Liberal pensionering av pensionering

Hur skulle ett liberalt pensionssystem se ut? Om man använder ”liberal” i oförvanskad form och menar den empiriska syn, de modeller av verkligheten, och de etiska övertygelser som t ex David Hume, Adam Smith, Edmund Burke, Gripenstedt, Hayek, Bastiat och Tocqueville hade, så saknar frågan i stort sett mening. Det kan inte finnas ett liberalt pensions-system, även om pensionering också skulle förekomma i ett liberalt system.

Så vad skulle hända ifall staten inte hade något att göra med pensioner, om den inte ens visste något om sådant? Om ”pensionering” och ”pensionsålder” endast eventuellt fanns med i en del anställningskontrakt? Frågorna måste benas ut i flera steg.

Ifall pensionering vore en privatsak och folk betedde sig som idag

Jag har inte svenska siffror, men om man utgår från dagens situation i USA för ”Social Security”, den amerikanska folkpensionen, och gissar att svenska staten är ungefär lika dålig på att förvalta pengar, får man följande. Social Security infördes 1935 och gjordes då till ett obligatorium eftersom man med rätta antog att avkastningen skulle bli så låg att de flesta inte skulle ansluta sig frivilligt (se Powell, FDR’s Folly, kapitel 13). Om man tittar på den avkastning Social Security ger, och den avkastning en portfölj med 40 procent obligationer och 60 procent aktier långsiktigt visat sig ge, får man att avkastningen skulle ha varit 2-3 gånger högre ifall människor fått spara själva (se här Browning, Stealing from Each Other, sid 110-114).

Utan statlig inblandning skulle alltså amerikanernas, och troligen också svenskarnas folkpension vara 2-3 gånger högre än idag. Eller så skulle pensionssparandet kunna vara hälften eller en tredjedel av vad det är idag för att man ska få samma pension.

Innan staten blandade sig i pensioner i Sverige ordnade nästan alla människor detta på egen hand eller genom släkten. Som jag diskuterat på annan plats skulle det också i ett lågskatte-Sverige idag troligen skvalpa omkring 80-200 miljarder kronor per år av privata donationer som bland annat skulle gå till att bereda den lilla minoritet som inte lyckas ordna sin pensionering på egen hand en värdig ålderdom.

Ifall folk tänker efter i ett liberalt samhälle

Denna beräkning i Brownings utmärkta bok är dock alldeles för snäll och statisk. Den bygger på att människor beter sig ungefär som idag, fast frivilligt. Men i själva verket skulle man i ett liberalt system bete sig radikalt annorlunda. Till att börja med är inlåningsräntan, räntan på sparande, alltid lägre än utlåningsräntan, räntan man betalar när man lånar. Denna skillnad beror på två saker. Dels måste banken också leva och det gör den på skillnaden mellan räntan för inlåning och utlåning. Dels måste banken också ta hänsyn till risker. Ju större risk någon representerar desto högre ränta måste de betala.

Denna riskbedömning beror på hur man uppfattas som person och på vad man ska låna till. Lånar man till ett hus, som är en säkerhet i sig, blir risken låg. Lånar man till en bil blir den högre. Och lånar man till ren konsumtion blir den allra högst. Riskpremien beror också på vilken kredithistoria man har. Ifall man först har sparat under ett antal år så får man låna till mycket lägre ränta än ifall man aldrig lagt undan pengar.

När man tänker på framtiden och i synnerhet på sin ålderdom så kan man spara på många sätt och man bör givetvis sprida riskerna. Men vad man aldrig någonsin gör, ifall man inte är otroligt riskbenägen, är att låna för att kunna spara. Man bör t ex inte låna pengar för att köpa aktier. På samma sätt vore det vansinningt att frivilligt pensionsspara, samtidigt som man lånar pengar till en bil, ett hus eller en lägenhet. Så i ett samhälle där staten inte beskattar eller reglerar lån och sparande så skulle man först köpa ett hus och en bil, sedan helt betala av dessa och sedan börja pensionsspara.

Allra först skulle man börja med att spara, för att inte behöva låna så mycket, för att visa att man är en skötsam person som banken kan lita på, och för att inte behöva låna till en så stor del av totalsumman, något som i sig sänker riskpremien. Sedan köper man sin lägenhet, betalar av den, och börjar sedan spara på annat sätt, t ex i obligationer och aktier. Man betalar också ibland för en försäkring medan man är ung som täcker bostadslånet ifall man blir sjuk eller förolyckas.

När man pensionerar sig kan man också belåna huset, eller sälja det som en del gamla gör i Frankrike, i en vente en viager, ”livränteförsäljning”, mot att man får bo kvar, och också får en summa pengar varje månad så länge man lever. Eller så säljer man det stora hus eller den stora lägenhet man köpte när man hade barn boende hos sig och flyttar till något som är mindre. Mellanskillnaden kan man använda för sin eventuella pensionering.

Staten förstör idag information och förvrider våra beteenden på en mängd olika sätt som dels hindrar oss från att ta beslut baserade på information som är korrekt, och dels förhindrar att vi själva bestämmer efter bästa förmåga över hur vi vill trygga vår ålderdom. I ett liberalt samhälle lägger sig däremot staten inte i pensionsfrågan. Därför beskattas inte sparande via skatt på räntor, förmögenhetsskatt, skatt på avkastningen från aktier, eller genom sk ”Tobinskatt” på transaktioner. Skatt tas inte heller ut på vissa sparformer, som t ex att spara i en fastighet där en fastighetsskatt urgröper medborgarnas kapital. Och staten ska givetvis inte bedra oss åt andra håll heller och låta oss dra av för ränteutgifter.

På grund av dagens lagar och förordningar pensionssparar vi hela våra yrkesverksamma liv, samtidigt som vi är låntagare under kanske ännu fler år. Om man gissar att skillnaden mellan inlåningsränta och utlåningsränta är två procent i snitt så får vi att pensionen skulle vara 3-4 gånger högre idag i USA, eller att det man måste spara skulle vara högst en tredjedel för att man ska få en lika hög pension som idag. Samma förhållanden torde ungefärligt gälla i Sverige.

Hur folk skulle pensionera sig i ett liberalt samhälle

I ett liberalt samhälle där staten inte skriver medborgarna på näsan kan man förstås inte riktigt veta hur folk skulle bete sig. Det är också över 75 år sedan skattetrycket var nere i 12-13 procent (under Per Albin Hansson), och 116 år sedan år 1900 då det låg på kring 7 procent av BNP. Skattetryckets utveckling kan betraktas hos Ekonomifakta.se.

Historien ger oss bara vaga fingervisningar om vad som skulle hända. Våra arbeten och vanor är väldigt annorlunda idag, och vi är 8-10 gånger rikare. Vi arbetar hälften så många timmar per år jämfört med år 1900. Vi behöver nämligen inte arbeta lika mycket för att undvika leva i misär eller rent av svälta ihjäl. Vi behöver inte heller arbeta lika nära livets slut som man gjorde då. Å andra sidan tycker många av oss faktiskt om att arbeta, och då arbete är fysiskt ojämförbart mycket lättare idag, så är det också möjligt att arbeta längre, ibland kanske med andra saker än i yngre år. Mot en möjlig tendens att arbeta längre ifall staten inte blandar sig i står det faktum att pensionering har blivit en ritual för många och att sådana ritualer är seglivade.

En del människor skulle säkert pensionera sig ungefär som idag, för att de vill det, för att de är trötta på att arbeta, för att de inte orkar arbeta. I Sverige, där millimeterrättvisan ska gälla, blir säkert en del upprörda över att ”vissa” arbetar längre när ”andra” inte orkar med det. På grund av tur eller otur, på grund av olika livsval och på grund av våra olika genetiska arv blir det så. Livet i sig är inte rättvist på en mängd olika vis. Men vill vi leva i ett välmående land, och vill vi i synnerhet att de som inte orkar arbeta, kanske för att de drabbas av en sjukdom, ska få ett så drägligt liv som möjligt, så måste vi tillåta att andra arbetar som de vill. Många skulle säkert arbeta hela livet. Andra skulle gå ner på halvtid på äldre dar. Återigen skulle ritualen ”att pensionera sig” säkert finnas kvar som en viktigt milstolpe för många. Men den skulle inte gälla för alla, och en specifik ”pensionsålder” skulle heller inte finnas.

Share on Facebook

Tweet

Follow us