Det finns en hel del saker som vi ”vet” men i själva verket inte är sanna. Ett exempel är att ekonomi är den ”eländiga vetenskapen”, ”the dismal science”, därför att den aldrig klarar av att förutspå något eller förbättra våra liv.
I själva verket myntades uttrycket av författaren Thomas Carlyle av en helt annan anledning. För 160 år sedan förstod sig faktiskt nästan alla ekonomer på ekonomi och var för laissez-faire, tanken att staten ska hålla sig ifrån det som inte angår den. Eller för att uttrycka det på lite annat sätt, att vi, medborgare, ska låta andra människor bli saliga på sina fasoner, utan att lägga oss i sådant vi inte begriper, hur övertygade vi än är att andra människor är idioter som inte vet sitt eget bästa.
Som del av den klassiska liberalismen betraktade dessa ekonomer alla människor som fundamentalt lika och var motståndare till slaveriet. Thomas Carlyle var däremot för slaveri, och i valet mellan att attackera evangeliska kristna eller ekonomer, de två grupper som ledde motståndet mot slaveriet, valde Carlyle att ge sig på ekonomerna eftersom de var ett lättare mål.
Man kan se idag hur rätt han hade. Den som påpekar det enkla faktum (prova stå utanför, lycka till…) att ”välfärdsstaten”, vår ofärdsstat, bygger på ett omoraliskt tvång är inte direkt populär eller ens trodd idag. Att den dessutom gör oss alla mycket fattigare, i synnerhet svaga grupper, är ett något som ligger långt utanför de acceptabla sanningarnas ramar.
Om Carlyle och slaveriet skriver David M. Levy och Sandra J. Peart på EconLib i en serie artiklar. Den första är här. Ur denna ett citat från Carlyle från 1849:
Truly, my philanthropic friends, Exeter Hall Philanthropy is wonderful; and the Social Science—not a ”gay science,” but a rueful—which finds the secret of this universe in ”supply-and-demand,” and reduces the duty of human governors to that of letting men alone, is also wonderful. Not a ”gay science,” I should say, like some we have heard of; no, a dreary, desolate, and indeed quite abject and distressing one; what we might call, by way of eminence, the dismal science. These two, Exeter Hall Philanthropy and the Dismal Science, led by any sacred cause of Black Emancipation, or the like, to fall in love and make a wedding of it,—will give birth to progenies and prodigies; dark extensive moon-calves, unnameable abortions, wide-coiled monstrosities, such as the world has not seen hitherto!
Ekonomi var på den tiden en vetenskap som behandlade människor som i stort sett likadana och som myndiga vuxna. Den lät dem vara ifred så att människor frivilligt kunde sluta sig samman, eller stå utanför församlingar och folkrörelser. Utan daghemsarkipelagen, ”familjepolitik”, statstelevision, ett kollapsande skolsystem, pensionssystem, av staten orsakade finansiella kriser och arbetslöshet eller jordbrukssubventioner. Hemska tanke…
Adam Smith hade som klassisk liberal och förespråkare för laissez-faire en helt annan syn på människan. Som han skriver i ”The Wealth of Nations”:
The difference of natural talents in different men is, in reality, much less than we are aware of; and the very different genius which appears to distinguish men of different professions, when grown up to maturity, is not upon many occasions so much the cause, as the effect of the division of labour. The difference between the most dissimilar characters, between a philosopher and a common street porter, for example, seems to arise not so much from nature as from habit, custom, and education. When they came into the world, and for the first six or eight years of their existence, they were, perhaps, very much alike, and neither their parents nor playfellows could perceive any remarkable difference. About that age, or soon after, they come to be employed in very different occupations. The difference of talents comes then to be taken notice of, and widens by degrees, till at last the vanity of the philosopher is willing to acknowledge scarce any resemblance.
