Det är visst kris för studentpolitikerna. Lärosätena särbehandlar tydligen negativt partipolitiska manifestationer skriver representanter för S, M, MP, FP, V, C och KD i dagens SvD.
Själv valde jag studieinriktning efter att ha noggrant undersökt alternativen. När jag väl kom till Uppsala var jag nöjd med min utbildning, men hade jag inte varit det kunde jag, som student, och därmed konsument av utbildning, ha bytt utbildningslinje eller lärosäte. Klart det hade varit lite krångligt, men en svensk student är inte livegen.
Med tanke på att valdeltagandet i kårvalen på 80-talet var kring 10 procent och gissningsvis inte gått upp märkbart sedan dess, så verkar de flesta andra studenter resonera likadant. Sköter universitetet inte sig så drar jag någon annanstans. På universitetet går man för att lära sig något. Det är klart att det finns andra anledningar, men just att lära sig något är liksom poängen.
Vad beträffar politiker, så ser min idealbild ut så att det är någon som visat prov på omdöme och ledarskapsförmåga ute i arbetslivet, i privat eller statliga företag, inom journalistik, eller inom någon annan organisation. Sedan, när individen visat sig duglig, vid säg 30, 40 eller 70 års ålder, slår de sig in på den politiska banan.
De studentpolitiker som nu klagar har andra planer. De har antagligen varit aktiva i sina ungdomsförbund. Sedan tar de sig till ett universitet, där de går någon linje, eller tar lite kurser. Huvudinriktningen dock är studentpolitik. Som studentpolitiker lär de sig hur slipstenen ska dras, hur man ska agera på möten, skapa koalitioner, ställa ordningsfråga i ordningsfrågan och annat smått och gått. Eventuellt tar de examina i statskunskap eller blir samhällsvetare, men det är inte så viktigt om de blir färdiga. Det viktiga är att de lärt sig det politiska hantverket. De blir experter på politikens teknik, utan att egentligen nödvändigtvis veta så mycket annat. I detta påminner det mycket om journalisthögskolan. Dem det går bra för blir uppsnappade av de politiska partierna som “politiskt sakkunniga” och blir snart riksdagsmän.
Så jag hoppas att universiteten står på sig i sin ogina hållning. Helst borde de kanske ta betalt för politiker-broiler-utbildningen och fakturera de politiska partierna 50 000 kr per läsår per partiansluten studentpolitiker.
