Jag hoppas skriva något mycket mer originellt de närmsta dagarna, men först kommer följande tankar. Dels tycker jag ämnet nedan är intressant i sig, dels tänkte jag använda mig av det som bakgrund.
Den kände datakonsulten Gerald Weinberg ger som ett av sina råd för hur man ska förstå en situation att man ska använda sig av Boulding’s Backward Basis:
Things are the way they are because they got that way.
Med att saker och ting är som de är, därför att de kom att bli på så sätt menar han att man i regel måste förstå bakgrunden för att kunna förstå vad som egentligen händer och varför. Jag tänkte på detta när jag deltog i en debatt om en artikel på ekonomistas. Så fort någon, undertecknad i detta fall, påstår att skattetrycket år 1900 i Sverige (7 procent av BNP), eller det under den tämligen dogmatiske socialisten Per-Albin Hansson (12 procent) är ett skattetryck som vi borde sträva efter, kommer det som ett brev på posten någon som säger dels att
(1) då skulle de rika ska vara rika, de fattiga fattiga och att arbetarna skulle stå med mössan i hand inför direktörer och godshandlare,
och dels att
(2) du vill att de fattiga ska vara lika fattiga som de var år 1900, och det skulle de bli om skatterna sänktes.
En tredje anklagelse är att jag tydligen är rik, och att jag därför vill hålla de fattiga kort.
1 – Klassamhället förr och nu
Det är sant att arbetare stod med mössan i hand. Men varför gjorde de det? Var det kapitalismens fel? Om vi använder Boulding’s Backward Basis och funderar lite så finner vi något helt annat. Sverige var ett “klassamhälle”, men varför var det så? Jo, Sverige var sedan “urminnes tider” ett klassamhälle, med kung, adel, biskopar, präster, borgare, storbönder, småbönder, torpare, drängar och pigor. Som Peter Davies diskuterar i två videor i detta inlägg, så förstörde kapitalismen en stor del av detta klassamhälle redan på 1800-talet. Rent logiskt kan vi förstå varför.
Marknaden är kallhamrad och hård och bryr sig inte om hög eller låg; detta är något som alla bör vara överens om, även klassiska liberaler. Eller rättare sagt, i synnerhet klassiska liberaler, för det är de som påpekar att en synonym för “marknaden” är “konsumenter”. Det är vi, som konsumenter, som är känslokalla när vi står på ICA (eller Konsum) och väljer en viss ost A istället för en annan ost B, trots att samtidigt, någonstans i Sverige hotas fabriken som gör B av nedläggning. Dessutom har Ebba och Sture som arbetar där nyss köpt ett hus och de behöver sina nuvarande löner för att kunna bo kvar. Inget av detta är något vi vet någonting om på matvaruaffären. Vi kan inte ens veta något om det, för marknaden är ett så komplext system att vi inte kan följa sådana orsakssamband även om vi ibland kan tro det.
För att skydda sig mot marknaden, mot konsumenterna, försöker hög som låg bevaka sina redan uppnådda positioner. Företag kräver tullar och handelsskydd, jordbruken subventioner. Arbetarna bildar karteller, dvs fackförbund, för att hålla lönerna uppe för sina medlemmar. Allt detta presenteras som skydd för alla, men i själva verket är alla dessa skydd något som bara gynnar en minoritet och alltid på majoritetens bekostnad. Och vi är var och en bara medlemmar i de organisationer som kräver skydd i vissa bemärkelser, medan vi är i konsumenter i alla de övriga. Så även om vi kanske inte tycker om det gör en mängd sådana skydd att vi alla blir mycket fattigare.
Så kapitalismen kastar in en granat i klassamhället. År 1900 hade effekterna inte hunnit verka fullt ut, för det kan ta sekler att ändra kulturer, men nu idag så är det få (utanför universitetens sociologi-, historie- och “genus”-avdelningar) som identifierar sig som “proletärer”. De nedlagda första-maj-tågen illustrerar detta mycket tydligt.
Det är mycket intressant i detta sammanhang att läsa Tocqueville om demokratin i USA som kom ut 1835 och 1840. För den som inte har läst dessa två volymer så är de säkert bland de 10 viktigaste böckerna någonsin om politik, långt viktigare än allt Marx skrivit t ex, och de har inte åldrats ett dugg på över 170 år. Båda volymerna finns på engelska här i kindle-version för den som inte läser franska. På svenska torde de förstås också finnas, fast lätt att hitta är de inte.
Tocqueville skriver just att bland det första som slår en europé (1830) är det klasslösa amerikanska samhället. Nu, 181 år senare, har klassamhället fortfarande inte tagit skruv i Amerika, förutom på universitet, i Hollywood och hos sk “intellektuella”. Men demokratin i USA uppkom redan på 1620-talet i de puritanska samhällena i New England. Små, oberoende byar, slöt sig samman i större “counties” och sedan i vad som skulle bli delstater, långt borta från centralmakten i England. Och detta skedde dessutom på ett ställe (New England) där ingen aristokrati någonsin existerat.
I Sverige år 1900 var det däremot bara 34 år sedan ståndsriksdagen avskaffats och ungefär lika länge sedan Sveriges ekonomi börjat liberaliseras, dvs sedan den verkliga kapitalismen börjat införas.
2 – Skulle (nästan) alla bli lika fattiga som år 1900 med lägre skatter?
Att de flesta (eller “många” eller “vissa grupper” som det vagt brukar heta) skulle bli lika fattiga som år 1900 med ett skattetryck på 7 procent är något som även läskunniga hävdar på fullt allvar.
Det är svårt att jämföra levnadsstandarder, för hur jämför man 100 kg potatis, en smart-phone, penicillin, flygplan, djupfryst pizza, mikrovågsugn, tio famnar kluven björkved? Men, på ett ungefär, är Sverige 15 gånger rikare än 1848, 10 gånger rikare än år 1900 och kanske 8 gånger rikare än 1935.
Jag har inte lyckats hitta några uppgifter om hur stora “klyftorna” i samhället var år 1900. Jag frågade till och med Lena Sommestad på hennes blogg, men fast hon är professor i ekonomisk historia fick jag inget svar. Man kan nog lika lite jämföra klyftor som levnadsstandard, men på ett ungefär var nog inte klyftorna väsentligt större än nu, och om de var det, var detta i så fall mest orsakat av bristen på kapitalism, inte på grund av dess införande. För kapitalismen gör att ingen sitter säkert. Hög blir låg, låg blir hög. Inga nedärvda positioner respekteras av de “kallhamrade” konsumenterna. Dessa röstar med sina pengar. Den som tillfredsställer massan av konsumenter, för tillfället, blir rik, andra hankar sig fram eller går i konkurs.
För det är just “massan” av konsumenter som räknas. De rika är inte särskilt många, så industrier tjänar långt mer pengar på att tillfredställa låg- och medelinkomstagares behov än rika knösars dito. 1848, när Marx ville dela upp världens tillgångar mellan alla “proletärer” hade dessa i så fall inte blivit mycket mindre fattiga än de var. Och att införa socialismen hade förstört kapitalismen; all välståndsökning skulle ha upphört, det lilla välstånd som fanns skulle ha smält bort som smör i solsken som i dagens Zimbabwe under Mugabe.
Detta med ekonomisk tillväxt är svårt att förstå, även för ekonomer verkar det. Om tillväxten är 1, 2, eller 3 procent per år, så gör det att BNP ökar med faktorerna 3, 7 eller 19 gånger respektive efter ett sekel (1,03 multiplicerat med sig självt 100 gånger är ungefär 19). Efter 200 år skulle människor vara 7, 52 eller 370 gånger så rika (återigen med anmärkningen att det egentligen inte går att jämföra levnadsstandarder). Så, om marknaden får råda, och inga stora katastrofer inträffar, så kommer med största sannolikhet år 2200 de 5 procent sämst ställda i Sverige ha det bättre ställt än nästan alla nu levande människor.
Men “omfördelningen” då? Gör inte svenska skatter att pengar går från de “rika” till de “fattiga”. Nä. Som jag funderat över här, så gjorde bidrag och subventioner om ca 36 procent av BNP att de “fattigaste” 40 procenten ökade sin andel endast från 19,9 till 22,4 procent på 80- och 90-talen. Detta torde inte ha ändrats nu. Skatterna i Sverige tas från de rika och ges till de rika och tas från de fattiga och ges till de fattiga, och dessutom är de rika och de fattiga nästan helt samma personer i olika faser av sina liv.
Tanken med denna rundgång är, för det första, att de säg 2-3 procent av befolkningen, som skulle få problem om de lämnades vind för våg, inte ska veta om vilka de är och känna sig utpekade. Därför ska alla ska ha stora bidrag och betala mycket i skatt. För det andra underförstår man att svenskarna i gemen är kallhamrade psykopater som verkligen skulle lämna medmänniskor vind för våg. I själva verket bryr vi oss djupt om människor när vi ser att de lider. Detta till skillnad från hur vi agerar när vi köper ostkrokar eller telefoner. Vi är inte bara marknadsaktörer, vi är medmänniskor också.
För det tredje är tanken att om majoriteten tror att de är beroende av bidrag så kommer de att rösta för att systemet ska behållas. Detta har man verkligen lyckats med. Numera tror de flesta politiker och väljare att “många” eller de själva är inkapabla att själva betala själva för skola, pensioner, sjukförsäkring, universitetsutbildning etc. “De fattiga” skulle inte ha råd. Det skulle de viss det.
Hur mycket skatt betalar man i Sverige?
De sk “fattiga” skulle ha råd med både privat skola, sjukförsäkring och pensioner i ett lågskattesamhälle. Hayek påpekar att en av konsterna med ett skattesystem är att få människor att tro att de får ut mer av systemet än de betalar in och detta är något som de svenska politikerna är mycket bra på. Som nämnt ovan tro människor att de är fullständigt beroende av offentligt service, av den sk “välfärden” (vilket tillhör de fulaste exemplen på nyspråk jag känner till).
I Sverige måste man lägga på ungefär 47 procent på en lön, sk “sociala avgifter” för att få den verkliga lönen. De sociala avgifterna är en skatt vilket den som skulle försöka låta bli att betala dem och investera pengarna själv genast skulle bli varse. Sedan betalar man kommunalskatt, i genomsnitt 32 procent. Över brytpunkten betalar man sedan 20 procent statsskatt, om man inte är en så rik person att man också måste betala 5 procent extra “värnskatt”, den “tillfälliga” skatt socialdemokraterna införde och som borgarna är oförmögna att avskaffa. När man sedan fått ut sin nettolön måste man betala ungefär 25 procent moms på allt man köper. Vissa saker har lägre moms, andra beskattas med långt högre skatter som energi, alkohol och tobak. Så låt oss säga 25 procent vilket innebär att man måste dra av 20 procent från nettolönen. Totalt blir det ungefär så här:
Alltså, lågavlönade med en nominell månadslön på 15 000 kr betalar 13 890 kronor i månaden i skatt. Inte undra på att de inte har råd med privata alternativ. De har idag kvar kring 8200 kronor. I ett lågskatteland, med ett skattetryck på 10 procent av BNP skulle de istället ha kvar bra prick 20 000 kronor.
