En av de saker som fått mig att undra hur ett helt fritt (alltså som i frihet, inte gratis) sjukvårdssystem skulle fungera är hur man tar hand om dem med redan existerande åkommor. Om man redan har leukemi eller MS, så torde man ju ha svårt att kunna teckna en privat sjukförsäkring, ungefär som det skulle vara svårt att få teckna en villaförsäkring när ens hus står i lågor.
Denna problematik är en av huvudanledningarna till att Obama lyckades driva igenom Obamacare, ett program som kostar kring 1800 miljarder dollar per år, eller 12 035 miljarder kronor per år. Därför har det också skapats ett särskilt program för personer med “pre-existing conditions”. Hur många är det som är med i dessa program? 82 000 personer. Av 300 miljoner amerikaner. Kostnaden är 5 miljarder dollar per år, eller 111 kronor per amerikan.
Överfört till Sverige skulle det betyda en kostnad om 9/300 x 5 miljarder dollar = 200 miljoner kronor per år. Bara SOS barnbyar samlade in 264 miljoner kronor 2011.
Om vi hade fri sjukvård i Sverige, dvs inga landsting, ingen skattefinansiering, ingen socialstyrelse, inga regleringar på detta område överhuvud taget, förutom de som skyddar mot bedrägeri, så skulle vi faktiskt klara oss mycket bra. Sverige skulle inte vara ett paradis på jorden, men det skulle vara ett mycket bättre land att bo i.
Om sjukvården vore helt oreglerad, och inte genomreglerad som den amerikanska (trots allt okunniga personer påstår om denna) skulle man kunna köpa den sorts sjukförsäkring man vill. Själv skulle jag välja en där jag är skyddad mot dyra katastrofer men betalar kontant upp till säg 20 000 kronor per år. Sjukvårdens andel av BNP skulle gå ner kraftigt. Bara “Friedmans första lag” (David Friedman, Miltons son) säger att allt som görs av det offentliga kostar ungefär dubbelt så mycket, något som stämmer överens med empiriska data. Utöver detta skulle man se en kraftig kostnadsminskning om man kunde spara pengar, som i mitt försäkringsexempel, genom att betala ur egen ficka för det mesta. Sjukvårdens kostnad i förhållande till BNP skulle grov räknat gå ner från 10 till 5 procent pga Friedmans lag. Sedan skulle incitament ta ner den ytterligare. Sjukvårdskostnaderna utgör 1,6 procent av BNP i Singapore och beräknas nå 3,5 procent 2030 pga den åldrande befolkningen.
Säg att kostnaderna skulle utgöra 3 procent av BNP i ett fritt Sverige. Antag vidare att de “många” som inte kan ta hand om sig själva, antingen för att de, som vänstern säger, inte klarar av det, eller har råd med det, eller tror sig vara osårbara, utgör 5 procent av befolkningen. Då skulle “vi”, som det brukar heta, behöva lägga ner 0,03 x 5 procent = 0,15 procent av BNP på att ta hand om dem. BNP för Sverige var 3503 miljarder kronor 2011. Totalt blir detta 417 kronor per person. Idag betalar vi ju redan för folk som drar en nitlott i det genetiska lotteriet eller som drabbas av någon annan kronisk sjukdom eller olycksfall tidigt i livet. Så betalar varje svensk i genomsnitt 417 kronor per år till välgörande ändamål på sjukvårdens område kan vi släppa sjukvården fri utan att det skulle drabba någon överhuvud taget.
Men säger antagligen någon, sjukvården i Singapore är säkert dålig. Nä. I Singapore är medellivslängden 81,98 år, trea vi världen. I Sverige ligger vi på åttonde plats med 80,86 år.
Att på så sätt stå i skuld till “välgörenhet” är kanske inte så lyckat. Mot detta står att svensken i gemen skulle betala i snitt 11 700 kronor per år, per person för sin sjukvård, istället för som nu 39 000 kronor. För 27 300 kronor per person och år kan man göra mycket annat roligt.
Att få sjukvård om man är sjuk är ju till skillnad mot till exempel att ha bil en mänsklig rättighet.Det kommer ju att innebära att vi får en enorm mängd “fri riders” i sjukvården.Vem skall betala dem?
De största sjukvårdskostnaderna är inte typ “bilverkstadssjukvård där man får en vajsing på kroppen och så fixar sjukvården det felet och så är man bra igen.
Den särklass största sjukvårdskostnaderna utgörs av obotliga sjukdomar och äldrevård.
Det är bara en mänsklig rättighet om vi betraktar det som en mänsklig rättighet. Det finns inget som hindrar oss från att säga “visst behandlar vi dig, men du har två armar, två ben och har haft all möjlighet i världen att köpa dig en sjukförsäkring. Vi tar ditt hus som säkerhet”.
Detta låter kanske hemskt. Kom dock ihåg att för 150 år sedan fanns det ingen läkekonst alls i Sverige. På 1830-talet fanns det en läkarstuderande i Uppsala. När blev sjukvård en mänsklig rättighet? Som någon påpekade, i så fall är det för någon annan en “mänsklig skyldighet”. En läkare är med andra ord livegen, en träl, om han inte får neka göra vissa saker.
90-95 procent av de förbättringar av hälsan vi har fått de senaste hundra åren är ju nästan gratis. Det vi kallar sjukvård täcker bara in 5-10 procent.
Vad jag menar är att
Tillräckligt med mat,
näringsriktig mat,
mat som inte är farlig (t ex matförgiftning),
hygien i hemmet,
hygien i sjukvården,
elementär kirurgi (t ex benbrott och blindtarmar),
uppvärmda hem på vintern,
magnecyl så att man inte dör av feber,
antibiotika så att man inte dör av infektioner (pesten dödade 22 000 av 60 000 invånare i Stockholm 1710-11 t ex), och
vaccinationer mot smittkoppor, polio, stelkramp och en massa barnsjukdomar,
knappt kostar någonting. Detta tar hand om nästan alla hälsoförbättringar sedan 1700-talet. Och på 1700-talet levde och dog människor ungefär som jägare och samlare gör.
Ytterligare ett par saker:
Ditt resonemang glömmer bort att vi faktiskt för det mesta bryr oss om varandra. Dvs, folk skulle frivilligt donera pengar till sådana ändamål. T ex när det gäller forskning och universitet så tränger varje krona staten betalar bort ungefär 1,25 kronor från privata intressen.
Och, i Singapore betalar det 1,6% av BNP för sjukvården, men bättre utfall, eller i alla fall medellivslängd än i Sverige. Vi betalar 10 procent. I Singapore reglerar i och för sig staten, men jag hävdar att den inte behöver göra det. Kom ihåg att sjukvård, skola och iPhone alla är privata uppfinningar som senare (delvis) socialiserats. Staten kan inte uppfinna sådant, bara känna igen det i efterhand och ta äran för det.
Nu kommer du med filosofiskt hårklyveri.Vi lever i en demokrati och så gott som alla människor tycker att det är en mänsklig rättighet att ha det senaste av sjukvården om man blir sjuk.
Men det är rätt som du skriver att den förbättrade levnadsstandarden är den särsklass största anledningen till den längre livslängden.
Två saker:
Vad nästan alla tycker bestämmer vilka lagar vi har. Tyvärr förtrycker därmed majoriteten minoriteter. Jag är av lagen tvingad att betala för sekunda sjukvård och de sämsta skolorna på 140 år. I det senare fallet skulle mina barn omhändertas ifall jag hemundervisar dem när ett barn får en analfabet till “legitimerad lärare” i första klass (detta hände just en kollega (läraren, inte hemundervisningsdelen)).
Den andra saken, “[rätt] att ta del av den senaste sjukvården” så får folk gärna tycka det. Det är ändå en absurd omöjlighet. Förbättringar måste börja någonstans, någon sjukvård måste vara sämre än annan sjukvård, annars kan inte annan sjukvård kännas igen som bättre.
Appropå läkekonsten förr i tiden.Fram mot mitten av 1800-talet så bestod läkarvården att om man blev sjuk så skulle den sjuke skulle bli ännu sjukare genom att tappa blod och få kräkpulver.Vad hade forna tiders läkare i huvet?
Man måste komma ihåg att de var lika smarta som vi är idag. Eller mycket, mycket smartare. Läs gärna vad Gauss, Legendre, eller Platon producerade. Men de visste inte hur kroppen fungerar. Bakterier upptäcktes inte förrän på 1860-talet. Nästan allt vi vet bygger på vad andra kommit på.