Under tallen

Everything government touches turns to crap – Ringo Starr

Allt stat, kommuner och landsting vidrör förstörs är en snäll svensk översättning av Ringos observation. Just nu håller man på att skyffla runt patienter, skjuta upp behandlingar, etc, för att förbereda för att stora delar av personalen inom vården ska åka på semester. Samtidigt.

Antag att Ica eller Konsum stängde de närliggande butikerna under juli och skickade ut ett informationsbrev som hänvisade dig till en butik i nästa stad. Säg att det är Ica som gör detta. Nu ligger det en Konsumbutik nära dig, så du handlar där, medan du svär att du aldrig någonsin kommer att handla hos Ica igen. Vid månadens slut upptäcker du att Ica lik förbannat på något sätt dragit pengar från ditt konto, för mat du aldrig handlade. Så fungerar socialistisk sjukvård och socialistiska skolor, vare sig de drivs i kommunal regi, eller om de är ”privatiserade”, dvs utsatta på entreprenad. (Varför ”konkurrensutsatt vård” inte är privatisering utan en variant på socialism har jag försökt utreda här.)

Ordnar du egen skola åt dina barn, efter eget huvud är det värre ändå. Är man sjuk så kan man faktiskt inte bli straffad för att betala för en egen läkare (efter att man betalt skatt för den läkare man inte går till). Men sätter du barnen i en egen skola, med en läroplan du hittar på själv, som är bättre än den Skolverket kokar ihop, vilket inte är svårt, så bryter du mot skollagen.

Cancerpatienter håller nu på att flyttas runt som det står i dagens DN. I ett fritt system (inte gratis, men fritt som i frihet) så avskedar man sin semestrande läkare och går någon annanstans. Detta tvingar sjukvårdspersonalen att göra vad patienterna vill.

En gång i tiden, t ex kring sekelskiftet 1900 i Storbritannien, var det just detta med konkurrens som gjorde att läkarna ville att staten skulle ta över. Konkurrensen drev nämligen ner lönerna för läkare och annan sjukvårdspersonal.

Men, säger säkert de flesta, vi måste ha offentlig sjukvård därför att:

”Många kan inte ta hand om sig själva.” – Hur många då? undrar vän av ordning. Detta är något ingen någonsin bryr sig om att svara på. Kan det vara 2-3 procent? Och, eftersom det alltid finns medmänniskor som är villiga att hjälpa till, så ordnas detta av sig själv (se nedan). Detta gäller även personer som drabbas av olyckor i livet, som t ex genetiska sjukdomar.

”Det skulle bli för dyrt för dem med låga inkomster.” – Här finns det en hel del att säga:

1. Friedmans första lag säger att ”allt det offentliga gör blir dubbelt så dyrt”. David Friedman, Milton Friedmans son formulerade denna lag som stämmer överens med empiriska data.
2. En ”låginskomsttagare” i Sverige som ”tjänar” 15 000 kronor betalar ungefär 14 000 kronor per månad i skatt och sociala avgifter (vilket också är skatter), moms och punktskatter. Betalade de 10 procent i skatt istället skulle de ha 20 000 kronor över, varje månad, att disponera som de själva vill.
3. I ett fritt system skulle man kunna välja att ta en annan sorts sjukförsäkring. T ex betala kontant upp till 20 000 kronor per år och sedan ha ett högkostnadsskydd för cancer, handikapp, och alla andra dyra saker som kan drabba en. Sådana försäkringar där man själv vrider och vänder på sina pengar är något som driver ner inkomsterna på ett mycket brutalt sätt för dem som vill ha ett bekvämt liv inom sjukvården. Det är detta tryck som den privata sektorn lever under varje dag och som gör att du blir väl mottagen på Ica, Konsum, Clas Ohlsson, etc.

”Vissa skulle inte ha råd med en sjukförsäkring.” – Man måste skilja på två saker:

1. Det finns de som har det mycket svårt ekonomiskt, men dem tar vi gärna hand om, bara vi får.
2. Det finns också de som har andra prioriteringar i livet. De kanske vill starta ett företag för pengarna de sparar på att inte ta en försäkring. De kanske vill äta god mat i stället, köpa en bil, eller göra något annat. I ett fritt samhälle måste man få göra saker som andra människor inte skulle göra, om de var i ens egna skor. Men de är de inte! Tolerans är just att tillåta att andra människor blir saliga på sina fasoner.

Det är också så att, på en absolut skala, så tar man inte så stora risker med att inte ha en sjukförsäkring. Penicillin, hygien, vacciner, näringsriktig mat, tillräckligt med mat, tandläkare och elementär kirurgi, som att fixa ett brutet ben eller en blindtarm, tar hand om säkert 95 procent av alla de problem människor drabbades av för 200 år sedan.

”Alla skulle inte få samma vård.” – Vi människor är designade för att vara konformister som vill att andra ska göra precis som vi. Men om ”alla får samma vård” så blir det ingen konkurrens i systemet. Utan konkurrens blir det dålig sjukvård för alla. Tänk Trabant (egentligen antagligen häst eller traktor) till alla, istället för Volvo, Saab, Toyota, Honda, Chrysler, Renault, Mercedes, Fiat, Opel, Peugeot, Citroën, etc, etc.

Innan staten tog över allt fanns det något som kallades för folkrörelser i Sverige. Nästan varenda svensk var med i en eller flera sådana rörelser. För dem som har det riktigt svårt med helt fri, dvs privat, oreglerad sjukvård, skulle det skapas sådana rörelser. De flesta av oss skulle också donera någon eller några tusenlappar varje månad till institutioner, stiftelser och folkrörelser. Detta, att människor frivilligt hjälper andra, är vad verklig solidaritet innebär. Ofärdsstaten bygger istället på att Kalle tvingar Olof att betala för Stina.

För att återknyta till Ringos citat. I Storbritannien säger en ledande doktor att NHS, den offentliga sjukvården, låter 130 000 gamlingar dö, varje år. ”Experter” har bestämt att den ransonerade vården bättre behövs någon annanstans än till att behandla någon människas älskade farmor eller mormor. Om man slutar ge mat och vatten till en gamling dör de efter cirka 33 timmar. Sådan är socialismen.

Raymond Aaron kallade marxismen för ”L’Opium des intellectuels” – De intellektuellas opium (på engelska här). Den svenska journalistkåren är tyvärr hårt nedknarkad som vi påmindes om igår av en artikel om en amerikansk desertör.

Marxismen förblindar journalistkåren, men för att kunna hålla på med denna drog med gott samvete krävs det också en utstuderad historielöshet. Att historieundervisningen i praktiken är avskaffad i svenska skolor är antagligen en del av detta projekt.

Den stackars Hemler skrev på för sex år i det amerikanska flygvapnet, mot att han skulle få gratis universitetsutbildning. I det fina Sverige har vi ju istället regressiv beskattning där vi låter alla, inklusive de lågavlönade som inte går på universitet, betala för dem som gör det (och sedan blir höginkomsttagare). Tydligen blev Hemlers lön inte den utlovade och studierna tvingade honom resa runt mycket för att ta kurser.

Det värsta var tydligen att han kom till Tyskland 1984 och där såg att det tyska samhället, det västtyska samhället, var välmående och fredligt, trots att det inte hade militär stationerad världen över. Duh! Det var ju därför att USA hade trupper i Västtyskland som landet var en välmående demokrati. På andra sidan muren och gränsen, i DDR, hade Sovjet trupper stationerade.

Under Gorbatchev lade Sovjetunionen ut minst 25 procent av BNP på krigsmakten. En del tyder på att de framåt 1989 lade ut 75% av BNP för att desperat försöka hänga med USA (som lade ner ungefär 6 procent av BNP under Reagan). Reagan drev, som jag skrivit lite om här, en medveten och lyckad politik för att driva Sovjetunionen i konkurs.

I denna politik ingick t ex att med hjälp av Olof Palme och svenska LO skicka pengar, tryckpressar och annat stöd till Solidaritet i Polen. Det ingick också att stödja Mujahedin i Afghanistan mot den Sovjetiska ockupationsmakten. Nej, DN, det var inte Talibanerna på den tiden. Behrang Behdjou, journalisten som intervjuar i DN, kanske bör köra en extra faktakoll ibland. Eller läsa lite historia.

Många påpekar att stödet till motståndsrörelserna i Afghanistan gav träning åt element som redan då inte var västerländska liberaler, och som senare utnyttjande sina erfarenheter för att ställa till djävulskap annorstädes. Detta är sant, men man måste komma ihåg perspektivet. Under 1980-talet hade Sovjet 40 000 kärnvapen. Trupperna i Murmansk hade 24 timmars marschtid till den svenska gränsen. Detta fick man lära sig som värnpliktig officer i Sverige 1984. Sverige var ett förstahandsmål i händelse av krig. Det välmående Västtyskland där Hemler var stationerad var också ett förstahandsmål, med kärnvapen.

Det finns andra funderingar man kan ha om detta. Den första demokratin, den i Aten på 600 till tidigt 100 talet fKr (med en del påtvingade uppehåll) grundades på vapenmakt. Hoplitrevolutionen kallas denna övergång. Efter ständigt krigande mellan 1200-1500 oberoende stadsstater lärde sig grekerna att tungt bepansrade fotsoldater var det mest effektiva sättet att bedriva krig. För att soldaterna skulle vara så effektiva som möjligt måste de också vara välmotiverade fria män. (Detta är en läxa som många andra kulturer lärt sig, både förr och senare, se Gat och Hanson). Under Atens storhetstid om 150 år, då staden producerade mer kultur av betydelse än Sverige gjort någonsin, var staden i krig två år av tre.

De framtida väljarna i Aten var de tyngst beväpnade och bäst tränade soldaterna i världen. Det är lite grand som om alla män i Sverige skulle ha AK5a, granatgeväret Carl Gustav och kulspruta i hemmet, samt att kvarteret gemensamt skulle ha en blandning av stridsvagnar, haubitsar och pansarvagnar. När invånarna ville ha demokrati så blev det demokrati.

Den svenska rösträttsrörelsen drevs också ofta under slagordet ”en man, ett gevär, en röst”. In på 1920-talet fanns det ett rösträttsstreck, dvs det krävdes fullgjord värnplikt för att få rösta. Var du inte beredd att försvara landet med ditt liv så fick du inte rösta. Från SvD 2009:

Av årskullen på 40 000 pojkar tas idag endast 5000 ut till värnplikt. Men ändå har plikten stort stöd just bland de mest berörda – 74 procent av de unga männen vill behålla den.

Kanske är en förklaring att värnplikten stammar ända från upplysningstiden. Medborgaren ställer upp för statens försvar – medan staten i gengäld garanterar medborgarnas säkerhet och demokratin. I Sverige infördes värnplikt 1901. Plikten kopplades då till krav på rösträtt med slagordet: En man, ett gevär, en röst.  

DN, DN, DN, DN, DN, AB, Expr, 

Det publicerades en artikel i New York Times igår som berättar hur Obama nu personligen har tagit över ansvaret för att bomba misstänkta terrorister med missiler. Jag har  funderat över detta redan här, men jag tycker den schizofrena kallblodigheten är värd att uppmärksammas igen för eventuella läsare.

Obama använder drönare för att spränga misstänkta terrorister i bitar och han gör det i mycket större omfattning än Bush gjorde. I augusti 2011 hade Obama redan beordrat fyra gånger fler attacker än Bush gjorde under hela sin presidenttid. En var fjärde dag under Obama mot en var fyrtionde dag under Bush.

Anledningarna är flera. En av dem är givetvis att det finns fler drönare i luften nu. Men det är inte alls hela förklaringen.

För det första så införde Obamas intellektuella föregångare i Högsta domstolen på 1960-talet nya regler för vilka bevis som fick användas. Miranda-varningen ”you have the right to remain silent…” uppfanns t ex då och det blev som resultat mycket svårare att fälla brottslingar. Som Thomas Sowell skriver i Knowledge and Decisions, ledde detta till att mordfrekvensen fördubblades. Som synes nedan, i en graf hämtad härifrån, så sjönk antalet mord per capita i USA till hälften efter att alkoholförbudet upphävdes 1933. (Den lila linjen är en rättelse av tidigare underrapportering.) Efter att Högsta domstolen ändrat reglerna skedde en fördubbling. Inom parentes illustrerar kurvan också vad som skulle hända med brottsligheten i Sverige om vi legaliserade all narkotika. Den skulle sjunka som en sten.

Obama, liksom Bush, kan inte ta misstänkta terrorister till amerikansk mark. Hela arméer av advokater och sådana som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter (och som i regel stöder Obama) skulle flockas som insektssvärmar. Antagligen skulle sedan nästan alla bevis förkastas av domstolarna. Rättegångskostnader skulle bli tiotals miljoner dollar per misstänkt.

Den andra anledningen till att Obama nu sitter med ”filmisar”, Pokémon-kort, och bestämmer i vilken ordning unga män och kvinnor ska sprängas i småbitar är att han lovade stänga Guantanamo-fängelset innan slutet av 2009. Detta löfte tvingades han bryta, då han, som Bush redan i förväg påpekade, fann det synnerligen svårt att hitta något ställe att skicka dem som sitter där.

Om en republikan som John McCain vore president, eller en demokrat som Hillary Clinton (som inte lovat guld och gröna skogar) skulle amerikanarna istället idag troligen ofta skicka in specialförband som tar personerna levande och skickar dem till Gitmo. På så sätt skulle man också i förhör kunna samla in värdefull information.

Det finns en hel del saker som vi ”vet” men i själva verket inte är sanna. Ett exempel är att ekonomi är den ”eländiga vetenskapen”, ”the dismal science”, därför att den aldrig klarar av att förutspå något eller förbättra våra liv.

I själva verket myntades uttrycket av författaren Thomas Carlyle av en helt annan anledning. För 160 år sedan förstod sig faktiskt nästan alla ekonomer på ekonomi och var för laissez-faire, tanken att staten ska hålla sig ifrån det som inte angår den. Eller för att uttrycka det på lite annat sätt, att vi, medborgare, ska låta andra människor bli saliga på sina fasoner, utan att lägga oss i sådant vi inte begriper, hur övertygade vi än är att andra människor är idioter som inte vet sitt eget bästa.

Som del av den klassiska liberalismen betraktade dessa ekonomer alla människor som fundamentalt lika och var motståndare till slaveriet. Thomas Carlyle var däremot för slaveri, och i valet mellan att attackera evangeliska kristna eller ekonomer, de två grupper som ledde motståndet mot slaveriet, valde Carlyle att ge sig på ekonomerna eftersom de var ett lättare mål.

Man kan se idag hur rätt han hade. Den som påpekar det enkla faktum (prova stå utanför, lycka till…) att ”välfärdsstaten”, vår ofärdsstat, bygger på ett omoraliskt tvång är inte direkt populär eller ens trodd idag. Att den dessutom gör oss alla mycket fattigare, i synnerhet svaga grupper, är ett något som ligger långt utanför de acceptabla sanningarnas ramar.

Om Carlyle och slaveriet skriver David M. Levy och Sandra J. Peart på EconLib i en serie artiklar. Den första är här. Ur denna ett citat från Carlyle från 1849:

Truly, my philanthropic friends, Exeter Hall Philanthropy is wonderful; and the Social Science—not a ”gay science,” but a rueful—which finds the secret of this universe in ”supply-and-demand,” and reduces the duty of human governors to that of letting men alone, is also wonderful. Not a ”gay science,” I should say, like some we have heard of; no, a dreary, desolate, and indeed quite abject and distressing one; what we might call, by way of eminence, the dismal science. These two, Exeter Hall Philanthropy and the Dismal Science, led by any sacred cause of Black Emancipation, or the like, to fall in love and make a wedding of it,—will give birth to progenies and prodigies; dark extensive moon-calves, unnameable abortions, wide-coiled monstrosities, such as the world has not seen hitherto!

Ekonomi var på den tiden en vetenskap som behandlade människor som i stort sett likadana och som myndiga vuxna. Den lät dem vara ifred så att människor frivilligt kunde sluta sig samman, eller stå utanför församlingar och folkrörelser. Utan daghemsarkipelagen, ”familjepolitik”, statstelevision, ett kollapsande skolsystem, pensionssystem, av staten orsakade finansiella kriser och arbetslöshet eller jordbrukssubventioner. Hemska tanke…

Adam Smith hade som klassisk liberal och förespråkare för laissez-faire en helt annan syn på människan. Som han skriver i ”The Wealth of Nations”:

The difference of natural talents in different men is, in reality, much less than we are aware of; and the very different genius which appears to distinguish men of different professions, when grown up to maturity, is not upon many occasions so much the cause, as the effect of the division of labour. The difference between the most dissimilar characters, between a philosopher and a common street porter, for example, seems to arise not so much from nature as from habit, custom, and education. When they came into the world, and for the first six or eight years of their existence, they were, perhaps, very much alike, and neither their parents nor playfellows could perceive any remarkable difference. About that age, or soon after, they come to be employed in very different occupations. The difference of talents comes then to be taken notice of, and widens by degrees, till at last the vanity of the philosopher is willing to acknowledge scarce any resemblance.

På wattsupwiththat finns en summering av några av problemen med vindkraft. Bland annat går det i USA varje år åt en halv miljon fåglar av den större och sällsyntare arten, samt fladdermöss. I Norge drabbas havsörnarna av massdöd pga vindkraftverk. Sedan, som den som räknar lite på det lätt förstår, så kan vindkraft faktiskt inte någonsin ge oss energi på ett konkurrenskraftigt sätt, och när den verkligen skulle behövas fungerar den inte. Tänk vindstilla, klara vinterdagar när temperaturen går ner mot -30 °C.

Bland annat i dagens SvD står det om en man som försökte sälja en uppstoppad duvhök på blocket. Fågeln flög in i hans fars ladugård på 60-talet, dog av kollisionen och stoppades upp. När han ville sälja den blev han åtalad. 30 dagsböter i högsta domstolen är resultatet för handel med en utrotningshotad art.

Om en självdöd, sedan 50 år uppstoppad gammal duvhök ger 30 dagsböter, hur många års fängelse får man då om man sätter upp ett vindkraftverk? För mig låter det som Clark Olofsson-klass…

24, svt, Folkbladet, VK

Uppdatering 21 maj 2012: Denna artikel i National Review diskuterar bl a hur man kommer att ge upp till 30 års undantag till ägare av vindkraftverk från reglerna att man inte får klyva vithövdade örnar i två delar. För att parafrasera (ett i övrigt lögnaktigt citat): To save the environment, we had to kill it.

Det står intressanta artiklar i SvD och DN om att bönder skulle ha ”invandrat” till Sverige och tagit med sig jordbruket, istället för som man trott en tid, jägare och samlare skulle ha börjat med jordbruk.

Denna del finner jag fascinerande, men som vanligt lindas sådant här in med neutrala, politiskt korrekta och historielösa termer som ”invandring”. I själva verket har den del av jorden som varit åtkomlig för människor alltid tillhört någon, och denna någon har alltid försvarat sitt land, sin stams marker, med vapen i hand. Så de som kom till Sverige erövrade delar av landet, de invandrade inte. Det äldsta mordoffret vi hittat (i alla fall 1988), var en Neanderthalare som levde för 50 000 år sedan och som huggits i bröstet framifrån av en högerhänt angripare.

Hos jägare och samlare, samt i primitiva jordbrukssamhällen dör ungefär 25 procent av de vuxna männen i varje generation mördade eller i strid. Kvinnor tas, om det går, levande som byte, gruppvåldtas och ges sedan till någon man som hustru.

Rent komiskt blir det när vissa, såsom Margaret Mead, diskuterar hur ädla vildar lever. På Samoa rådde dock inte alls fri kärlek. På Nya Guinea trodde sig, eller påstod sig Mead ha hittat en folkstam där det var männen som var feminina och sminkade sig, medan kvinnorna som var osminkade och aggressiva. Omvända könsroller med andra ord.

Fast kvinnornas aggressivitet uttryckte sig i att de tävlade om att laga den bästa maten åt sina män. Och männen fick inte sminka sig förrän de var riktiga karlar, efter att de dödat en fiende i strid. Felaktigheten i Meads påståenden om Nya Guinea visades redan efter några år i en avhandling av hennes före detta make. Meads enda reaktion var att lägga till avhandlingen i sin referenslista.

Meads fabulerande har också en tragisk sida. Det finns faktiskt fortfarande personer som tror på dessa fantasifoster, och denna tro verkar vara allmän inom vissa delar av den akademiska världen.

Om Mead kan man läsa i den helt lysande ”Homicide” av det kanadensiska forskarparet Martin Daly and Margo Wilson. Azar Gats storverk ”War in Human Civilization” behandlar krig ur ett evolutionsteoretiskt perspektiv och den bör varje historieintresserad ha på sin hylla.

Jared Diamond berättar i sina böcker ”The Rise and Fall of the Third Chimpanzee” och ”Guns, Germs and Steel” om sina erfarenheter från Nya Guinea. Män som träffar varandra utanför sina hemtrakter rabblar upp sina förfäder för att försöka hitta en gemensam släkting, ett blodsband, och därmed en anledning till varför de inte ska försöka slå ihjäl varandra.

Som läsare nog märkt så tycker jag om att blanda ihop biologi och politik. Jag har under några års tid filat på ett manus som blandar evolutionär psykologi, klassisk liberalism, ekonomi, historia och vetenskapshistoria. Till en viss del behandlar det saker som jag rört vid på denna blogg, men på bloggen har jag begränsat mig ganska mycket. Dels rör det sig om en del, såvitt jag vet, nya saker som jag vill publicera i bokform, dels tar det ganska lång tid att förklara all bakgrund som behövs.

Som jag tror många andra som är intresserade av biologi också anser, tycker jag att man bör blanda in vad vi vet om människans natur när vi funderar på hur vi vill organisera samhället. Med detta menar jag inte vad Hayek kallar för ”scientism”, att försöka applicera sådant som Newtons mekanik på de sociala vetenskaperna. Men om människan har en natur, så kan det vara värt att ta redan på hur den fungerar innan vi försöker skapa en ”ny människa”.

En annan sak som har motiverat mig är en viss frustration. Många, som t ex Johan Norberg, Hayek, Friedman, Adam Smith, etc har skrivit om hur vi bäst bör organisera samhället, om vi vill få det välstånd som (nästan) alla säger sig vilja ha. Men istället är majoriteten övertygad om att de ”rika” ska beskattas, att segelbåtar ”sticker i ögonen” och att ”alla ska gå i samma skola”.

Jag, med en del andra, tror mig kunna bevisa att laissez-faire är det bästa tänkbara sättet att organisera oss på om vi vill få ett välmående samhälle, där de sämst ställda tas väl om hand. Dessutom bör vi avskaffa välfärdsstaten och all statlig eller kommunal inblandning om vi vill få till verklig gemenskap, i t ex folkrörelser, eller vi vill få till bra skolor och hälsovård.

Enligt mig så är vi i stort sett på det klara med att laissez-faire är det vi bör satsa på. Men så tycker ju nästan ingen. Ekonomer, t ex, är numera mest av ”neoklassiskt” snitt, där de diskuterar ”market failure” och jämvikt, fenomen som borde vara fullständigt ointressanta när man inser att samhället är ett komplext adaptativt system.

Så varför är det så få som tror på laissez-faire? Detta är bl a en fråga som jag tror mig ha svaret på. Och om man har det svaret kanske man bättre förstår vad man bör göra.

Manuset är skrivet på engelska och bör tilltala den som läst böcker av Matt Ridley, Steven Pinker, Thomas Sowell, Hayek eller Johan Norberg. Såvitt jag som författare kan bedöma så är det lättläst, det ligger närmare Matt Ridley och Thomas Sowells stil än Pinkers. Och det är mycket, mycket mer lättläst än Hayeks verk.

Manuset är i stort sett publiceringsfärdigt, Mark Pennington (se nedan), ”enjoyed it immensely” och tycker att det är ”precis vad som behövs”. Men är det någon som är intresserad av att ta en titt och eventuellt ge input, lämna i så fall en kommentar så skickar jag det via email. Jag är övertygad om att man rakt inte behöver var välvilligt inställd till klassisk liberalism för att finna det hela intressant. Tvärtom så välkomnar jag kommentarer från dem som tror sig vara meningsmotståndare. Ett visst intresse för politik behövs dock nog. Jag blir mycket tacksam både för kommentarer både från experter på delområden och från ”the general reader”.

För att ”lätta upp stämningen” bifogar jag en presentation av Pennington. Han har skrivit boken ”Robust Political Economy” som diskuterar klassisk liberalism och jämför den med de alternativ som finns. Såvitt jag kan bedöma så gör han det på ett balanserat sätt som bör tilltala även hans meningsmotståndare.

Det verkar finnas mycket få människor som verkar förstå, eller vilja förstå, att människor är biologiska varelser med vissa inbyggda behov. Jag har redan skrivit om det här med en del referenser. Jag är också ganska övertygad om att sk ”traditionella” perspektiv på familjen, såsom det kristna, är rotade i tusentals års erfarenhet av vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Jag tvivlar inte ett dugg på att de homosexuella par och ensamstående kvinnor som vill skaffa barn är goda människor, vill barnen väl och intensivt längtar efter barn. Om vi ska ta de presumtiva föräldrarnas parti så är det kanske bara det vi ska ta hänsyn till. Men om det är barnen vi främst bryr oss om bör perspektivet vara ett annat.

För att summera det hela så mår barn bäst av att växa upp med båda sina biologiska föräldrar. Att beröva dem det är ungefär lika skadligt för dem som upprepad grov fysisk misshandel. Inte som aga, utan som grov misshandel. Här spelar det ingen som helst roll hur goda människor de personer är, som i homoäktenskap, eller som ensamstående kvinnor utan regelbunden inblandning av barnets biologiske far, uppfostrar barn. Att adoptera barn är här något annat vill jag genast tillägga, där handlar det om att rädda barn undan mycket svåra förhållanden som redan uppstått. Men det krävs då mycket kärlek för att lappa ihop såren. Konstgjord insemination där donatorn inte är barnets biologiske far verkar för mig ligga på gränsen.

För den som inte håller med, så kan jag bara säga att ”biology is a bitch”. Att vi nu har ”kultur” som skulle kunna förändra detta är kulturkreationistiskt struntprat.

Rekommenderad läsning är Steven Rhoades ”Taking Sex Differences Seriously” och Anne Campbells ”A Mind of Her Own”. David Buss’ och Gaulin&McBurneys läroböcker i evolutionär psykologi är synnerligen läsvärda. De kompletterar varandra ganska väl. Buss bok diskuterar många sexuella aspekter medan Gaulin&McBurney är bredare och mer av en traditionell lärobok i psykologi.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, KT

På ekonomistas diskuteras incitament inom vården. Det visar sig, som vanligt, vara otroligt svårt att ge rätt sorts incitament till privata aktörer i vården för att hindra dem att bara ta sig an de lönsammaste patienterna, de som de får mycket betalt för, utan att behöva göra så mycket själva.

Såvitt jag kan se är grundproblemen att:

• Man noterar att socialistisk vård (dvs vård helt i offentlig regi) inte fungerar så väl. I själva verket fungerar helt offentlig vård otroligt dåligt.
• Man märker detta när man jämför med fri (dvs oreglerad, eller mindre reglerad, inte gratis) vård i andra länder, eller med andra service-sektorer.
• Man konstaterar att alla inte har råd med privat vård, vilket man dock inte inser till största delen beror på att man tagit av dem större delen av deras pengar via skattsedeln.
• Man konstaterar att en del har otrolig otur i livet och drabbas av katastrofer de själva inte kan beskyllas för.
• Man kräver att alla ska ha god vård.
• Man kräver vidare att ”alla ska ha rätt till samma vård”.

Så vad ska man göra? Lösningen som man hittills försökt, och forstätter försöka i all oändlighet, är att kombinera utfallet av ett planerat system (offentlig sjukvård i offentlig regi, finansierad av skattepengar) med ett fritt, självorganiserat system, (helt) privat sjukvård och finansiering av kunderna (dvs patienterna eller deras privata sjukförsäkringar).

Detta går inte. Det kan helt enkelt inte gå. Eftersom man vägrar inse att man inte kan planera självorganiserade system, försöker man istället med byråkratiska regler, kontroller och incitament. Eftersom utfallet aldrig blir som man vill, och varje reglering ger oväntade sidoeffekter, försöker man med mer och lite modifierade byråkratiska regler, kontroller och incitament. Osv, osv, år efter år, decennium efter decennium.

Att alla ska ha god vård och att alla ska ha samma vård går inte att förena. Konkurrens och jämförelser är hur vi upptäcker vad som fungerar och vad som inte fungerar. Någon måste få vård som är lite sämre om någon ska få vård som är bättre.

Jag läste just Hayeks lilla mästerverk ”Individualism and Economic Order” som nog är det bästa man kan finna om detta.

För nästan alla skulle man kunna lösa detta genom att helt privatisera vården och låta folk få behålla skattepengarna. Förutom bristen på social konformism är problemen jag kan komma på som skulle återstå då:

1. Fattiga människor som inte har råd att betala för en sjukförsäkring.
2. Sådana som har medfödda problem eller som drabbas av något kostsamt.
3. Sådana som väljer att inte betala för en sjukförsäkring och som drabbas av någon kostsam sjukdom.

Personligen har jag svårt att se varför staten ska bry sig om den tredje kategorin. Som medmänniska skulle jag bry mig om dem, och antagligen hjälpa dem, men jag vill för den skull inte att staten ska lägga sig i. I ett fritt samhälle måste man få ta både dåliga och goda beslut. Om det t ex är ett dåligt beslut att köpa ett hus eller starta ett företag istället för att betala för en dyr sjukförsäkring som man på goda grunder inte tror man behöver tycker jag inte utomstående kan bedöma. Och även om man istället lägger pengarna på vin, kvinnor och sång så borde det vara tillåtet i ett fritt land. Dessutom, i absoluta mått, så finns det faktiskt så mycket att oroa sig för. Freden, potäterna, vaccinet, penicillinet och tandläkarna tar faktiskt hand om säkert 90 procent av de naturliga risker en människa löper.

Det finns inte så många fattiga i Sverige, och att de är så få är inte socialismens förtjänst, tvärtom. Själv skulle jag vilja se en lösning där stat eller landsting, eventuellt, lägger ner någon procent av BNP på kategorierna 1 och 2. Om skatten är låg i ett samhälle som det svenska skulle vi donera otroligt stora summor pengar till fonder och stiftelser som tar hand om dessa kategorier. Så att statens och landstingens engagemang är nödvändigt i ett så rikt land som Sverige är inte säkert.

Läkare har också i alla tider, i åtminstone 2500 år, tagit mycket mindre betalt av dem med små medel eller behandlat dem gratis.

Övrig sjukvård betalar folk för själva, antingen direkt eller via försäkringar som de själva tar. Att det ser så illa/underligt ut i USA beror bland annat på att sjukförsäkringar är avdragsgilla kostnader för företag, men inte för privatpersoner.

En stor anledning till att så många är emot ett fritt sjukvårdssystem är att folk inte vill ta emot ”välgörenhet”. Denna inneboende aversion är stark hos människan och förtjänar att den bok skrivs. I ett sådant verk borde man också diskutera de mentala krumbukter man gör när man tar skattepengar av folk och ger dem till andra. Medel som man med tvång lagt beslag på gör då att det som när det ges frivilligt är ”välgörenhet” istället blir en rättighet.

För det första kan man dock organisera privata system precis som de stora sjukhus som drivs av stiftelser, av kyrkor eller av Röda Korset. För det andra så är de ”många som inte kan klara sig själva” bara några få procent av befolkningen. Ett genidrag av socialdemokraterna är att man sedan 30-talet sett till att alla får bidrag så att nästan varenda svensk tror att de skulle hamna på fattighuset om de inte fick de bidrag de själva betalar. Att ta av hela svenska folket rätten och skyldigheten att ta ansvar för sina egna liv och sina familjer är en illgärning som gör oss alla både materiellt och andligt mycket fattigare.

På grund av 80 år av socialistisk politik för att utveckla understödstagarandan är det säkert fler än 2-3 procent som skulle få det lite svårt om de på en gång sattes att själva ta hand om sina sjukvårdskostnader. Det skulle säkert ta lite tid att återgå till mer normala villkor där människor har kulturella normer där man tar hand om sig själv, sin familj och sina medmänniskor.

För den som är intresserad skrev von Mises en liten bok om byråkrati och incitament 1944 som man kan ladda ner gratis här. Själv är jag mer en Hayek-anhängare. Jag finner von Mises lite för tvärsäker ibland, men denna bok är väl värd att läsa och ca 98% av Human Action har jag inget heller att invända mot.

Trots vad en del kan tro så anser von Mises byråkrati vara nödvändigt i många lägen och han diskuterar varför. Han var t ex motståndare till allt vad prestationslön heter för polisen. Men byråkrati är en organisationsform som man bör undvika överallt där det är möjligt.

Assar Lindbeck skrev att:

Näst bombning är hyresregleringar det säkraste sättet att förstöra en stad.

Anledningen till detta kan vara svår att förstå för socialister. Den kommer sig dock av att när man naivt håller hyrorna låga får man en mängd negativa bi-effekter som inte är direkt uppenbara. En dålig ekonom är just en sådan som bara tar hänsyn till det man ser, påpekade Frédéric Bastiat. En god ekonom tänker också på det man inte ser:

In the economic sphere an act, a habit, an institution, a law produces not only one effect, but a series of effects. Of these effects, the first alone is immediate; it appears simultaneously with its cause; it is seen. The other effects emerge only subsequently; they are not seen; we are fortunate if we foresee them.

1.2

There is only one difference between a bad economist and a good one: the bad economist confines himself to the visible effect; the good economist takes into account both the effect that can be seen and those effects that must be foreseen.

I fallet hyresregleringar kan jag rakt upp och ner komma på bland annat följande:

• Reglerade låga hyror ger låg avkastning. Ärliga hyresvärdar håller sig undan, oärliga dito söker sig till reglerade områden och fuskar med underhållet.
• Reglerade låga hyror gör att det blir färre bostäder avsedda för dem med blygsamma medel, så det politiska trycket att reglera hyror också i andra områden ökar.
• Reglerade låga hyror gör att en svart bostadsmarknad uppstår som ett brev på posten.
• En svart bostadsmarknad gör att varken den som hyr ut eller den som hyr längre är skyddade av lagen.
• En svart bostadsmarknad gör att illegala gärningar blir normalt beteende i samhället.
• Dåligt underhåll pga dålig lönsamhet leder till eftersatt underhåll även bland ärliga hyresvärdar.
• Dåligt underhåll leder till förfall och krav på att det byggs fler bostäder till låg kostnad och att hyrorna regleras i andra områden.
• Krav på hyresregleringar av bostäder gör att det byggs kontor istället. Eller bara lyxlägenheter vars hyror inte regleras (som t ex i New York).
• Lågt byggande leder till att kostnaderna för bostäder faktiskt ökar dramatiskt.
• Dåligt underhåll leder till att de som har lite större tillgångar och har bättre kreditvärdighet flyttar ut.
• När de som är ekonomiskt mer framgångsrika flyttar ut, ökar andelen mindre skötsamma och kriminella.
• En mindre andel skötsamma leder till sämre social kontroll, vilket i sin tur leder till högre kriminalitet.
• Ökad kriminalitet gör att de som kan, flyttar ut, vilket leder till ökad frekvens av kriminalitet.
• Ökad kriminalitet gör att skötsamma hyresvärdar säljer och att oärliga tar deras plats, vilket leder till ökad frekvens av kriminalitet.
• Ökad kriminalitet leder till mycket snabbare förslitning av bostäderna. Eller till mordbränder.

Allt detta, och mycket mer, snurrar runt med massa återkopplingar, allt medan bostäderna förfaller i miljonprogrammet.

För att bryta spiralen fantiserar Pontus Herin i SvD om att statligt kinesiskt kapital ska investera i dessa begynnande eller verkliga getton. Detta kommer inte att hjälpa. I själva verket är dock lösningen mycket enkel: avskaffa hyresregleringarna. Avskaffa all statlig och kommunal inblandning i hyressättningar, bostadsregleringar och dylikt, med undantag av bestämmelser som ser till att fri konkurrens råder. Se också till att i stort sett den som vill får bygga bostäder, i stort sett var de vill, och i stort sett hur de vill, bortsett från normer som brandskydd.

Ett problem med detta är att ”de som vet bättre” har andra tankar. I över hundra år har de förstört kvarter där folk har bott billigt, kvarter där levande gemenskaper har existerat. Detta är vad som normalt kallas för ”slumsanering”. Thomas Sowell berättar i Economic Facts and Fallacies om hur en byråkrat rådbråkade sitt huvud och undrade hur det kom sig att en del av en stad som var ”fattig” också hade den lägsta kriminaliteten. Det hindrade honom dock inte från att vilja riva allting och ersätta husen med sådana som ritats och planerats av ”experter”, likt miljonprogrammet. Märkligt, mycket märkligt… Det är vissa saker man måste vare expert för att inte förstå.