Varför är kommunismen och socialismen ett sådant opium för de intellektuella som Raymond Aron kallade det? Varför sitter en så stor del av våra intellektuella hårt fast i detta beroende? Och varför är de flesta andra bland dessa eliter dagliga konsumenter? Först lite ”lätt” underhållning i form av Kennedys Berlintal för att ge ett i Sverige ovanligt perspektiv. Innehållet förvånar nog en del människor…
Aron påpekade att marxismen tar över en stor del av den kristna liturgin, där Jesus ersätts av proletärerna som ska bringa fred och rättvisa på jorden, så ock i himmelen. Den har också en intellektuell överbyggnad med en mycket invecklad teologi. Fram till nu så har samhället styrts av komplexa lagar. I detta är den på sätt och vis lik den klassiska liberalismen. Men den klassiska liberalismen försöker förstå samhället med utgångspunkt i individen, och i hur samverkande individer tillsammans skapar komplexa samhällen som de inte förstår, eller ens kan förstå.
Marxismen och sociologin, i Compte och Saint-Simons anda, säger att man instället ska studera helheter, samhällen, och att den välinformerade filosofen då kan se lagar och samband. Så, eftersom ett samhälle med säg 10 miljoner människor, är för svårt att förstå om man börjar från grunden, så kan den intellektuella eliten istället studera det ”utifrån”. För den som lagt den minsta tid på att studera hur vi i praktiken upptäcker saker och ting är detta absurt.
Men marxister börjar inte i den ändan. De hoppar helt över studiet av det praktiska detaljerna och blir istället förförda av samband de tror sig se. Eftersom samhället är så komplext som det är, så kan man faktiskt tro sig hitta massor av sådana samband. Varje ”samband” kommer att visa sig ha komplexa undantag och yttringar som ytterligare förför många intellektuella, och som ger upphov till vidare studier och fascinerande ”upptäckter”. Dolda ”maktstrukturer” är sedan en tid mycket populära.
Något mycket intressant med marxismen här är att den är en ”hybrid-vision” i Thomas Sowells briljanta klassifikation. Upp till nutiden ser den samhället som ett komplext system. Dess modell må vara helt felaktigt (utom i de fall då även en blind höna hittar ett korn), men den följer vår, vad det verkar medfödda regel att komplexa fenomen måste ha komplexa orsaker. Den klassiska liberalismen, och modern matematik, fysik och biologi säger istället att komplexa fenomen kan skapas av miljoner individer som följer enkla regler. Denna förklaringsmodell är dock inte alls lika intuitivt lättförståelig. Den är såvitt jag kan se inte ens möjlig att förstå intuitivt.
Men, säger marxismen och lägger i en ny växel, det var då det. Nu, när vi ska skapa det socialt rättvisa samhället så gäller det istället att ”våldsamt omstörta”. Egentligen är den blodiga revolutionen en ren välgärning, för de historiska lagarna gör proletariatets diktatur, följt av det kommunistiska samhället, oundvikliga. Att kommunistpartiet med våld skyndar på förloppet lite grand gör bara att man undviker onödig blodspillan. Revolutionen minskar samhällets födslosmärtor, något Popper diskuterar här.
Så marxismen har en mycket komplex ideologisk överbyggnad, något som till viss del skiljer den från nazismen och fascismen, även om tusentals intellektuella, filosofer, jurister och historiker istället följde dessa konkurrerande totalitära ideologier.
Som Francois Furet påpekar (här och här) så kan man inte förstå vare sig fascism, nazism eller kommunism utan att förstå att de en gång i tiden representerade hopp om en bättre värld. Trettio procent av väljarna röstar inte på ett visst parti därför att de är onda människor, lika lite som sjuttiofem procent av egyptierna är onda därför att de röstat på det muslimska brödraskapet eller på salafister. Totalitära ideologier har drag som är djupt tilltalande för nästan alla människor.
Alla bjuder på gemenskap, precis som i jägar-samlar-samhället, på ”social rättvisa”, och på social konformism – allt är politik (eller religion). De är också emot ”girighet”. Kommunisterna dödade bara ”girigbukar” såsom miljoner kulaker (självägande bönder), och andra samhällsfiender som klassförrädarna, socialdemokraterna. Nazisterna dödade judar.
Som Thomas Sowell påpekar så kan man förstå judehatet som orsakat av vår instinktiva oförmåga att förstå hur en ekonomi fungerar. Vi förstår inte särskilt väl vad ”mellanhänder” och banker har för funktion i ett samhälle. Idag förespråkar faktiskt en del av vänstern att bankirer borde avrättas. Antag att bara judar fick arbeta på banker. Så såg det ut på medeltiden.
Detta blev som vanligt ett mycket för långt inlägg, men jag kom att tänka på det med anledning av bland annat Jonas Sjöstedts ”medlingsförsök” i Etiopien. Här har vi en person, Jonas, som aldrig skulle vara med i ett kommunistiskt parti, men likväl gick med i Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, 1983. Han försöker befria åtminstone en övertygad marxist, Martin Schibbye, en person som är stalinist, men märkligt nog också negationist. Han påstår nämligen att Stalin aldrig begick de brott som Stalin själv inte såg några problem med. Schibbye har nu med hjälp av en terroristorganisation (eller ”befrielse”-dito, take your pick) tagit sig in i Etiopien som styrs av Meles Zenawi, ledaren för Tigrayan Peoples’ Liberation Front och grundare av the Marxist-Leninist League of Tigray. Jag har svårt att undgå att se det komiska i detta. Dessutom är jag djupt övertygad att individer ska få stå för sina handlingar. Schibbye visste vad han gjorde, och gjorde det motiverad av en avskyvärd ideologi och människosyn. Jag har svårt att se varför svenska skattepengar ska offras på någon som begår hatbrott utomlands.
På något sätt har marxismen en attraktionskraft som gör att dess inneboende ondska inte går in mellan öronen på en normal medarbetare på en kulturredaktion. Marxismens modell av hur verkligheten är felaktig, och dess medel för att nå sina ouppnåeliga mål är sådana att det i varje läge blir blodbad. En avgörande skillnad mellan nazismen och kommunismen, som Furet påpekar, är att marxisterna var på den segrande sidan under andra världskriget, medan nazisterna förlorade. Jag tror dock också som jag skrivit ovan, att marxismen i sig är en mycket starkare intellektuell drog än sina totalitära konkurrenter.
Jag märker att jag friskt blandat ”kommunism”, ”socialism” och ”marxism” i detta inlägg. Det finns säkert subtila skillnader, men att hitta den ”sanna” meningen av någondera av begreppen brukar vara som att försöka få tag på en tvål i badkaret. I själva verket är de olika (ibland identiska) sidor av samma fenomen.