Under tallen

Den utmärkte datakonsulten Gerald Weinberg påpekar att

The way people behave is not based on reality, but on their models of reality.

Detsamma verkar gälla betydelsen av vanliga ord. Idag på Ekonomistas.se ger Göran Hjelm Sju reformförslag för finans och penningpolitik. Förslag nummer två är

 2 – Indexering av transfereringssystemen bör utredas
Vissa transfereringar, såsom taket i a-kassan och barnbidraget, är nominellt oförändrade i avsaknad av politiska beslut. Denna, för gemene man, ”ljusskygga” urholkning av transfereringssystemen var kanske nödvändig vid saneringen av de offentliga finanserna på 1990-talet. Det finanspolitiska ramverket inklusive det Finanspolitiska rådets övervakande roll står nu garant för offentligfinansiell hållbarhet och trovärdighet. Transparens och demokratisk förankring skulle öka om transfereringar indexeras i avsaknad av aktiva politiska beslut (vilket nyligen förslogs av Socialdemokraternas forskningskommission). Vid en sådan ordning krävs riksdagsbeslut för att under ett eller flera år frångå indexeringen, vilket förstås är helt i sin ordning då det finns politiskt stöd för det. Indexering borde vara en rimligare baseline eftersom icke-indexering innebär att försämringar i relativ och absolut köpkraft sker trots inga aktiva politiska beslut. Indexerade system finns redan i exempelvis Danmark och Belgien. På motsvarande sätt bör maxtaxan i förskolan, som varit nominellt oförändrad sedan 2004, indexeras. Detta för att det bör krävas aktiva politiska beslut om finansieringen av välfärden ska urholkas.

där jag i fet stil markerat vad jag finner extra underligt. Att “transparens” skulle öka ifall transfereringarna “indexeras” (dvs, att de automatiskt ökar, förutom under sällsynta ekonomiska katastrofer) är absurt och en självmotsägelse.

Att ”icke-indexering innebär att försämringar i relativ och absolut köpkraft sker trots inga aktiva politiska beslut” är en sanning med stora modifikationer, så stora att det generellt sett inte är sant.

Tanzi och Schuknechts rapporterar i Public Spending in the 20th Century att 1995 utgjorde ”subsidies and transfers” 35,7 procent av BNP i Sverige. Något tidigare, under 80-talet gjorde detta att de 40 procent fattigastes andel av nationalinkomsten ökade från 19,9 till 22,5 procent av BNP, med endast 2,5 procentenheter alltså. Jag antar på som det förefaller mig goda grunder att dessa siffror ändras långsamt. Ur detta får vi då att kring 33 procent av BNP är ren rundgång. Skattetrycket har gått ner lite grand, så säg att det endast är 30 procent av BNP idag, men det ändrar inte bilden. Via skatten tar vi från de rika och ger till de rika, och tar från de fattiga och ger till de fattiga.

Dessutom är ”fattiga” och ”rika” endast statistiska kategorier, inte människor av kött och blod. Som människor vandrar vi mellan kategorierna under våra liv. De “fattiga” är inte människor, och inte de “rika” heller.

Själva syftet med ”sociala avgifter” som är skatt (prova låta bli att betala!), och att vi har källskatt som dras innan vi får lön, är att dölja kostnaden för skattebetalarna. Samma gäller för moms (som enligt lag måste döljas för privatpersoner). Så att öka transfereringarna är att öka rundgången och därför att minska transparensen.

Just detta att det är gömt för skattebetalarna att de själva betalar för kalaset är motsatsen till transparens. Få låginkomsttagare som “tjänar” 15000 kronor per månad vet att de betalar nästan 14 000 kronor i månaden i skatt. De sociala avgifterna tror många att “arbetsgivaren betalar”. Och momsen på 25 procent på det mesta ser man inte, inte heller energiskatter, alkoholskatt, etc. Kvar av de nästan 22 000 kronorna i månaden som är den verkliga lönen blir ca 8000 kronor.

För mig betyder ”demokratisk förankring” att medborgarna är medvetna om vad som verkligen händer och att de därför kan ta genomtänkta beslut. Beslut som är genomtänkta av väljarna alltså. Sådana beslut kan ofta gå stick i stäv med vad utomstående personer, t ex ekonomer, tycker att de ska vara.

Det andra delen, om förlorad köpkraft, förutsätter att det är jultomten, eller en fientlig folkstam, boendes långt borta kallad ”de rika” som betalar. I själva verket är det återigen i det korta perspektivet nästan helt och hållet de som får pengarna som betalar. I det längre perspektivet, under loppet av ett liv, är det ännu närmare så.

Vad indexering gör är att öka transfereringarna, minska transparensen och därmed minska friheten i samhället. Frihet i klassisk, oförstörd mening alltså. Inte förvrängd socialdemokratisk eller socialliberal “frihet” att endast göra vad tredje part vill att man ska göra.

Ifall författaren förstått detta hade en ärligare förklaring varit att säga rakt ut att “jag tycker inte att människor tar de beslut jag vill att de ska ta med sina egna pengar. Därför bör vi se till att de endast får sina pengar åter ifall de gör som jag vill.”

Som tur är bryr sig inte vår halvsocialistiska regering om dasspapper. Den bryr sig om att alla ska ha bostäder, så vi har dyra bostäder och bostadsköer. Den bryr sig om att alla ska ha sjukvård så vi har dyr sjukvård och köer i vården. Och den bryr sig om skolan, så vi har den sämsta och dyraste skola Sverige någonsin haft, i alla fall sedan 1842. Och den sämsta utbildning vi haft sedan ca 1686. (Skolan håller jag på att skriva något lite längre om, så ifall någon är intresserad, lämna en kommentar!)

Den argumentation som jag för känns nog synnerligen bakvänd men den förstås bättre om man läser Hayeks lilla mästerverk, ”Individualism and Economic Order”, som nu kan laddas ner gratis som pdf här. Just denna samling essäer är bland det mest lättfattliga Hayek skrivit. Den första essän ger ordentligt tuggmotstånd (den är värd det) och de två sista tycker jag inte så mycket om. Men ”your mileage might vary”.

Jag kommer ihåg när Dagens Eko rapporterade på 80-talet att Sovjetunionen hade slut på tandkräm. 300 miljoner människor som inte kunde borsta tänderna och som använde abort som preventivmedel, eftersom kondomer saknades. 40 000 kärnvapen hade de dock under Gorbachev 1989. Just nu har Venezuelas regering brytt sig tillräckligt mycket och länge om sina undersåtar för att de ska lida brist på toalettpapper, tandkräm och tvål.

David C Henderson har skrivit en underbar bok som heter The Joy of Freedom. Här talar han om fem myter om den fria marknaden:

Häromdagen glömde jag bort det, men om man skriver kommentarer på Svenska Dagbladet bör man alltid dels kopiera texten, dels ta en skärmdump. Idag fabulerar socialdemokraterna om att göra gymnasieskolan obligatorisk. De två första kommentarerna var:

”Purpendicular”, det är jag det. ”frittfram” är en meningsfrände verkar det. Båda våra kommentarer är nu raderade. Man undrar ur vilken marxistisk studentförening som SvD rekryterar censorer, förlåt ”moderatorer” till sina fora.

För att återgå till ämnet så verkar socialdemokraternas och LO:s bakomliggande teori om verkligheten, om de har någon dylik, vara att skolan ska förlängas så länge det finns arbetslöshet. När skolan fyller sitt syfte är när den som kommer ut från skolan som arbetaren Arbetare™ eller proletären Proletär™ erbjuds precis ett jobb, varken mer eller mindre, och detta jobb är avpassat till honom eller henne. Jobbet måste också av socialdemokrater anses vara ”meningsfyllt”. Marknadskrafterna kommer att ha sett till att detta jobb erbjuds med kollektivavtal, till lön enligt kollektivavtal, inklusive sociala avgifter, på en nivå satt enligt egoistisk, förlåt, ”solidarisk” lönepolitik.

Denna teori om hur marknaden fungerar kommer från samma ideologiska soptipp som den som gett oss två års köer i Stockholm för något så oväntat som att studenter behöver studentrum.

Uppdatering kl 11:39. Censorerna arbetar för högvarv, vilt slåendes omkring sig. Höger och vänster faller som käglor. Malmonides kommentar nedan är just nu kvar, men GGG:s och min har försvunnit.

Jag har länge gått och funderat på varför man slutade bygga vackra hus i Sverige kring 1930. Före 1930 byggde man stiliga hus med 3 meter i tak, sedan sjönk takhöjden, breda profilfrästa dörr- och fönsterfoder ersattes gradvis med något som liknar smala lister i balsaträ, gärna dithamrade med rät vingel istället för ihopfogade med 45 grader i hörnen. Dörrarna är numera av plywood, köksinredningen av spånskivor. 

Egentligen borde det ju ha gått åt andra hållet. Om man jämför en Volvo från 1927 med en Volvo från idag så är ju båda ganska vackra bilar, men den nyare bilen är givetvis tekniskt överlägsen. Vad beträffar hus har dock utvecklingen gått bakåt istället.

Jag lärde mig dock vad som hände i ”Sveriges historia genom tiderna”, Saxon och Lindströms förlag, del V från 1953, sidan 434 och framåt (granskad av bl a den fd ABFaren Gunnar Hirdman):

I 1907 års stadsplaneringslag bröts för första gången mot den slentrianmässiga bebyggelseform, som dittills varit förhärskande, och friare (sic) principer deklarerades; många nya stadsplaner från 1910-talet vittna dock om, vilket fast grepp de gamla formerna ännu utövade på stadsmyndigheterna. Speciellt efter första världskriget restes emellertid krav på en rationellare stadsplanering under samråd med kommunaltekniska experter, och genom 1931 års revision av stadsplaneringslagen öppnades äntligen möjligheter att realisera stadsplanebestämmelser, som kunde utformas efter varje samhälles naturliga förutsättningar med hänsyn till terrängens beskaffenhet och bebyggelsens ändamål.

Så 1931 kunde man äntligen förbjuda inbyggda gårdar och annat strunt som folk ville ha. Istället kunde ”experter” gradvis leda den svenska fårflocken till boende à la Rinkeby. Medan ”rå konkurrens”, dvs ”slentrianmässiga” beteenden tvingar fram bättre och bättre bilar har vi sedan 1931 haft ett litet Sovjetunionen i miniatyr på bostadsbyggandets och bostadsmarknadens område. Våra folkkommissarier, de sk experterna, har lett oss till den situation vi har idag.

Kommunikationen och samvaron mellan Svenska Dagbladets ledarsida och de journalister (miljöpartister, vänsterpartister och socialdemokrater) som härjar på övriga sidor kan inte vara lätt. Just nu ondgör de senare sig över att det finns bostadsbrist i Stockholm och att andrahandshyrorna är höga. Det är hög tid att plan- och bygglagen, liksom all statlig och kommunal inblandning i bostadsmarknaden upphörde. Det är svårt att riktigt förstå kraften hos den fria marknaden. Som jag diskuterar här skulle man i stort sett kunna spränga hälften av Stockholms bostäder, utan att det blir bostadsbrist, förutsatt att inga experter och politiker lägger sig i.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, DN

Enligt en artikel i DN idag av Peter Norman och Anna Kinberg Batra så ska Moderaterna anamma SSUs politik. För den som förespråkar ett litet mått av personlig frihet och marknadsekonomi är det idag svårt att hitta ett vettigt parti att rösta på. Det står:

Politikens främsta uppgift är att skapa förutsättningar för full sysselsättning och välfärd för alla. Fokus på tillgänglighet, kvalitet och effektivitet störs dock alltför ofta av en debatt om formerna för utförandet.

Vi vet, även om vi kan fantisera om andra saker, att för att få full sysselsättning måste vi avskaffa ”arbets”-rätten och sänka de sociala avgifterna. Sedan vet vi också att vi inte behöver fokusera på tillgänglighet, kvalitet och effektivitet, om vi privatiserar. Om vi verkligen privatiserar istället för att på borgerligt-socialdemokratiskt vis ”konkurrensutsätta”. Som tur är fokuserar vi inte på ”tillgänglighet, kvalitet och effektivitet” på TV-apparaternas, digitalboxarnas eller bomullsstrumpornas områden. I så fall hade vi haft statliga TV-apparats-, digitalbox- och bomullsstrumpe-kommittéer som arbetade i ”god demokratisk ordning” i 20-30 år. ”Miljö”-partiet hade rasat och sagt att ”vi kan inte vara säkra på att den Uzbekiska bomullen är ofarlig för liktårna då den misstänks innehålla genetiskt modifierad bomull”. Alla svenskar skulle ”ha rätt till en effektiv 20-tums svartvit TV av god kvalitet och två kanaler”. Digitalboxen skulle vara en Analogbox med en ratt, tillverkad av Statliga Analogbox AB, ett helägt dotterbolag till Televerket.

Det står så mycket socialistiskt strunt i artikeln att man baxnar. Författarna har tydligen både läst ekonomi och arbetad ute i marknadsekonomin. Ändå skriver de:

1. Långsiktighet. Bolagen bör styras av viljan att värna samhällsnyttan samt att säkra ett hållbart värde över tid. Stat, kommun och landsting bör vara aktiva ägare. Styrningen bör skötas separat från kortsiktigt beslutsfattande. Sverige är en liten öppen ekonomi och en benägenhet att möta förändringar bör genomsyra bolagen.

2. Ekonomisk ansvarsfullhet. Gemensamt ägda bolag garanteras i slutändan med skattemedel. Styrningen bör präglas av ansvar och riskmedvetenhet för att inte gemensamt ägda bolag ska hamna i en situation där de exempelvis hotar den finansiella stabiliteten eller välfärdens finansiering. Gemensamt ägda bolag bör vara måttfulla i sin lönesättning och alltid verka för goda villkor för alla medarbetare.

3. Marknadsmässiga krav. Bolag som agerar på en konkurrensutsatt marknad bör konkurrera på lika villkor som privat ägda bolag för att skapa så jämlika förutsättningar som möjligt.

3 – ”Marknadsmässiga krav” innebär att ett bolag ska kunna gå i konkurs. Det är vad marknadsmässiga villkor betyder. Men i ”2” står det att bolagen ska garanteras med skattemedel. Just detta med att kunna gå i konkurs är anledningen till att politiker aldrig behöver oroa sig om ett privat bolag är ”effektivt” eller inte. Det sköter konkurrenterna om. Ryan Air och Norwegian kan, som tur är, gå i konkurs när som helst. Det är därför de har så många passagerare. Samma sak gäller som alla vet inte SAS.

”Stat, kommun och landsting bör vara aktiva ägare.” På vilket sätt skulle det positivt påverka det svenska folket att Sveaskog eller LKAB drivs av stat eller kommun? Och varför ska statligt anställda, finansierade av skattemedel, betalade av privatanställda, särbehandlas?

SJ lämnar jag därhän för det är en så politiserad härva att få skulle vara intresserade av att verkligen driva järnväg. När järnvägarna ursprungligen byggdes kunde man t ex bygga ca 25 mil malmbana mellan Gällivare och Narvik, i mycket svår terräng, på 2-3 år (och det hade gjorts även om staten inte lagt beslag på det hela). Numera står det en miljömupp i varenda tuva som hittar unika sniglar, blommor och fåglar. I rimlighetens namn, ifall missriktade miljöhänsyn inte togs, borde man kunna bygga 50 mil snabbtågsräls idag på 2-3 år, efter att ha spenderat 1-2 två år med planering.

Först ett glädjebud för alla som önskar sig ett mer tolerant och mindre fördummat Sverige: Tanja Bergkvist har börjat blogga igen! För den som följer henne innebär det att det igen, utan förvarning, kommer att komma 10-sidiga inslag med tillräckligt många intressanta länkar för att lägga beslag på en hel helg. Jag lovade Tanja i kommentarerna att skriva lite grand om ett ord som tyvärr förstörts, jämställdhet.

Jag såg hos Lena Sommestad ett inslag där det står ”Två resultat är av särskilt intresse för oss, som kämpar för jämställdhet och kvinnors lika rättigheter (min emfas).” Det slog mig att här har vi exempel på hur det svenska språket har förändrats så att man numera inte kan diskutera vissa saker utan att man missförstår varandra. För att råda bot på detta rekommenderar jag att den som är för tolerans och mot fördumning systematiskt inser att

jämställdhet = könsdiskriminering.

Ersätter man ”jämställdhet” med ”könsdiskriminering” i allt man läser och allt man hör, blir det offentliga samtalet genast begripligt igen. Till att börja med så bör man lägga märke till att Lena Sommestad skiljer på två begrepp: ”jämställdhet” och ”kvinnors lika rättigheter”. I och för sig kan detta vara ett försök att få lite balans i meningen, men jag tror inte det. Mer om lika rättigheter senare.

Vad Lena och andra ”genus”-kvacksalvare menar med jämställdhet är ungefär följande:

Män och kvinnor skulle i grunden bete sig likadant om det inte hade varit för sekler av förtryck. Detta gemensamma, framtida sätt att bete sig på, betyder inte att män i framtiden kommer att bete sig som kvinnor gör nu, eller att kvinnor i framtiden kommer att bete sig som män gör nu. Båda könen har levt under ett patriarkalt förtryck som förvridit bådas beteenden. För att motarbeta dessa sekler av förtryck (av båda könen) måste vi tillfälligt ta till krafttag och behandla män och kvinnor olika. Detta är för allas bästa, och alla som är vid sina sinnens fulla bruk inser antingen detta redan nu, eller kommer att inse det när vi kommit en längre bit på vägen.

Vad ”genus”-kvacksalvare (varför jag skriver ”genus”-kvacksalvare förklaras nedan) därför kämpar för i nuet är massiv och systematisk särbehandling (t ex kvotering) och massivt finansiellt tryck på t ex barnfamiljer (tänk t ex på de små omskolningslägren i daghemsarkipelagen som kostar 16000 kronor per månad, per barn för att kvinnor ”inte ska kedjas fast vid spisen”).

Nu är det dock så att sedan två kön uppstod för över 500 miljoner år sedan har de haft olika strategier i livet. Människor har levt som jägare och samlare i 1,8-1,9 miljoner år. Innan dess levde våra förfäder antagligen mer i haremslika grupper, något man kan se på att hanarna var mycket större än honorna. Det blev med Homo erectus mycket mindre skillnad mellan könen, och Homo sapiens är unik bland primater i det att hanarna, män, hjälper till med barnuppfostran. Genom att elden uppfanns kunde män jaga och kvinnor samla, laga mat och passa barn. Hälften av kalorierna hos jägare och samlare kommer från kött ungefär, och män jagar mellan 1,8 och 8,2 timmar per dag beroende på de studerade folkstammarna. Innan elden tämjdes kunde våra förfäder inte jaga särskilt mycket. Chimpanser idag, som jagar mycket, gör det i tre minuter per dag. Rå föda tuggas i tre timmar per dag (vi människor tuggar i snitt en halvtimme per dag), så ingen grupp kan ge sig ut på längre jaktturer. De skulle ändå behöva tugga i sex timmar sedan.

Genetiskt skiljer sig män och kvinnor sig från varandra med 1-2 procent. Detta är en lika stor skillnad som mellan en kvinna och en honchimpans eller mellan en man och en hanchimpans. Många fabulerar om nonsens såsom en ”symbolisk revolution” där vi skulle ha fått ”kultur” för ca 40 000 år sedan. I själva verket finns det inget som tyder på att människor för 1 miljon år sedan var särskilt annorlunda än vi är nu. Och allt tyder på att människor för 150 000 år sedan var precis likadana som vi är idag.

Fördunklingen kring ordet ”jämställdhet” kommer i mycket från att man blandar ihop ”lika utfall” med ”lika behandling”. För det senare begreppet har vi, som Lena Sommestad i sin förvirring också säger, uttryck som ”lika rättigheter”. På grund av den modell av verkligheten som ”genus”-kvacksalvare har, så tror de att ”eftersom män och kvinnor i grunden är identiska” så kommer man så småningom, efter att ha ”tillfälligt” behandlat män och kvinnor olika, få ett samhälle där man inte behöver göra detta.

Problemet är att detta ”tillfälligt” måste pågå i tiotusendes år, och kombineras med genmanipulation och avelsprogram. Om det ens går. Så låt oss använda uttryck som ”lika rättigheter” och ”lika behandling” och låt ”genus”-kvacksalvare använda ordet jämställdhet där vi förstår att de menar könsdiskriminering. Jag har alltså upptäckt att jag är en djup motståndare till jämställdhet.

”Genus”-kvacksalveri

Rickard Wrangham och Dale Peterson föreslår i ”Demonic Males” att man ska kalla frågan ”arv eller miljö?” för ”Galtons misstag”. Francis Galton var Darwins kusin och uppfann för övrigt också begreppet ”rashygien”. Från evolutionsteorin inser man dock att det ska vara ”arv och miljö”. Vissa genetiska drag, som två armar och två ben, kan inte, utom i mycket extrema fall, påverkas av miljön. Andra anlag är designade för att påverkas av miljön. Vår hud reagerar på solsken, vi är designade för att suga upp vårt modersmål när vi växer upp och på samma sätt vår kultur. Att skilja på arv och miljö är därför nonsens. Slutsatsen blir att ”genus” i betydelsen ”socialt kön” är ett begrepp som saknar mening.

Detta är något som evolutionspsykologer, antagligen av ren akademisk självbevarelsedrift, tassar runt utan att göra så mycket väsen av. Men om man läser läroböckerna i evolutionär psykologi av Gaulin och McBurney eller av David Buss, så finns inte ”gender” med i innehållsförteckningen. Båda dessa böcker är mycket bra och lättlästa. Jag uppskattar särskilt Gaulin och McBurney som är mer av en traditionell bok i psykologi och sociologi skriven med evolutionsbiologi som grund. Tyvärr är den svindyr på Adlibris då den är en amerikansk lärobok för universitet. David Buss’ bok diskuterar sex och snusk i mer detalj. Själv rekommenderar jag alla att läsa båda två. Om ”Könet sitter i hjärnan” kan liknas vid en brödkavel i debatten så är dessa två böcker svärd av finaste Damaskusstål. ”Genus”-kvacksalvare bör jagas bort från åtminstone Matematisk-Naturvetenskaplig fakultet, och dessa två böcker ger riktiga naturvetare de vapen som behövs.

En äldre bok, som inte behandlar genus per se, men som bl a fullständigt massakrerar en mycket inflytelserik kvacksalvare, Margaret Mead (som t ex fantiserade/ljög ihop ”Coming of Age in Samoa”), är Homicide av Martin Daly och Margo Wilson. Den applicerar också naturvetenskapligt tänkande i den sociologiska debatten på ett såvitt jag kan se oöverträffat sätt. Dessutom innehåller den långa diskussioner av saker i den mänskliga naturen som vi helst önskade inte fanns där. Daly och Wilson var man och hustru. Wilson gick tyvärr bort för några år sedan i alltför unga år.

Vive la différence

Män och kvinnor är alltså olika. Nästan alltid kan vi behandla män och kvinnor lika. Män och kvinnor kommer då att bete sig annorlunda, i snitt, och detta är inget problem om man bara låter var och en bli salig på sin fason.

Men det måste erkännas att ifall män och kvinnor inte är identiska så finns det ibland problem med att behandla män och kvinnor lika. Vi har inte blandade omklädningsrum, män och kvinnor tävlar inte mot varandra, utom mycket sällan i idrott. Detta är inte kontroversiellt, men det finns andra områden där det är dynamit.

Vi är designade av evolutionen för att ta hand om barn på olika sätt. Hos jägare och samlare måste ett barn ammas till 3-4 års ålder. Annars dör de i en miljö där det inte finns någon välling. Män är helt enkelt inte designade för att ta hand om små barn som Annica Dahlström påpekade. Här kommer antagligen några att läsa att jag skrivit att ”män är dåliga föräldrar”. Det står det inte. Det är inte min heller implikation. Vad jag menar är att män är dåliga på att vara kvinnor. Manliga dagisfröknar är ingen bra idé anser jag mig kunna bevisa.

På engelska skämtas det att ”God created men and women. Samuel Colt made them equal”. De första 2 miljoner åren av mänsklig existens krävdes det en mans muskler och lång träning för att bli en krigare. Att skjuta hål i någon med en revolver kräver dock inga kroppskrafter. Men, i vår psykologi finns det fortfarande stora skillnader. I en israelisk studie, som jag tyvärr inte kan hitta, så märkte man att det i strid inte är så lyckat att ha kvinnliga soldater. Detta beror inte på att kvinnorna, där det inte behövs kroppskrafter, skulle vara särskilt dåliga soldater. Men vi är designade att se på män som en förbrukningsvara. En militär enhet som bara består av män kan bli till hälften bortskjuten men fortfarande behålla disciplinen. För män är krig ”a blood sport”, en idrottsgren med regler. I de israeliska förbanden gick allt bra tills kvinnliga soldater blev skjutna i småbitar. När detta hände övergick männen från att vara medlemmar i ett disciplinerat förband till att bli en blodtörstig mördarhop som inte tog några fångar, inte accepterade att någon kapitulerade, inte lät några sårade fiender överleva. Befälen kunde inte längre kontrollera dem därför att de övergått till att i sitt sinne kämpa till sista man för sina kvinnor och barn.

Jag har skrivit tidigare om att homosexuella äktenskap inte är någon bra idé, ifall man med ”äktenskap” menar ett legalt kit som tillåter adoption av barn eller insimination. Barn mår överlägset bäst av att bo med sina biologiska föräldrar när de växer upp. Steven E Rhoads bok ”Taking Sex Differences Seriously” rekommenderas varmt i ”genus”-debatten.

I somras kom för övrigt den enda vetenskapliga studie som någonsin gjorts över hur väl det går att ha samkönade föräldrar. Dåligt är svaret. Samkönade relationer är inte särskilt stabila. Alla tidigare studier är av typen att fråga läsare av lesbiska tidskrifter ”tycker du att du är en bra mamma?”. Men eftersom Mark Regnerus studie inte gav ”rätt” svar så kallas den för homofobisk.

Jag läste för ett tag sedan Mark Penningtons fantastiska ”Robust Political Economy”. Denna bok går grundligt igenom de flesta argument som hörs mot klassisk liberalism och gör i Hayeks anda små strimlor av dem. Jag ska strax läsa om den en tredje gång för den innehåller en sådan otrolig mängd värdefulla detaljer och argument som är värda att komma ihåg och tänka över. Nedan en presentation från i fjol:

På SvD så ondgör sig Dan Andersson och Monika Arvidsson över klyftorna i samhället. De får mig att undra varför det är så svårt att begripa sig på ekonomi. Och varför är det så svårt att räkna? Önskedrömmar om hur ekonomi och samhälle borde fungera verkar nästan alltid övertrumfa observationsförmåga och analys.

För det första så är den största utgiften för en låginkomsttagare skatter och sociala avgifter. Den som ”tjänar” 15 000 kronor i månaden betalar kring 14 000 kronor i statsskatt, kommunalskatt, moms, sociala avgifter, bensinskatt, elskatt, dieselskatt, alkoholskatt, tobaksskatt, bilaccis, koldioxidskatt, etc, etc.

Om personen ifråga är ofrivilligt arbetslös beror det på arbetskyddet, fackliga avtal och de sociala avgifterna.

”Klyftorna” i samhället är samtidigt ekonomiska incitament. Eftersom de fattiga och rika oftast är samma personer i olika faser i sina liv gör dessa klyftor ingen skada, tvärtom. Utom förstås när de ger upphov till ”grön avund”, en av de sju dödssynderna, sedan lång tid använd som en drivmotor för vänsterns argumentation. Men när skatter och sociala avgifter tar kring 2/3 av allt någon tjänar så blir det inte mycket över som man kan spara. Dessutom belönar ofärdsstaten asocialt beteenden och ger incitament att inte arbeta. Så ofärdsstaten permanentar i hög grad klyftorna i samhället.

Fantasin att det skulle finnas en oreglerad marknad i USA är fascinerande. Hur kan en ekonom som Dan Andersson insinuera något så idiotiskt? Tror författarna på det själva? När de federala myndigheterna i USA före 1930 endast lade beslag på 3 procent av medborgarnas inkomster, eller när skattetrycket var 12-13% som i Sverige under Per-Albin låg man inte långt därifrån. Men när Sverige verkligen började röra på sig och klyftorna minskade, efter 1860 ungefär, hade vi endast ett skattetryck på kring 7 procent. På den tiden fanns det folkrörelser, riktiga folkrörelser, där människor tog hand om varandra. Sedan tog staten över och vi behöver nu inte tänka på andra, bara betala skatt. Synd.

Kan man verkligen kallas för ekonom utan att veta att det är kapitalismen som bryter ner klyftorna i samhället och raserar alla privilegier? En kapitalist kan bara tjäna pengar om han eller hon producerar något som marknaden, dvs du, jag och gamla moster Agda vill köpa. När företag slutar göra det blir fallet brutalt. Tänk Nokias och Ericssons mobiltelefoner, Saab, Expert och tusentals andra företag.

Slutligen så begriper inte författarna vad koordinering av ekonomin innebär. En marknadsekonomi är i mycket ett komplext adaptativt system. Alla koordinerar hela tiden sina handlingar med sina grannar. Det behövs nästan ingen central planering. Det räcker i stort sett med att staten fastställer spelreglerna och ser till att de efterföljs. I synnerhet för de mest utsattas skull.

Tydligen ska vi få ta emot 50 000 illegala invandrare nästa år, eller ”flyktingar” som de kallas på nyspråk. Fast vi alla följer samma FN-stadga och är med i samma Europaråd kommer det nästan inga asylsökanden till Finland eller Frankrike, men massor till Storbritannien och, efter vad jag förstår flest till Sverige. Detta är ju synnerligen ”märkligt” då Frankrike kan nås mycket lätt medan man för att nå Storbritannien, Sverige och Finland måste genomkorsa en mängd andra potentiellt asylgivande länder först.

Tyvärr finns det gott om okunniga idioter som anklagar dem som skriver vad jag skrev ovan för rasism. Eller kanske är de cyniker som hoppas hålla igång ”flykting”-industrin, alternativt hoppas att ”små bruna människor” senare troget ska rösta på vänsterpartier.

Det finns 22 miljoner invånare i Syrien som idag alla skulle kunna få asyl i Sverige. Alla kvinnor i Iran och Saudi-Arabien skulle få asyl i Sverige om de bara hävdade att de vill gå barhuvade eller leva i en fri relation med en man. Nästan alla världens muslimska män skulle kunna få asyl bara de hävdar att de är homosexuella. De flesta muslimer skulle också få asyl om de hävdar att de är ateister eller katoliker. 1,4 miljarder kineser skulle få asyl om de högt skanderade sanningar om Mao. Sedan finns det säkert en miljard människor till som lätt skulle kunna få asyl i Sverige av andra skäl.

Men alla dessa potentiella illegala invandrare skiter vi fullständigt i. Vi bryr oss bara om dem som betalar 100 000 kronor (eller vad det nu kan kosta) för att sättas på färjan till Sverige, ofta slänger passet i sjön och sedan hävdar att de är barn. Detta är hyckleri.

Skulle vi verkligen vilja göra något, istället för att bara pladdra om FN, internationell rätt och annat strunt som bara hindrar demokratier och nästan aldrig diktaturer, skulle vi t ex skicka vapen till Syrien. Jag är säker på att några tusen kulsprutor, Carl-Gustaf granatgevär m/48, och 50 000 AK4-or, tillsammans med ammunition skulle göra susen mot de ”satans mördare” som styrt Syrien i 50 år.

Addenda: Hyckleriet och föraktet för medmänniskor illustreras som vanligt av den svenska journalistkåren. Eftersom läsekretsen inte kan betros med att yttra sig i vissa frågor där de riskerar ”tycka fel” så är kommentarer och länkning till bloggar avstängda.

I dagens SvD föreslår statsvetaren Magus Isberg att man ska ändra reglerna så att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven ska få tala i riksdagen. För av 111 riksdagsmän, plus Håkan Juholt, så klarade man inte av att hitta en enda lämplig partiledare. Skulle man inte istället kunna värna om parlamentarismen och försöka åtgärda det verkliga problemet, att varje parti består av en ledare samt ett otal ”följare”?

Att vi har proportionella val beror på att man inom det Allmänna valmansförbundet, Högern, under Arvid Lindman, var rädd att majoritetsval kraftigt skulle försvaga partiet. Karl Staaffs regering föll därför. Proportionella val för män röstades igenom under Lindman en första gång 1907, bekräftades 1909 och tillämpades första gången 1911 i valet till andra kammaren.

Staaffs förslag var istället det franska. Idag i Frankrike sker val i enmansvalkretsar. Om någon får minst 50 procent av rösterna i första omgången väljs han eller hon direkt. I andra omgången får alla ställa upp som får minst 12 procent av de inskrivnas röster (alltså inte av de som faktiskt röstar, så man kan behöva 15-20 procent av rösterna för att kunna gå vidare).

Införde vi Staaffs förslag skulle varje riksdagsman tvingas bli en folktalare. Urvalet av potentiella kandidater skulle också i mycket mindre grad begränsas till dem som gick med i ett ungdomsförbund vid 15-18 års ålder. Kunde vi dessutom minska antalet riksdagsledamöter till 149 så skulle vi dels spara pengar, dels se till att ledamöterna är så få att de inte göms i en anonym massa och att var och en kan driva frågor av större vikt än idag.

En av de saker som fått mig att undra hur ett helt fritt (alltså som i frihet, inte gratis) sjukvårdssystem skulle fungera är hur man tar hand om dem med redan existerande åkommor. Om man redan har leukemi eller MS, så torde man ju ha svårt att kunna teckna en privat sjukförsäkring, ungefär som det skulle vara svårt att få teckna en villaförsäkring när ens hus står i lågor.

Denna problematik är en av huvudanledningarna till att Obama lyckades driva igenom Obamacare, ett program som kostar kring 1800 miljarder dollar per år, eller 12 035 miljarder kronor per år. Därför har det också skapats ett särskilt program för personer med ”pre-existing conditions”. Hur många är det som är med i dessa program? 82 000 personer. Av 300 miljoner amerikaner. Kostnaden är 5 miljarder dollar per år, eller 111 kronor per amerikan.

Överfört till Sverige skulle det betyda en kostnad om 9/300 x 5 miljarder dollar = 200 miljoner kronor per år. Bara SOS barnbyar samlade in 264 miljoner kronor 2011.

Om vi hade fri sjukvård i Sverige, dvs inga landsting, ingen skattefinansiering, ingen socialstyrelse, inga regleringar på detta område överhuvud taget, förutom de som skyddar mot bedrägeri, så skulle vi faktiskt klara oss mycket bra. Sverige skulle inte vara ett paradis på jorden, men det skulle vara ett mycket bättre land att bo i.

Om sjukvården vore helt oreglerad, och inte genomreglerad som den amerikanska (trots allt okunniga personer påstår om denna) skulle man kunna köpa den sorts sjukförsäkring man vill. Själv skulle jag välja en där jag är skyddad mot dyra katastrofer men betalar kontant upp till säg 20 000 kronor per år. Sjukvårdens andel av BNP skulle gå ner kraftigt. Bara ”Friedmans första lag” (David Friedman, Miltons son) säger att allt som görs av det offentliga kostar ungefär dubbelt så mycket, något som stämmer överens med empiriska data. Utöver detta skulle man se en kraftig kostnadsminskning om man kunde spara pengar, som i mitt försäkringsexempel, genom att betala ur egen ficka för det mesta. Sjukvårdens kostnad i förhållande till BNP skulle grov räknat gå ner från 10 till 5 procent pga Friedmans lag. Sedan skulle incitament ta ner den ytterligare. Sjukvårdskostnaderna utgör 1,6 procent av BNP i Singapore och beräknas nå 3,5 procent 2030 pga den åldrande befolkningen.

Säg att kostnaderna skulle utgöra 3 procent av BNP i ett fritt Sverige. Antag vidare att de ”många” som inte kan ta hand om sig själva, antingen för att de, som vänstern säger, inte klarar av det, eller har råd med det, eller tror sig vara osårbara, utgör 5 procent av befolkningen. Då skulle ”vi”, som det brukar heta, behöva lägga ner 0,03 x 5 procent = 0,15 procent  av BNP på att ta hand om dem. BNP för Sverige var 3503 miljarder kronor 2011. Totalt blir detta 417 kronor per person. Idag betalar vi ju redan för folk som drar en nitlott i det genetiska lotteriet eller som drabbas av någon annan kronisk sjukdom eller olycksfall tidigt i livet. Så betalar varje svensk i genomsnitt 417 kronor per år till välgörande ändamål på sjukvårdens område kan vi släppa sjukvården fri utan att det skulle drabba någon överhuvud taget.

Men säger antagligen någon, sjukvården i Singapore är säkert dålig. Nä. I Singapore är medellivslängden 81,98 år, trea vi världen. I Sverige ligger vi på åttonde plats med 80,86 år.

Att på så sätt stå i skuld till ”välgörenhet” är kanske inte så lyckat. Mot detta står att svensken i gemen skulle betala i snitt 11 700 kronor per år, per person för sin sjukvård, istället för som nu 39 000 kronor. För 27 300 kronor per person och år kan man göra mycket annat roligt.