Två månader före jul funderade jag på att köpa en hårddisk för backup. Två veckor senare bestämde jag mig till slut för att slå till. Till min förvåning hade priset fördubblats. Anledningen verkar ha varit översvämningarna i Thailand som stoppat många fabriker. Även om det kanske låter långsökt, så är detta exempel synnerligen relevant när man diskuterar skuldkriser, ”Quantative Easing”, dvs trycka pengar, och annat smått och gott.
Det mänskliga samhället är ett ”komplext adaptativt system”. Vi lever alla i vår egen lilla sfär, och följer våra egna regler, och våra egna önskemål. Denna lokala koordination skapar ordning i hela samhället, vad Hayek kallade för ”The extended order”. Ett av de viktigaste signalsystemen i samhället är priser.
Endast kreationister tror att Gud fader skapat människan enligt en plan. Vi andra får nöja oss med insikten att 3 miljarder år av evolution har gjort oss till vad vi är, helt utan rationell planering. Ett befruktat ägg utvecklas till en människa utan att någon intelligens ”planerat” detta. Resultatet av 3 miljarder år av misstag (för det är vad mutationer är) och urval (”survival of the fittest”) är det underverk som varje barn utgör.
En myrstack är ett exempel på ett komplex adaptativt system. Myror går omkring och gör myrsaker. Det finns inga myrarkitekter, myrplanerare, myr-projektledare, bara myror som följer sina medfödda regler. Fast ingen enda myra vet hur man bygger en myrstack blir det en sådan ändå.
Ett mänskligt samhälle liknar myrsamhället, på så sätt att lokala regler skapar ordning i det stora. Det finns dock tre stora skillnader:
- Vi kan ändra våra regler för våra kontakter med andra människor, dvs våra lagar och till viss del, men mycket långsammare, vår kultur.
- Vi kan uppfinna nya saker, vi kan ändra vår egen omgivning.
- Vi tror att vi kan planera vårt samhälle ”rationellt” och samtidigt få än mer av det goda som spontan organisation ger, och dessutom fördela denna manna ”rättvisare”.
Den tredje skillnaden är anledningen till att Hayek kallade sin sista bok ”The Fatal Conceit”, Den livsfarliga självgodheten. Denna självgodhet är mycket spridd i samhället. Sk ”moderna ekonomer” pysslar med saker som ”Pareto-jämvikt” och ”Market failure”. I sina modeller utgår de från ekonomin som ett system i jämvikt. Dessutom antas aktörerna på marknaden ha perfekt kunskap, eller åtminstone kunna ha det.
Men för det första finns det ingen ”jämvikt”, varken i naturen eller i den mänskliga ekonomin. Att utgå från jämvikt i modeller leder till helt fel synsätt. Ekonomin, precis som naturen, utvecklas i hård konkurrens. Det som vi kan uppfatta som jämvikt i en ekonomi eller ”harmoni” i naturen är resultatet av olika intressen som kolliderar. ”Balansen” vi ser är bara frontlinjen. Vill vi förstå vad som händer måste vi titta på andra ställen. I princip kan studier av ”balans” inte lära oss någonting, för per definition händer det ingenting i just den punkten.
I ett fritt samhälle prövas många saker men bara några få lyckas. Om vi vill få ett bättre samhälle, mer pengar, bättre vård för de gamla, bättre skolor, mm så ska vi inte undvika misstag, tvärtom:
Our whole problem is to make the mistakes as fast as possible (J.A. Wheeler).
”Moderna ekonomer” diskuterar sedan avvikelser från en antagen perfekt kunskap. I själva verket, som vi var och en vet från vårt dagliga liv, så har vi aldrig perfekt kunskap. Vi vet en del om vårt egna liv, men mycket mindre om andras. En konsekvens är att det är omöjligt att någon skulle kunna planera andras liv, med bättre resultat än om de gör det själva, även med den bästa vilja i världen.
- Vad en människa vet kan inte i sin helhet kommuniceras till någon annan.
- Det lilla som kan kommuniceras tar tid och kraft att överföra.
- Vad vi vet är inte ens klart för oss själva förrän vi behöver göra något.
- Vår prioriteringslista är personlig. Men den varierar också. Det är inte förrän vi står i valet och kvalet och verkligen gör någonting som den blir klar för oss själva. Vi går in i affären för att köpa en viss vara. När vi tittat runt lite grand köper vi en annan. Inte för att vi blivit lurade av någon ond försäljare, men dels för att vi inte är så rationella varelser som moderna ekonomer tycker vi är, eller borde vara. Dels trevar vi oss fram till bättre kunskap även i affären.
Hayek diskuterade en del av detta 1945 i The Use of Knowledge in Society som är både kort och lättläst. För att tro på jämvikt och perfekt kunskap verkar det som om man måste vara anställd i den akademiska världen, långt från konkreta erfarenheter. Ingen innehavare av en kvartersbutik eller företagsledare torde lida av dessa illusioner.
Dessutom är inte viljan hos den som planerar andras liv den bästa tänkbara. Planerare sätter helt naturligt sina egna intressen främst, inte intressena hos dem som de planerar för. De politiker som gav order om miljonprogrammet bor varken där eller äger husen.
Så jag blir informerad om att hårddiskarna har blivit färre i världen (eller att fler människor köper hårddiskar) genom att priset gått upp. Det är allt jag behöver veta för att göra mitt val, köpa eller inte köpa en hårddisk. I en planerad värld skulle istället ”hårddisk-kommissionen” sätta hårddiskpriser. Eftersom de bara möts en gång i månaden och faktiskt inte kan veta vad som händer skulle jag få stå på väntelista i tre månader för att få en hårddisk, eller så skulle det finnas massor av hårddiskar att tillgå till ett högt pris. Med tanke på hur dåligt planerade ekonomier fungerar så skulle det förra scenariot vara mycket sannolikare. I Sovjetunionen väntade man i tio år på en bil, efter att man betalat för den.
På den fria marknaden har istället 7 miljarder människor, utan att de själva vet om det, eller ens behöver veta om det, på någon dag justerat priset på hårddiskar så att tillgång och efterfråga stämmer överens.
Pengar är inget konstigt egentligen. Det är bara en vara som vi byter mot andra varor. Ränta är inte heller något konstigt. Den består av två saker.
- Hur mycket pengar måste jag ge dig om t ex ett år för att du ska avstå 100 kronor idag och låta mig använda dem?
- Hur stor är risken att du inte kan betala tillbaka pengarna alls eller i sin helhet?
När det finns en viss mängd pengar som ändras mycket långsamt, t ex guld, eller när pengar ges ut av konkurrerande, privata, helt oberoende och oreglerade företag (fria banker som måste vinna allmänhetens orubbade förtroende), så är räntan resultatet av hur 7 miljarder människor ömsesidigt justerar sina önskemål. Detta är inte någon ”perfekt” ränta, men det är en ränta som så gott det går tar till vara den samlade kunskapen i samhället. Människor bidrar här med olika vikt, och den individuella kunskapen är inte heller perfekt, för det rör sig om människor med deras fel och brister, men detta är det bästa vi kan göra.
Numera har vi inte hårddisk-kommissioner, men vi har ”penning-kommissioner”. Centralbanker kallas de. Dessa har ”experter” som uppskattar vad räntan borde vara för att uppfylla ett antal olika mål som någon satt dem att följa. Likt Gosplan i Sovjetunionen försöker de samla in uppgifter om vad som egentligen händer i samhället. Och likt Gosplan så orsakar de ibland kriser som för många hus, inga tandborstar, etc, etc.
Den federala centralbanken i USA har just presenterat, som de gör efter fem år, hur ledamöterna satt och gissade år 2006, för gissa är vad de gör, vad räntan skulle vara. Läsningen är skrämmande.
Genom att ha centralbanker har vi förstört den information som 7 miljarder människor har utspridd på 7 miljarder ställen. Denna har ersatts med tusentals ekonomer som försöker samla in denna information genom trollformler kallade för ”statistik”.
Fria system svänger
Ett fritt system som det kapitalistiska, där alla är mer eller mindre hårt bundna till sina grannar, måste fluktuera om något ändras. Man skulle kunna likna samhället vid en liten skogstjärn. En ny uppfinning, en modeväxling eller en ovanligt stor veteskörd i Argentina ger svängningar, som syns som vågor på ytan. I ett fritt system, kapitalismen 1.0 som Klas Eklund kallar det i dagens DN, kommer dessa svängningar att dämpas ut av sig själva allt eftersom information flödar, och alltefter olika personer slutar följa flockbetende.
När ekonomin är oreglerad, när människor bara lyder allmänna lagar, kan varje person sluta göra som alla andra. Varje spekulationsbubbla kommer att ha läckor som Mark Pennington diskuterar i en utmärkt bok (recenserad här). När staten lägger sig i och reglerar så måsta alla aktörer göra samma sak. Ingen kan lämna fårflocken och spekulationsbubblor kan ofta bara försvinna genom att de exploderar. Det är bättre när det pyser lite grand som i ett laissez-faire-system.
Det är inte som Klas Eklund påstår så att laissez-faire havererade 1929. Börskraschen orsakades, precis som Hayek förutspådde innan, av att centralbanken i USA, the Fed, satte räntorna för låga 1926-1928. De gissade fel. Men hade Hoover och Roosevelt bara varit handelsförlamade så hade kraschen bara varit en av många. Istället gick centralbanken och politikerna in och visade handlingskraft. Resultatet var att de förvandlade ”a garden-variety recession into the worst economic calamity of the century” (Milton Friedman and Anna J. Schwartz).
När politikerna ”gör någonting” kan det liknas vid att de slänger i stora stenblock i skogstjärnen för att försöka dämpa vågorna. I själva verket är liknelsen inte perfekt. Bättre vore att säga att de hinkar upp otroligt stora mängder vatten från tjärnen (våra pengar) och släpper ut det i en punkt för att få stopp på vågorna. Den punkt i vilken de släpper ut pengarna är i statens fickor.
Att ”göra någonting” genom att gå med in finanspakt som Göran Person föreslår är inte heller någon bra idé. Istället bör man göra allt man kan för att ta av politiker och centralbankirer möjligheten att göra saker. Det är helt enkelt omöjligt att styra ett komplext adaptativt system. Varje gång man försöker reglera det, skapar man sidoeffekter. Dessa ger i sin tur upphov till nya krav på att ”göra någonting”.
Våra politiker, ”moderna ekonomer” och hundratusentals skattejurister får sin utkomst av att ”göra saker” och parera sidoeffekterna av att någon ”gjort någonting”.
