Något om varför välfärdssystemen inte behövs

Ifall man föreslår att det offentliga ska hålla sig borta från ett område som pensioner eller sjukvård, och helst ska vara helt ovetande om det, sakna data, sakna mekanismer för att samla in data på området*, så möts man i regel av ett vattenfall av invändningar: Fattiga… rika… de med cancer… de som har det svårt… kvinnor…

Det kan här vara bra att backa bandet och titta på hur vi i Sverige hamnade där vi är idag. Gör vi det kan vi lättare se att ifall staten skulle lämna oss ”vind för våg” så skulle detta inte alls leda till att de fattiga kastades ut på soptippen, eller att ”de rika” skulle förtrycka resten.

Till att börja med är själva anledningen till att politiker träder in på områden som sjukvård, pensioner och åldringsvård att det är områden som både de och vi medborgare tycker är viktiga. Politikerna känner dels att de bör göra någonting, och mer cyniskt så får de röster ifall vi medborgare ser, eller tror att vi ser att de gör något. De politiker som ”lämnar människor vind för våg” blir ofta inte valda.

Euergetism – jag gör goda saker

Men det är just på de områden där politiker armbågar sig in, och därmed tränger bort frivilliga insatser, som sådana frivilliga insatser i annat fall skulle koncentreras. När man tittar bakåt i tiden ser man att människor brukade ge bort enorma summor till välgörande ändamål. Som den eminente franske historikern Paul Veyne skriver i ”Bread and Circuses” donerades nästan vartenda monument man idag ser som kom till under antiken av en eller flera privatpersoner till deras stad; vägar, broar, avloppssystem, badhus, skolor, amfiteatrar. Sophiahemmet i Stockholm är ett modernare svenskt exempel. Två fransmän döpte detta fenomen till évergétisme, ungefär ”jag gör goda saker” på grekiska, vilket på engelska och kanske svenska blir euergetism.

Idag donerar amerikaner mest av alla till välgörande ändamål, 212 miljarder dollar 2011, eller drygt 1 procent av BNP. Och då har ändå USA ett massivt skattetryck historiskt sett, 26 procent idag, mot 42,7 procent i Sverige, och statsutgifterna är ännu större på grund av budgetunderskottet. De låg på kring 38 procent av BNP 2012.

För inte så länge sedan såg man annorlunda på offentliga utgifter. Ekonomerna Tanzi och Schuknecht skriver (sid 5):

A leading French economist of the time, Paul Leroy-Beaulieu (1888), addressing the question of the proper share of taxes in the economy, suggested that a share of 5-6 percent was moderate while a share beyond 12 percent had to be considered ‘exorbitant’ and would damage the growth prospects of an economy.

Så ifall Sverige avskaffade välfärdsstaten (vars synnerligen negativa effekter jag resonerar kring här) och hade ett skattetryck på kring 6 procent av BNP, inklusive kommunalskatten, så bör man räkna med att gissningsvis 2-5 procent av BNP årligen skulle doneras till välgörande ändamål. Det skulle alltså skvalpa omkring 80-200 miljarder kronor varje år som söker utlopp. De riktigt rika skulle då och då donera saker som ett nytt Karolinska sjukhuset eller en ringled runt Göteborg eller Stockholm. Andra, något mindre välbeställda skulle donera eller testamentera sjukhem, bibliotek, ålderdomshem, badhus, idrottsanläggningar och mycket annat. De med lägre inkomster skulle donera till stiftelser och andra organisationer som driver sådana inrättningar.

Någon skulle kanske invända att det idag skvalpar omkring tio gånger så mycket pengar. Ja och nej. Idag tar man kring 2000 miljarder från människor, så att de inte längre fritt kan disponera dessa pengar. Sedan ger man tillbaka (nästan) samma 2000 miljarder till ungefär samma människor, till en del i form av tjänster som är ”gratis”. Det skedde netto nästan ingen omfördelning i Sverige kring 1990 och det förhållandet torde gälla även idag (Tanzi och Schuknecht, sid 31 och 97).

Från självorganisation till statligt övertagande

Ifall man idag föreslår att välfärdsstaten ska avskaffas kommer motargument av typen att då skulle bara de rika få sjukvård och de gamla och svaga slängas ut på soptippen. Men sådana argument framfördes inte som anledningar till de ingående systemens införande. Våra förfäder har, precis som vi, tagit hand om de våra efter bästa förmåga. Givetvis var inte den förmågan så stor fordomdags, men man gjorde vad man kunde. Idag är vi kring 16 gånger rikare än innan industrialismen gradvis skänkte oss dagens välstånd. Om vi också räknar in hur mycket bättre de saker vi har idag är, är vi som Deirdre McCloskey påpekar (kapitel 6), kring 100 gånger rikare.

Självklart ville politiker och ”experter” då som nu att ”alla” skulle få samma sorts ”rationellt” framtagna system. Och de ondgjorde sig över att folk, på en konkurrensutsatt marknad, när de betalade med sina egna pengar, ofta gjorde valet att inte välja en så dyr sjukförsäkring som experterna ville att de skulle välja (se nedan, Rafael Lindqvist, sid 83).

När industrialismen uppstod i Sverige, efter att laissez-faire kring 1870 ersatte den ”gamla regimens” ordning, så uppstod industrier som inte var av traditionell typ som gruvor och bruk, där paternalism rådde och där arbetarna togs om hand när de blev sjuka och gamla. Svenskarna blev på gott och ont ofta lönearbetare där endast anställningskontraktet band arbetstagare och arbetsgivare. Detta ger stor frihet men också stor osäkerhet.

Som svar på detta uppstod privata sjukförsäkringar. Dels, i mycket liten grad, rörde det sig om försäkringar via försäkringsbolag. Men för det mesta organiserades detta i sjuk- och begravningskassor där arbetare gick samman i föreningar. År 1899 uppgick dessa till 4203 stycken. Man kan läsa mer i Carlsson och Roséns ”Den svenska historien” i tio band från 1966 till 1968, och i den av marxismen tyvärr påverkade, men annars utmärkta avhandlingen ”Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati” av Rafael Lindqvist.

Politikerna kunde givetvis inte hålla fingrarna borta från kakburken, ett potentiellt röstvinnande område som de kunde ge sig in på. Redan 1891 började de ”hjälpa till” genom att ta skattepengar och ge till kassorna. De började också ”organisera” och reglera. Dock skedde detta i mycket liten skala. 1910 utökades både ”hjälpen” och regleringarna.

När man inför ”hjälp” och regleringar skapar man därmed också en byråkrati. En av Parkinsons lagar säger att en administration växer exponentiellt i tiden, oavsett de arbetsuppgifter den är satt att sköta. Hos byråkraterna kliade det dessutom i fingrarna av lust att organisera sjukförsäkringarna ”rationellt”, eller som det numera heter, ”styra upp”. Dock dröjde det till 1931 innan de tusentals sjukkassorna tvingades ansluta sig till 28 regionala kassor. Och inte förrän 1955 blev det tvång på sjukförsäkring i Sverige. Då hade omkring 57 procent av svenskar över 15 år sjukförsäkring på frivillig basis.

Något om sjukvård utan statlig inblandning

Men måste man inte ha en sjukförsäkring? Njae, man kan faktiskt spara själv innan man blir sjuk, eller betala själv när man väl blir det, kanske genom lån. Riskerna man löper när man är frisk är också i absoluta tal mycket små i dagens samhälle. Tidigare, fram till kring 1800, innan det fanns någon sjukvård att tala om, var risken att dö i Sverige kring 4 procent per år om barnadödligheten räknas med. Den minskning av dödligheten som sedan skedde hade, som bland annat 2015 års Nobelpristagare i ekonomi Angus Deaton påpekar i The Great Escape, nästan ingenting alls att göra med vad vi kallar sjukvård.

Till att börja med har vi idag nog med mat, mat som är näringsriktig, mat som inte förgiftar oss, rent vatten, avlopp, värme i husen, hygien, ombyte av kläder. Vi trampas inte ihjäl av hästar, vi skär oss inte på knivar, yxor, liar, sågar, vi förolyckas inte i skogen. Till det ska läggas vad som idag är basal sjukvård som vaccinationer, antibiotika, desinficering, normal förlossningsvård, enkla operationer (under narkos!) som benbrott och blindtarmar, grundläggande tandvård. Denna sort sjukvård kostar säkerligen mindre än en procent av BNP och tillsammans med övriga förbättringar står den för nästan hela fallet i dödlighet sedan industrialismens genombrott. Därefter, i andra ändan så att säga, gjordes de främsta framstegen inom sjukvården fram till omkring 1970. Sedan dess är de förbättringar som gjorts totalt sett ganska marginella, även om t ex vissa cancerformer numera kan behandlas.

Hälsovården kostade i Sverige 9,7 procent av BNP 2013 enligt WHO. Medellivslängderna vid födseln för män och kvinnor var 80 och 84 år respektive. Singapore är det land som troligen har det sjukvårdssystem som ligger närmast ett privat system; 70 procent av utgifterna där var privata (Mark Pennington, 2011, Robust Political Economy, sid 160). 2013 uppgick kostnaderna för hälsovård till 4,6 procent av BNP. Medellivslängderna vid födseln för män och kvinnor var 81 och 85 år respektive, dvs ett år vardera längre än för Sverige.

Singapores hälsovård är bara till 70 procent privat. Den empiriskt belagda David Friedmans första lag, som David Henderson diskuterar i The Joy of Freedom (sid 310), säger att som första approximation blir det som görs i offentlig regi dubbelt så dyrt som när det utförs av en privat, konkurrensutsatt aktör. Vore staten inte inblandad alls kan vi på goda grunder anta att hälsovorden i Sverige endast skulle kosta 3-4 procent av BNP eller drygt en tredjedel av vad vi lägger ut idag.

Jag tar inte upp USA här som ett exempel på privat sjukvård. USA har ett av staten genomreglerat sjukvårdssystem som inte har någonting med verkligt privat sjukvård att göra. T ex kan en påse för intravenöst dropp kosta 128 dollar via en av staten godkänd försäkring, istället för 1,50 dollar om man som patient frångår en försäkring och betalar kontant.

En del kanske säger att argumenten som jag framför är ”libertarianska”. Det rätta namnet är liberala, klassiskt liberala. Men de är också empiriska, nära nog matematiska. Sjukvård i Sverige är ett koordinationsproblem av kunskap, behov, önskemål, förmågor och incitament där nära 10 miljoner medborgare, 30 000 läkare och hundratusentals andra vårdgivare är inblandade. Som Hayek diskuterar i ”The Use of Knowledge in Society” och i ett antal andra uppsatser i ”Individualism and Economic Order” (även om han inte drar alla konsekvenser av sina analyser) så kan inte en eller flera byråkratier sköta detta alls. Att sjukvården ändå hankar sig fram beror på att allt inte sköts av våra politiker och byråkrater. Tog de över resten skulle sjukvården stanna. För att kort repetera: sjukvårdens koordinationsproblem är oändligt stort ifall experter och byråkrater försöker lösa det utan hjälp av marknaden.

En anledning till att det offentliga i början av 1900-talet blandade sig i sjukvården i Storbritannien var att folk organiserade sig frivilligt och drev ner kostnaderna till den grad att läkarna drev krav på statligt ingripande för att värna sina inkomster:

cooperative arrangements were indeed developed by mutual associations and friendly societies in order to overcome the bargaining disadvantages facing those seeking medical care – arrangements that proved so successful in containing costs that it was the medical profession that lobbied for government regulation in these markets on the grounds of ‘excessive’ competition and low salaries for doctors and other health workers (Mark Pennington, 2011, Robust Political Economy, sid 168-169).

Slutligen måste man komma ihåg att läkare är människor som både bryr sig om sina patienter och om sina rykten som goda läkare och som goda människor. Läkare som praktiserar privat har behandlat mindre bemedlade patienter till lägre kostnad eller gratis sedan läkekonsten uppfanns för 2500 år sedan (se Lloyd, sid 53). Ingen fattig skulle någonsin nekas sjukvård i ett Sverige där det offentliga inte var inblandat i hälsovården.

I ett lågskatte-Sverige skulle det för det första, som noterat ovan, årligen skvalpa omkring 80 till 200 miljarder kronor som söker någon att hjälpa. För det andra skulle en lågavlönad inte vara så lågavlönad. Den som ”tjänade” 20 000 kronor i månaden (i själva verket 26 920 kronor, se nedan), och som 2003 betalade kring 17 000 kronor i skatt, skulle under laissez-faire, med skatt på 5-6 procent, ha haft över 15 000 kronor mer i handen varje månad. Givetvis skulle utgifterna också bli högre, men inte alls i samma grad. Dessutom skulle denna person i snitt få ytterligare 17000 kronor om året i handen på grund av att sjukvårdskostnaderna sjunkit med 6 procent av BNP.

Vilseledande politiker och experter

Offentliga sjuk- och pensionsreformer, liksom nästan allt annat staten infört, introducerades under mer eller mindre falska premisser. Staten har ofta, av för skattebetalarna oförklarad anledning, ”haft” pengar som den kunnat ”hjälpa” människor med. Eller så har pengarna påståtts tas från ”de rika” när i själva verket alla får bidra. Tino Sanandaji och Björn Wallace fann i en studie från 2011 beträffande situationen 2003 att svensken i gemen tror att en normal arbetare betalar 40 procent i skatt istället för den verkliga siffran om 63 procent (skatten hade 2013 gått ner till drygt 54 procent). Den fördelade sig på 32,4 procent kommunalskatt, den enda synliga delen, 1,8 procent till pensioner, 32,8 procent arbetsgivaravgifter, och i snitt 22 procent moms. 56 procent av svenskar trodde också att arbetsgivaravgifterna betalas av arbetsgivaren. Endast 24 procent visste att det är löntagaren som står för dem.

Politiker och experter har sällan varit ärliga och sagt något i stil med ”skulle du vilja se ett system där du betalar 1 000 kronor per månad till staten, och ifall du blir sjuk och då fyller i en mängd blanketter, och ifall du också uppfyller en mängd krav, får tillbaka 900-950 kronor”? Ju mer politiker gömmer kostnaderna, desto mer kan de ”hjälpa” oss med våra egna pengar, och desto fler röster får de. Vi är tyvärr alla så funtade att vi tenderar se vad som är mitt framför oss, men har svårt att ta till oss mer komplexa samband eller mindre iögonfallande fakta.

Staten fuskar också på andra sätt för att få oss bönder att göra som överheten vill. När man folkomröstade om Allmän tjänstepension, ATP, 1957, såg våra folkvalda till att man endast hade tre stycken ja-alternativ att välja mellan. De antog nämligen att ifall frågan hade varit ”ska staten ta över tjänstepensionen” skulle svaret ha blivit ”nej”.

*Sir John Cowperthwaite var en av huvudarkitekterna bakom Hong Kongs välstånd. Genom att vägra samla in statistik förblindade han regeringen i London och gjorde det därmed omöjligt för den att ingripa i Hong Kongs ekonomi.

Share on Facebook

Tweet

Follow us