Jag läste för ett tag sedan Mark Penningtons fantastiska “Robust Political Economy“. Denna bok går grundligt igenom de flesta argument som hörs mot klassisk liberalism och gör i Hayeks anda små strimlor av dem. Jag ska strax läsa om den en tredje gång för den innehåller en sådan otrolig mängd värdefulla detaljer och argument som är värda att komma ihåg och tänka över. Nedan en presentation från i fjol:
På SvD så ondgör sig Dan Andersson och Monika Arvidsson över klyftorna i samhället. De får mig att undra varför det är så svårt att begripa sig på ekonomi. Och varför är det så svårt att räkna? Önskedrömmar om hur ekonomi och samhälle borde fungera verkar nästan alltid övertrumfa observationsförmåga och analys.
För det första så är den största utgiften för en låginkomsttagare skatter och sociala avgifter. Den som “tjänar” 15 000 kronor i månaden betalar kring 14 000 kronor i statsskatt, kommunalskatt, moms, sociala avgifter, bensinskatt, elskatt, dieselskatt, alkoholskatt, tobaksskatt, bilaccis, koldioxidskatt, etc, etc.
Om personen ifråga är ofrivilligt arbetslös beror det på arbetskyddet, fackliga avtal och de sociala avgifterna.
“Klyftorna” i samhället är samtidigt ekonomiska incitament. Eftersom de fattiga och rika oftast är samma personer i olika faser i sina liv gör dessa klyftor ingen skada, tvärtom. Utom förstås när de ger upphov till “grön avund”, en av de sju dödssynderna, sedan lång tid använd som en drivmotor för vänsterns argumentation. Men när skatter och sociala avgifter tar kring 2/3 av allt någon tjänar så blir det inte mycket över som man kan spara. Dessutom belönar ofärdsstaten asocialt beteenden och ger incitament att inte arbeta. Så ofärdsstaten permanentar i hög grad klyftorna i samhället.
Fantasin att det skulle finnas en oreglerad marknad i USA är fascinerande. Hur kan en ekonom som Dan Andersson insinuera något så idiotiskt? Tror författarna på det själva? När de federala myndigheterna i USA före 1930 endast lade beslag på 3 procent av medborgarnas inkomster, eller när skattetrycket var 12-13% som i Sverige under Per-Albin låg man inte långt därifrån. Men när Sverige verkligen började röra på sig och klyftorna minskade, efter 1860 ungefär, hade vi endast ett skattetryck på kring 7 procent. På den tiden fanns det folkrörelser, riktiga folkrörelser, där människor tog hand om varandra. Sedan tog staten över och vi behöver nu inte tänka på andra, bara betala skatt. Synd.
Kan man verkligen kallas för ekonom utan att veta att det är kapitalismen som bryter ner klyftorna i samhället och raserar alla privilegier? En kapitalist kan bara tjäna pengar om han eller hon producerar något som marknaden, dvs du, jag och gamla moster Agda vill köpa. När företag slutar göra det blir fallet brutalt. Tänk Nokias och Ericssons mobiltelefoner, Saab, Expert och tusentals andra företag.
Slutligen så begriper inte författarna vad koordinering av ekonomin innebär. En marknadsekonomi är i mycket ett komplext adaptativt system. Alla koordinerar hela tiden sina handlingar med sina grannar. Det behövs nästan ingen central planering. Det räcker i stort sett med att staten fastställer spelreglerna och ser till att de efterföljs. I synnerhet för de mest utsattas skull.
