Under tallen

1995 gjorde finansdepartementet en utredning av företagsstödet, under efter vad jag minns Klas Eklund. Hela rapporten finns inte på nätet, men sammanfattningen hittar man här. Det var den gången inte helt lätt att summera alla bidrag som stat, kommuner och landsting pytsar ut till företag för att ”hjälpa” dem. Numera tar dessutom stora delar av våra skattepengar omvägen till Bryssel innan de kommer tillbaka som ”EU-bidrag”.

Totalt rörde sig stödet 1994 om 50 miljarder kronor, att jämföra med de 20 miljarder kronor som företagen det året betalade in i skatter och de nästan på pricken 50 miljarder kronor de betalade in som sociala avgifter. Mellan 1994 och 2011 ökade Sveriges BNP per kapita från ungefär 190 000 kronor till 370 000 kronor i löpande priser, dvs med 95 procent. Om vi antar att företagsstödet har förblivit lika stort i förhållande till BNP så har det med andra ord ökat till ungefär 97 miljarder kronor per år. Den verkliga siffran torde vara okänd, om inte ett nytt, mycket omfattande utredningsarbete gjorts någonstans.

Det står en del i summeringen om behovet av att analysera företagsstödets effekt. Detta är dock fullständigt onödigt. Företagsstöd kan inte fungera. Det kan man visa med logiska resonemang; ingen datainsamling behövs. För att förstå varför, måste man inse att

• Samhället är ett komplext adaptativt system (CAS) med en liten överbyggnad kallad ”staten”. Det finns en artikel på wikipedia om detta här. Hollands lilla bok ”Hidden Order” är en mycket god inledning till ämnet.
• Kunskap kostar mycket pengar. Alla som arbetar i ett privat företag vet om detta. Man ställer sig alltid frågor som ”Vad hinner vi göra?”, ”Vad kommer konkurrenterna göra?”, ”Vad kan vi sälja vår produkt för?”, ”Hur stor kommer efterfrågan att vara?”. Von Mises’ mest berömda bok heter ”Human Action”. Ett bättre namn hade kanske varit ”Human Fumblings”, ”Mänskligt famlande”, för famla sig fram efter bästa förmåga är det man alltid gör i den fria delen av ekonomin.
• Eftersom den fria, dvs icke skattefinansierade delen av ekonomin är ett CAS så kan man aldrig i det generella fallet koppla ihop orsak och verkan. Man kan se antydningar till detta, men skenet bedrar ofta, eller nästan alltid. Bill Gates och Steve Jobs arbetade otroligt hårt och var otroligt smarta och blev rika på kuppen. Men hundratusentals andra arbetade precis lika hårt utan att bli rika. Och andra människor arbetade sådär halvhårt eller med något som utifrån sett verkar ”mycket enklare” och kom på någon grej som slog på marknaden, en hit-singel, en ny sorts drink, någon snabbmat, någon hushållsartikel ”alla” vill ha.
• För att förtydliga så finns det finns en korrelation, i genomsnitt, mellan att arbeta hårt och att lyckas på marknaden men man kan aldrig på förhand säga vem som ska lyckas.
• Ju fler som arbetar hårt och försöker, ju fler lyckas, ju fler nya saker kommer fram, ju fortare ersätts gamla saker och sätt att arbeta med nya, ju fortare växer välståndet i ett samhälle.
• Den fria delen av samhället, dvs ”marknaden” utvecklas genom en form av evolution. Det sker variationer, dvs uppfinningar, innovationer, följt av urval, dvs vad som slår på marknaden.
• Denna evolution är inte genetisk och i teorin är den mer ”Lamarckisk” än ”Darwinistisk”. Alltså, i teorin ”ärver” företag och nya entreprenörer förvärvade egenskaper och bygger vidare på dem. I praktiken kostar kunskap otroliga summor pengar och otroligt mycket tid i utbildning, experiment, etc. Därför kämpar företag alltid för att lära sig fortare än de glömmer.

Tyvärr är de flesta moderna ekonomer mer eller mindre kreationister. De inser inte att samhället är ett komplext adaptativt system (tillägg). De resonerar i termer av ”perfekt kunskap”, dvs ett hypotetiskt tillstånd där alla vet allting och där kunskap är gratis. De talar också om ”perfekt konkurrens”, dvs när alla vet allting och det inte kostar något att ge sig in på en ny marknad för att konkurrera. Eftersom världen inte ser ut som dessa teorier förutsätter talar de om ”marknadsmisslyckanden”, ”Market Failure”. Att Ericsson och Huawei (eller Apple och Samsung) inte båda vet allt vad konkurrenterna vet definieras av de flesta ekonomer som ett ”misslyckande”. Sker detta på ett område som politiker och ekonomer bryr sig om, kommer som ett brev på posten ett förslag om att staten ska gå in och ”korrigera” detta.

De flesta tongivande ekonomer arbetar på universitet eller inom statlig sektor och verkar totalt avsakna den känsla för vad en marknad är som varenda korvgubbe eller ICA-handlare har.

Pga vad en marknad är så kan statsmakterna eller statliga ”experter” aldrig hjälpa företag. Vad de istället gör är att:

• Identifiera goda idéer som är värda hjälp. Men dessa idéer kan aldrig identifieras förrän de utvecklats så långt att de knappt behöver hjälp. De byråkrater som delar ut hjälp belönas av sina chefer för hur många ”lyckade” investeringar de gör. Alltså, ju mindre hjälp ett företag behöver, desto mer hjälp får det.
• Ge pengar till redan existerande företag som därmed kan konkurrera ut kända eller okända (ofta därför att de inte finns ännu) konkurrenter.
• Ge pengar till politiska beställningsjobb som satsningar på solenergi i Storuman eller vindkraft i havsbandet.

Tyvärr betalas all den här ”hjälpen” av ”vad man inte ser” som Bastiat skrev i sin berömda essä. Nio miljoner svenskar betalar idag ungefär 97 miljarder kronor varje år för ”hjälpa” synliga idéer. Säkert tiotusentals nya idéer, hur många kan man per definition aldrig veta, får ingen finansiering, därför att pengarna har försvunnit till skatt.

Ett problem med den mänskliga psykologin i marknadsekonomin är att när vi ”ser” problem så vill vi att de ska lösas. Våra politiker stormar till undsättning med våra skattepengar. Enligt devisen att ”även en blind höna hittar ibland ett korn” så lyckas ibland politikerna. För att fortsätta metaforen så gör de det genom att via skattevägen sticka ut ett öga på alla andra hönor.

Så vad ska man göra istället? När man inser att ekonomin går framåt genom evolution så är svaret att man måste se till att så många nya idéer som möjligt kan komma fram. Eftersom man aldrig kan veta var dessa idéer kommer att komma ifrån måste man se till att så många som möjligt är i stånd att prova sig fram. Om de lyckas, eller kanske bara lyckas till hälften så belönas de av marknaden så att de kan fortsätta utvecklas. Därför måste de som provar sig fram få behålla så mycket som möjligt av sina vinster.

Slutsatsen blir att hela företagsstödet bör läggas ner omgående och att skatterna på insamlande av kapital, sparande, bör sänkas. Den statliga inkomstskatten uppgick till 46 miljarder 2010 (Skatteverket, tabell 1.2, sid 28 ff). Skatterna på hushållens sparande och förmögenheter, inklusive fastighetsskatt var 49,5 miljarder. Totalt blir det ungefär 95 miljarder. Helst tycker i alla fall jag att alla bör betala statsskatt (och att den inte bör vara momsen). Eftersom kommuner och landsting idag pytsar ut pengar till nödlidande företag så borde kommunalskatterna sänkas i motsvarande grad.

Antag att all statsskatt och all skatt på sparande försvann i Sverige. Marginalskatten skulle vara kring 31 procent på arbete (bortsett från sociala avgifter förstås). Är det någon vettig människa som tror att det inte skulle bli lättare att locka högavlönade utlänningar till Sverige då än det är att göra det idag via socialbidrag till företag? Att det inte skulle startas många fler företag i Sverige? Företag som Astra i Södertälje och tusentals andra företag skulle bli kvar i landet och andra skulle tillkomma. Många företag som lever på socialbidrag skulle givetvis försvinna också. Men varför ska företag leva på socialbidrag? De anställda i dessa företag skulle anställas av företag som kan stå på egna ben.

Om vi för enkelhets skull antar att borttagen statsskatt och skatt på sparande ökar BNP-tillväxten med en procentenhet per år blir det varje år 33 miljarder till i BNP (en procent av 3308 miljarder, sid 39). Hur mycket BNP skulle öka kan man inte veta, men i ett land fyllt med så många ambitiösa människor som Sverige är det ingen tvekan om att vi alla skulle bli mycket rikare. Efter tre år med en procent extra tillväxt skulle ekomin ha växt med 100 miljarder kronor eller drygt 10 000 kronor per svensk.

Problemet med detta förslag är förstås den gröna avunden. De ”rika” ska minsann inte ha några pengar. Hellre ser socialister att de fattiga blir fattigare i absoluta mått, ifall ”inkomstklyftorna” minskar som President Obama sade vid något tillfälle, än att de ser att de fattiga blir rikare i ett samhälle där inkomstklyftorna är större (se även Thatcher i underhuset här). Detta synsätt förkläds i självbedrägeri med påståenden om att analyser som min är felaktiga, att det måste finnas någon annan, ”rättvis” väg att lösa problemet på.

Någon tvivlare kanske kan hjälpas av detta inlägg om att de 20 procent fattigaste inte är människor, de är en statistisk kategori. Den som vill förstå vad konkurrens verkligen är kan nog inte hitta bättre källa än Hayeks lilla ”Individualism and Economic Order”.

Jag träffade härom veckan Erik Svansbo som bloggar som Pophöger. Erik kallade mig ”mycket beläst” vilket känns hedrande, men samtidigt en överdrift, för jag är smärtsamt medveten om många vita fläckar i min bildning och säkert omedveten om långt fler. Dock kan man antagligen säga att jag läst fler och svårare böcker än de flesta i ämnet politik. Och om sisådär 150 år kommer jag att ha tagit mig igenom det mesta jag skulle vilja lära mig.

Jag lovade Erik att jag skulle sätta ihop en lista av böcker. Thomas Gür har redan skrivit en lång artikel om detta i Svensk Tidskrift som varmt rekommenderas till komplement till vad jag skriver här. Dock måste man börja någonstans, så jag försöker lägga upp följande som en något sånär logisk väg in i (klassiskt) liberalt tänkande.

Ett oerhört stort problem är att detta fält dels är fyllt av förvirring, ofta medveten sådan, dels att vi i dagens samhälle är så pass okunniga som vi är. Detta gäller inte bara oss vanliga dödliga, men också kända intellektuella och disputerade statsvetare. Ett exempel på litmustest för att veta om en författare vet vad han eller hon talar om är ifall personen kallar den liberale Edmund Burke för ”konservativ”. Detta är i och för sig ”normalt” beteende men samtidigt gör denna etikett på Burke att man gjort det i stort sett omöjligt att förstå honom.

Var man börjar är därför ett exempel på ett ”boot strapping”-problem. Denna datorterm betyder att man måste lyfta sig själv i stövelskaften. I detta fall är det så mycket nytt och okänt, samt så många okända perspektiv att man först inte vet vad man ska tro eller var man ska börja. Allt beror av allt annat. Nedan kommer mitt försök till introduktion i politiskt tänkande. Om någon borgerlig politiker blir intresserad kanske jag bidragit med något.

Grundkurs

Jag rekommenderar att man börjar med två böcker som reder ut begreppen, Hayeks The Constitution of Liberty (”Frihetens grundvalar”) och Thomas Sowell’s ”A Conflict of Visions”. Trots att Hayeks bok finns på svenska rekommenderar jag den nya, reviderade upplagan (The Definitive Edition). Hittar man inte dessa böcker hos t ex amazon.co.uk så finns de hos amazon.fr, här och här. Varför den franska amazon-sajten har dem tillhör livets små mysterier. För den första genomläsningen av Hayek rekommenderar jag att man hoppar över det nya förordet.

För att bättre förstå demokrati, frihet och deras ofta inbördes konflikter, samt mänskligt beteende överhuvud taget bör man läsa Tocqueville, ”Demokratin i USA”, volym 1 och 2. Dessa finns just nu på svenska. Om någon har läst de svenska upplagorna så vore jag intresserad att höra hur bra de är. Båda volymerna finns samlade i en Penguin-pocket här. För de få som läser franska rekommenderas originalen.

Jag gissar att många som läser dessa böcker dels till en del drabbas av ”information overload”. Det finns så mycket nytt i dem, både vad beträffar sätt att se saker och sätt att tänka. Dels kommer de att undra lite grand om det författarna skriver verkligen kan vara sant. Jag skulle därför rekommendera lite lättare läsning som komplement för att förankrar stoffet i vardagen.

David C Hendersons ”The Joy of Freedom” ger konkreta exempel på liberalt tänkande och hur det är relevant. Thomas Sowells ”Economic Facts and Fallacies” ger ytterligare ekonomiska exempel på hur mycket man får höra är ”sant” inte riktigt är det. Ytterligare en bok av Sowell, ”Intellectuals and Society” ger förankring och många exempel på hur nutida, självutnämnda profeter helt är ute och cyklar.

Historiskt mellanspel

För att veta var vi är någonstans och hur vi kom hit måste man läsa historia. Pga skolans förstörelse under 60-talet och marxismens härjande i historieforskningen och historieundervisningen är det inte så lätt att veta vart man ska vända sig. Ett grundtips är att hålla sig till sådant som skrivits före 1970 och endast mycket försiktigt närma sig nyare verk.

Jerker Rosén och Sten Karlssons ”Svensk historia” i två band från 1961-62 hittar man på antikvariat. Dessa volymer användes som grundböcker på svenska universitet. De volymer jag sett är i gröna klotband. Det finns en andra upplaga från ungefär 1970 men den är mycket mindre pga den halverade historieundervisningen i skolan när studentexamen och realskola avskaffades kring 1968.

För den senare tiden rekommenderas Anders Edwardssons ”En annorlunda historia”. En del gissar kanske att Anders historia är ”vinklad” då han är en klassisk liberal. Börjar man dock med Rosén&Carlsson så inser man att mycket av det som är kontroversiellt i Anders historia tidigare var allmängods. På senare tid har det dock omsorgsfullt glömts bort.

För att förstå sig på politik måste man läsa en hel del ”döda vita män” som dog för mer än 2000 år sedan. Hugo Montgomery,  ”Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr” rekommenderas varmt.

En av de mest förvirrande händelserna i världshistorien är den franska revolutionen. Frihet, jämlikhet, broderskap låter ju bra. Vem kan vara emot detta? Tittar man närmare inser man dock att vad som menas ställer till problem. Det var Rousseaus ”frihet” som avsågs, friheten att göra det jag säger, eftersom jag vet bäst. Så fort man tittar närmare är det massakrer av oliktänkande och rena folkmord man ser. Simon Shama, ”Citizens – A Chronicle of The French Revolution” är nog det bästa man kan läsa på andra språk än franska. Ett problem med den franska revolutionen är att den är en del av den marxistiska liturgin. Därför måste man vara extra försiktig i valet av litteratur.

Till sist rekommenderar jag en bok om USAs historia. Alla som någonsin diskuterat ekonomi och politik vet nog hur det plötsligt dyker upp som gubben i lådan en mängd barocka påståenden om USA som en oreglerad laissez-faire-nation. Sverige år 1900 eller 1938 var nästan ett sådant land. USA idag är det inte. De absurda missförhållandena i USA beror inte heller på några marknadsekonomiska haverier. USAs påstådda ondska är också en del av den moderna marxismens religiösa föreställningar. Stalinisten Howard Zinns populära historia bör man undvika. Bäst är nog Paul Johnson, ”A History of the American People”.

Ekonomi

För att förstå världen bör man läsa ekonomi. Ett stort problem är att ekonomer av facket sedan andra världskriget ofta inte förstår hur en marknadsekonomi fungerar. Detta är hårda ord. Jag kan lite uppkäftigt säga att jag kan bevisa dem. Att övertyga någon är en annan sak.

Thomas Sowell har skrivit en bok som är värd att läsa, ”Basic Economics” som finns att tillgå på svenska under namnet ”Ekonomisk praktika”. Detta är en introduktion om hur ekonomin verkligen fungerar. Sedan bör man dock gå längre. Mark Skousen, ”Economic Logic” är en lärobok för universitetet. Som sådan innehåller den en mängd referenser och jämförelser både med frihetligt sinnad ekonomi och med den ekonomi som de flesta andra undervisar i (Keynes och andra villfarelser). För att sedan verkligen förstå vad kunskap och konkurrens betyder i samhället rekommenderar jag Hayeks lilla samling av uppsatser ”Individualism and Economic Order”.

Med detta i bagaget är man redo att ta sig an både den nationalekonomi som man undervisar i på universitet idag och Ludwig von Mises’ liberala storverk ”Human Action”. Här är det värt att veta att den som i en diskussion citerar von Mises normalt blir kallad för ”extremist” eller ”rättshaverist” av disputerade ekonomer som hört av en kompis till en kompis något som von Mises ska ha skrivit. Har man läst Skousen så vet man lite grand om hur dessa personer resonerar.

Mer politik

Med det historiska bagaget ovan är man redo att ta sig an Edmund Burkes ”Reflections on the Revolution in France” och Tocquevilles ”The Old Regime and the Revolution”. Om man jämför dessa verk med Tocquevilles verk om USA bör man få en akut förståelse för hur statsmakten och välfärdsstaten förstör sociala band, hur de förstör samhället.

Poppers mästerverk ”The Open Society and its Enemies” bör man sedan läsa (vol 1, vol 2). Här måste man för att ha den nödvändiga bakgrunden verkligen först ha läst t ex Montgomerys antika historia jag rekommenderade ovan. Medan man håller på med Popper kan det hända att man läser stora delar av Platon också. Platon var den totalitära statens första ideolog, men hans dialoger är underbara och otroligt tänkvärda. Genom Popper får man också en god förståelse för Marx.

Två av frihetens största fiender bör man läsa för att något sånär avrunda sitt första försök till bildning, Marx’ ”Det kommunistiska manifestet” och Rousseaus hyllning till Nordkorea från 1762, ”Det sociala kontraktet”. Har man läst Rousseau så torde man förstå att bara för att Burke var motståndare till den franska revolutionen så var han inte konservativ.

Jag skulle kunna fortsätta med hundra böcker till här, några jag läst och en stor mängd jag någon gång hoppas läsa. Var och en som har gått igenom en tredjedel av mina lästips torde dock ha en egen, alldeles för lång lista av verk.

En stad utan bostadsbrist. San Francisco efter jordbävningen och branden 1906.

I dagens SvD skriver man att kommunerna riskerar förlora en halv miljard kronor per år pga att de inte längre får trixa med ”räntesnurror”. Den verkliga skandalen, är, eller borde vara, att det kommunerna (och landstingen) håller på med är att bedriva näringsverksamhet som privata aktörer kan göra mycket bättre. I artikeln tas det upp att det i Lund behövs bostäder när forskningsanläggningarna ESS och Max IV ska byggas. Forskarna behöver någonstans att bo. Tydligen kan bara kommunala bolag bygga dessa bostäder. Detta är nonsens.

På annan plats får vi veta att det i hela Sverige just nu råder ”skriande bostadsbrist för studenter”. Det är t ex två års kötid i Uppsala och Stockholm.

Milton Friedman och George Stigler studerade 1946 bostadsmarknaden i San Francisco 1906 och efter kriget i en mycket läsvärd studie. Den 18 april 1906 förstörde en jordbävning och brand hälften av alla bostäder. Några flyttade därifrån, men jämfört med hur många som var kvar försvann 40 procent av bostäderna. I det första numret av San Francisco Chronicle som kom ut efter katastrofen, den 24 maj, fanns det inte ett enda omnämnande av bostadsbrist. Däremot fanns det 64 bostäder att hyra och 19 till salu. Fem annonser var införda av sådana som sökte bostad. Bostadsmarknaden var oreglerad. Detta i en stad som hade 400 000 innevånare innan jordbävningen, dvs som var nästan lika stor som Göteborg är nu.

Efter kriget, 1946, var marknaden reglerad. En mycket mindre relativ ökning av antalet bostadssökande relativt beståndet ledde då till en våldsam bostadsbrist.

Vi har inte en hjärna som riktigt begriper sig på hur marknader fungerar. Stockholms storstadsområde har ungefär 2,1 miljon invånare. Överfört på detta område betyder erfarenheten från 1906 att man skulle kunna förstöra, helt rasera bostäderna för över en miljon människor. Ca 350 000 skulle flytta någon annanstans, tältläger skulle sättas upp, liksom husvagnar och andra temporära bostäder. Men efter mindre än två månader skulle det inte finnas en enda människa som köar efter en bostad. 700 000 människor skulle ”mirakulöst” ha hittat någonstans att bo. Det skulle finnas ungefär 25 annonser från människor som önskar hyra en bostad (vilket inte är detsamma som att köa).

Allt som krävs är att två miljoner människor själva får ta beslut om hur de vill ha det. Man måste avskaffa kommunala bostadsbolag, avskaffa alla hyresregleringar, nästan all kommunal planering, samt plan- och bygglagar, utom sådant som rör brandsäkerhet, etc. Lägga ner sådana socialistiska/paternalistiska konstruktioner såsom bostadsdepartement, mm. Fri konkurrens måste råda, kartellbildningen på bostadsmarknaden måste upphöra. Det betyder att man visst får vara med i fackföreningar, men att dessa inte får tvinga på andra människor kollektivavtal etc. Och det måste givetvis finnas hundratals byggnadsföretag, inte ett oligopol.

Två miljoner människor skulle, i ett fritt samhälle, ta inneboende och dela upp lägenheter. Hyrespriser skulle gå upp, så de som vill spara in lite pengar, eller tjäna in lite grand om de äger sitt boende, skulle flytta till mindre lägenheter eller hus. Planer för nybyggnation skulle upprättas och byggen påbörjas nästan omedelbart. När två miljoner människor får använda sina egna hjärnor och dessutom får veta vad som händer, genom fri prisbildning, så går saker och ting fort, mycket fortare än vi är kapabla att begripa. Efter flera decennier av möda på dagens socialiserade bostadsmarknad klarar några tusen byråkrater och förtroendevalda inte ens av att se till att man kan komma till Stockholm och hyra en bostad på en förmiddag. Två år ska man köa för något så förutsägbart som att studenter kommer till universitetsstäder för att studera varje höst. På en fri marknad skulle över en halv miljon kunna hitta bostad på en månad eller två i Stockholm. Med dagens socialistiska system kommer det alltid att råda brist på den ena eller andra sortens boende. Eller på allt boende.

SvD

I dagens SvD skriver Benjamin Katzeff Silberstein om hur planekonomin förstör Nordkoreas jordbruk. Av precis samma anledning, planekonomi, är vården i kris. Här rör det sig dock om människor. Då är det plötsligt viktigt att man inte blandar in vinstintressen, att ”demokratisk översyn” råder, att den ”gemensamma sektorn” är just gemensam. Den lilla insikten om att socialismen inte fungerar i Nordkorea glöms bort. Egentligen är det väl ganska få som förstår just varför planekonomi inte fungerar och aldrig kan fungera, trots att det är mycket enkelt att förklara. Som von Mises visade 1920 så kan man inte utföra några som helst ekonomiska beräkningar utan priser. Och priser sätts av marknaden. Marknaden är ett resursallokeringssystem. Den är också ett system för att upptäcka saker. Den offentliga sektorn kan med fog kallas för den ”blinda sektorn”. Enda anledningen till att den kan halta fram är att den leds av den seende delen av samhället, dvs av den privata delen av ekonomin. Hayeks lilla bok ”Individualism and Economic Order” är den bästa diskussion jag sett av planekonomin.

Ofta är den enda anledningen att en journalist kan skriva om planekonomins misslyckande att det t ex i fallet Nordkorea är så uppenbart. Nu rör det sig i detta fall om en journalist på SvDs ledarsida så man kan hoppas att insikten är större.

20 år efter att muren föll är fortfarande ungefär hälften av vår ekonomi socialiserad. Thatcher sänkte skattetrycket till 36 procent av BNP och behandlades som en hjärtlös fascist pga detta. Under Per-Albin Hansson var det 12-13 procent. År 1900 var skattetrycket under 7 procent av BNP i Sverige. Tydligen kunde människor ta hand om varandra frivilligt och inte bara under ”välfärdsstatens” tvång. Folkrörelserna är numera ett minne blott, såsom folkrörelser. Som korporativistiska konstruktioner finns de kvar, men de är bara tomma skal, bleka minnen av den gemenskap som en gång fanns.

Vad som krävs i vården är att sterilt samarbete bannlyses och ersätts med stenhård konkurrens om patienternas gunst. Igår ondgjorde man sig över att man i vissa landsting får sämre vård för gravida med diabetes än i andra. Helst skulle väl skribenten leva i den påhittade staden Lake Wobegon där ”alla kvinnor är starka, alla män är stiliga och alla barn ligger över medel”. Man kan inte förbjuda skillnader i vården om man inte samtidigt vill förbjuda alla förbättringar. Någonstans måste man prova först.

Tyvärr kan inte experter, professorer eller andra i sig råda bot på bristerna i vården. Som människor kan vi inte enbart tänka oss till bättre saker utan vi måste hela tiden prova oss fram och sedan låta andra människor, dvs ”marknaden” bedöma om det vi gjort är värt något eller inte. I vårdens fall kan ”experter” kopiera uppfinningar från den privata sektorn, men de kan inte, i ett helhetsperspektiv, komma med förbättringar själva. För utan marknaden finns det inget kriterium för att bedöma om det de tänkt fram är en förbättring eller inte. Detta helhetsperspektiv ges endast av marknaden.

Organisatörerna av de Olympiska spelen har definitivt inte sett till att israeler slipper se negrer. Däremot har de gjort något lika vidrigt. De har satt upp en barriär så att det libanesiska landslaget i judo slipper se israeler när de tränar i samma anläggning.

I andra nyheter har de palestinska myndigheterna motsatt sig att de mördade israelerna från Munchen 1972 hedras med en tyst minut med anledning av att det är 40 år sedan detta terroristattentat begicks. ”Sports are meant for peace, not for rasism” är den charmanta anledningen man ger. Man anser att vansinnesdådet var ”heroiskt”. Sverige stödjer dem med pengar. Varför då?

Kristina Lindquist skriver en intressant artikel i DN som både illustrerar mycket som är fel i Sverige och hur svår marknadsekonomin är att förstå.

En sak hon påpekar är att vi i Sverige inte bryr oss om de gamla som man gjorde förr i tiden, eller som man gör i dagens Kina. Men tyvärr kan man inte både ha kakan och äta upp den. I en traditionell ekonomi, eller i ett laissez-faire-kapitalistiskt samhälle (som Sverige år 1900 eller (nästan) 1938) står inte staten för något annat än för det ramverk som människor befinner sig i. Staten skyddar de svaga och rikets säkerhet genom lagar, polis och militär. Resten sköter människor om själva. Detta tvingar människor att bli beroende av varandra genom personliga band. Dessa personliga band kan vara inom familjen, tidigare alltid storfamiljen, eller genom frivilligt utbyte, dvs på marknaden, mellan människor som ofta inte känner varandra, och människor som har mycket olika ideal och personligheter. På marknaden gör detta dock ingenting.

(Tillägg 120728): I ett fritt samhälle bildar folk också föreningar för att hjälpa varandra, folkrörelser, vars medlemskap är frivilligt. Genom att staten blandar sig i, finansierar, reglerar, ger privilegier till, och på annat sätt ”hjälper” folkrörelserna har den dödat dem. Pga statens inblandning, och trots tiotusentals individers goda vilja, är folkrörelserna nästan bara tomma fasader i Sverige.

Vi kan köpa och sälja varor och tjänster från människor som vi inte har något gemensamt med just genom att utbytet är frivilligt. Det är därför att det inte finns politisk styrning som marknaden fungerar. Så fort politiska beslut ska styra samhället försvinner frivilligheten. Majoriteten, eller de som med våld tar makten, påtvingar alla andra sina egna värderingar. Det är här Kristina, liksom nästan alla andra går vilse.

Vinst är något som är nödvändigt för att ett fritt samhälle och frivilligt utbyte ska fungera. Om jag, eller tant Agda inte får avkastning på våra besparingar hos Carema så investerar vi dem i något annat företag istället. I ett fritt samhälle får man köpa vilka aktier man vill. Men i ett fritt samhälle där det råder konkurrens får man också vackert vara mycket omtänksam om sina kunder. Man tvingas vara artig, omsorgsfull, trevlig, tillmötesgående för att någon ska vilja tillbringa sina sista dagar på ett privat ålderdomshem, om det är privat. Det är inte ”konkurrensutsatta lösningar”. Här är istället stat, kommun eller landsting kund. Åldringen är bara en klient, utan egna medel att betala med, och utan mycket val. Idag arbetar inte Carema för gamlingar eller för deras anhöriga.

Människan är så skapt att vi antar att om ”alla lyssnar till förnuftet” så kommer de att tycka precis som jag gör. Välfärdsstaten bygger på att tvinga på alla andra människor värderingar och idéer om ”vad förnuft är” som en majoritet har, eller nästan alltid, som i Sveriges fall, de värderingar den politiska eliten och massmedia har. Det faller inte någon in att andra människor kan ha andra värderingar. Alla ska gå i samma dagis, skola, sitta på samma ålderdomshem och till slut få en likadan gravsten. Det kan väl inte bara vara jag som tycker att det är absurt att kravet på social konformism är så hårt i det nästan helt avkristnade Sverige att man inte får strö en anhörigs aska var man vill eller, hemska tanke, under en för stor sten?

När det gäller den sk ”privatiseringen” som borgarna genomfört bygger den också på att alla ska göra samma sak. Man försöker bara tvinga på sina medmänniskor ”gemensamma värderingar” till en så låg kostnad som möjligt.

När man tar av arbetande människor 2/3 av deras inkomster och påtvingar dem vård av ett visst snitt, tvingar dem, och ger dem möjlighet att vara ”statsegoister”  ska man sedan inte bli förvånad över att de saknar personliga band med släkt och vänner på ålderns höst.

Jag har skrivit om vården här och om borgerliga, socialistiska privatiseringar här. Hoppas det hjälper någon.

Jon Lord har gått ur tiden. Det är lite svårt att veta vad man ska säga så här kommer tre klipp. Först Speed King från ”In Rock” från 1970. Här är den live från Melbourne 1999 med briljant duellerande mellan Lord och Morse. För den som undrar så gick Steve Morse med i bandet på gitarr 1994. För oss fans verkar det klart att han återgav Lord gnistan från tidigt 70-tal.

Sedan Morse gick med spelar Purple kring 100 koncerter per år, även om för få vet om det. Det ständiga turnerandet var också det som fick Lord att sluta 2002 för att kunna lägga tid på att komponera klassisk musik.

För den som inte kan få nog av Lord/Morse så är detta Speed King från en koncert från 1996. Det var improviserat och olika varje kväll.

Sedan den klassiska koncerten från California Jam 1974. Deep Purple sålde flest skivor i hela världen 1974 då USA äntligen upptäckte dem. Sättningen var då ”Mark III” med Glenn Hughes på bas och David Coverdale på sång istället för Ian Gillan och Roger Glover som i den mest klassiska Mark II.

”Burn” inför 200 000 personer på ”California Jam” med bland annat ett par av Jon Lords monstersolon:

Slutligen ”Lazy” från ”Made In Japan”, världens bästa rock-live album. 25 miljoner exemplar ska den ha sålt. Det finns med andra ord en del som inte har den vilket känns förvånande.

SvD, DN, AB, Exp

I ett socialistiskt system, vare det är av socialdemokratisk modell, eller av borgerlig ”konkurrensutsatt” modell är en patient bara en klient. Kunden i systemet är landstingspolitikerna.

I DN idag diskuteras det återigen hur den socialistiska modellen dömer vissa patienter till döden, medan andra har tur i ”landstingspolitkerlotteriet”. Jag har skrivit vad jag begriper om konkurrens här, och om ”Socialistiska sommarmord” här. Hoppas att det hjälper någon. De videor av Milton Friedman som jag refererar till här rekommenderas också varmt.

I ett fritt system avskedar man sin trilskande läkare och går till någon annan som är beredd att rädda ens liv. I ofärdsstaten dör man. Detta gäller även i ett fritt system där alla inte har så mycket pengar. De läkare och sjukvårdsanställda som är sådana kallhamrade egoister att de låter en fattig patient dö får inga nya kunder. I den svenska socialistiska sjukvården krävs det bara istället att alla gör sina jobb som de blivit beordrade.

Vissa saker kan vara hur sanna och uppenbara som helst, men det är ändå omöjligt att övertyga många om det. Ett exempel är regeringens roll i USA. Enligt vänsterkretsar karakteriseras USA av ”rå kapitalism”, marknaden påstås vara oreglerad och ”de fattiga kastas ut på gatan”. I själva verket är Wall Street genomreglerat. Att det sker krascher så ofta, och att de är så stora, beror just på att Wall Street regleras. Bubblor och krascher kommer det alltid att finnas i ett fritt system, för ett något sånär fritt samhälle är ”ett komplext adaptativt system”. Varje störning, varje uppfinning, varje rekordskörd, varje vetenskaplig upptäckt kommer att ge vågor. Men i ett fritt system kommer varje bubbla att ha läckor. Folk kan gå mot strömmen. Det är inte säkert att de gör det, men möjligheten finns. När politiker däremot reglerat något är alla enligt lag tvungna att göra samma sak. Till slut, på något ställe som lagstiftarna inte tänkt på, för det finns oändligt många saker som kan hända, så uppstår ändå en bubbla. Denna bubbla kommer att växa tills verkligheten tvingar den att explodera. Den nuvarande krisen är ett exempel på detta. När man reglerar skapar man också en på förhand okänd mängd bieffekter som ger upphov till möjligheter för bubblor eller negativa utfall.

USA praktiserar verkligen inte laissez-faire-kapitalism. Vill man veta hur laissez-faire fungerar får man ta sig till dagens Hong Kong (fast de blandar in staten i skolan). Eller t ex läsa lite svensk historia. Sverige praktiserade i stort sett laissez-faire-kapitalism fram till kriget. Under Per-Albin var skattetrycket 12-13 procent av BNP, år 1900 var det 7 procent. Den stora avvikelsen var att man under Per-Albin gav vissa karteller rätt att förtrycka minoriteter. Fackföreningar kallar man dessa karteller. Andra korporationer fick också statliga privilegier. På kuppen dödades folkrörelserna. Ofärdsstaten, ”välfärdsstaten” och folkrörelsegemenskap är inbördes oförenliga. Vissa rester finns dock kvar. I Sverige är det arbetarna och arbetsgivarna som förhandlar om löner, utan det mesta av den statliga inblandning som finns i t ex Frankrike. Sverige och Tyskland har inga minimilöner. Återigen så används statens våldsmonopol, polisen, för att tvinga på kollektivavtal på individer som vill stå utanför. Eller så skyddas fristående individer inte av rättssystemet mot t ex fackliga blockader och annat ofredande.

Sjukvården i USA är också genomreglerad. Milton Friedman diskuterar detta här (1992):

och här (1978) i några klipp som är intressanta. Helst borde man, säger jag, baserat på historisk erfarenhet, sälja sjukhusen till högstbjudande och lägga ner landstingen. Allt skulle inte bli ljust och vackert, men sjukvården skulle bli bättre och hälften så dyr för samma kvalitet. Många läkare och annan sjukvårdspersonal skulle säkert bli arbetslösa tillfälligt innan de hittat något annat jobb. Helt privata, oreglerade aktörer är mycket effektivare än socialistiska dito. Och det behövs inte lika mycket sjukvård som idag. Snart konsumerar stockholmare tre gånger så mycket sjukvård som örebroare… Man skulle också bli av med de busslinjer och annan verksamhet som landstingen bedriver för skattepengar där de konkurrerar ut privata aktörer. Deras självförhärliganden via skattsedeln där de bygger palats och ”satsar” andras pengar på konst och teater skulle också försvinna. Konst och teater skulle givetvis bestå. Vuxna svenska medborgare är faktiskt intresserade av sådana saker.

Det är intressant i den första videon hur Friedmans samtalspartner vrider och vänder på argumenten för att på något sätt ”organisera en marknad”. Människan är inte funtad för att förstå hur självorganisation fungerar. En neoklassisk ekonom måste per definition (eller via schizofreni) vara oförmögen att förstå hur en myrstack fungerar. Var är myrarkitekten? Myrprojektledarna? Myrpersonalavdelningen?

Obamacare är en lag som är 2700 sidor lång. Som Pelosi sade, så var man tvungen att rösta igenom den för att se vad den innehöll. Hittills har man hos ”The Health and Human Services Department” tillverkat 13000 sidor detaljregleringar för implementationen (fler kommer) och man hyr personal i drivor för att klara av administrationen. 180 nya kommittéer, utskott, etc har hittills lagts till.

USA, en demokrati med traditioner som går tillbaka till 1620-talet, betraktas sedan slutet av 60-talet ofta istället som ”fascistisk”. Det talas mycket om McCarthyism, när senatorn McCarthy jagade misstänkta kommunister. Senatorn verkar ju inte ha varit helt klar i huvudet, men det fanns grund för hans teser. Det fanns kommunistiska celler i USA och kommunisternas syfte var att förstöra USA som liberal demokrati. Istället var tanken att USA skulle bli en del av ”proletärernas fosterland”, dvs Sovjetunionen. Det var därför man stal atombombshemligheter (makarna Rosenberg var skyldiga) och gav dem till Stalin.

Den som är intresserad bör läsa de ”21 villkoren”. För att bli medlemmar i Comintern, den tredje internationalen, var varje sektion tvungen att godkänna dessa villkor. Det är viktigt att komma ihåg att t ex de svenska, franska och amerikanska kommunistpartierna inte var självständiga partier. Istället var de ”sektioner” av det internationella kommunistpartiet med säte i Moskva.

Fosterlandskärleken var inte heller den man kan tro. Kommunisterna i Frankrike var ”patrioter”, men inte gentemot Frankrike, utan gentemot proletärernas fosterland, Sovjetunionen. Här måste man skilja på medlemmarna som sällan var med på dessa noter, och partiet såsom parti. Denna bok går genom detta noggrant. De franska kommunisterna och Hitler var därför allierade mellan augusti 1939 och juni 1941. Medlemskapet i partiet gick ner till 5000 medlemmar efter Frankrikes kollaps 1940, från flera hundra tusen (jag citerar från minnet från första upplagan). Men under ”the phony war” mellan 1939 till maj 1940 deserterade Thorez, partiledaren, och smugglades till Moskva där han tillbringade kriget. Stridsvagnar och annan materiel saboterades av kommunistiska arbetare. Riktigt hur mycket sabotage som pågick är det mycket svårt att få reda på. Kommunisterna bytte ju fot 1941 och blev en del av segrarna. Historien tvättades mycket grundligt i och med detta och i och med den makt kommunisterna sedan fick efter kriget, en makt som de fortfarande har kvar till viss del.

Att McCarthy letade efter hemliga kommunistiska organisationer, som enligt de kommunistiska stadgarna skulle finnas (se villkor 3 t ex) är inte så underligt. Comintern upplöstes formellt under kriget men i praktiken fortsatte verksamheten. Att kalla alla som var motståndare till Sovjetkommunismen för ”fascister” var en av Stalins mest bestående påhitt. François Furet diskuterar bland annat detta i en briljant bok om kommunismens historia under 1900-talet. (Orginalet är på franska och är det jag läst.) Stalin ligger, såvitt vi vet tvåa i listan över världshistoriens värsta massmördare, efter Mao, men före Hitler.

Vill man lära sig något om USAs demokrati, och om demokrati överhuvud taget, kan man inte hitta bättre böcker än Tocquevilles från 1835 och 1840. Dessa finns t o m att köpa på svenska just nu, här och här hos Bokia. Tocqueville var en stor stilist, så de alltför få som kan läsa franska rekommenderas originalen varmt. Amazon.fr levererar snabbt till Sverige. Själv håller jag på att läsa Paul Johnsons ”A History of the American People” som hittills är mycket bra. Många föredrar istället att läsa Howard Zinn, ”A People’s History of the United States”. Zinns bok bör jag nog ta mig igenom (”know thy enemy, and all that”), men denna marxistiska version av historien står inte direkt högst upp på min att-läsa-lista.

USA är det land som lyckades producera Louis Armstrong och Frank Sinatra:

Det räddade världen undan Tysklands, Sovjets och Japans diktaturer under andra världskriget. Samtidigt, i ett parallelt, marxistiskt universum, är de också ett ”fascistiskt land” varifrån den stackars Hemler (som jag mödosamt tänkt om här), flydde till det fina, ljusa Sverige. Ett Sverige, som det ska tilläggas, samtidigt var militärt allierat med USA i allt, utom vad beträffar officiell politik.

Den stalinistiske negationisten Martin Schibbye (mer tankar och länkar här) har nu bara 10 år kvar på sitt straff i Etiopien. Schibbye är stalinist men samtidigt negationist i meningen att han förnekar Stalins folkmord.

Den marxistiska regimen i Etiopien är tydligen allierad med Carl-Bildt-kapitalismen i Lundin Oil. Med hjälp av en konkurrerande marxistisk ”befrielserörelse” försökte Schibbye med vapen i hand (åtminstone på foton) ta sig in i Etiopien för att råda bot på detta. I fängelset längtar han nu efter ”frihet”. För en stalinist betyder dock inte frihet att få göra vad man vill, så länge man inte inkräktar på andra människors frihet. Frihet betyder istället att göra vad kamrat Stalin skulle ha velat. Detta är, enligt marxister, i Rousseaus efterföljd, precis vad man själv skulle ha velat, bara ens ”medvetande” inte hade korrumperats av t ex kapitalisterna eller av social-fascisterna, klassförädarna, dvs socialdemokraterna.

AB, AB, AB, AB, AB, Expr, Expr, Expr, DN, DN, SvD, SvD