Under tallen

I söndagens SvD skriver Obersturmbannführer Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman:

Visst är det väl lite konstigt.

Tiotusentals forskare, opinionsbildare och politiker världen över är överens om att livsbetingelserna på jorden snabbt håller på att försämras. Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en rasande takt. Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet. Medeltemperaturen stiger okontrollerat. Grundvattnet sjunker. Naturkatastroferna förvärras. Arter hotas av utplåning. Två miljarder människor – lika många som hela världsbefolkningen när Nelson Mandela föddes – lever utfattiga eller på svältgränsen. Och så vidare, och så vidare…

Ja visst är det konstigt. Att dessa tiotusentals forskare och opinionsbildare skulle kunna vara helt fel ute föresvävar inte författarna. Nej då:

Vi förnekar inte att det krävs enorma utbildningsinsatser, politiskt nytänkande, förändrad resursallokering på global nivå och mycket annat för att befolkningsexplosionen ska kunna stoppas. Men om vi skulle lyckas med detta, bokstavligt talat, livsavgörande projekt, blir de långsiktiga vinsterna för människan och de andra arterna på jorden så oerhörda, att vi väl egentligen inte har något val?

I själva verket ser vi överallt ”den demografiska övergången”. I fattiga länder, som Adam Smith påpekade redan 1776 när han jämförde Skottlands högländer och södra England, så skaffar sig folk massor av barn i hopp om att några ska överleva. Sedan kommer bättre medicin, tillräckligt med mat, mat som är näringsriktig och medicinska framsteg. Helt plötsligt överlever nästan alla av de 8-10 barn en kvinna föder. Ett par decennier senare slutar folk att skaffa så många barn.

I Kina sjönk födelsetalen fortare innan ett-barnspolitiken än efter. I Indien så sjunker också födelsetalen. I Nordafrika fick en kvinna för 20 år sedan i snitt 7-8 barn. Nu är det drygt 2. Blir bara det svarta Afrika rikare kommer födelsetalen där också att sjunka. Alltså, blir det bara ordning på det svarta Afrika kommer allt att ordna sig. Ifall världen bara upphörde med all u-hjälp skulle det nog vara en början. Denna hjälper inga fattiga utan slösas bort. Mycket hamnar direkt i bankkonton i den rika världen. Ifall all u-hjälp Zambia fått bara betalts in på konton skulle invånarna idag tjäna 20 000 dollar var om året i ränta. Idag betalar u-hjälpen en förtryckande elit och byråkrati med människor som själva kan undvika att arbeta och som kan hindra andra från att göra det.

Vad ska människoföraktande domedagsprofeter som vill ”utbilda” resten av oss göra när födelsetalen sjunker i Afrika söder om Sahara? Jag gissar att de försöker ”rädda naturen” genom att förbjuda konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och genmanipulerade grödor. ”Satsar” man sedan tillräckligt på ”ren” energi via vindsnurror, solkraft och annat, och kokar biobränsle av maten kan man nog få till en snudd på global hungersnöd och ta ner världens befolkning till 1-2 miljarder människor. Hoppas författarna inte har barn och barnbarn för det blir inte så många kvar som kan njuta av den ”räddade miljön”.

Något som fascinerar mig är hur man får in sådana här artiklar hos SvD när jag vet att så många kloka inlägg refuseras.

I dagens SvD ondgör sig Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) över att Dramaten måste subventioneras med 916 kronor per teaterbesök. Stadsteatern är mycket ”effektivare” på att producera ”kultur”. Den kräver bara 519 kronor per besökare i subvention.

Jag ryser varje gång jag ser att ”experter” betalas av oss skattebetalare för att ge oss den Blåvita kulturen ”Kultur”. Detta av samma (i dessa sammanhang) inkompetenta och medmänniskoföraktande personer som ger oss skolan ”skola” och svensk ”familje”-politik. Med medmänniskoföraktande menar jag att de visst älskar teoretiska medmänniskor, som de tycker att vi borde vara. Men då vi inte beter oss som dessa experter vill att vi ska bete oss, och som de tror att vi skulle bete oss, ifall vi bara förstod vad de förstår, så måste vi just nu hållas kort. Vi måste, som Rousseau uttryckte det, ”tvingas vara fria”, även om detta tvång i princip kan få gå hur långt som helst. Den som inte tror mig kan ju prova hemundervisa ett barn som får en lärare som inte kan läsa och skriva, trots att hon är legitimerad av farbror staten. Man får säkert tillbaka sin avkomma av de sociala myndigheterna när barnet blivit myndigt.

Biljettpriserna på Stadsteatern och Dramaten är följande:

Detta är allt man betalar för ”elit”-kultur idag. Vill man istället se på Justin Bieber får man betala mellan 1795 och 6995 kronor. Sweden Rock kostar 2290 kronor för tre dagar. Sonisphere kostade 880 kronor. Allt detta är helt osubventionerat. Jag är säker på att mycket på Dramaten och Stadsteatern är mycket mer karaktärsdanande än t ex Justin Bieber. Men jag har svårt att se varför stat och kommun ska beslagta (vilket är vad att beskatta faktiskt innebär) 217 respektive 270 miljoner kronor varje år för respektive Dramaten och Stadsteatern. Madeleine Sjöstedt (som alldeles säkert är en mycket god och trevlig människa på det personliga planet) annonserar stolt att jultomten, förlåt, skattebetalarna med hjälp av statens våldsmakt minsann ska betala ytterligare 10 miljoner kronor till teatrar 2013.

De som går på teatrar kan gott betala själva för nöjet. Antagligen skulle de inte ens behöva det. Eftersom sk högkultur ger så stor status skulle företag och rika privatpersoner stå i kö för att få sponsra. Själv skulle jag med glädje betala några tusen per år för ett bibilotekskort, bara kommunen sålde ut dem. Bibiloteken grundades ofta en gång i tiden via just dylika prenumerationer. Kan man betala för gym kan man betala för bibliotek. Fast då skulle ju de anställda behöva bry sig om sina kunder och kanske avskeda nästa stolle som tar bort Tintin från hyllorna.

All heder åt kungen. Miljö-kvacksalveriet att hindra kalkstensbrott på Gotland får ett pris av med-charlataner från WWF men kungen delar inte ut det.

Tur att dessa vidskepliga miljömuppar är en sentida företeelse. Hade funnits för några miljoner år sedan hade stenåldern inte kommit till stånd. ”Använda stenar skadar miljön” skulle de ha sagt. Innan dess hade sagt att ”bryta kvistar skadar träd”. Jag undrar varför de idag inte protesterar mot chimpanser som också bryter grenar för att sova på natten och för att använda som verktyg. Man kanske skulle skicka miljöpartister och fältbiologer till Afrika för att utbilda människoapor i att endast använda nedfallna grenar? Och vad ska man säga om elefanter…

Hade Greenpeace kunnat verka under andra världskriget, när flera tusentals fartyg sprängdes i småbitar, skulle de, om den logiska konsekvensen av protesterna mot sänkningen av oljeplattformen Brent Spar ska följas, tvingat USA, Storbritannien och Frankrike att kapitulera mot Hitler-Tyskland för att undvika en påhittad miljökatastrof. I grunden så är det så att miljö-kvacksalvare antingen är gravt okunniga, eller inte tänker igenom konsekvenserna, eller föraktar sina medmänniskor.

Smöret har tagits bort från en del skolor i Stockholm läser vi i dagens DN och SvD. Det har rektorerna, skolinspektionen och politiker beslutat och i detta följer de livsmedelsverket rekommendationer.

Vad jag finner så fascinerande och bedrövligt är den mänskliga fårflocksmentaliteten. Men avskeda då dina barns rektorer och lärare om du inte tycker om beslutet! har jag lust att skrika till dessa föräldrar. Här betalar de 83 000 kronor per år för sina barns undervisning, och så kommer någon sturmbannführer och ska tala om ifall deras barn ska få smör eller inte i skolan.

Fast det är ju klart. Enligt den svenska fascistiska (i dess ursprungliga bemärkelse) ideologin är ju barnen inte föräldrarnas. De tillhör ”samhället”. Så ifall någon inte vill ha en ”legitimerad” (men inte garanterat läskunnig) lärare, inte accepterar dagens sekunda läroplan, eller vill att ens barn ska få äta smör, då kommer socialen och omhändertar barnen. Träldom kallas det för när man nominellt är fri, men bara får göra vad herrarna bestämmer.

Två unga politiker i SSU som, såvitt det går att utröna, aldrig arbetat en dag utanför ”rörelsen”, skriver en artikel i SvD idag som är som hämtad från Orwells 1984. Den är inte ovanlig till sitt innehåll, men nyspråket i den är stilrent och värt att översätta till svenska. Här kommer en början.

Den generella välfärdsmodellen är en av vår tids största innovationer.

Även om det kanske kan verka förvånande, så är detta är inte sant om man ser till vad ”välfärdsstaten” försöker åstadkomma. Under ca 2600 år, från strax efter 3000 fKr till ca 330 fKr tog den egyptiska staten böndernas skörd, lagrade den i tempel, och delade ut den till samma bönder. De tog från de fattiga och gav till de fattiga, precis som under välfärdsstaten. Den välutbildade eliten styrde och såg till att allt var rättvist och välorganiserat. Resultatet var ett samhälle som stod helt stilla. I Sverige betalar en låginkomsttagare ca 2/3 av sin inkomst i skatter och sociala avgifter som de till större delen sedan får tillbaka som ”välfärd” och bidrag.

Inga andra samhällsystem kombinerar trygghet, frihet och oberoende lika effektivt som vårt.

”Trygghet” betyder här mest ”fasta, ingångna vanor”. ”Frihet” utesluter handlingsfrihet angående 2/3 av ens inkomster, val av lärare till sina barn, läroplan för ens barn, möjligheten att kunna leja någon som t ex sköter om ens gamla föräldrar, kunna stanna hemma med sina egna barn, etc, etc. ”Frihet” betyder egentligen ”göra vad SSU-politiker tycker att du ska göra”. ”Oberoende” betyder delvis samma sak som SSU:s frihetsbegrepp, men också påtvingat ekonomiskt oberoende av ens familj och vänner. Ingen har ju mer än drygt 1/3 kvar av sina intjänat pengar, så ingen kan frivilligt hjälpa någon annan i någon större utsträckning. Under ”välfärdsstaten” får man dessutom ofta pengar efter hur inkapabel man visar att man är. Ju sämre man kan demonstrera att man klarar sig själv, desto högre bidrag. Incitament har betydelse.

Samtidigt bidrar välfärdssamhället till ett samhällsklimat som främjar flexibilitet och kreativitet.

Återigen, endast sådan flexibilitet och kreativitet som ett par aldrig-arbetande studenter kan föreställa sig.

Tack vare att samhället är starkt, behöver inte människor vara svaga.
Den samhällsmodell som svenska folket har valt innebär att den enskilde avstår en del av sin inkomst till det gemensamma mot löftet att samhället ska finnas där.

Svenska folket har inte ”valt” denna ”samhällsmodell”. Det svenska folket har alltid fått välja mellan ett antal olika projekt som ofta är mycket lika, aldrig huruvida något projekt ska genomföras överhuvudtaget, och aldrig huruvida alla ska tvingas göra samma sak. Det står t ex i ”Sverige efter 1900” av Birgersson, Hadenius, Molin och Wieslander att en anledning till att det fanns tre alternativ i folkomröstningen 1957 om tilläggspension var att politikerna fruktade att om det bara fanns ett förslag så skulle folket rösta mot att staten lade sig i hur människor betalar för sin pensionering. Människor kanske skulle välja att själva behålla pengarna.

Idag får en familj med två barn inte välja mellan å ena sidan två miljoner kontant i handen och ordna sin egen barnomsorg, eller sätta barnen i kommunala daghem. De senare kostar 2 x 6 x 11 x 15 000 kr i subventioner via skatten (2 barn, 6 år per barn, 11 månader per år, 15 000 kr per barn, per månad i subvention). Föräldrarna betalar sedan ca 1000 kr ytterligare i månaden själva per barn.

Samhället är alla som bor i Sverige. Så länge vi inte alla dör finns samhället kvar. På sätt och vis kan samhället vara starkt, om man då menar banden mellan människor. Men att kapa dessa band är just vad ”oberoende” på SSU-språk betyder. Välfärdsstaten klipper banden mellan människor. Att jämställa ”staten” med ”samhället” är något Mussolini hittade på. Det är fascismens och totalitarismens själva grundtanke.

Undersökningar visar att människor vill betala de skatter vi har så länge man vet att välfärden håller en hög kvalitet och pengarna går till det de är avsedda för.

Man kan endast veta vad som är ”hög kvalitet” om man kan jämföra med något. Det kan man inte som staten ger sig självt monopol. Jag vet att en Volvo V70 är en mycket bättre bil än en Volvo Amazon därför att jag kan jämföra. Jag vet att dagens studenter ligger 3-4 år efter en student från 1960 eller 1890 därför att jag läst en del historia. Att historieämnet nästan försvunnit beror nog till en del på att man vill hindra folk från att jämföra. Vid mitten av 1800-talet ondgjorde man sig över att det räckte med att behärska modersmålet och de fyra räknesätten för att antas till en endast ettårig utbildning för att bli lärare i folkskolan. Idag så kan svenska legitimerade lärare ofta inte sitt modersmål och inte heller multiplikationstabellen. En legitimerad lärare idag, med 16-17 års skolgång, har med andra ord ofta en lägre bildningsgrad än en person från 1830 som aldrig gått i skolan.

När grekerna under Alexander och hans efterträdare erövrade Egypten monterade de ner det 2600 år gamla folkhemmet, något som kan ses på tänderna hos de mumier som finns bevarade. Grekernas råa kapitalism införde det hårda durumvetet. Tidigare, med egypternas klibbiga vete kunde man inte sålla bort sandkornen som blåste in från Sahara och tänderna slipades därför ner när man åt.

I Aftonbladet idag står det att klass 2A i Älmhult har fattat det ”ovanliga beslutet” att låta barnen stanna hemma i protest mot att de blir slagna av äldre elever. En kollega berättade nyligen för mig att hans dotter fick en första lärare i grundskolan som inte kunde läsa och skriva ordentligt, som skrev ”en hus” och ”ett stuga”. Läraren skröt vitt och brett om att hon minsann var legitimerad.

I ett fritt samhälle, där föräldrar betalar 83 000 kr per år för sina barns grundskola (2010), så tar man sina barn ur skolan, hittar en annan, med en läroplan som man anser passa för sina barn, med lärare som man har förtroende för och till en kostnad som man, i konkurrens med andra skolor, finner rimlig. Eller så undervisar man sina barn hemma. I Sverige skulle dock socialtjänsten komma och omhänderta barnen. I Sverige ska alla gå i samma dåliga skola.

När man införde den nioåriga grundskolan på 1960-talet gick andelen som behövde specialundervisning därför att de hade ”svårigheter i skolan” upp från 3 till 40 procent. Ett av syftena med grundskolan var att bryta mot Kants etiska påbud. ”Begåvade” elever ska användas som verktyg för att höja nivån på dem som inte är studieintresserade vad gäller teoretiska ämnen, även om de själva lär sig mindre. Resterande elever utnyttjas för att frottera teoretiska begåvningar med andra människor. Resultatet är, som de som gått i skolan vet, att nördarna används som slagpåsar och hålls tillbaka, medan många andra inte lär sig någonting de sista 6 åren av sin skolgång.

När grundskolan kom, i stället för den realskola och yrkesskola som fanns förut, så infördes under Palme och Ingvar Karlsson som utbildningsministrar, med stöd från sk ”borgerliga” politiker, ”valfritt arbete” som ämne. För att hindra att barnen gjorde vad de ville, så var det explicit förbjudet att använda dessa timmar vare sig till teoretiska studier, som till ytterligare ett främmande språk, eller till praktiska ämnen.

Hoppet för den svenska ungdomen står som tur är inte till skolan, för man lär sig inte så mycket där längre. George Washington gick i skolan mellan 10 och 12 års ålder. Jane Austen gick inte mycket i skola, inte heller Benjamin Franklin. Abraham Lincoln gick under sitt liv sammanlagt 52 veckor i skola. Innan folkskolan infördes i Sverige 1842 kunde alla redan läsa, antagligen mycket bättre än de som går ut grundskolan idag. Mäster Palm fick lämna över redaktörskapet för Social-Demokraten till Hjalmar Branting 1887 därför att arbetarklassen då, med 6 års folkskola, hade för höga krav på grammatik för att tolerera hans stil.

Socialdemokrater verkar har förtryckt innehållet i Internationalen, åtminstone sedan slutet på 1930-talet. Fast, det är ju klart, tror de, det är ju numera jultomten, eller ”de rika” som betalar skatterna…

I gårdagens SvD ondgör sig Roger Mogert, oppositionsborgarråd för socialdemokraterna i Stockholm, över att det fanns 100 000 socialbidragstagare fjol, en uppgång med 30 procent sedan 2006, bland dem som fick socialbidrag under 10 månader eller mer. Hur förblindad får man egentligen vara? Eller cynisk? En socialbidragstagare, eller någon som är lågavlönad, betalar:

• Kommunalskatt på allt de tjänar som lön eller räntor.
• Statsskatt
• Moms
• Skatt på drivmedel, energiskatter.
• Ofta tobaksskatt, alkoholskatt
• Sociala avgifter i fall de arbetar

Totalt försvinner ca 2/3 av vad en lågavlönad tjänar i skatt och sociala avgifter. Inte undra på att de ”fattiga” behöver bidrag.

Anledningen till att de som får socialbidrag inte kan hitta en billig bostad beror på att bostadsmarknaden är reglerad på en mängd vis. Anledningen till att de inte kan hitta ett arbete beror på höga sociala avgifter, ”arbetsrätt” och privilegier för vissa karteller, dvs för facken. När man skalat bort allting kring facken, bortsett från den känsla av gemenskap det ger att befinna sig bland likasinnade, så är de karteller som skyddar medlemmarna från konkurrens från icke medlemmar. Facket höjer lönerna för sina medlemmar och skapar samtidigt arbetslöshet. Hur man än vrider och vänder på saken så förblir detta sant.

Vi få svenska klassiska liberaler kanske borde börja sjunga Internationalen…

Ibland blir man otroligt positivt överraskad. Jag har mest gett upp angående BBC, men här är ett program om Hayek, Masters of Money, del 2 om Hayek:

Jag hittade denna video via Coordination Problem, en blog som varmt rekommenderas. Hayeks Nobelprisföreläsning, The Pretence of Knowledge kanske kan intressera den som sett videon.

På den var jag förstår mest inflytelserikaste ekonomi-bloggen i Sverige, den mest socialdemokratiska ekonomistas.se, behandlas Hayek som en ”gammaldags” ekonom. Det kan kanske därför kanske förvåna dem att han av andra fortfarande behandlas som aktuell. I BBC-programmet ”balanseras” Hayeks budskap bl a av de socialdemokratiska ekonomerna Jeffrey Sachs och Paul Krugman. Krugman avvisar bl a en av Hayeks idéer med ett exempel på ”Free Banking”, USA på 1800-talet, som är helt missvisande.

Men Hayeks idéer på detta område kanske inte var helt realistiska. Nedan är en annan video som diskuterar vad fribanker betyder. Selgins website har en artikel bl a här. Jag som personligen inte alls vill vara med och betala 59,3 miljarder euro till de spanska bankerna genom sedeltryckning tycker idéen är intressant. Allt som kan göra våra politiker maktlösa på detta område bör uppmuntras. Stimulansåtgärder kan bara göra oss alla fattigare.

I onsdagens SvD börjar en reportageserie där första avsnittet har rubriken ”Klasskamp på agendan i USA-valet”. Artikeln som sådan är inte alls lika marxistisk som rubriken ska sägas. Men skulle ingen på SvD:s ledarredaktion kunna upplysa journalisterna och rubriksättarna om att Berlinmuren fallit, varför Berlinmuren föll, etc?

Här är två videor med Thomas Sowell för två olika upplagor av ”Economic Facts and Fallacies”, en bok som kanske kan stickas i händerna på SvD:s journalister.

Själv har jag skrivit ett inlägg tidigare som beskriver det lilla jag förstår, baserat i mycket på Thomas Sowells tidigare böcker för att påpeka att ”de 20 procent fattigaste” inte är människor, de är en statistisk kategori. Nästan varenda människa vandrar mellan olika inkomstkategorier under livet, ofta mellan de 20 procent fattigaste och de 20 procent rikaste.

I måndags fanns det en intressant artikel i Wall Street Journal (via Fox, annars pay wall) om pengarnas inflytande i amerikansk politik. Jag tycker den är mycket glädjande och smått epokgörande. McCain-Feingold skrev en lag som begränsade de bidrag som kampanjer kan erhålla. USAs Högsta Domstol, dömde att stora delar av lagen går emot yttrandefriheten. Företag har också rätt att yttra sig skrev den. Därför flödar nu pengarna snudd på fritt i USA via sk super PACs (Political Action Committees). Här är ett exempel från American Crossroads:

Och vad är resultatet? Knappt inget alls. Några representantshusval har kanske blivit jämnare, men annars är det knapert. Och detta är vad som borde firas. Alltså, om det finns tillräckligt mycket pengar i politiken, så maxar man ut väljarnas intag av information. Sedan är det upp till kandidaten. Här kanske det finns något att lära för oss i Sverige. I Sverige är det ju mycket knapert med TV-reklam för politiker, så vi torde ligga långt från mättnadsgraden.

Man skulle därför kunna tänka sig att ifall fack, individer och företag fick lägga ner hundratals miljoner på t ex TV-reklam i svenska valrörelser så skulle politiker som inte gick med i ett ungdomsförbund mellan 15 och 18 års ålder också ha en chans att hävda sig. Här har hittills alla riksdagspartier sett till att ungdomsförbundens oligopol på politikerrekryteringen inte kan brytas av personer som faktiskt åstadkommit något i livet utanför mötesrummen. Å andra sidan har ju liberala tidningar under ett sekel sålt överlägset flest tidningar och ändå har vänstern alltid legat på kring 50 procent, så kanske inget ändras. Men det vet man inte förrän man provat.

Det känns nästan onödigt att säga det, men i Sverige, liksom i USA är det inte så att ”högern” har monopol på politiska bidrag. Många miljardärer röstar vänster och facket är den organisation som har mest muskler i Sverige, och det är mycket starkt i USA.

Egentligen är ju inte detta resultat annat än att reklam för varor har begränsat inflytande. Reklam ger möjlighet för en vara att synas, men tycker kunderna inte om den så köper ingen den ändå. Alla har tyvärr inte förstått detta. I SvD i måndags skriver Jenny Nordberg om ”Ökad manipulation av USA:s väljare”. Grundtanken, som vanligt, verkar vara att amerikanska väljare är så dumma att de låter sig luras av förförisk TV-reklam. Att tänkande människor kan ha en annan uppfattning än en svensk reporter måste väl betyda att de inte vet sitt bästa. Riktig kunskap får man underförstått om man går i svensk statlig skola, undervisas av av den svenska staten utbildade och godkända lärare och får sina nyheter via medier där journalisterna gått på en svensk journalisthögskola.