Varför Sverige har fula, dyra, små hus av dålig kvalitet

Jag som skriver detta är inte arkitekt, är inte utbildad som snickare eller målare. Jag har sett otaliga hantverkare i arbete på mitt eget hus, men även om jag lyckas reparera och skapa vissa saker själv hävdar jag absolut ingen expertis på området att bygga hus. Vad jag beskriver är dock baserat på fundamentala principer som är lika tillämpliga på husbyggandets område som på t ex skolans område. Därmed inte sagt att en och annan sak inte kan ha blivit fel i denna uppsats. Påpekanden mottages tacksamt.

Jag växte upp i Sollefteå i en villa byggd 1923 som liknar denna:

Det var strax över 3 meter i tak, fönster som var original, fönster- och dörrfoder som var 10-12 cm breda och profilfrästa. Inredningsdetaljerna var gjorda av trä, det var lackat furugolv i halva nedervåningen, det var genomgående spegeldörrar, av trä. Huset var timrat och rappat på utsidan och ordentligt sågspånsisolerat. Mina föräldrar lade till innanfönster som skruvades i på vintern. Till åtminstone -42 °C utomhus var det varmt och skönt inomhus.

Idag är takhöjden på nya hus lägre, dörrfodret består av smala lister, ofta inte sammanfogade med 45 graders vinkel, utan i 90 grader och fastspikade med spikskallar som syns. Dörrarna är gjorda i plywood. Mycket av resten av inredningen är gjord i fanerad spånskiva, isoleringen är gjord i stenull med en fuktspärr och huset har en elektrisk fläkt. Stängs denna fläkt av möglar och ruttnar hela härligheten. Allt som allt är husen fula, dyra, små och jämfört med äldre, normalt underhållna hus, av dålig kvalitet. Kvalitén på hur ett modernt bostadshus eller kontor är sammanfogat är sådan att man så sent som på 1970-talet skulle ha få underkänt i träslöjden på mellanstadiet om man producerade något liknande.

Byggnader av idag är inte bara av dålig kvalitet, de är dessutom fula som stryk. Under 1960-talet skövlades i princip alla svenska städers stadskärnor och de äldre, ofta bättre, alltid vackrare husen fick lämna plats för själlösa betongöknar, eller för vad våra arkitekter anser vara mästerverk, helt absurda konstruktioner likt det Gyllene bilbatteri som ytterligare ska förstöra centrala Stockholm:

Jag påstår alltså att jämfört med äldre hus är det som byggts de senast 50-60 åren mest skräp. Men situationen är mycket, mycket värre än så. Nedan en bil från 1920-talet.

Denna bör jämföras med till exempel en Volvo från 2016.

Så om vi jämför med bilar så skulle skolan normalt idag 2017 vara bättre än den var 1994, mycket bättre än den var 1968, och oerhört mycket bättre än den var 1920. Detta är vad jag diskuterar i min bok om skolan, Education Unchained. Beträffande hus så borde de idag, jämfört med 1920, vara mycket större, samtidigt som priset skulle vara lägre i förhållande till det allmänna löneläget. Kvalitén skulle vara mycket högre än 1920. Och husen idag skulle vara underbart vackra. Inte så fula att man blir fysiskt illamående över att tänka på dem.

För att understryka poängen: Vi borde idag inte bara tala om underbara 1910-talsvillor, utan också om fantastiska 1970-talshus, så vackra att man får tårar i ögonen, och moderna villor från 2010 som är omtalade världen över. Klassiskt svensk modern design som inspirerar och kopieras, likt en Volvo XC90, världen över.

Så vad hände? Paul Gauguin beskrev grunden till det onda i Écrits d’un sauvage (En vildes skrifter, översatt av mig från engelska):

Couriers ord är fortfarande sanna: “Vad staten uppmuntrar tynar bort, vad den skyddar dör.”

Nedan utvecklar vi detta. Först två delförklaringar till byggeländet som i det stora hela dock är mindre detaljer.

Bidragande orsak 1: Skolan

Som jag visar i min bok om skolan, och som jag diskuterar i en artikel i Kvartal.se, så har den kategori elever som blir hantverkare tappat oerhört mycket i kunskap jämfört med vad de fick fram till 1968. Under låg- och mellanstadiet får de i bästa fall motsvarande fyra års utbildning på sex år. Jag gissar att det ligger närmare tre års utbildning på folkskolenivå under sju års närvaro (nu när man börjar vid sex års ålder).

Därefter lär de sig ofta ingenting alls, i skolan, under de resterande 6 åren, förutom dåliga vanor. De är dessutom under dessa sex år ofta fullständigt uttråkade och understimulerade, åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.

Tidigare, fram till för många 1968, gick de antingen en fyraårig yrkesutbildning i en praktiskt realskola, eller i en företagsskola, eller så började de arbeta och lärde sig dels på jobbet, dels ofta på kvällar och helger via distanskurser eller kvällskurser. Sedan hann de arbeta i två år under kompetenta chefer och tillsammans med kompetenta kollegor innan de fyllde 19.

Dagens hantverkare kan alltså inte läsa, skriva, räkna alls så bra som de kunde som gått sex år i folkskolan. Och de har vid 18-19 års ålder tappat ytterligare sex års intensiv yrkesutbildning och yrkeserfarenhet, ersatt av sex år av negativa erfarenheter.

Samtidigt så lyckas Volvo, i den privata industrin, mer eller mindre arbeta sig runt detta kunskapsras. Man kan inte veta hur Volvos bilar skulle ha sett ut ifall socialdemokratin inte förstört skolan 1968, men de står sig till synes rätt väl i den internationella konkurrensen. Vem vet, de kanske skulle ha varit tio gånger större, och SAAB funnits kvar som en mycket betydande biltillverkare, ifall svensken i gemen även idag finge ordinär skolgång.

Obetydligt bidragande orsak 2: Hyresregleringar och bostadsrätter

Av orsaker som jag lämnar till ett annat tillfälle är vi människor i grund kreationister. När vi ser något som höga priser på bostäder begriper vi inte intuitivt att en marknad är ett självorganiserat system som man inte kan påverka i någon större omfattning. På grund av denna kognitiva bias infördes en lag om hyresregleringar 1907 och under dyrtiden under första världskriget skärptes den. Därefter infördes “bruksvärdesreglering” 1968. Enligt denna ska den absurt benämnda “allmännyttan” hålla nere hyrorna. Tror man.

Och så har vi i Sverige inte ens privat äganderätt av lägenheter, utan ett bisarrt system som kallas för “bostadsrätt“. Här, med äganderätten, börjar vi komma in på pudelns kärna som vi nedan ska behandla mer ingående, men, för att bena ut problemen någotsånär i ordning, så kallar vi dessa bostadsrätter för en del av regleringarna av redan uppförda bostäder, eller av bostäder som nyuppförs.

Det barocka byråkratiska krånglet som hyresregleringar innebär bidrar till en dysfunktionell bostadsmarknad och de håller definitivt inte ner priserna.

Jag kommer här att tänka på Frankrike där staten för kring tio år sedan bestämde att alla telekomoperatörer skulle tillhandahålla ett billigt abonnemang för mindre bemedlade. Men när lagen väl trätt i kraft hade operatörerna under mördande konkurrens redan sänkt priserna och förbättrat utbudet till den grad att det politiska lågpriset var något knappt någon kund skulle vilja ha. På liknande sätt skulle ingen, i ett fritt samhälle, bry sig om “allmännyttans” priser då dessa skulle vara (för socialism fungerar inte) skyhöga jämfört med priserna på den fria marknaden.

Vad som verkligen skedde

Det som verkligen orsakade det ovan beskrivna eländet var att vi i steg gick från oreglerad laissez-faire (tänk på ett ungefär Sverige 1887, Hong Kong på 1960-talet, USA på 1920-talet) till planekonomi av nordkoreanskt och sovjetiskt stuk inom byggnadsindustrin.

Vi ersatte oreglerad trial and error med vad “experter” och politiker vet och beslutar. Och sådant, som Paul Gauguin påpekade,  går i princip alltid åt fanders.

Från det att hus överhuvudtaget började byggas i vad som idag är Sverige, för flera tusen år sedan, så var det i stort sett fritt fram att bygga vad och hur man ville. Inskränkningar gällde brandskydd, där längre fram försäkringsbolagen hade en hand i att se till att kräva vissa principer i utbyte mot lägre premier. Inskränkningar gällde också saker som dålig lukt (garverier till exempel), buller och rök. Men begränsningarna i våra städer var få och de på landsbygden än färre.

“I 1907 års stadsplanelag bröts för första gången mot den slentrianmässiga bebyggelseform, som dittills varit förhärskande, …” skriver på sidan 426 Lektor Fil doktor Wilhelm Tham i Sveriges historia genom tiderna, 1948 års upplaga, från Saxon & Lindströms förlag. Texten dryper av Myrdalsk översittarmentalitet. Denna lagstiftning, denna makt som överflyttas till byråkrater, medför enligt Tham att “friare principer deklareras”. Frihet är slaveri…

Men 1907 års lag var tämligen tandlös. Först genom 1931 års revision av stadsplanelagen öppnades det för “kommunaltekniska experter” “äntligen möjligheter att realisera stadsplanebestämmelser, som kunde utformas efter varje samhälles naturliga förutsättningar med hänsyn till terrängens beskaffenhet och bebyggelsens ändamål”.

Konkret innebar det att man inte längre fick bygga vad man ville, hur man ville, var man ville, utan att man skulle följa experters anvisningar, om man överhuvudtaget fick rätt att bygga. Tidigare byggde man vackra hus, inbyggda gårdar eller inbyggda kvarter. Detta förbjöds. Det blev istället punkthus och lamellhus (sid 429), hus med öde gräsmattor eller betongplattor omkring sig, hus som ser vackra ut från en helikopter men som är antingen sämre eller rent människovidriga för den som ska bo där.

Som lök på laxen skedde införandet av denna lag under den period i västvärlden då arkitekter byggde de fulaste hus människor någonsin byggt av vilka det finns arkeologiska lämningar, modernismen. Sverige, och mycket av världen standardiserade, under “experters” ledning, på modernismen och dess lika expertkonstruerade derivat.

Sammanträffandet mellan modernismens uppkomst och införandet av plan- och bygglagar är, gissar jag, långt ifrån en slump. Samma förnäma översittaranda ligger troligtvis bakom båda fenomenen. “Folk vet inte vad som är bäst för dem, så det bestämmer vi åt dem”. Albert Svensson är också inne på detta:

Modernismen är en ideologi som skär igenom och går över de gränserna. Det är en oerhört stark idé som driver modernismen: idén om att vi är historiens medhjälpare, en del av historiens framåtskridande. Att det är vi som driver historien framåt.

Fler legala katastrofer skulle komma. I 1947 års plan- och bygglag läser vi:

Behovet att reglera den enskildes rätt att använda mark för bebyggelse gör sig huvudsakligen gällande i fråga om tätbebyggelse. Mot förut gällande lag har särskilt anmärkts att den icke förmådde att i tillräcklig grad hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse. Möjlighet fanns väl att reglera tätbebyggelse som förväntades uppkomma inom visst område. Däremot saknade man medel att bestämma var och när sådan bebyggelse fick uppkomma. Detta sammanhängde med att lagstiftningen förut utgick från att envar markägare ägde i princip fritt utnyttja sin mark för byggnadsändamål. Vem som helst kunde sålunda exploa­tera sin mark för samhällsbildning. Denna fria exploateringsrätt har i flera fall medfört allvarliga missförhållan­den. Samhällsbildningar ha ofta påbör­jats utan att myndigheterna haft till­fälle att dessförinnan planlägga de­samma.

Alltså: Sedan tusentals år och fram till 1931 i tätort, och fram till 1947 på landsbygden hade vi i Sverige privat äganderätt. Denna avskaffades beträffande mark i mycket 1947 för hela landet. Fram till 1947 köpte man mark och byggde man, om man ville, upp ett hus, hur man ville, eller en by, eller en hel ny stad, utan att “vi”, “tillsammans”, dvs “experter” och politiker i sina mötesrum, kunde lägga hinder i vägen. Författaren av 1947 års lag ondgör sig över detta sakernas tillstånd som man då satte stopp för.

En sista spik i kistan var strandskyddet. Det är inte så viktigt i jämförelse med vad redan diskuterats, men samtidigt oerhört irriterande och själsdödande. En strandskyddslag infördes på 1950-talet så att vissa stränder, specifikt, kunde “skyddas” från bebyggelse. Översatt till svenska, på viss mark kunde markägaren, utan kompensation, bli bestulen på sin äganderätt och förlora möjligheten att bygga.

1975 blev det mycket värre. I ett land med över 100 000 sjöar bestämdes det att man inte fick bygga inom 100 meter från stranden. Länstyrelsen kunde, om den ville, utvidga detta till 200 meter eller upp till 300 meter. Ifall strandskyddet hade gällt tidigare hade Sverige i mycket bestått i mycket av hus byggda långt in i granskogen.

Hur en byggmarknad fungerar i ett fritt samhälle

I ett fritt samhälle, med privat äganderätt som en outbrytbar ingrediens, så bygger man, bygger man om, och river hus som man vill och hur man vill. Nästan. För även i ett fritt samhälle måste man ta hänsyn till andra. Hur man ska förhålla sig till grannar bestäms antingen av en ganska detaljerad lag, eller via lagen om avtalsfrihet. Detaljerna i detta kan bli komplexa, och som Ronald Cause visade i The Problem of Social Cost, så är det inte säkert vad som alltid fungerar bäst.

Men både avtalsfrihet och mer detaljerade lagar är fria från godtycke. Godtycke uppstår när en myndighet bestämmer från fall till fall. Som en byggnadsnämd.

Hur Sverige skulle ha sett ut utan 1931, 1947 och 1975 års lagar kan man inte veta. Ett kanske ickeintuitiv förhållande är viktigt att förstå. Albert Svensson skriver i en intervju för Timbro:

– Den klassiska arkitekturen bygger på det regelverk som växt fram genom historien, den praxis som växt fram kring hur man bygger vackra hus. Det handlar alltså om kunskap upphöjd till estetik.

Detta är sant. Men så bakvänt som det kan låta så har detta regelverk uppkommit på den fria marknaden, där konkurrerande byggherrar och konkurrerande arkitekter har tävlat med varandra om att bygga vackra och funktionella hus som andra uppskattar. Det är precis därför att “experter” har tagit över som regelverket slagits sönder. Den komplexa och oformliga marknaden utvecklar gemensamma uppfattningar, eller en uppsättning konkurrerande, alternativa uppfattningar om vad som är vackert och funktionellt. När “experter” får ta över ersätts detta med rent godtycke, tankefoster som tänks ut enskilt i “expertents” hjärna, eller i en kommitté.

Modernismen skulle säkert ha kommit till uttryck under några år, även i ett fritt samhälle. Sedan skulle andra stilar, som människor faktiskt uppskattar, åter kommit att dominera. Eftersom modernismen av nästan alla upplevs som motbjudande skulle troligen de flesta av dessa hus snabbt ha rivits och ersatts av annan arkitektur: “undersökningar som gjorts på flera håll i världen … visar att människor i allmänhet föredrar traditionell arkitektur”. Albert Svensson är också övertygad om att mycket av byggandet i ett fritt Sverige också skulle bli vackert och klassiskt:

– Jag är övertygad om att det skulle finnas en sådan marknad, men vi har ju ingen marknad i Sverige när det gäller byggande. Vi har ett oligopol där vi har markanvisningar. Om det fanns en fri marknad skulle det garanterat byggas klassiska flerfamiljshus, det tror jag.

Allt nybyggande i ett fritt Sverige skulle inte ha sett ut som på 1800-talet. Vi skulle sedan 1931 troligtvis ha gått igenom ett par, tre olika byggstilar. En hel del hus som inte blev så lyckade skulle ha byggts om eller rivits. Men generellt skulle det ha blivit vackert, bedårande vackert. När vi bygger för oss själva, och när det finns konkurrens på en byggnadsmarknad så vill man dels tillfredsställa sig själv, dels vill man uppskattas av andra. En del har excentrisk smak, men ingen, fattig, rik, privatperson, företagsledare vill bli känd som den som, av fri vilja, byggde något som är långt fulare än andras byggnader, eller sämre. En byggherre måste också konkurrera om kunder. Han eller hon kan mycket väl bygga betonglådor. Men i ett fritt Sverige kan någon annan köpa mark i närheten och bygga i en annan stil som bättre uppskattas på marknaden. De flesta arkitekter må älska modernism, om man kan använda ordet “älska” om denna styggelse, men de skulle inte kunna sälja många byggnader i den stilen på en fri marknad.

Det är här viktigt att komma ihåg att det inte skulle vara särskilt dyrt att bygga på en fri marknad. Det skulle ha funnits obegränsat med mark dessutom. Så ett och annat stolpskott skulle ha skjutit i höjden och sedan försvunnit. Vi skulle också ha haft hundratals konkurrerande byggbolag, och inte som idag nära nog ett oligopol och bristande konkurrens i flera led.

I ett fritt Sverige skulle vi givetvis aldrig någonsin ha haft bostadsbrist. Vi skulle aldrig heller ha byggt något miljonprogram.

Vad gör vi då nu?

Innan vi diskuterar vad vi borde göra annorlunda så bör man kort nämna miljöskydd. Kortfattat kan det i ett fritt land också behöva finnas lagar som skyddar miljön. Samtidigt det är det faktum att människor, när de blivit tillräckligt rika, som i Sverige, som gör att de börjar bry sig om miljön istället för om sin omedelbara överlevnad. Och den privata äganderätten, som, tvärtom mot vad det ofta påstås, på en fri marknad har en mycket, mycket lång tidshorisont, gör att naturvärden blir väl skyddade. Återigen vill nästan alla människor känna att de har gjort rätt i sina egna ögon, och vi vill alla känna, eller åtminstone för vår sociala status bevarande, behöver känna att vi gjort rätt i andras ögon. Inte ens den värste sociopat kan i ett fritt samhälle tillåta sig vara känd som den som skövlar.

Ändra strandskyddslagen

Enligt wikipedia:

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet, som inte ska missgynnas av exempelvis stängsel, murar, bryggor, golfbanor eller byggnader.

Givet detta, är ett förbud mot att bygga närmare än 100 meter från en strand den enda lösningen? En rimlig lösning i ett land med över 100 000 sjöar? Svaret bör i båda fallen vara ett rungande nej.

Det finns troligen en annan orsak i bakgrunden också, den svenska avunden mot att “vissa”, “rika” ska ha råd till strandbebyggelse och inte andra. Men då är strandskyddet som lösning en absurd åtgärd. Det gör att existerande strandbebyggelse blir två till tio gånger så dyr som den borde vara, begränsar utbudet av sådan bebyggelse och gör den därför bara tillgänglig för precis “de rika” man känner avund mot.

Ett bättre strandskydd kunde ta lärdomar både från lagens uttalade syfte, från vår allemansrätt, och från idéer från England.

Det är möjligheten att vandra längs strandkanten som ska primärt skyddas, samt möjligheten att vid en strand bedriva aktiviteter som bad, fiske och förtöja en båt eller kanske dra upp den under vintern.

Så låt oss ändra lagstiftningen så att det på endast begränsade områden, som fram till 1975, gäller byggnadsförbud, för vilket dessutom markägaren kompenseras, t ex genom att stat eller kommun till rejält över marknadspris köper upp just den marken.

På andra områden gäller för det första att man bara får bebygga motsvarande tre tomter av fyra, eller två av tre. En av fyra eller en av tre blir en allmänning, som det redan finns så gott om i Sverige.

Längs stranden gäller sedan det engelska “right of way”, rätten att vandra. Om det är möjligt att vandra längs stranden så får markägaren vid en byggnation inte lägga några hinder i vägen för att man ska kunna fortsätta göra det. Man kommer alltså att kunna i evig tid vandra längs strandkanten. Samtidigt har man inte, utan markägarerns tillåtelse, rätt att dröja på stigen, bada, fiska eller lägga till en båt. Det gör man vid en allmänning, och en sådan ligger alltid nära.

Avskaffa det mesta av plan- och bygglagen

Sedan bör i resten av landet det mesta av plan- och bygglagen avskaffas. Låt oss ta den tillbaka till säg en variant av den första, från 1874, som utan att gå in på dess detaljer, i sin ordalydelse och i sin tillämpning uppenbarligen tillät de vackra byggnader vi förr hade.

Med dessa förändringar skulle en enorm byggboom i princip omedelbart starta. Efter några år skulle man också börja riva många av dagens betonglådor, även relativt nya sådana, och ersätta dem med vackrare och bättre byggnader, byggnader som “kommunaltekniska experter” inte fått påverka. Nya bostadsområden, fabriksområden, kontorsområden, byar, hela städer skulle  växa upp som svampar ur jorden.

En nackdel för nuvarande ägare är att bostadspriserna skulle kollapsa till hälften, till en tredjedel, eller ännu mer. Å andra sidan, när de säljer, skulle de förluster de gör till stor del kompenseras av att de hus de köper återigen skulle vara i motsvarande grad mycket billigare.

Något som antagligen skulle behöva regleras är någon form av krav på svenskt medborgarskap för att få bygga och sätta bo. Annars kan man mycket väl tänka sig att driftiga människor från andra länder som Tyskland, Frankrike, Polen, Storbritannien, Kina, Japan, Indien, som också har stora inskränkningar i äganderätten, skulle flockas till Sverige. Det är svårt att veta, och våra absurt höga skatter avskräcker givetvis många, men utan sådana restriktioner skulle Sverige kunna få 10-30 nya miljoner invånare på några årtionden. Det skulle vara ett synnerligt välmående Sverige, men inte ett svenskt Sverige.