Vårt ohederliga valförfarande, vår ofärdsstat och den pågående samhällskollapsen

I gårdagens Sydsvenska Dagbladet läser man att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden. Artikeln illustrerar väl, om än indirekt, mycket som är snett i Sverige, bland annat oetiska, men medvetet införda rösträttsregler vars effekter man idag på allvar märker (eller borde märka) i hur de förstör Sverige. Men dessa regler har tyvärr undergrävt samhället under lång tid, och dagens tafatta och förvirrade reaktioner på problemen i Malmö är ett resultat av detta och mycket annat.

malmo_stadshusI det gamla Aten och i det gamla Sverige var man väl medvetna om att ett av de största hoten mot frihet, och i slutändan också mot demokratin (man får dock inte blanda ihop de två begreppen frihet och demokrati), är att människor röstar i egen sak och att majoriteter genom just majoritetsbeslut förtrycker minoriteter. Välorganiserade minoriteter riskerar också lyckas förtrycka mindre väl organiserade majoriteter.

I Malmös fall handlar det idag bland annat om dessa saker. Dels att en, till stor del icke skattebetalande minoritet är så väl organiserad att dess medlemmar kan tvinga till sig pengar av dem som arbetar. Dels att, på grund av tre fjärdedelars sekel av medveten förvirring, en majoritet av väljarna inte ser några problem med vad om pågår.

Om Sverige hade ett valförfarande som var baserat på ärlighet, som undvek jäv, skulle vi idag bl a ha:

  • Ett skattestreck (som vi hade fram till 1921).

Man måste då ha betalt sina skatter till stat och kommun de senaste t ex tre åren för att få rösta. Med källskatt, sociala avgifter, punktsskatter, och moms är dock att uppfylla ett skattestreck idag något ingen kan undkomma i absolut bemärkelse, även om den som inte arbetar varken betalar kommunal- eller statsskatt..

  • Ett bidragsstreck (som vi hade i annan form fram till 1945).

För att få rösta får man med ett bidragsstreck under de senaste t ex tre åren inte ha tagit emot några bidrag, vare sig barnbidrag, bostadsbidrag eller socialbidrag.

Att kalla ett bidragsstreck för ett fattigvårdsstreck vore idag semantiskt felaktigt då det i absolut bemärkelse inte finns några fattiga i Sverige. Idag definieras den som är fattig inom EU som någon som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det är med andra ord ett relativt begrepp som skulle innebära att det inte finns några fattiga i ett land där alla svälter.

Då historieundervisningen i Sverige i princip avskaffats är det få som verkar inse vilket hån denna definition är mot våra förfäder. Min farmor föddes 1888 i Mjödvattnet utanför Burträsk. Åtta-nio barn och två vuxna delade på omkring 40 m2. När min mamma växte upp på 30- och 40-talen i Östra Ormsjö utanför Dorotea sov man i köket på vintern. Det första man gjorde på morgonen var att knacka hål i isen i vattenhinken och tända i spisen för att koka kaffe. Men varken min farmors eller min mammas familjer fick någon fattigvård och skulle ha stött ifrån sig tanken med fasa. 

De flesta av strecken i rösträtten försvann på 20- och 30-talen i Sverige, men kravet att inte vara omhändertagen av fattigvården fanns kvar ända till 1945. Dess borttagande måste ha varit en förutsättning för att man skulle kunna införa bidrag till alla. Ingen i Sverige undgår idag att under sina liv få bidrag i någon form. Ett resultat av att alla får bidrag, ”subventionerade” daghem, ”fri” skola, ”fritt” gymnasium, ”gratis” universitetsutildning, ”gratis” sjukvård, kommunal äldrevård är att en stor andel av svenska folket tror att de skulle få det sämre ifall bidragen avskaffades eller ifall de skulle tvingas betala själva för vad som idag är offentliga tjänster. Jag har skrivit en del om varför detta är gravt felaktigt här, här och här.

Knappt någon omfördelning skedde i Sverige fram till åtminstone 1995 mellan ”rika” och ”fattiga”. Det bör dock numera tyvärr vara ganska annorlunda; vi har de senaste omkring tre decennierna importerat kanske upp till en miljon socialbidragstagare (om man räknar in alla familjemedlemmar) från tredje världen. Många av dessa bor just i Malmö och gör att det just är Malmö, Husby, Rinkeby, etc som kollapsar först i Sverige. Malmö kommun får idag kring en tredjedel av sin budget via ”Robin Hood”, ett system som i praktiken betyder att ta från dem som arbetar och ge till dem som inte gör det.

Skatten i Malmö kommer med säkerhet att höjas, men inte med 6,41 kronor, utan med 3-4 kronor då staten, ”vi”, kommer att falla till föga och ”hjälpa till”. Många av dem som idag fortfarande bor i Malmö kommer dock att flytta ut. Dels då kommunalskatten i snitt i Sverige snart kommer att höjas med det enorma, men dock lägre beloppet 2-3 kronor, dels då Malmö i stort kommer att mer och mer likna Rosengård och i slutändan ett utbombat ghetto. Malmö befinner sig idag i en dödsspiral. När skatten höjs flyttar en del av de som kan ut till en grannkommun eller till en annan del av Sverige. Eller så flyttar de utomlands. När andelen icke-européer når en ”tipping point” om låga 3-4 procent flyttar infödda svenskar bort. När skolorna får en stor andel elever av annan kultur och med ofta dålig svenska flyttar infödda svenskar bort. Resultatet av välmenande politik, politik där man sökt ”hjälpa” dem som har det ”svårt” står att beskåda i Detroit, en stad som demokraterna i USA i princip hjälpt ihjäl:

I Detroit är 47 procent av befolkningen, 200 000 personer, funktionella analfabeter. Hälften av dem har en ”high school degree”. I Sverige som helhet börjar vi dock närma oss samma situation. En begynnande historiestuderade på universitet kan idag knappt svenska. Kunskaperna i svenska hos den som gått 12 år på en teoretisk linje på gymnasiet är idag klart sämre än de var hos arbetarklassen år 1885, en arbetarklass som hade mellan noll och sex års formell skolgång. Detta är något jag diskuterar i detalj i min bok om skolan.

Skattebasen i Malmö kommer alltså att urholkas ytterligare, vilket som nämnts troligen kommer att få till följd att ”vi” kommer att ge ännu mer pengar till Malmö. Det bor ju trots allt ”fattiga” där, och dessutom fattiga som är trogna väljargrupper för vissa partier. Samma sak som i Malmö kommer att hända i de flesta av våra utanförskapsområden. Antalet utanförskapsområden uppgick till 186 år 2012:

Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var att 60 procent eller färre av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller att färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet.

År 1990 var utanförskapsområdena bara tre, år 2002 128, år 2006 156. År 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden. Jag har plottat utvecklingen i grafen nedan.

UtanforskapsomradenFrån grafen ser vi att ökningen av antalet områden verkar plana ut och kanske stanna vid ungefär 225. Alltså kring 225 områden som i mycket lever på de skatter som människor utanför dessa områden betalar. Ju fler utomeuropeiska invandrare vi tar emot, desto större kommer utanförskapsområdenda sedan bli. Baserat på vad vi vet från andra kulturer och länder är min tolkning att vi just passerat större delen av ”kärnbildningsfasen” för våra utanförskapsområden. Vi är nu inne i en fas av accellererande ghettoifiering.

Dagens utveckling kommer med nuvarande politik fortsätta tills hela Sverige blir så pass fattigt, ghettoifierat, drabbat av krimininalitet, sakna mycket av poliskår, räddningstjänst, brandmän, sjukvård, och vara i nära total avsaknad av goda skolor att våra politiker, kanske, behagar göra något.

Men i ett sådant havererat Sverige kommer det att finnas en hård, starkt motiverad kärna, kanske en fjärdedel eller en tredjedel av väljarna (för inte bara utomeuropéer lever ju på bidrag, och, tvärtom, är inte alla utomeuropéer netto bidragstagare), som är beroende av bidrag och som kommer att göra allt de kan för att se till att utvecklingen fortsätter ner till Venezuelas och Zimbabwes nivå.

Som jag skrivit här så är välfärdsstaten en sax som klipper banden mellan människor, om sådana band existerar. Finns inte sådana band, som när kulturellt annorlunda grupper flyttar in i Sverige, så förhindrar välfärdsstaten att några band skapas. Invandringen kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar (märk väl uppskattningar, för det officiella Sverige slutade räkna kring 2005) år 2014 kring 250 miljarder kronor per år. Idag torde med samma beräkningar siffran vara uppe i 3-400 miljarder kronor per år, kring 8-10 procent av BNP, kring 7-9 gånger vad försvaret kostar. Ifall den verkliga siffran bara är hälften så stor så är den ändå 150-200 miljarder kronor, årligen.

Vill vi lösa våra problem, ifall vi vill att Sverige ska hänga ihop, så finns det bara en lösning, den att sluta betala. Till att börja med bör man trappa ner bidragen radikalt, förslagsvis med 20-25 procentenheter i halvåret för dem som inte är svenska medborgare. Många av dem som idag beror av bidrag kommer då med största sannolikhet överraska oss, ta arbeten, starta företag, och visa att de delar en gammal svensk kulturell värdering, den att göra rätt för sig.

(Tillägg) Vi måste också trappa ner alla bidragsnormer för dem som är svenska medborgare. Här måste man gå varligare fram av naturliga skäl, men även för dessa grupper är bidrag en syra som fräter på samhällskroppen.

Men vare sig de har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare av utländsk härkomst, kommer många att få det otroligt svårt i ett bidragslöst Sverige, där svenska kostnader för mat och bostad gäller och där det svenska språket i regel krävs. Om man likt syrier i snitt har mellanstadium som utbildning, eller som afghaner lågstadium, eller som somalier till stor del är analfabeter på sitt eget språk har man antagligen en produktivitet som gör att man bara kan begära mellan noll och hundra kronor i timmen på en fri arbetsmarknad. Det finns dessutom faktiskt många presumptiva arbetsstagare som har ett negativt värde på en arbetsmarknad som den svenska. Ibland måste någon med högre lön sättas att överse deras arbete eller utbilda dem, något som kan vara alldeles för kostsamt.

Då det är vi i Sverige som lockat till oss människor från tredje världen med vår mani, vårt offentliga veritabla tvångsbeteende att ge bort våra skattebetalares och pensionärers pengar är det inte mer än rätt att vi betalar en stor summa till dem som reser hem, eller som provar lyckan någon annanstans, utom Europa. Skulle vi betala 250 000 kronor per person och en halv miljon lämnar landet så är det ändå ”bara” en engångssumma om 125 miljarder kronor.

(Tillägg) De nyanlända som redan erhållit svenskt medborgarskap men som önskar lämna landet måste då tvingas uppge sina svenska medborgarskap. Sverige har här varit synnerligen slappt i kraven på integration, språkfärdighet och arbete. Hade vi betraktat det svenska medborgarskapet med den vördnad det förtjänar skulle det inte finnas någon i gruppen utrikes födda som inte arbetar nio år av tio.

En del skulle då säga att detta verkar vara en god födkrok, att ta sig till Sverige, söka asyl och sedan få pengar för att åka hem. Givetvis måste hem- bortresebidrag kombineras med att vi slutar betala så mycket eller alls för de asylsökande som kommer till Sverige. Det är lika lätt att söka asyl i Frankrike och Estland som i Sverige, men genom att man där ger långt lägre bidrag får de mellan en hundradel och en femtiondedel så många asylsökande per kapita.

Rating 4.33 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *