Hos ekonomistas skriver Daniel Waldenström om Försäkringskassan och forskningens frihet. Han säger bl a:
I diskussionen om forskningens frihet är oftast farhågor om att privata intressen ska påverka frågeställningar och resultat i centrum. Många anser därför den statsfinansierade forskningen som en garant för forskningens oberoende och kvalitet. Men så är inte alltid fallet.
Jag måste säga att jag inte kan förstå hur någon, någonsing kan tro att staten kan garantera “forskningens oberoende och kvalitet”. För det första så verkar “många” uppfatta “privata intressen” som någon sorts homogen, ond kapitalistisk sammansvärjning. Detta precis som när man säger “marknaden” och glömmer bort att den är synomym med gamla tant Agda och alla andra konsumenter.
I Storbritannien finansierade inte staten forskning och utbildning med ett korvöre (förutom mycket små undantag) mellan Babbage katastrofala projekt med en differensmaskin på 1830-talet, fram till att staten drivit universiteten i konkurs under första världskriget. De hade sina besparingar i statspapper som devalverades med 75 procent. En stor del av studenterna sköts också i småbitar i Flandern. Under denna helt privatfinansierade tid var den brittiska forskningen världsledande.
Det fanns då hobbyforskare, som Cavendish och Charles Darwin, industriforskning (Bell Labs är ett modern exempel på det), universitetsforskning som finansierades av privata bidrag, och universitetsforskning som finansierades med avgifter eller gjordes på uppdrag. “Onda” kapitalister idag skulle inbegripa många vänstersympatisörer som Georges Soros och Warren Buffet. Men totalt sätt fanns det tusentals konkurrerande bidragsgivare.
Någon hos ekonomistas ondgjorde sig över att Charles Darwin levde på arvet från sin far. Men i ett laissez-faire samhälle, där inkomstskatt, sociala avgifter totalt är endast 10 procent, om man sparar 10 000 kr per månad i 50 år, och investerar med 5 procent ränta, så har man en förmögenhet om 27 miljoner kronor vid 70 års ålder. Jag säger inte att alla skulle ha denna disciplin, men det skulle i ett laissez-faire-Sverige finnas tiotusentals personer i samma situation som Darwin, även om deras föräldrar hade mycket modesta inkomster.
För det andra, hur kan en juridisk person, staten, som alla forskare beror av, garantera oberoende, och att den inte påverkar forskningens innehåll? För detta är tusentals privata, konkurrerande intressen en mycket bättre garanti.
Grundtanken verkar vara att staten alltid följer precis samma intressen som de som förespråkar statlig forskning förespråkar. Detta är ju inte riktigt sant. Och även om det i undantagsfall är sant, är det inte sunt eftersom det helt beror på vem som styr staten.
När socialisterna, nationalsocialisterna, tog över makten i demokratisk ordning 1933 i Tyskland var universitetsprofessorerna några av regimens varmaste anhängare. Andra, som t ex Popper, Hayek, Röpke, von Mises, Einstein flydde. Nu har det muslimska brödraskapet snart tagit makten från Gaza-remsan till Algeriets gräns. Det torde inte bli så mycket fritt tänkande där inte. Samma sak i Ryssland, Saudiarabien, Syrien, Iran, Pakistan, Nordkorea, etc.
Det var liksom bättre förr. Den brittiska regeringen försökte stötta forskningen via 4000 pund till The Royal Society 1876. Fördelningen av pengarna skapade skandal. Terence Kealey citerar William Flower, direktör för the Natural History Museum som vägrade sitta i kommittén som skulle fördela pengarna:
The large increase of this method of subsidizing science, accompanied as it is with the (as it appears to me) humiliating necessity of personal application in each case, must do much to lower the dignity of recipients and detract from the independent position which scientific men ought to occupy in this country (Kealey, 1996, p. 170).
Forskarna skulle alltså behöva sänka sig så lågt att de skulle behöva ansöka om anslag… 1881 försökte regeringen ge 2000 pund per år för att finansiera forskartjänster:
The ‘Society refused it with a collective shudder’ and agreed that ‘Few circumstances have caused true lovers of science in recent times more pain than that outcry of the Endowment of Research [the grant in 1876]’ and the money was sent back to the Treasury (Kealey, 1996, p. 170).
