Som en del kanske vet har jag nyligen gett ut en bok om skola och utbildning, Education Unchained – How to Restore Schools and Learning, i USA hos Rowman & Littlefield. Recensioner ska komma både i USA, Storbritannien och i Sverige, men jag tänkte här själv berätta lite grand om den. Boken finns att köpa hos t ex Adlibris och Bokus, men versionen med hårda pärmar har dröjt. Pocketversionen finns dock och visas nedan (klicka för större bild). Där ser ni också några förhandsrecensioner som gör mig smått rörd, bland annat av Johan Norberg.
Jag skrev denna bok eftersom jag snubblat över något som ingen annan verkar ha sett, åtminstone på mycket länge, kanske sedan Adam Smith 1776. Och Adam Smith diskuterade skola och utbildning utifrån en mycket annorlunda verklighet. Hayek borde ha skrivit om det och kanske också Milton Friedman, men ingen av dem kom in på detta spår. Jag påstår mig inte vara i närheten av deras insikter, men av anledningar som jag diskuterar i boken, måste man nära nog just snubbla in på detta område. Både för mig och för ett antal av mina läsare blir därefter mina slutsatser nära nog självklara. Det är i stort fråga om en slags strömbrytare man måste slå om i skallen.
Jag påstår mig visa i denna bok att det i princip endast finns ett sätt att förbättra skola och utbildning. Det finns dessutom endast ett sätt att se till att skola och utbildning sedan fortsätter förbättras. Detta är att se till att skolan upphör, eller nästan upphör att vara en offentlig angelägenhet.
Det offentliga ska inte, eller nästan inte vara inblandat i finaniseringen av skolan. Det offentliga ska definitivt inte vara inblandat i läroplaner eller bestämma examenskriterier. Och det offentliga ska inte bedriva översyn över skolor och utbildning, bortom brandskydd och liv och hälsa.
Detta låter antagligen extremt, och jag finner det ganska svårt att sammanfatta argumentet utan att det antingen låter simplistiskt eller kryptiskt. Jag har skrivit ett blogginlägg hos The Federalist i USA som är populärt hållet, och ett annat hos The Insitute of Economic Affairs i London, som är mer tekniskt. I ingetdera fallet har jag för övrigt satt rubrikerna.
Jag upprepar att jag påstår att man måste genomföra dessa åtgärder. Mitt argument är inte ”libertarianskt”; jag påstår inte att det är oetiskt för staten att vara inblandad i skola och utbildning. Jag påstår endast att det är omöjligt ifall vi inte vill ha ett skolsystem som blir sämre och sämre (förutom att ibland hålla sig på en konstant nivå). Friskolor är i stort sett lika lite en lösning eftersom de följer statliga regleringar och finansieras av det offentliga.
I boken använder jag mig av Sverige som exempel. Dels därför att jag är svensk och har lätt tillgång till källmaterial, men också därför att inget annat land exemplifierar så väl problemet i fråga.
De flesta verkar tro att skolans nedgång i Sverige började någon gång kring 1990. I själva verket började det hela med grundskolans införande 1968. Denna reform var så stor, och av sådan karaktär, att den förstörde skolsystemets själva kultur. Vad vi ser idag är i princip endast logiska efterverkningar.
Det kan vara värt att diskutera hur skolan såg ut fram till 1968. Alla gick mellan 4 och 6 år i folkskolan (något som i sig var ett tvång infört på 20-talet). Sedan växlade vad som skulle ha blivit kring 40 procent av en årskurs över till lärdomsskolan. Jag skriver ”skulle ha blivit” därför att socialdemokraterna och vissa borgerliga partier aktivt försökte förhindra att så många bedrev teoretiska studier. Efter årskurs 9 eller 10 (beroende på kommun) tog man realexamen. Därefter studerade man 3 eller 4 år på gymnasiet och tog studentexamen. Kring 27 procent av en årskull klarade detta. Totalt var studierna 12 eller 13 år långa och då oftast 12 för dem som växlade över till lärdomsskolan redan efter fyra år. Att gå om var också mycket vanligt för tempot i skolundervisningen var mycket högt och kraven hårda.
Men systemet var samtidigt mycket flexibelt. Själva studentexamen var som ett gigantiskt högskoleprov som vem som helst kunde försöka sig på ända fram till 1968. Klarade man det kunde man t ex gå på universitet. Universiteten struntade med andra ord högaktningsfullt ifall man gått i skolan överhuvudtaget, de brydde sig bara om vad man kunde. Kring en femtedel av dem som tog studenten var sk privatister.
En realexamen krävdes för att studera till t ex sjuksköterska eller polis. En studentexamen var inträdeskravet till universitetet. Det var också en mycket värdefull examen i sig. Det fanns 1968 grenarna real (naturvetenskap), latin, allmän, handelsgymnasium där man blev gymnasieekonom, och tekniskt gymnasium där man blev gymnasieingenjör.
De som inte gick vidare till den teoretiska realskolan gick minst sex år i skolan. Mellan 1936 och 1948 byggdes detta på med ett sjunde år. Antingen började man sedan som min pappa arbeta och fortsatte då lära sig på jobbet och ofta via korrespondenskurser på kvällarna, eller så började man på ett större företag som hade interna skolor. Eller så började man på en praktisk realskola, en mycket krävande fyraårig yrkesutbildning.
Jag uppskattar i min bok att för dem som gick teoretiska utbildningar tappade man kring 25 procent av kunskapen nästan direkt efter 1968. Sedan låg skolans kvalitet stilla fram till omkring 1993. Därefter har den sjunkit med minst ytterligare 25 procentenheter. Så idag får den som går ut skolan sig till livs högst motsvarande sex års utbildning i lärdomsskolan efter tolv års närvaro.
Det största fallet har skett för dem som tidigare antingen började arbeta vid 13 års ålder, eller som gick i en yrkesutbildning. Idag kanske de får sig till livs fyra års skolgång under de första sex åren. Sedan lär de sig ofta ingenting under de resterande sex. De tappar med andra ord åtta års utbildning och dessutom flera årslöner. När de väl kommer ut i arbetslivet dröjer det många år innan de blir lika yrkesskickliga som deras förfäder var vid 16 års ålder.
Så ett sätt att återskapa god utbildning vore att gå tillbaka till situationen som rådde vid den senaste tidpunkt då vi hade ett stabilt, högkvalitativt skolsystem, dvs till 1968. Det skolsystemet som då fanns var i princip identiskt med det som existerade 1878 eller 1935. Problemen med en sådan återgång är till att börja med att vi måste återgå till de gamla läroplanerna och till de gamla, beprövade undervisningsmetoderna.
Men än svårare är att vi måste gå tillbaka till de gamla lärarna. Jag uppskattar att vi skulle behöva göra oss av med runt tre fjärdedelar av de nuvarande lärarna, eftersom de inte fyller kraven för lärare i det gamla systemet. I detta system var det endast de absoluta toppbegåvningarna som kunde bli lärare. Idag är däremot lärare de absolut sämsta studenterna på högskolan. Man kan helt enkelt inte via vidareutbildning kompensera för något sådant.
Till sist skulle vi behöva vidareutbilda de akademiker som ersätter under 2-5 år för att de ska nå den nivå lärarna hade 1968. Dagens akademiker har ju inte heller gått i den gamla lärdomsskolan.
Sammantaget vore detta ett synnerligen brutalt ingrepp. Det är också mycket defensivt och förhindrar vidare förbättringar av skäl som jag går igenom i boken.
Alternativet, som jag förespråkar, är att gå tillbaka till de mekanismer som gjorde det gamla systemet möjligt. Det visar sig när man gräver i historien att den gamla skolan var en förstatligad, homogeniserad och generaliserad version av de privata skolor som fanns på 1800-talet, och långt innan dess. Få vet nog om att Stockholm år 1800, med 72000 invånare, endast hade 1200 elever i den statliga skolan, men flera tusen elever i över 100 privata skolor. Dessutom hemundervisades många i de rikare familjerna. Eller så lärde sig barnen själva att läsa och skriva, till att börja med under ledning av sina föräldrar.
Resultatet av detta var att arbetarklassen 1885, med mellan noll och sex års formell skolgång, behärskade det svenska språket långt bättre än den som börjar läsa historia på universitetet idag. Det kan vara värt att påpeka att en majoritet av det svenska folket kunde läsa under förra hälften av 1600-talet. Kyrkolagen från 1686 gjorde det dessutom till ett tvång att kunna läsa. 1850 kunde kring 90 procent av svenskarna både läsa och skriva. Folkskolan var irrelevant i allt detta. Den infördes 1842 men skolplikten infördes (mer eller mindre) 1882. Och 1914 gick endast 85 procent av barnen i skolan.
Den folkskola och lärdomsskola vi hade 1968 var i stort sett identisk med vad vi hade på 1800-talet. Så länge ingen ”reformerade” dem kunde de hålla samma höga kvalitet. Men reformerna 1968 var så genomgripande att de bröts sönder. Hade inte staten tagit över på 1800-talet, skulle vi istället ha haft privata skolor och annan privat utbildning som idag, efter ytterligare 150 års utveckling, skulle ha varit vida överlägsna den skola vi avskaffade 1968.
När jag skriver detta är jag medveten om det ”vattenfall” av invändningar som kommer som ett brev på posten. Jag tror mig bemöta dem alla i min bok, men detta inlägg är nu redan långt nog.
Jag ser fram emot att läsa boken. Den är troligtvis den vitamininjektion som svensk skoldebatt behöver och som nu närmast tycks ha gått i stå där man famlar efter quick fix utan att ge sig in på problemets kärna.
Hej! Jag är gymnasielärare själv i botten, men har bott utomlands under 20 års tid. Tycker att din bok verkar oerhört intressant och angelägen, ska definitivt läsa den. Håller med om de iakttagelser du beskriver i artikeln ovan, men skulle vilja tillägga ett par iakttagelser som jag själv gjort under de år jag bott utomlands och mina egna barn fått sina utbildningar från s.k. Kindergarten till IB gymnasium på privata internationella skolor. Merparten av sin utbildning har de fått på amerikanska skolor, av praktiska skäl, att det inte fanns något annat att välja på eller att brittiska skolor i vissa länder först och främst bara servar familjer med brittiskt pass och inte har plats för övriga. Min äldsta dotter började dock i brittisk skola i Mexiko, vilken var utmärkt och en anledning att hon fortfarande, trots att vi inte bott i spansktalande länder sedan hon var 10 år, är flytande i spanska, är den bas hon där fick i både skrift- och talspråk. Det jag däremot vill säga om amerikanska skolor är att de, även om de är privata, på många sätt liknar det svenska statliga skolsystemet. Man har mycket litet läxor fram tills gymnasiet. De intellektuella kraven på elever är låg. Toleransen för prat, mobiltelefoner etc i klassrummen är mycket hög. Jag skulle kunna ge många mer exempel. Enda skillnaden mellan dessa skolor och de statliga, svenska, är elevernas sociala kompetens. Min slutsats är att den ”flumpedagogik” och anti-intellektualism som finns i det svenska utbildningssystemet i mångt och mycket kommer från USA och märkligt nog också har trängt in, ideologiskt, i de privata internationella, amerikanska skolorna. Mitt intryck är att det kan ha att göra med ”business”: man vill ha nöjda kunder och därför kräver man inte för mycket av eleverna, så att de ska klaga inför föräldrarna. Undrar också om du studerat IB-programmens uppbyggnad och även den så kallade MYP och PYP-pedagogiken och hur du i så fall ställer dig till den. Själv är jag inte en vän av denna pedagogik som jag tycker är ett märkligt hopkok av allt möjligt och omöjliggör för elever i lågstadiet- och mellanstadiet att få de baskunskaper de behöver för att sedan kunna gå vidare. Och när de väl kommer till gymnasiets IB program så är detta så rigoröst och intellektuellt krävande att hoppet blir för stort och skolorna ägnar sig åt någon typ av ”fusk guidning” för att få igenom eleverna så de får en snygg statistik. Alltså: framtiden ser inte speciellt ljus ut för oss som tror att baskunskaper är nödvändiga för att kunna lära sig tänka i koncept, analysera och använda logik.
Tack för kommentaren. Jag diskuterar flumpedagogikens ursprung en del i boken, och som du säger var USA ledande. Anledningen jag ger är att man i USA började ”reformera” skolan i vågor, från 30-talet och framåt. Botten i läskunnighet nådde man där på 60-talet ungefär. Andrew Coulson har skrivit en bok som heter ”Market Education” som jag citerar en del ur och som går igenom bl a den amerikanska utvecklingen. Det unika med Sverige är att vi i princip behöll samma skola från 1864 (då studentexamen infördes) till 1968. Sedan applicerade vi på en gång allt amerikanarna tvingat på skolan under en 40-årsperiod. Resultatet känner du till…
Pingback: Vårt ohederliga valförfarande, vår ofärdsstat och den pågående samhällskollapsen | Under tallen
Hej Erik!
Jag har nyligen läst Education unchained och ville skriva och tacka för en välskriven och intressant bok. De senaste åren har jag läst några av de författare du hänvisar till (Mill och Hayek) och lyssnat på inspelade föreläsningar med några av de andra (Friedman och Sowell). Det gör att den bakgrund du utgår ifrån känns bekant och lätt att förstå. Samtidigt blir dessa klassiska liberala tankar ännu tydligare för mig genom att du tillämpar dem på ett område jag har personlig erfarenhet av – den svenska skolan. Betygsinflationen, problemen att undervisa i odifferentierade klasser, samt hur skola och delar av universiteten blir en lång förvaring som hindrar från produktivt arbete känner jag igen, men du ger problemen en ny teoretisk ram. Jag har tidigare tänkt att denna utdragna skolgång är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att dölja ungdomsarbetslösheten. Jag tänkte att fjorton- till tjugoåringar ändå aldrig kunde få något arbete och att de därför måste luras att gå i skolan onödigt länge och onödigt ineffektivt för att inte bli lösdrivare och kriminella. Din förklaring i boken verkar mer rimlig än min gamla!
Din bok var också sista droppen som till slut fick mig att erkänna att jag är liberal och konservativ snarare än socialist. Jag har tänkt på mig själv som vänster sedan tonåren. Trots att jag inte kunnat argumentera rationellt för socialismen på många år har denna självbild hängt kvar. Idén, eller snarare känslan, att en god, omtänksam och generös människa måste vara vänster, var oväntat svår att övervinna.
Jag har svårt att föreställa mig att dina förslag kommer att bli svensk politik i en överskådlig framtid. Precis som du själv skriver tycks varenda människa ha idéer om hur ”vi” borde fixa ”vår”skola, men jag har aldrig hört någon föreslå att regleringarna ska tas bort, bara att de ska ändras hit eller dit. De lärare jag känner talar ofta om hur rektorer, läroplan och politiker hindrar dem i deras arbete och hur de önskar att de fick jobba i fred. Trots det har jag aldrig hört någon på allvar föreslå att lärare faktiskt ska få jobba i fred efter eget huvud.
Jag kommer inte att försöka starta den utbildningspolitiska revolution, som genomdrivandet av dina förslag skulle innebära. Däremot kommer jag att tipsa mina vänner och bekanta om din bok, och jag kommer att vara mycket mer aktiv i att själv undervisa mina barn och söka efter bästa möjliga skolorna till dem när de blir tillräckligt gamla. Dessutom kommer jag sannolikt aldrig mer att rösta på vänsterblocket i de allmänna valen…
Med vänliga hälsningar Stina
Tack så otroligt mycket för de vänliga orden. Jag är också mycket glad att jag verkar kunna förklara detta på ett sätt som övertygar även initialt tveksamma.
Pingback: I Sverige existerar inte fri vilja och personligt ansvar | Under tallen
Pingback: Något om vad familjepolitiken kostar och förstör | Under tallen
Pingback: Varför vi inte kan gå tillbaka till den gamla skolan eller ens reformera den vi har | Under tallen
Pingback: Varför skolan svårligen kan användas för integration - Frihetligt
Pingback: Civil olydnad krävs ifall barn ska få god utbildning | Under tallen
Pingback: Varför Sverige har fula, dyra, små hus av dålig kvalitet | Under tallen
Pingback: Hur man kan sänka eller avskaffa inkomstskatten | Under tallen