Jag har länge gått och funderat på varför man slutade bygga vackra hus i Sverige kring 1930. Före 1930 byggde man stiliga hus med 3 meter i tak, sedan sjönk takhöjden, breda profilfrästa dörr- och fönsterfoder ersattes gradvis med något som liknar smala lister i balsaträ, gärna dithamrade med rät vingel istället för ihopfogade med 45 grader i hörnen. Dörrarna är numera av plywood, köksinredningen av spånskivor.
Egentligen borde det ju ha gått åt andra hållet. Om man jämför en Volvo från 1927 med en Volvo från idag så är ju båda ganska vackra bilar, men den nyare bilen är givetvis tekniskt överlägsen. Vad beträffar hus har dock utvecklingen gått bakåt istället.
Jag lärde mig dock vad som hände i “Sveriges historia genom tiderna”, Saxon och Lindströms förlag, del V från 1953, sidan 434 och framåt (granskad av bl a den fd ABFaren Gunnar Hirdman):
I 1907 års stadsplaneringslag bröts för första gången mot den slentrianmässiga bebyggelseform, som dittills varit förhärskande, och friare (sic) principer deklarerades; många nya stadsplaner från 1910-talet vittna dock om, vilket fast grepp de gamla formerna ännu utövade på stadsmyndigheterna. Speciellt efter första världskriget restes emellertid krav på en rationellare stadsplanering under samråd med kommunaltekniska experter, och genom 1931 års revision av stadsplaneringslagen öppnades äntligen möjligheter att realisera stadsplanebestämmelser, som kunde utformas efter varje samhälles naturliga förutsättningar med hänsyn till terrängens beskaffenhet och bebyggelsens ändamål.
Så 1931 kunde man äntligen förbjuda inbyggda gårdar och annat strunt som folk ville ha. Istället kunde “experter” gradvis leda den svenska fårflocken till boende à la Rinkeby. Medan “rå konkurrens”, dvs “slentrianmässiga” beteenden tvingar fram bättre och bättre bilar har vi sedan 1931 haft ett litet Sovjetunionen i miniatyr på bostadsbyggandets och bostadsmarknadens område. Våra folkkommissarier, de sk experterna, har lett oss till den situation vi har idag.
Kommunikationen och samvaron mellan Svenska Dagbladets ledarsida och de journalister (miljöpartister, vänsterpartister och socialdemokrater) som härjar på övriga sidor kan inte vara lätt. Just nu ondgör de senare sig över att det finns bostadsbrist i Stockholm och att andrahandshyrorna är höga. Det är hög tid att plan- och bygglagen, liksom all statlig och kommunal inblandning i bostadsmarknaden upphörde. Det är svårt att riktigt förstå kraften hos den fria marknaden. Som jag diskuterar här skulle man i stort sett kunna spränga hälften av Stockholms bostäder, utan att det blir bostadsbrist, förutsatt att inga experter och politiker lägger sig i.
Snarare är det folket som är det största hindret .
Jämnt när det planeras,häpp, byggas bostäder skall det bli gnäll och överklagande att det och det grönområdet måste skyddas.Är det inte gnäll om grönområden är det gnäll om utsikter eller att områdets historiska karaktär måste bevaras.
Samma journalister som klagar på att det byggs för lite bostäder gullar med överklagarmupparna.
Tänk om det kunde införas en 10-årig byggdiktatur där ordern är bygg bostäder och ni grönområdesmuppar kan stoppa upp era grönområden därbak.
Sveriges städer är jämfört med andra städer i världen extremt glesbebyggda.
När det gäller de fulheten efter 1930 så finns den fulsjukan över hela världens byggande.Brasiliens huvudstad Brasilia är bara ett exempel.