När det man finner inte stämmer överens med hur man önskar att det låg till förkastar vi människor ofta lösningen. Vi letar inte där vi tappade nyckeln, utan under en lyktstolpe, där det är ljust.
Jag tänker på detta när jag läser Daniel Waldenström som undrar på ekonomistas.se varför en del länder är rika, och varför rikedomarna i världen är fördelade som de är. Det troliga svaret till varför länder är rika gavs redan av Adam Smith för över två sekler sedan:
Little else is requisite to carry a state to the highest degree of opulence from the lowest barbarism but peace, easy taxes, and a tolerable administration of justice: all the rest being brought about by the natural course of things.
Alltså, fred, låga skatter och ett hyfsat bra rättssystem, sedan får man välstånd bara man låter folk vara ifred. Inga daghem, välfärdssystem, statliga pensionssystem eller omfördelningsförsök av ekonomiska tillgångar.
Vad som karakteriserar alla samhällen som hittills blivit rika är följande tre villkor:
- Stability of possessions,
- Transference by consent,
- and of the performance of promises,
som David Hume formulerade det, eller i mer modern termer
- freedom of contract (kontraktsfrihet)
- the inviolability of property (egendomskydd)
- and the duty to compensate another for damage due to his fault (obligation att kompensera andra för den skada man åsamkar dem).
(Hayek, i Law, Legislation and Liberty, vol I (eller III?), sid 40).
Man kan inte bevisa att detta är de enda möjliga reglerna, men ingen har hittat några andra, trots flera tusen år av ideologiskt motiverat sökande under starkt lysande lyktstolpar, i bibiliotek och på bekväma kontorsstolar.
Den andra delen av Daniels undran gäller varför rikedomar är fördelade olika mellan olika individer. För det första så är rikedomar i kapitalistiska system inte särskilt olika fördelade, med historiska mått mätt. Jämfört med traditionella, hierarkiska stater, kungadömen eller kejsarriken med aristokratier, är kapitalistiska samhällen under av ekonomisk jämställdhet.
Kapitalismen nivellerar ständigt inkomstskillnader, och det är bara genom att uppfinna nya saker, dvs genom att förbättra saker och ting, som en del kan vara rikare än andra. ”Creative Destruction” som Schumpeter kallade det hotar alltid alla företag. Det är bara genom att ge kunderna bättre och billigare saker som ett företag (och därmed företagets ägare) kan tjäna pengar. Den som undrar kan kanske just nu begrunda Nokia och Ericssons mobiltelefoner.
För det andra, som jag skrivit om här, så är de fattiga och rika i ett (något sånär) fritt samhälle nästan helt och hållet samma personer i olika faser av sina liv.
Alltså, även om segelbåtar ”sticker i ögonen” på en socialdemokrat likt ett rött skynke för en tjur, så måste man accepterar inkomstskillnader om man vill ha ett rikt samhälle med relativt sett låga och mycket prekära inkomstskillnader.
