De som inte tycker som jag är populister

På SvD under strecket idag publiceras det en artikel om populismen i Norden av Ann-Cathrine Jungar med anledning av valet i Finland.

För att summera, populism är det när politiska rörelser inte har samma åsikter som ”vi som vet bättre” (vilket jag funderat en hel del över redan utifall det intresserar någon). För som artikeln visar, de som tycker annorlunda har mycket varierande åsikter. De är inte heller åsikter som nödvändigtvis är av enfrågekaraktär.

Den första vågen av nordisk populism är tydligen samma som Sannfinländarna nu igen driver:

Timo Soini har fortsatt odla antietablissemangsretoriken där politiker, experter, EU-byråkrater och kulturella eliter utmålas som syndabockar för de växande socioekonomiska klyftorna.

Så om man med Adam Smith, och senare Friedrich Hayek och Thomas Sowell demonstrerar (inte tycker, utan just demonstrerar) att ”politiker, experter, EU-byråkrater och kulturella eliter” faktiskt är inkapabla att ta beslut för andra människor som är bättre än de dessa människor kan ta själva så är man ”populist”. Guilty as charged.

Tänk på alla vackra svenska innerstäder med deras otroliga trähus – som inte finns längre eftersom de ”sanerades bort” på  60-talet. Min farmors hus låg där parkeringen till Hotell Ferrum i Kiruna nu ligger. Eller tänk på miljonprogrammet, där inga politiker, experter eller ansvariga arkitekter bosatte sig. Eller tänk på gamla stan, som faktiskt finns kvar, därför att en gammal tant startade en kampanj mot att riva hela rasket.

Den andra vågen av populism är för en helt annan politik som låter som klassisk liberalism i mina öron:

Den andra nordiska populistiska inbrytningen inföll samtidigt i Danmark och Norge i början på 70-talet. I kölvattnet på den då pågående debatten om EG (dagens EU) och välfärdsstatens expansion seglade Mogens Glistrups och Anders Langes starkt personifierade populistiska partier in i parlamenten, med krav på sänkta skatter och stopp för fler offentliga ingrepp kombinerat med protester mot det politiska etablissemanget.

Den tredje vågen är tydligen den vi ser i Sverige:

Men med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen finns numera populistiska partier företrädda i fyra nordiska parlamentariska församlingar. Denna tredje våg av nordisk populism har vuxit fram ur lokala proteströrelser och nationalistiskt inspirerade grupper som en reaktion mot invandring, flyktingmottagande och integrationspolitik.

Så den enda gemensamma nämnaren mellan de olika populismerna är möjligen en restriktiv invandringspolitik, annars är den bara ”tycker inte som etablerade politiker och som journalister”.

Populismen förespråkar även direktdemokratiska instrument: politisk representation handlar om att göra det som ”folket vill” och populismen upphöjer även de enskilda väljarnas egen politiska omdömesförmåga.

Och jag som i min enfald trodde att i en demokrati så är det folkviljan som ska komma till tals. Istället är det tydligen de etablerade politikerna som vet hur fårflocken ska styras av dem och av dem tillsatta experter. I sin enfald ska de upplysas av journalister som tycker som journalister bör tycka. Som tur är tillåts fortfarande vår egna omdömesförmåga få styra när vi köper en bil.

Jag gissar att om man i ett tankeexperiment sätter betrodda, demokratiskt sinnade politiker att leda ett parti där bland det svenska folket i varje enskild fråga finns 40-70 procent som tycker en viss sak, medan etablerade politiker och journalister till minst 95 procent tycker något annat, så kan man skapa ett parti som skulle få 25-30% av rösterna. Ett sådant parti skulle ha en logiskt sammanhängande politik.

Hur kan man tro något sådant? Det finns praktiska exempel. Majoriteten av schweizarna röstar på partier som står för sådan politik i nästan alla frågor. Majoriteten av politikerna i USA står för sådan politik.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till De som inte tycker som jag är populister

  1. Vote -1 Vote +1Tanja B
    skriver:

    Har du hört fysikpristagaren Geims tal? 5 min: http://vintergatan.blip.tv/file/4529023/

    Och Snillen spekulerar 2010 (58 min): http://blip.tv/file/4528898

    Mycket underhållande!

  2. Vote -1 Vote +1Erik Lidström
    skriver:

    Har just lyssnat på den första. Den längre får vänta till ikväll.
    Jag håller på att försöka publicera en bok (på utrikiska) om just detta ämne. Vill du läsa manus och kommentera så skickar jag ett ex.

    Inspirationen kom från en schweizare, David Cosandey, som har skrivit en otroligt intressant bok, som samtidigt är mycket deprimerande.

    http://www.amazon.fr/s/ref=nb_sb_noss?__mk_fr_FR=%C5M%C5Z%D5%D1&url=search-alias%3Daps&field-keywords=david+cosandey&x=0&y=0

  3. Vote -1 Vote +1dikchead
    skriver:

    Jag fortsätter väl debattera här då 🙂

    ‘För att summera, populism är det när politiska rörelser inte har samma åsikter som ”vi som vet bättre”’
    Helt korrekt.

    ‘Så den enda gemensamma nämnaren mellan de olika populismerna är möjligen en restriktiv invandringspolitik, annars är den bara ”tycker inte som etablerade politiker och som journalister”.’
    Nej. Gemensamt är antietablissemangskritiken, samt att de inte har samma åsikter som ”vi som vet bättre”.

    Jag tror att du har en övertro på folkviljan. Det är viktigt att inse att politiker är mycket mer insatta än vad en genomsnittlig medborgare är. Om till exempel en politiker inser att det följderna av ett beslut som vid första ögonkastet verkar bra, egentligen är katastrofala vore det ju djupt oansvarigt att följa folkviljan.
    Däremot tycker jag att politikerna har haft alldeles för mycket ”folkförakt”. För även om vissa avvikelser mellan folkvilja och fattade beslut kan tolereras kortsiktigt är det ju mycket viktigt att förklara sin politik och förankra den, åtminstone i efterhand. Dessutom har ju politiker ibland ganska märkliga åsikter, där folket vet bättre. Detta hade nog kunnat undvikas om de inte hade varit så arroganta.

    Så, min åsikt, är att i bästa fall så kommer politikerna i de etablerade partierna att lära sig av sina misstag, och se till att föra en god, men väl förankrad politik. I värsta fall får vi ett kvardröjande inslag av politiker som inte bryr som om hur det går, utan bara bryr sig om vad som låter klatschigt.

    Medierna har förstås också ett ansvar, för att se till att det blir en ordentlig debatt i frågor där politikers åsikter avviker från politikers, och inte, som man med rätta kan kritisera dem för, försöka glömma alltihopa, och fördöma och håna avvikarna.

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Välkommen! SvD stängde av kommentarerna såg jag.

      Jag är egentligen ganska skeptisk till både folkviljan och expertstyre, men mer skeptiskt till expert-dito dock. Vad jag skulle vilja se är ett samhälle där stora delar ligger utanför den politiska sfären, där politiken begränsas till vad den behövs till. Sverige var rakt inte en ”nattväktarstat” år 1900 eller år 1936, men skattetrycken då var 7 respektive 13 procent ungefär.

      Folkviljan kan åstadkomma stordåd dock. Det var en direktdemokrati med stormöten som beställde och såg till att bygga Parthenon
      Parthenon

      Som svenskar har vi en lång tradition av att sköta oss själva. I Frankrike har man å andra sidan arbetat i fem sekler att ta bort alla beslut från lokalplanet. Min fru protesterade en gång tillsammans med andra för att få en till dagisklass. I hela utbildningssystemet finns det inte en enda folkvald som är ansvarig för en liten statlig byskola. Den ende politikern som var ansvarig var utbildningsministern i Paris (och en minister är tillsatt av presidenten och premiärministern).

      Min poäng är att den svenska folkviljan sådär rakt upp och ner kanske inte är genomtänkt. Men så fort medborgarna praktiskt måste brottas med konsekvenserna av sina handlingar blir besluten mycket mer genomtänkta. För att ta ett kontroversiellt exempel: Skulle svenskarna vilja ha dödsstraff? 1997 sade 49 procent att de ville återinföra det i en opinionsundersökning. Men svenska folket har aldrig tillfrågats i val. Om de finge folkomrösta i en bindande omröstning så skulle det finnas politiker på båda sidor, opinionsbildare på båda sidor. Frågan skulle stötas och blötas. Vad resultatet skulle bli kan ingen veta i dagsläget.

      Vad gäller rätten till självförsvar tror jag att det är stor sannolikhet att lagen skulle bli som i Texas för här är skillnaden mellan ”det allmänna rättsmedvetandet” och vad ”experter” bestämt skriande. En gång i tiden var ”det allmänna rättsmedvetandet” normalt sett vad lagen också sade. När man kan bli åtalad för grov misshandel när man räddar sin fru undan våldtäkt i sitt eget hem är det något som är galet. Tycker i alla fall jag.

      Misshandlade våldtäktsman

  4. Vote -1 Vote +1Skolelev
    skriver:

    Hej,

    Jag skriver ett arbete om just populism och behöver olika perspektiv på min frågeställning, så därför frågar jag dig som är insatt i ämnet.
    Varför tror du att populismen vuxit?

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Tack för intresset. Som du skriver din fråga så verkar du säga att det skulle vara mer populism nu än förr. Detta tror jag inte för ett ögonblick. Det kanske sägs att det finns mer populism nu, men det är i så fall därför att journalister tycker det. Till för 15 år sedan kunde journalister i stort sett skriva vad de ville och vi medborgare kunde inte få en syl i vädret. Så en del av uppfattningen att det skulle finnas mer populism nu är en känsla journalister har. Men människan har inte ändrats på 150 000 år ungefär.
      Journalisterna har förlorat det formuleringsmonopol de hade tillsammans med politikerna. De har också förlorat sitt mediala åsiktsmonopol. Med det menar jag att nästan alla journalister ligger otroligt långt ut på vänsterkanten. I Sverige märks det kanske inte så mycket eftersom ”mitten” i politiken går någonstans mitt i Moderaterna. Jag vill minnas att det för ca 15 år sedan var 32% av journalisterna på SvT som kände sig stå närmast S, 30% V, 10% Mp. Om du vill kalibrera din höger-vänster-skala rekommenderar jag att du läser t ex National Review
      http://www.nationalreview.com/
      The Economist var också bra tyckte jag till för några år sedan. Hayek, Thomas Sowell rekommenderas varmt. Du kan se honom här:

      Om jag läser din fråga som ”varför uppstår populistiska idéer” så har jag 2 1/2 svar. Halvan är att ”populism” är ett skällsord som används för ”sådant jag inte tycker om”. George Orwell sade om ”fascism” att det efter kriget förlorat all mening annat än just det man inte tycker om. Om du tittar på Lena Sommestads blogg så kallar hon allt hon inte tycker om för ”nyliberalism”.

      De riktiga svaren jag har är två:
      För det första att vilja ha guld och gröna skogar. Att sätta sig in i hur samhället fungerar är mycket svårt (t ex bygger hela den svenska vänsterna ideologi på att de inte förstår detta, men det är en annan historia). Då är det mycket enklare att vara för allt som är bra (t ex lägre skatter och högre bidrag) och vara emot allt som är dåligt
      Den andra varianten av populism är ”impulshandlingar”. Ryckas med i stundens hetta. Det är därför man har grundlagar så att när ”Peter är full” ska han hindras från att göra vad han aldrig skulle ha gjort när han är nykter. Sverige och många andra länder krånglar därför till grundlagsändringar.
      Men ”impulshandlingar” kan leva länge. Saker och ting som ”alla vet” är sådant man ska akta sig för. ”Alla vet” att vi kommer att dö av global uppvärmning. Detta verkar inte troligt. Kanske är den globala uppvärmningen ett hot, men när en meterolog från TVs väderleksrapport presenteras som en expert så är det strunt. Skogsdöden visste ”alla” var ett stort hot för 20 år sedan. Det var ett falsklarm. På 70-talet visste alla att vi hotades av en ny istid. Det finns en bok om detta från 1841: ”Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds” av Charles Mackay.

      Det finns ett antal idéer som i Sverige kallas för ”populistiska” men som är idéer som har funnits ungefär så länge som det funnits människor och som mycket väl går att inrama i ett sammanhängande system. Exempel är att vara för dödsstraff (49% för i Sverige sist man frågade, därför frågar man inte), rätten till självförsvar (har alla haft i 200 miljoner år (som däggdjur)), att få fostra sina egna barn (också 200 miljoner år), lägg märke till hur noga politiker och journalister är vad beträffar att undvika ställa frågan om mammor vill vara hemma med sina egna barn, och något som svensk familjepolitik försöker förhindra, och att vara ”sig själv närmast” och vara mot den nuvarande massinvandringen av människor som kommer från länder med en annorlunda kultur. Historien visar i det senare fallet att ”mångkultur” aldrig har funnits och att när en främmande minoritet blir större än ca 5% så bildar den ofta egna små samhällen istället för att integreras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *