Under tallen

Varför är kommunismen och socialismen ett sådant opium för de intellektuella som Raymond Aron kallade det? Varför sitter en så stor del av våra intellektuella hårt fast i detta beroende? Och varför är de flesta andra bland dessa eliter dagliga konsumenter? Först lite ”lätt” underhållning i form av Kennedys Berlintal för att ge ett i Sverige ovanligt perspektiv. Innehållet förvånar nog en del människor…

Aron påpekade att marxismen tar över en stor del av den kristna liturgin, där Jesus ersätts av proletärerna som ska bringa fred och rättvisa på jorden, så ock i himmelen. Den har också en intellektuell överbyggnad med en mycket invecklad teologi. Fram till nu så har samhället styrts av komplexa lagar. I detta är den på sätt och vis lik den klassiska liberalismen. Men den klassiska liberalismen försöker förstå samhället med utgångspunkt i individen, och i hur samverkande individer tillsammans skapar komplexa samhällen som de inte förstår, eller ens kan förstå.

Marxismen och sociologin, i Compte och Saint-Simons anda, säger att man instället ska studera helheter, samhällen, och att den välinformerade filosofen då kan se lagar och samband. Så, eftersom ett samhälle med säg 10 miljoner människor, är för svårt att förstå om man börjar från grunden, så kan den intellektuella eliten istället studera det ”utifrån”. För den som lagt den minsta tid på att studera hur vi i praktiken upptäcker saker och ting är detta absurt.

Men marxister börjar inte i den ändan. De hoppar helt över studiet av det praktiska detaljerna och blir istället förförda av samband de tror sig se. Eftersom samhället är så komplext som det är, så kan man faktiskt tro sig hitta massor av sådana samband. Varje ”samband” kommer att visa sig ha komplexa undantag och yttringar som ytterligare förför många intellektuella, och som ger upphov till vidare studier och fascinerande ”upptäckter”. Dolda ”maktstrukturer” är sedan en tid mycket populära.

Något mycket intressant med marxismen här är att den är en ”hybrid-vision” i Thomas Sowells briljanta klassifikation. Upp till nutiden ser den samhället som ett komplext system. Dess modell må vara helt felaktigt (utom i de fall då även en blind höna hittar ett korn), men den följer vår, vad det verkar medfödda regel att komplexa fenomen måste ha komplexa orsaker. Den klassiska liberalismen, och modern matematik, fysik och biologi säger istället att komplexa fenomen kan skapas av miljoner individer som följer enkla regler. Denna förklaringsmodell är dock inte alls lika intuitivt lättförståelig. Den är såvitt jag kan se inte ens möjlig att förstå intuitivt.

Men, säger marxismen och lägger i en ny växel, det var då det. Nu, när vi ska skapa det socialt rättvisa samhället så gäller det istället att ”våldsamt omstörta”. Egentligen är den blodiga revolutionen en ren välgärning, för de historiska lagarna gör proletariatets diktatur, följt av det kommunistiska samhället, oundvikliga. Att kommunistpartiet med våld skyndar på förloppet lite grand gör bara att man undviker onödig blodspillan. Revolutionen minskar samhällets födslosmärtor, något Popper diskuterar här.

Så marxismen har en mycket komplex ideologisk överbyggnad, något som till viss del skiljer den från nazismen och fascismen, även om tusentals intellektuella, filosofer, jurister och historiker istället följde dessa konkurrerande totalitära ideologier.

Som Francois Furet påpekar (här och här) så kan man inte förstå vare sig fascism, nazism eller kommunism utan att förstå att de en gång i tiden representerade hopp om en bättre värld. Trettio procent av väljarna röstar inte på ett visst parti därför att de är onda människor, lika lite som sjuttiofem procent av egyptierna är onda därför att de röstat på det muslimska brödraskapet eller på salafister. Totalitära ideologier har drag som är djupt tilltalande för nästan alla människor.

Alla bjuder på gemenskap, precis som i jägar-samlar-samhället, på ”social rättvisa”, och på social konformism – allt är politik (eller religion). De är också emot ”girighet”. Kommunisterna dödade bara ”girigbukar” såsom miljoner kulaker (självägande bönder), och andra samhällsfiender som klassförrädarna, socialdemokraterna. Nazisterna dödade judar.

Som Thomas Sowell påpekar så kan man förstå judehatet som orsakat av vår instinktiva oförmåga att förstå hur en ekonomi fungerar. Vi förstår inte särskilt väl vad ”mellanhänder” och banker har för funktion i ett samhälle. Idag förespråkar faktiskt en del av vänstern att bankirer borde avrättas. Antag att bara judar fick arbeta på banker. Så såg det ut på medeltiden.

Detta blev som vanligt ett mycket för långt inlägg, men jag kom att tänka på det med anledning av bland annat Jonas Sjöstedts ”medlingsförsök” i Etiopien. Här har vi en person, Jonas, som aldrig skulle vara med i ett kommunistiskt parti, men likväl gick med i Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, 1983. Han försöker befria åtminstone en övertygad marxist, Martin Schibbye, en person som är stalinist, men märkligt nog också negationist. Han påstår nämligen att Stalin aldrig begick de brott som Stalin själv inte såg några problem med. Schibbye har nu med hjälp av en terroristorganisation (eller ”befrielse”-dito, take your pick) tagit sig in i Etiopien som styrs av Meles Zenawi, ledaren för Tigrayan Peoples’ Liberation Front och grundare av the Marxist-Leninist League of Tigray. Jag har svårt att undgå att se det komiska i detta. Dessutom är jag djupt övertygad att individer ska få stå för sina handlingar. Schibbye visste vad han gjorde, och gjorde det motiverad av en avskyvärd ideologi och människosyn. Jag har svårt att se varför svenska skattepengar ska offras på någon som begår hatbrott utomlands.

På något sätt har marxismen en attraktionskraft som gör att dess inneboende ondska inte går in mellan öronen på en normal medarbetare på en kulturredaktion. Marxismens modell av hur verkligheten är felaktig, och dess medel för att nå sina ouppnåeliga mål är sådana att det i varje läge blir blodbad. En avgörande skillnad mellan nazismen och kommunismen, som Furet påpekar, är att marxisterna var på den segrande sidan under andra världskriget, medan nazisterna förlorade. Jag tror dock också som jag skrivit ovan, att marxismen i sig är en mycket starkare intellektuell drog än sina totalitära konkurrenter.

Jag märker att jag friskt blandat ”kommunism”, ”socialism” och ”marxism” i detta inlägg. Det finns säkert subtila skillnader, men att hitta den ”sanna” meningen av någondera av begreppen brukar vara som att försöka få tag på en tvål i badkaret. I själva verket är de olika (ibland identiska) sidor av samma fenomen.

Idag är det 448 år sedan Galieo Galieli föddes. I dessa tider när ”vetenskapligt konsensus” av media och obildade, eller felbildade politiker, samt av många ”intellektuella” och akademiker, används som argument, kan han minsann vara värd att fira. Anledningen till att Galileo dömdes av kyrkan var inte ”vidskepelse” eller mänsklig dumhet. Den var istället att han gick mot det rådande konsensus som gällde. Vad kyrkan lärde ut var nämligen ”vad alla visste” 1632.

I alla tider verkar intellektuella världsförbättrare inbilla sig att om bara ”förnuftet får råda” och politiker eller prinsar som de själva stöder kommer till makten, så kommer allt att bli ljust och vackert. De har så otroligt svårt att begripa att för det första, vad de själva anser vara uppenbart för alla, utom för några illsinnade bakåtsträvare, inte alls är så säkert. Vi fumlar oss alla fram i livet och kunskap är något som kommer fram i hård konkurrens mellan olika idéer.

För det andra kan dessa, från Platon till Rousseau och vidare till dagens förespråkare för att ”staten ska garantera forskningens oberoende”, inte riktigt begripa att den allomfattande staten kan komma att gå i Stalins, Hitlers, Khomeinis, Thatchers eller Reagans ledband, likaväl som i Fredrik Reinfeldts. Jag likställer absolut inte dessa ifall någon väljer att missförstå. Jag vill bara illustrera att staten snabbt kan ändra inriktning.

För att garantera att alla åsikter kommer till tals måste det därför råda stenhård konkurrens bland finansiärerna. Och för att det ska åstadkommas måste det finnas ett stort antal individer som genom arv eller hårt arbete måste kunna samla ihop oanständigt stora förmögenheter. Det måste finnas gott om finansiärer som struntar blankt i ”vad alla tycker”, i vad ”vi i demokratisk ordning” kommer överens om, etc. Det måste finnas människor med mycket pengar som vågar gå mot strömmen.

Darwin var en självfinansierad hobbyforskare. I ett land där skattetrycket var kring 10 procent fanns det gott om sådana. Han behövde inte ”förnedra sig” som William Flower skrev 1876 med att söka forskningsanslag från statliga organ och i dessa ansökningar smeka någon sorts kommitté medhårs.

Den ”solidariska” (dvs egoistiska) lönepolitiken, höga skatter, progressiv beskattning är alla hinder i vägen för oberoende forskning. Man kan inte både intressera sig för Gini-koefficienter och att nivellera inkomstnivåer och stå för oberoende forskning. Argumenten mot denna åsikt brukar vara av stilen ”när staten gör som jag vill är den oberoende”.

Jag har skrivit lite mer om detta här med några referenser.

Lena Andersson skriver en artikel i DN vilken får en att undra om man ska skratta eller gråta:

Den här artikeln handlar om indignationsprivilegiet. Jag prövar tanken att hatet mot kulturvänstern och feminismen (samt djurrättsrörelsen och miljörörelsen när de hörs) kommer av att de besitter indignationsprivilegiet, det moraliska imperativet, makten över samvetet. Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt. Den rörelse som äger indignationsprivilegiet äger det moraliska övertaget i samhället, också om den saknar varje annan makt. Makten över samvetena är dock ingen liten sak.

….

Företeelser som klassklyftor, diskriminering, inkomstskillnader, fattigdom och andra samhälleliga ojämlikheter har samvetet däremot svårt att bortse från.

…

Men jag tror att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

In your dreams, sunshine…

Jag har själv inga illusioner om att vara ”representativ” för folkopinionen, men jag har faktiskt träffat en hel del människor utanför Stockholmstidningarnas kulturredaktioner. Den reaktion jag känner igen är snarare ett fullständigt ointresse, som jag utanför tryck skulle beskriva med ord som ”katt” och ”lägga i samma påse”. Hade vi fler politiker i Sverige som högt tänkte i andra banor än de vi nu har, och som utåt också låg lite närmare medel-Svenssons åsikter, skulle nog Lena inte vara riktigt lika övertygad om sin inverkan på det nationella psyket:

Personligen bryr jag mig mycket sällan om vad dessa personer säger. Kulturvänstern är djupt okunnig och i regel motståndare till den västerländska demokratins värderingar. Deras modeller av verkligheten är så skeva att de inte ens är med på planen. Läsaren kan ju eventuellt fråga någon medlem av detta självutnämnda frälse varför Berlinmuren föll.

Feministerna skulle kuggas i biologi om de gick natur på gymnasiet. Att det är 1-2 procent skillnad mellan män och kvinnor, lika stor skillnad som mellan en kvinna och en honchimpans eller mellan en man och en hanchimpans går inte in mellan öronen på en feminist eller på en sociolog. ”Vi har ju kultuuur nu”, bräker de. Hur i herrans namn ska en naturvetare kunna ta sådant strunt på allvar? Stig Malms chaufför är en anonym hjälte när det gäller att bedöma feminismens verkliga värde.

Människan är ett flockdjur, och att vi delar upp oss i ”klasser”, i virtuella stammar, faller sig lätt. Men det är ändå bara en mental konstruktion som är lika verklig eller overklig som Djurgårdare eller AIK-supporter. Dvs, slutar man bluddra på om klasser och talar om folk som ”medborgare” i stället så försvinner klasserna. Fast för att göra detta så måste man ge upp totalitära, hatfyllda ideologier som marxismen. Ett av de senaste tecknen på hur svårt det där med demokrati är för vänstern, är när nästan ingen i hela journalist-Sverige känner igen en stalinistisk negationist när de ser en.

”Klyftor” och inkomstskillnader är en stor del av det som driver samhällsutvecklingen framåt. ”Girighet” är något som vi använder om andra människor, särskilt om den fientligt inställda folkstammen ”de rika” som ingen riktigt har sett, bortsett från tydliga tecken såsom segelbåtar, vänsterns i särklass rödaste skynke. När vi talar om oss själva är det istället ”upplyst egenintresse” som gäller. Den oreglerade onda ”marknaden” är vänstern emot. Lik förbannat köper de ost på extrapris. Vi är alla ”marknaden”.

Det finns faktiskt inga fattiga i Sverige i absolut bemärkelse. Därför övergår man till Jantelagsversionen med ”relativ fattigdom” och studerar passionerat ”gini-koefficienter”. Men inte ens detta är riktigt sant. För de 20 procent fattigaste är inte människor. De är en statistisk kategori.

Beträffande diskriminering så kan endast statliga bestämmelser vidmakthålla sådant. Marknaden förstör alla försök. Det var makthavarna och fackföreningarna som drev igenom rasistiska bestämmelser i Sydafrika och USA. Och försöker man särbehandla människor för att råda bot på rasism, så underbygger man genast de ”virtuella stammar” som rasismen bygger på. Denna artikel via AP kanske är intressant i sammanhanget om hur namnen på svarta i USA skiftar och hur man slår knut på sig för att hitta rätt.

Så vänsterns tro på samvetshegemoni är komisk. Det tragiska är att de genom sitt bemästrade av talets gåva i mycket lyckats lägga beslag på maktens köttgrytor. Våra politiker läser faktiskt vad de skriver och hör vad de säger på TV. Brydde sig bara våra politiker lika lite om vad vänstern skriver i Stockholmstidningarna som medel-Svensson gör så skulle deras inflytande i stort sett helt försvinna.

Tillägg. Detta från The Daily Show visar lite grand av vänsterns brist på perspektiv. Enjoy!

Ronald Reagan skulle ha fyllt 101 år idag, den 6 februari. Reagan är bland de 3-4 främsta från 1900-talet som borde ha fått Nobels fredspris, och skulle ha fått det, om priset belönade verkliga insatser för fred, och inte bara tomt prat. Nedan är ett utdrag från hans tal i Berlin 1987 där han uppmanade Gorbachev att öppna Brandenburg Tor och riva Berlinmuren. För detta blev han idiotförklarad, som vanligt, och i Sverige kallad för krigshetsare. Nu, drygt 22 år efter att muren föll, är det knappt någon journalist som verkar förstå varför muren föll. I öst kämpade man ju, precis som svenska intellektuella, för ”social rättvisa”…

Hela talet kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=5MDFX-dNtsM

Hur Reagan genom ett antal åtgärder, gjorde allt för att driva Sovjet bankrutt kan man läsa om i två böcker av Peter Schweizer (Victory) och Thomas C Reed (At the Abyss) som kompletterar varandra i mycket.

Reagan förstod sig nämligen på riktig ekonomi, som man kan lära sig av t ex Hayek och von Mises, inte sk ”modern ekonomi”. De ”moderna” ekonomernas kanske främste företrädare, Paul Samuelson, skrev i den trettonde upplagan av sin lärobok från 1989 skrev (tillsammans med Nordhaus):

The Soviet economy is proof that, contrary to what many skeptics had earlier believed a socialist command economy can function and even thrive.

Det är faktiskt ganska fascinerande att läsa sådant strunt, och att någon som skriver det kan tas på allvar. Mycket kan man tvista om, men att en planekonomi inte kan fungera, det kan man faktiskt bevisa. Det gjorde redan von Mises 1920, Pareto håller med i en lärobok från 1927, vilket kanske kan förvåna dem som associerar honom med ”jämvikter”. Den som vill läsa om detta kan rekommenderas varmt Hayeks ”Individualism and Economic Order”.

När Reagan blev president tittade han på samma siffror som sk ”ekonomiska experter” gjorde och kom till skillnad från dem till den uppenbara slutsatsen att Sovjet stod på ruinens brant. 25 procent av BNP gick till försvaret. En del siffror tyder på att försvarets andel ökade till 75 procent mot slutet av Gorbachevs maktinnehav.

Så Reagan startade ett hemligt program för att skynda på förloppet. Försvaret upprustades i sådan takt att Sovjet inte kunde hänga med. Reagan kan ha trott på att ”Stjärnornas krig”, missilförsvar i rymden skulle kunna fungera, men även om det inte fungerade så spelade det ingen roll. Det viktiga var att ryska generaler trodde att det kunde fungera. Mujahedin fick stöd i Afghanistan. Nu i efterhand säger många att USA inte skulle ha stött dem. Men jämfört med 40 000 sovjetiska kärnvapen är dagens problem med terrorister brus i felmarginalen.

Allt gjordes för att Sovjet inte skulle få tillgång till västerländsk högteknologi. Med hjälp av Palme och LO stödde CIA Solidaritet i Polen som tillsammans med påven underminerade Sovjets eventuellt återstående tro på sitt egna handlande. Slutligen övertygade USA Saudiarabien att sänka oljepriset från 30 till 10 dollar per fat. 70 procent av Sovjets exportintäkter kom från olja och gas.

Ett stort tack, och grattis på födelsedagen!

När det man finner inte stämmer överens med hur man önskar att det låg till förkastar vi människor ofta lösningen. Vi letar inte där vi tappade nyckeln, utan under en lyktstolpe, där det är ljust.

Jag tänker på detta när jag läser Daniel Waldenström som undrar på ekonomistas.se varför en del länder är rika, och varför rikedomarna i världen är fördelade som de är. Det troliga svaret till varför länder är rika gavs redan av Adam Smith för över två sekler sedan:

Little else is requisite to carry a state to the highest degree of opulence from the lowest barbarism but peace, easy taxes, and a tolerable administration of justice: all the rest being brought about by the natural course of things.

Alltså, fred, låga skatter och ett hyfsat bra rättssystem, sedan får man välstånd bara man låter folk vara ifred. Inga daghem, välfärdssystem, statliga pensionssystem eller omfördelningsförsök av ekonomiska tillgångar.

Vad som karakteriserar alla samhällen som hittills blivit rika är följande tre villkor:

1. Stability of possessions,
2. Transference by consent,
3. and of the performance of promises,

som David Hume formulerade det, eller i mer modern termer

1. freedom of contract (kontraktsfrihet)
2. the inviolability of property (egendomskydd)
3. and the duty to compensate another for damage due to his fault (obligation att kompensera andra för den skada man åsamkar dem).

(Hayek, i Law, Legislation and Liberty, vol I (eller III?), sid 40).

Man kan inte bevisa att detta är de enda möjliga reglerna, men ingen har hittat några andra, trots flera tusen år av ideologiskt motiverat sökande under starkt lysande lyktstolpar, i bibiliotek och på bekväma kontorsstolar.

Den andra delen av Daniels undran gäller varför rikedomar är fördelade olika mellan olika individer. För det första så är rikedomar i kapitalistiska system inte särskilt olika fördelade, med historiska mått mätt. Jämfört med traditionella, hierarkiska stater, kungadömen eller kejsarriken med aristokratier, är kapitalistiska samhällen under av ekonomisk jämställdhet.

Kapitalismen nivellerar ständigt inkomstskillnader, och det är bara genom att uppfinna nya saker, dvs genom att förbättra saker och ting, som en del kan vara rikare än andra. ”Creative Destruction” som Schumpeter kallade det hotar alltid alla företag. Det är bara genom att ge kunderna bättre och billigare saker som ett företag (och därmed företagets ägare) kan tjäna pengar. Den som undrar kan kanske just nu begrunda Nokia och Ericssons mobiltelefoner.

För det andra, som jag skrivit om här, så är de fattiga och rika i ett (något sånär) fritt samhälle nästan helt och hållet samma personer i olika faser av sina liv.

Alltså, även om segelbåtar ”sticker i ögonen” på en socialdemokrat likt ett rött skynke för en tjur, så måste man accepterar inkomstskillnader om man vill ha ett rikt samhälle med relativt sett låga och mycket prekära inkomstskillnader.

I DN idag tas det upp som en skandal att skolverket inte homologerar lärare såsom ”legitimerade”. Istället är det bemanningsföretag som gör det.

I verkligheten behövs det ingen legitimering. Skolan har gått utför i hög fart sedan 60-talet. Lärarna undervisas ofta av marxister och vänsterflummare på lärarhögskolorna. Till på 60-talet tjänade en gymnasielärare dubbelt så mycket som en polis, tre gånger så mycket som en industriarbetare. Både lönen och skolmiljön har sedan dess gjort att få talanger blir lärare. Och de som blir det pinas under sk pedagogisk och didaktisk undervisning i ett år. En bekant uppskattade att ett år på lärarhögskolan motsvarar tre veckor på biologlinjen beträffande den inhämtade kunskapsmängden.

Huvudanledningen till att det var bättre förr är dock att minnet av vad skolan kan göra har bleknat. Den statliga skolan startades i konformismens namn, men när den gjorde det härmades mönster från privata alternativ, både hemma och utomlands. Skolan är i grunden en privat uppfinning. Den brittiska skolan var helt privat till 1870 då 99,5% av barnen gick i snitt nästan 6 år. Sedan bestämde sig tyvärr även de brittiska politikerna för att ”göra någonting” och det har följaktligen sedan dess i stort sett bara gått utför.

Vad som krävs är hård konkurrens om goda lärare. Ge pengarna till föräldrarna, låt dem svettas över skolvalen. Låt föräldrarna bestämma, genom sina fria val av skola, lärare och läroplan vilka lärare som ska behållas och vilka som ska skiljas från yrket. Om skolan någonsin ska bli bra igen måste läroplanerna avskaffas. Det är endast konkurrens som kan visa vad som fungerar och inte fungerar.

Att legitimera är fel av två anledningar

1. Legitimeringsnivån ligger nere vid fotknölarna.
2. Legitimering säger att den blåvita skolan ”skola” som tagits fram är den vi ska ha. Varken bättre eller sämre ska den vara. Och ska något ändras så ska det göras i ”demokratisk ordning” av kommittéer och utskott.

Hade vi tyckt bilar vore lika viktiga som barns undervisning skulle de flesta av oss färdas med häst och vagn. Toppmodellen som ”skolexperterna” skulle ha tagit fram skulle likna en epa-traktor. För den som är intresserad har jag försökt illustrera varför i text och bild här.

Två månader före jul funderade jag på att köpa en hårddisk för backup. Två veckor senare bestämde jag mig till slut för att slå till. Till min förvåning hade priset fördubblats. Anledningen verkar ha varit översvämningarna i Thailand som stoppat många fabriker. Även om det kanske låter långsökt, så är detta exempel synnerligen relevant när man diskuterar skuldkriser, ”Quantative Easing”, dvs trycka pengar, och annat smått och gott.

Det mänskliga samhället är ett ”komplext adaptativt system”. Vi lever alla i vår egen lilla sfär, och följer våra egna regler, och våra egna önskemål. Denna lokala koordination skapar ordning i hela samhället, vad Hayek kallade för ”The extended order”. Ett av de viktigaste signalsystemen i samhället är priser.

Endast kreationister tror att Gud fader skapat människan enligt en plan. Vi andra får nöja oss med insikten att 3 miljarder år av evolution har gjort oss till vad vi är, helt utan rationell planering. Ett befruktat ägg utvecklas till en människa utan att någon intelligens ”planerat” detta. Resultatet av 3 miljarder år av misstag (för det är vad mutationer är) och urval (”survival of the fittest”) är det underverk som varje barn utgör.

En myrstack är ett exempel på ett komplex adaptativt system. Myror går omkring och gör myrsaker. Det finns inga myrarkitekter, myrplanerare, myr-projektledare, bara myror som följer sina medfödda regler. Fast ingen enda myra vet hur man bygger en myrstack blir det en sådan ändå.

Ett mänskligt samhälle liknar myrsamhället, på så sätt att lokala regler skapar ordning i det stora. Det finns dock tre stora skillnader:

1. Vi kan ändra våra regler för våra kontakter med andra människor, dvs våra lagar och till viss del, men mycket långsammare, vår kultur.
2. Vi kan uppfinna nya saker, vi kan ändra vår egen omgivning.
3. Vi tror att vi kan planera vårt samhälle ”rationellt” och samtidigt få än mer av det goda som spontan organisation ger, och dessutom fördela denna manna ”rättvisare”.

Den tredje skillnaden är anledningen till att Hayek kallade sin sista bok ”The Fatal Conceit”, Den livsfarliga självgodheten. Denna självgodhet är mycket spridd i samhället. Sk ”moderna ekonomer” pysslar med saker som ”Pareto-jämvikt” och ”Market failure”. I sina modeller utgår de från ekonomin som ett system i jämvikt. Dessutom antas aktörerna på marknaden ha perfekt kunskap, eller åtminstone kunna ha det.

Men för det första finns det ingen ”jämvikt”, varken i naturen eller i den mänskliga ekonomin. Att utgå från jämvikt i modeller leder till helt fel synsätt. Ekonomin, precis som naturen, utvecklas i hård konkurrens. Det som vi kan uppfatta som jämvikt i en ekonomi eller ”harmoni” i naturen är resultatet av olika intressen som kolliderar. ”Balansen” vi ser är bara frontlinjen. Vill vi förstå vad som händer måste vi titta på andra ställen. I princip kan studier av ”balans” inte lära oss någonting, för per definition händer det ingenting i just den punkten.

I ett fritt samhälle prövas många saker men bara några få lyckas. Om vi vill få ett bättre samhälle, mer pengar, bättre vård för de gamla, bättre skolor, mm så ska vi inte undvika misstag, tvärtom:

Our whole problem is to make the mistakes as fast as possible (J.A. Wheeler).

”Moderna ekonomer” diskuterar sedan avvikelser från en antagen perfekt kunskap. I själva verket, som vi var och en vet från vårt dagliga liv, så har vi aldrig perfekt kunskap. Vi vet en del om vårt egna liv, men mycket mindre om andras. En konsekvens är att det är omöjligt att någon skulle kunna planera andras liv, med bättre resultat än om de gör det själva, även med den bästa vilja i världen.

1. Vad en människa vet kan inte i sin helhet kommuniceras till någon annan.
2. Det lilla som kan kommuniceras tar tid och kraft att överföra.
3. Vad vi vet är inte ens klart för oss själva förrän vi behöver göra något.
4. Vår prioriteringslista är personlig. Men den varierar också. Det är inte förrän vi står i valet och kvalet och verkligen gör någonting som den blir klar för oss själva. Vi går in i affären för att köpa en viss vara. När vi tittat runt lite grand köper vi en annan. Inte för att vi blivit lurade av någon ond försäljare, men dels för att vi inte är så rationella varelser som moderna ekonomer tycker vi är, eller borde vara. Dels trevar vi oss fram till bättre kunskap även i affären.

Hayek diskuterade en del av detta 1945 i The Use of Knowledge in Society som är både kort och lättläst. För att tro på jämvikt och perfekt kunskap verkar det som om man måste vara anställd i den akademiska världen, långt från konkreta erfarenheter. Ingen innehavare av en kvartersbutik eller företagsledare torde lida av dessa illusioner.

Dessutom är inte viljan hos den som planerar andras liv den bästa tänkbara. Planerare sätter helt naturligt sina egna intressen främst, inte intressena hos dem som de planerar för. De politiker som gav order om miljonprogrammet bor varken där eller äger husen.

Så jag blir informerad om att hårddiskarna har blivit färre i världen (eller att fler människor köper hårddiskar) genom att priset gått upp. Det är allt jag behöver veta för att göra mitt val, köpa eller inte köpa en hårddisk. I en planerad värld skulle istället ”hårddisk-kommissionen” sätta hårddiskpriser. Eftersom de bara möts en gång i månaden och faktiskt inte kan veta vad som händer skulle jag få stå på väntelista i tre månader för att få en hårddisk, eller så skulle det finnas massor av hårddiskar att tillgå till ett högt pris. Med tanke på hur dåligt planerade ekonomier fungerar så skulle det förra scenariot vara mycket sannolikare. I Sovjetunionen väntade man i tio år på en bil, efter att man betalat för den.

På den fria marknaden har istället 7 miljarder människor, utan att de själva vet om det, eller ens behöver veta om det, på någon dag justerat priset på hårddiskar så att tillgång och efterfråga stämmer överens.

Pengar är inget konstigt egentligen. Det är bara en vara som vi byter mot andra varor. Ränta är inte heller något konstigt. Den består av två saker.

1. Hur mycket pengar måste jag ge dig om t ex ett år för att du ska avstå 100 kronor idag och låta mig använda dem?
2. Hur stor är risken att du inte kan betala tillbaka pengarna alls eller i sin helhet?

När det finns en viss mängd pengar som ändras mycket långsamt, t ex guld, eller när pengar ges ut av konkurrerande, privata, helt oberoende och oreglerade företag (fria banker som måste vinna allmänhetens orubbade förtroende), så är räntan resultatet av hur 7 miljarder människor ömsesidigt justerar sina önskemål. Detta är inte någon ”perfekt” ränta, men det är en ränta som så gott det går tar till vara den samlade kunskapen i samhället. Människor bidrar här med olika vikt, och den individuella kunskapen är inte heller perfekt, för det rör sig om människor med deras fel och brister, men detta är det bästa vi kan göra.

Numera har vi inte hårddisk-kommissioner, men vi har ”penning-kommissioner”. Centralbanker kallas de. Dessa har ”experter” som uppskattar vad räntan borde vara för att uppfylla ett antal olika mål som någon satt dem att följa. Likt Gosplan i Sovjetunionen försöker de samla in uppgifter om vad som egentligen händer i samhället. Och likt Gosplan så orsakar de ibland kriser som för många hus, inga tandborstar, etc, etc.

Den federala centralbanken i USA har just presenterat, som de gör efter fem år, hur ledamöterna satt och gissade år 2006, för gissa är vad de gör, vad räntan skulle vara. Läsningen är skrämmande.

Genom att ha centralbanker har vi förstört den information som 7 miljarder människor har utspridd på 7 miljarder ställen. Denna har ersatts med tusentals ekonomer som försöker samla in denna information genom trollformler kallade för ”statistik”.

Fria system svänger

Ett fritt system som det kapitalistiska, där alla är mer eller mindre hårt bundna till sina grannar, måste fluktuera om något ändras. Man skulle kunna likna samhället vid en liten skogstjärn. En ny uppfinning, en modeväxling eller en ovanligt stor veteskörd i Argentina ger svängningar, som syns som vågor på ytan. I ett fritt system, kapitalismen 1.0 som Klas Eklund kallar det i dagens DN, kommer dessa svängningar att dämpas ut av sig själva allt eftersom information flödar, och alltefter olika personer slutar följa flockbetende.

När ekonomin är oreglerad, när människor bara lyder allmänna lagar, kan varje person sluta göra som alla andra. Varje spekulationsbubbla kommer att ha läckor som Mark Pennington diskuterar i en utmärkt bok (recenserad här). När staten lägger sig i och reglerar så måsta alla aktörer göra samma sak. Ingen kan lämna fårflocken och spekulationsbubblor kan ofta bara försvinna genom att de exploderar. Det är bättre när det pyser lite grand som i ett laissez-faire-system.

Det är inte som Klas Eklund påstår så att laissez-faire havererade 1929. Börskraschen orsakades, precis som Hayek förutspådde innan, av att centralbanken i USA, the Fed, satte räntorna för låga 1926-1928. De gissade fel. Men hade Hoover och Roosevelt bara varit handelsförlamade så hade kraschen bara varit en av många. Istället gick centralbanken och politikerna in och visade handlingskraft. Resultatet var att de förvandlade ”a garden-variety recession into the worst economic calamity of the century” (Milton Friedman and Anna J. Schwartz).

När politikerna ”gör någonting” kan det liknas vid att de slänger i stora stenblock i skogstjärnen för att försöka dämpa vågorna. I själva verket är liknelsen inte perfekt. Bättre vore att säga att de hinkar upp otroligt stora mängder vatten från tjärnen (våra pengar) och släpper ut det i en punkt för att få stopp på vågorna. Den punkt i vilken de släpper ut pengarna är i statens fickor.

Att ”göra någonting” genom att gå med in finanspakt som Göran Person föreslår är inte heller någon bra idé. Istället bör man göra allt man kan för att ta av politiker och centralbankirer möjligheten att göra saker. Det är helt enkelt omöjligt att styra ett komplext adaptativt system. Varje gång man försöker reglera det, skapar man sidoeffekter. Dessa ger i sin tur upphov till nya krav på att ”göra någonting”.

Våra politiker, ”moderna ekonomer” och hundratusentals skattejurister får sin utkomst av att ”göra saker” och parera sidoeffekterna av att någon ”gjort någonting”.

DN noterar förvånat idag att stödet för Mp är störst bland akademiker i de inre delarna av storstäderna. Så konstigt är det ju inte. Ju längre man är från praktiskt erfarenhet av djur och natur, desto lättare är det att anamma vidskepelser såsom Mp:s miljöflum. Akademisk utbildning verkar i samma riktning, papper och penna (numera dator) istället för praktisk konfrontation med verkligheten gör att man lättare kan fantisera om saker man aldrig erfarit själv.

Att S är starkt i Norrland är tyvärr inte så konstigt heller. Inte så att jag tror att socialdemokrater är sämre människor än moderater. Sossar har dock en mycket skev bild av hur verkligheten fungerar. Anledningen till att fördelningen av väljare ser ut som den gör är ganska tragisk (och har att göra med hur S i Norrland reagerar på denna verklighet).

Jag växte upp i den otroligt vackra staden Sollefteå. Från min gymnasieklass 1983 flyttade säkert minst 90% bort för att studera av dem som gott N, T och humanistisk linje. Liknande torde det ha varit för samhällsvetarna, fast kanske inte i samma grad. Mycket få flyttar sedan tillbaka. Så varje år, i säkert 40 års tid har de mest studiebegåvade, men också de mest ambitiösa flyttat ifrån kommunen.

Vad gör då S för att locka tillbaka utflyttade, eller locka andra till kommunen? Ingenting, snarare tvärtom. Kommunalskatten är 34 kronor, bronsplats i Sverige. När man konkurrerar med storstadsområdena borde den istället vara lägre än storstädernas, säg 25-27 kronor. Skolan har bland de värsta resultaten i landet. Återigen borde den istället vara bland de bästa. Lärare och rektorer borde lockas med fantasilöner för att få Sveriges bästa skola. Varför inte importera lite finnar?

Istället ”satsar” kommunen 60 miljoner kronor på att rusta upp Hallstahotellet så att en ny intressent kan driva hotell där. Annars hade hotellet antagligen gått i konkurs, och då hade den nye hotellkungen kunnat köpa det själv. Kommunen driver också skogsbruk, till förlust i egen regi, med en av landets största kommunala skogsarealer.

På liknande sätt ser det ut i resten av Norrland. S har övergivit de ambitiösa, de som arbetar. Tack vare den Darwinistiska, årliga utsållningen av högerröstande så ligger de kvar på kring 50% av rösterna.

Uppdaterad 12:07, fixade ett par oklarheter.

En 80-årig demenssjuk kvinna låg i svåra smärtor med brutet bäcken och armbåge. Denna gång var det det kommunala boendet i Sundsvall som likt Carema verkar behandla de intagna som kreatur.

Felet är som vanligt att ”kunden” till Sundsvalls kommunala boendet i Sundsvall är Sundsvalls kommun. Åldringarna är bara klienter. För den som är intresserad har jag skrivit en något längre essä om detta här.

Det är visst kris för studentpolitikerna. Lärosätena särbehandlar tydligen negativt partipolitiska manifestationer skriver representanter för S, M, MP, FP, V, C och KD i dagens SvD.

Själv valde jag studieinriktning efter att ha noggrant undersökt alternativen. När jag väl kom till Uppsala var jag nöjd med min utbildning, men hade jag inte varit det kunde jag, som student, och därmed konsument av utbildning, ha bytt utbildningslinje eller lärosäte. Klart det hade varit lite krångligt, men en svensk student är inte livegen.

Med tanke på att valdeltagandet i kårvalen på 80-talet var kring 10 procent och gissningsvis inte gått upp märkbart sedan dess, så verkar de flesta andra studenter resonera likadant. Sköter universitetet inte sig så drar jag någon annanstans. På universitetet går man för att lära sig något. Det är klart att det finns andra anledningar, men just att lära sig något är liksom poängen.

Vad beträffar politiker, så ser min idealbild ut så att det är någon som visat prov på omdöme och ledarskapsförmåga ute i arbetslivet, i privat eller statliga företag, inom journalistik, eller inom någon annan organisation. Sedan, när individen visat sig duglig, vid säg 30, 40 eller 70 års ålder, slår de sig in på den politiska banan.

De studentpolitiker som nu klagar har andra planer. De har antagligen varit aktiva i sina ungdomsförbund. Sedan tar de sig till ett universitet, där de går någon linje, eller tar lite kurser. Huvudinriktningen dock är studentpolitik. Som studentpolitiker lär de sig hur slipstenen ska dras, hur man ska agera på möten, skapa koalitioner, ställa ordningsfråga i ordningsfrågan och annat smått och gått. Eventuellt tar de examina i statskunskap eller blir samhällsvetare, men det är inte så viktigt om de blir färdiga. Det viktiga är att de lärt sig det politiska hantverket. De blir experter på politikens teknik, utan att egentligen nödvändigtvis veta så mycket annat. I detta påminner det mycket om journalisthögskolan. Dem det går bra för blir uppsnappade av de politiska partierna som ”politiskt sakkunniga” och blir snart riksdagsmän.

Så jag hoppas att universiteten står på sig i sin ogina hållning. Helst borde de kanske ta betalt för politiker-broiler-utbildningen och fakturera de politiska partierna 50 000 kr per läsår per partiansluten studentpolitiker.