med massivt finansiellt tryck försöka styra i vad som tidigare betraktades som den privata sfären, då finns det ingen anledning att betro några politiker med inflytande över våra privatliv.

Uppdatering 6/11: Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström diskuterar detta i GP.

Elise Claeson skriver mycket som är intressant i dessa frågor, här, här och här.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

15 svar på Är fascismen en del av den svenska nationalkaraktären?

  1. Den högtidliga förteckning över Mänskliga Rättigheter i Europakonventionen från 1950 syftade till just detta, att definiera gränsen för statens – politikernas – inflytande över människors liv. Bakgrunden till Europakonventionen var de förfärande erfarenheterna från de totalitära regimerna i Europa före och under andra världskriget.

    Det är mycket illa, att våra svenska politiker inte tagit till sig historien och värdet i de mänskliga rättigheternas skydd av den privata sfären. Så, det är tyvärr rätt, att det inte längre finns några liberala partier i vårt land.

    Krister Pettersson Familjekampanjen

  2. dolf skriver:

    Mycket bra krönika. Undrar vart uppgiften om 12000 kr/månad i subvention för en daghemsplats kommer ifrån (skulle gärna vilja verifiera den). Om en förälder tjänar 21000 kr/månad, betalar en tredjedel i skatt så har hen (he he) kvar 14000, dessutom så betalar staten ut ca 1000 kr/månad och barn i barnbidrag. Så föräldern som tar hem 14000 från sitt arbete kostar staten 13000. Räknar man sedan med kostnader i form av resor och liknande för inkomstens förvärvande så visar det sig förmodligen att föräldern tar in mindre i inkomst än staten lägger ut i daghemsplats och bidrag. Så man skulle lika gärna kunna betala mamma 12000 direkt för att ta hand om sitt eget barn, eller, hemska tanke, sänka skatten och låta folk själva få hushålla med pengarna.
    En familj kunde klara sig på en inkomst på 60-talet. Med den tekniska utvecklingen som gått framåt sedan dess borde det vara ännu lättare att göra detsamma idag, inte svårare.

    • Erik Lidström skriver:

      Jag frågade Krister Pettersson från familjekampanjen om detta, uppgifterna kommer från honom. Han skrev att de är ganska svåra att ta fram eftersom de inte är något som stat och kommun vill skylta med.
      Han uppskattar vidare att en familj där någon stannar hemma med 2-3 barn under en 8-årsperiod totalt förlorar 3-4 miljoner kronor i förlorade subventioner och högre skatter. Bo Södersten drev detta tidigare och påpekade på 80-talet att en daghemsplats då kostade 60 000 kr om året, fyra gånger så mycket som utbildningskostnaden för en ekonom vill jag minnas.

      Jag ska fråga Krister om det är OK att skicka hela dossiern till dig med svar på mina frågor.

      Du hittar familjekampanjen här:
      http://familjekampanjen.wordpress.com/
      http://www.barnensratt.se/

      • dolf skriver:

        Vore cool.
        Det hela blir en form av nollsummespel i statlig regi. Jag lämnar mina barn till dig så tar jag i gengäld hand om dina föräldrar (äldrevård). Det är ett klassiskt utbyte av tjänster som alltid förekommit, man passar varandras barn och så vidare. Men det görs via en mellandhand, staten, och blir mer eller mindre påtvingat “spelarna”, för i och med att man satt in staten som mellanhand så tillkommer extra bördor i form a administration, byråkrati och andra resurser (särskilda lokaler etc). Dessa bördor blir man tvungen att bära (via påtvingad skatt) vare sig man själv utför tjänsten eller man utnyttjar den statliga tjänsten. Så man tvingas arbeta för att kunna betala för en tjänst som man skulle kunna ha utfört själv.
        Det är lustigt att se att man i många läger slår ner hårt på RUT/ROT (har svårt för att hålla reda på vilket som är vilket) och menar på att det är förnedrande att människor städar åt andra. Samtidigt så gör man storta problem av att kvinnor gör “oavlönat” hemarbete (jag anser det avlönat i natura, man får erhålller ju vad man själv producerat som betalning för sitt arbete). Så det är nog bara en tidsfråga tills disk och städning blir som daghem, det skall ske i statlig regi, och det i praktiken blir nästintill omöjligt att sköta sina egna hushållssysslor. Och i längden får man ett dysfunktionellt fascisistiskt 1984- eller sovjet-samhälle, där individen blivit helt underkastad staten.
        Jag vet inte om fascismen är en del av den svenska nationalkaraktären, men jag tror att det definitivt finns fascistiska krafter som medvetet driver på denna utveckling för att skapa ett totalitärt samhälle.

        • Eva Sternberg skriver:

          Ja, fascismen är en del av den svenska nationalkaraktären! Vi avskyr frihet och själständighet. Vi är grymma mot barn och gamla. Vi är för dumma för att förstå vårt eget personliga ansvar!
          Eva Sternberg
          Hjärnforskare och familjerådgivare

      • Bo C Pettersson skriver:

        Hej där, Lidström!

        Notera att jag svarat “dolf” på hans fråga om varifrån uppgiften om varifrån uppgiften om 12 000 kr i månaden i subvention per dagisplats kommer.

    • Bo C Pettersson skriver:

      Uppgiften kommer från Sveriges Kommuner & Landstings & SCB:s gemensamma skrift “Vad kostar verksamheten i din kommun 20xx?”

      I den senaste versionen av den skriften, avseende verksamhetsåret 2010, kan man läsa att den riksgenomsnittliga kostnaden per inskrivet barn i förskolan då var 117 000 kr per år, men då ska man ha klart för sig att den siffran dras ned av alla deltidsinskrivna barn. Enligt utgivarnas egna beräkningar, som de slutade att publicera år 2007 eftersom siffran är så skrämmande, är kostnaden per heltidsbarn drygt 49 procent högre, alltså ca 175 000 kr, alltså ca 15 000 kr i månaden (utslaget över 11 månader).

      Samtidigt vet vi att föräldraavgiften i genomsnitt är ca 8 procent av kostnaden, alltså ca 14 000 kr respektive 1 270 kr.

    • “Dolf “har fått svar om kostnaderna för att driva en förskoleplats, ca 10-15 000 kr per barn och månad. Till dessa driftskostnader kommer investeringskostnader för byggnation. Dessutom tillkommer kostnader för samhällets VAB – ersättning till föräldrar, som vårdar sjuka barn. VAB-utgifterna för samhället gör inte, att de ovan nämnda driftkostnaderna försvinner eller minskas. Totalkostnaderna för den totalitära barnomsorgspolitiken är därmed långt högre än de siffror som kan fås från Kommunförbundet.

      I SOU79:89 skriver civ ek Petra Lantz, att offentlig omsorg om två barn drar lika mycket resurser som vad en lågavlönad arbetar ihop i ett heltidsarbete. Att byta arbetet med två eller flera barns vård mot ett yrkesarbete är därmed en samhällsekonomisk förlust. Att byta bort arbetet med ett enda barns vård mot ett yrkesarbete är en offentligekonomisk förlust – summan av avgifter och skatter för normalinkomsttagaren täcker inte kostnaden för ett enda barns vård under bara en del av dygnets timmar.

      Den samhällsekonomiska förlusten av den totalitära tvångspolitiken är mycket synlig i den kräftgång vårt land har haft i nationernas välfärdsliga sedan tvånget upprättades i början av 1970-talet. Förlusterna i psykisk hälsa och mänskliga värden är oerhörda och tydliga i statistiken, vilket Annica Dahlström tillåts påpeka i GP.

      Brittiska forskaren Patricia Morgan skriver i sin väldokumenterade bok “Family policy, family changes. Sweden, Italy and Britain compared” (CIVITAS), att föräldrar i Sverige är borta från sitt yrkesarbete ca 20% av arbetstiden för att sköta familjeangelägenheter som VAB. För offentliganställda är bortovaron ca 30% av arbetstiden. Hon kallar den svenska “arbetslinjen” för en Potemkinkuliss i sin hycklande falskhet, och svensk familjepolitik liknar hon vid förhållandena i Sovjetunionen.

      Sådant får vi inte veta i vårt eget land, där vi har en dominerande Nomenklatura i politik och media, som inte släpper fram kritik eller negativa aspekter på daghemstvånget, och som mycket framgångsrikt lyckas dölja de förfärande övergreppen på flera mänskliga fri- och rättigheter i vårt land (Skyddet för familjen, Föräldrarätten, Förbudet mot diskriminering pga åsikt…) bakom påhittade Storebrorsord som påstås innehålla HÖGRE VÄRDEN än dessa förtrampade mänskliga rättigheter: JÄMSTÄLLDHET, GENUS, BARNS BÄSTA, KVINNOFÄLLA ….

      Krister Pettersson FAMILJEKAMPANJEN

  3. Staffan D skriver:

    Från femårsåldern minns jag att om man ramlade och slog sig, och mamma var hemma (det var hon oftast), då sprang man till henne och grät. Och hon kramade om en, och var snäll, och allt blev bra. Men om bara pappa var hemma, då var det lika gott att bita ihop och vara tyst; att springa till honom, tja, men det var inte alls samma sak.
    – Hur går det med barnen idag? 1 personal per 10 kids, eller vad?
    – Och på sikt ännu viktigare: Blir inte alla barn nu en sorts moderna svennar, med ”rätta” lite ”socialdemokratiska” åsikter? Gamla arbetarpartiet — eller det nya. Om man som förälder har en annan världsbild, har man då en chans att föra den vidare? Det ska man väl inte räkna med.

    • Bo C Pettersson skriver:

      Nej Staffan D, det är snudd på omöjligt att föra sin världsbild som förälder vidare till nästa generation – om man bor i Sverige!

      Vi i min förening, Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid, bekämpar den hjärntvätt av föräldrar & barn som pågår – & så gjort, länge – så gott vi kan man kan inte ärligen säga att det går särskilt bra för oss. Motståndet från våra förtroendevalda och medias folk mot att se sanningen i vitögat är kompakt!

      Så t ex försökte jag prångla ut denna debattartikel i de stora tidningarna i Sverige för ett tag sedan men blev refuserad per vändande post; ingen av De Storas redaktörer ville ta i den med tång. Så då blev små publicistiska organ i stället, som, trevligt nog, uttryckte ett tydligt gillande av mitt alster.

  4. Staffan D skriver:

    Ser just att GP Debatt 2/11 har ett inlägg ”Ungefär hälften vill vara hemma mer med sina barn än vad som i dag är möjligt” av Annica Dahlström, ”läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet”, och Christian Sörlie Ekström, ”författare och debattör”. ”En genomsnittlig heltids förskoleplats kostar cirka 15.000 kronor per månad netto i Stockholm enligt SCB. Använde vi dessa pengar intelligent skulle vi kunna få en föräldraförsäkring”
    http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.764110-sund-revolt-mot-politiska-fortrycket

  5. Bo C Pettersson skriver:

    En utmärkt intressant betraktelse, Lidström, av “tvärfilosofisk” natur! Det var trevligt för mig att konstatera hur lika vi tänker om så mycket! Det var oxå trevligt för mig att konstatera att det tog även dig lång tid att inse att din politiska grundåskådning är klassiskt liberal, precis som det tog mig.

    Jag känner mig lite mer bekräftad nu än jag gjorde bara för någon timma sedan 😉

    Som du förmodligen insett vid det här laget är jag ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid & begränsar tillämpningen av mina kunskaper & förmågor till det området, inte eftersom mina intressen skulle vara begränsade till detta utan eftersom jag inte orkar med ett större upplysningsuppdrag.

    Jag tror inte att svenskarna har mer fascism i sig än andra folk, däremot tror jag att svenskarna är mer aningslösa och godtrogna än andra folk gentemot staten och statens (dolda) avsikter.

  6. Ellinor Petersen skriver:

    Bra sagt. Jag tycker särskilt om formuleringen att den bästa familjepolitiken är en avskaffad sådan.

    Det kan nog krävas en övergångsperiod innan vi kan ta bort allt som heter familjepolitik i Sverige. Ändå tror jag att det är rätt väg att gå.

    • Erik Lidström skriver:

      Om man ska tro dennas politiks förespråkare kan man nog gå ganska hårt fram. Som första steg, innan man istället sänker skatten och låter folk behålla pengarna, så kan man avskaffa subentionen om 14 000 kr per månad per barn, och betala dessa pengar direkt till föräldrarna. Daghemmen blir då 14 000 kr dyrare per månad, men om de är så förträffliga som deras förespråkare säger, och om alla föräldrar vill ha det som det är nu så kommer ju “alla” att glatt betala dessa pengar. Inget skulle ändras…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.