En tragikomisk klubb för inbördes beundran

Lena Andersson skriver en artikel i DN vilken får en att undra om man ska skratta eller gråta:

Den här artikeln handlar om indignationsprivilegiet. Jag prövar tanken att hatet mot kulturvänstern och feminismen (samt djurrättsrörelsen och miljörörelsen när de hörs) kommer av att de besitter indignationsprivilegiet, det moraliska imperativet, makten över samvetet. Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt. Den rörelse som äger indignationsprivilegiet äger det moraliska övertaget i samhället, också om den saknar varje annan makt. Makten över samvetena är dock ingen liten sak.

….

Företeelser som klassklyftor, diskriminering, inkomstskillnader, fattigdom och andra samhälleliga ojämlikheter har samvetet däremot svårt att bortse från.

Men jag tror att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

 

In your dreams, sunshine…

Jag har själv inga illusioner om att vara ”representativ” för folkopinionen, men jag har faktiskt träffat en hel del människor utanför Stockholmstidningarnas kulturredaktioner. Den reaktion jag känner igen är snarare ett fullständigt ointresse, som jag utanför tryck skulle beskriva med ord som ”katt” och ”lägga i samma påse”. Hade vi fler politiker i Sverige som högt tänkte i andra banor än de vi nu har, och som utåt också låg lite närmare medel-Svenssons åsikter, skulle nog Lena inte vara riktigt lika övertygad om sin inverkan på det nationella psyket:

Personligen bryr jag mig mycket sällan om vad dessa personer säger. Kulturvänstern är djupt okunnig och i regel motståndare till den västerländska demokratins värderingar. Deras modeller av verkligheten är så skeva att de inte ens är med på planen. Läsaren kan ju eventuellt fråga någon medlem av detta självutnämnda frälse varför Berlinmuren föll.

Feministerna skulle kuggas i biologi om de gick natur på gymnasiet. Att det är 1-2 procent skillnad mellan män och kvinnor, lika stor skillnad som mellan en kvinna och en honchimpans eller mellan en man och en hanchimpans går inte in mellan öronen på en feminist eller på en sociolog. ”Vi har ju kultuuur nu”, bräker de. Hur i herrans namn ska en naturvetare kunna ta sådant strunt på allvar? Stig Malms chaufför är en anonym hjälte när det gäller att bedöma feminismens verkliga värde.

Människan är ett flockdjur, och att vi delar upp oss i ”klasser”, i virtuella stammar, faller sig lätt. Men det är ändå bara en mental konstruktion som är lika verklig eller overklig som Djurgårdare eller AIK-supporter. Dvs, slutar man bluddra på om klasser och talar om folk som ”medborgare” i stället så försvinner klasserna. Fast för att göra detta så måste man ge upp totalitära, hatfyllda ideologier som marxismen. Ett av de senaste tecknen på hur svårt det där med demokrati är för vänstern, är när nästan ingen i hela journalist-Sverige känner igen en stalinistisk negationist när de ser en.

”Klyftor” och inkomstskillnader är en stor del av det som driver samhällsutvecklingen framåt. ”Girighet” är något som vi använder om andra människor, särskilt om den fientligt inställda folkstammen ”de rika” som ingen riktigt har sett, bortsett från tydliga tecken såsom segelbåtar, vänsterns i särklass rödaste skynke. När vi talar om oss själva är det istället ”upplyst egenintresse” som gäller. Den oreglerade onda ”marknaden” är vänstern emot. Lik förbannat köper de ost på extrapris. Vi är alla ”marknaden”.

Det finns faktiskt inga fattiga i Sverige i absolut bemärkelse. Därför övergår man till Jantelagsversionen med ”relativ fattigdom” och studerar passionerat ”gini-koefficienter”. Men inte ens detta är riktigt sant. För de 20 procent fattigaste är inte människor. De är en statistisk kategori.

Beträffande diskriminering så kan endast statliga bestämmelser vidmakthålla sådant. Marknaden förstör alla försök. Det var makthavarna och fackföreningarna som drev igenom rasistiska bestämmelser i Sydafrika och USA. Och försöker man särbehandla människor för att råda bot på rasism, så underbygger man genast de ”virtuella stammar” som rasismen bygger på. Denna artikel via AP kanske är intressant i sammanhanget om hur namnen på svarta i USA skiftar och hur man slår knut på sig för att hitta rätt.

Så vänsterns tro på samvetshegemoni är komisk. Det tragiska är att de genom sitt bemästrade av talets gåva i mycket lyckats lägga beslag på maktens köttgrytor. Våra politiker läser faktiskt vad de skriver och hör vad de säger på TV. Brydde sig bara våra politiker lika lite om vad vänstern skriver i Stockholmstidningarna som medel-Svensson gör så skulle deras inflytande i stort sett helt försvinna.

Tillägg. Detta från The Daily Show visar lite grand av vänsterns brist på perspektiv. Enjoy!

Rating 3.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En tragikomisk klubb för inbördes beundran

  1. Vote -1 Vote +1Björn Axén
    skriver:

    Ja du har rätt. Vänstern har kunnat gömma sig i svårigheterna att säga säkra saker om sociala fenomen och på så sätt kunnat dölja att deras beskrivningar av den sociala verkligheten är normativa. Ju mindre deras teorier kunnat beskriva desto mer irrationella har de blivit. Och nu står de på en totalt godtycklig grund och kan inte komma med några andra argument än att de har rätt för att de är goda.

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Vad jag hoppas är att vi snart ska komma till en punkt där ett större antal politiker i flera partier, politiker som folk i gemen har stort förtroende för, ska inse att
      1) kejsaren är naken, vänsterns modell av verkligheten är felaktig,
      2) att det finns ett stort antal åsikter där vad Svensson tycker inte alls stämmer överens med vad mediavänstern tycker, familjepolitiken, t ex, och
      3) tack vare internet kan man i mycket kringgå mediavänstern.

      Så fort man kommer till ett sådant läge kommer många dagstidningar byta sida i debatten och marginalisera vänstern. Tidningar försöker ju trots allt sälja lösnummer och prenumerationer.

      Jag har ju rätt att drömma…

  2. Vote -1 Vote +1Erik Holmberg
    skriver:

    Det är lite roligt med The Daily Show, den är ganska rejält vänster men det betyder inte att den ser vänstern som felfri.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *