Endast något generaliserat saknar människor i Sverige fri vilja och personligt ansvar. Alltså, i Sverige förnekar vi implicit själva existensen av fri vilja och eget ansvar. Inte vår egen vilja förstås, eller viljan hos dem vi känner, men de flesta andras; viljan hos “dom”, “många”, “vissa”, “flyktingar”, “pensionärer”, “föräldrar”, “muslimer”, “kvinnor”.
Andra analyser är givetvis möjliga av vad som gått snett, men för mig verkar detta vara kärnan i vad som är fel med Sverige idag, som i mycket varit fel med Sverige under 50 år, och som under denna tid bara blivit värre.
Kunskapens frukt. Det personliga ansvaret är en fundamental del av den kristna traditionen.
Man ska givetvis inte förneka att samhällsklimatet, ens kultur, ens religion (eller ens förnekelse av religion), ens uppväxt påverkar oss. Men i Sverige finns knappt några andra förklaringar när en stor del av gemene man, politiker, journalister och andra personer i offentligheten försöker analysera vårt samhälle. Sverige är givetvis inte unikt i detta avseende, tendenserna finns över hela världen, men vi är nog det mest extrema västlandet.
Hur skulle vi se på saker och ting ifall vi hade fri vilja och personligt ansvar i Sverige?
Kriminella skulle inte ses som sjuka människor som ska vårdas. De skulle istället bestraffas. Ondskan skulle inte ses som en sjukdom utan som något vi alla är kapabla till, som vi alla mer eller mindre har inom oss, men som bara vissa agerar efter.
Asylsökanden skulle behandlas med respekt, istället för som små barn. Som konsekvens skulle de få det mycket svårare att få asyl i Sverige, eftersom vi skulle se dem som mer eller mindre rationella människor som, ifall de får asyl, får en 5-10 gånger högre levnadsstandard än förut.
Män och kvinnor skulle ses som ansvariga för sina livsval, och föräldrar skulle anses ansvariga för sina barn. Daghemmen skulle bli problematiska och ge upphov till etiska ifrågasättanden. Är det rätt att erbjuda barnomsorg för 120-130 000 kronor om året, under 5-6 år per barn, men bara i offentligt organiserad eller inspekterad barnomsorg, med syfte att förhindra att kvinnor stannar hemma och tar hand om sina egna barn? Dessutom då i stort sett samma människor betalar för denna barnomsorg.
Offentligt organiserade skolor, och skolplikten skulle också förvandlas till etiska dilemman. Sverige är mig veterligt, tillsammans med Tyskland, de enda två demokratiska länder som har skolplikt, i Tyskland dessutom införd 1938 genom ett dekret undertecknat av you-know-who för att förhindra att barn undgår indoktrinering.
I Sverige motiveras skolplikten ofta med rädslan att det finns “dåliga föräldrar”, att “många”, eller “vissa”, inte kan ta hand om sina egna barn, etc.
Idag oroar sig många för religiösa friskolor, detta samtidigt som de kommunala skolorna i mångt och mycket tömts på utbildningsinnehåll (något jag diskuterat i en artikel i Kvartal med gensvar här). Inom parentes visar jag i min bok om skolan, Education Unchained, att vi i Sverige har att välja mellan två alternativ:
- Katastrofalt dåliga skolor för alla, inklusive i dagens friskolor, eller
- verkligt privata skolor som föräldrarna betalar för, väljer lärare för, väljer läroplaner för, anställer och avskedar efter eget huvud.
I Sverige känns det viktigare att “alla” går i “samma” skola, fast den ofta helt saknar värde för eleverna, fast värdet ofta är negativt eftersom skolgången ibland leder till livslånga trauman på grund av t ex mobbning, än att barn, av sina föräldrar, sätts i privata ickekonfessionella, muslimska, judiska, protestantiska eller katolska skolor. Richard Dawkins driver den i naiva, och i Sverige populära tesen att ett barn inte ska utsättas för religion under sin uppväxt. Men religion är, precis som modersmålet, och precis som den kunskap man en gång fick i våra skolor, en del av den kultur ett barn växer upp med.
Så låt oss acceptera att andra människor än vi själva också har fri vilja, att de inte nödvändigtvis är sjuka eller onda när de inte håller med oss, och att föräldrar älskar sina barn som ingen annan älskar dem, och endast i få undantagsfall gör något som i det stora hela skadar dem.
Yes! Har liknande tankar. Och det här är precis det vi lär oss i skolan, vilket jag har skrivit en del om. Ingenstans i väst finns en så stor andel människor som är så godtrogna och gör vad de blir tillsagda som i Sverige, som om de inte har eget ansvar.
Ja, lär barn hur de kan tänka själva, inte vad de skall tänka.
Är den svenska skolan icke-konfessionell? Jag skulle vilja påstå att man ständigt blir itutad en sekulär religion som till dels består av “den svenska modellen är bäst”, “värdegrund”, “kultur existerar inte, åtminstone inte i Sverige”.
Ja absolut. Det skulle inte finnas en skola i Sverige där vi inte skulle lära oss att staten är bäst för det skulle ju underminera den.
Jag tänker att värdegrund och politisk korrekthet är precis det vi lär oss i skolan, i avsaknad av att få lära oss vad som är rätt och fel av de som borde uppfostra oss (föräldrarna), vars ansvar staten har tagit från dem. Om du är intresserad har jag skrivit om det här. http://www.denandraresan.com/2017/04/political-correctness-and-state-worship.html
Tack, ska läsa med intresse.
Jag har läst din bok med mycket stor behållning, och köper stora delar av dina resonemang. Konfessionella skolor är dock en knepig fråga. Har barn en rätt att under sin skolgång undervisas om evolutionsteorin, t.ex? Eller är det helt upp till föräldrarna som kanske väljer intelligent design? Var går gränsen för övergrepp/försummelse/vanvård, och ska staten i så fall gripa in? Praktiker kring könsåtskillnad, slöjor, och undervisning kring sharia och jihad i muslimska skolor?
Tack! Det där är svåra frågor. Verklig vanvård kan man någotsånär känna igen, men sedan? Jag är öppen för basala kunskapstest vid säg 8, 10 och 12 års ålder, under straffansvar från föräldrarnas sida.
Förnekelse av evolutionsteorin tycker jag ges för stor plats, det undervisas i andra villäror i den svenska skolan.
Könsskillnader, slöjor etc skulle jag säga att man får acceptera när man tar emot säg 100 000 föräldrar som vill ha det så.
Mitt svar är att integration bör angripas genom att kraftigt skära i välfärdsstaten. Jag har skrivit om det här:
http://www.undertallen.se/2017/01/hur-man-borjar-laka-det-svenska-samhallet/
“Könsskillnader, slöjor etc skulle jag säga att man får acceptera när man tar emot säg 100 000 föräldrar som vill ha det så. ”
Där har du onekligen en ganska självklar poäng som har försvunnit i den skruvade debatten.
Hej Erik,
Är helt enig med dig om den svenska indoktrineringen om individens “vetenskapligt belagda” avsaknad av egen vilja. Har mig detta pådyvlat ett otal gånger under min långa skolgång.
Är dock helt oenig med dig angående religionen. Vi flyttade mycket när jag var barn. I en del skolor var det kyrklig skolavslutning, i andra inte. Jag mådde väldigt illa när jag satt i kyrkbänken och fick höra prästen säga att i princip allt det som mina lärare sagt i de naturvetenskapliga ämnena var lögn.
Min fria vilja sa mig tydligt att religion är ovärdigt en ärlig sanningssökande och logiskt tänkande människa.
Har vägrat släppa min egen son till skolavslutning i kyrkan, för att han skulle slippa dessa dumheter.
Borgerlighetens största problem är att så många i dess (vår) krets inte kan släppa tanken på att religion är botemedlet mot dålig kunskap.
I den skola jag skulle vilja ha, se min bok Education Unchained som jag diskuterar i ett annat inlägg och som du hittar hos Bokus, så skulle det vara dina föräldrar som satte dig i en skola med avslutning i kyrkan. Eller så skulle det vara du själv som i mycket väljer skola när du är lite äldre.
Ens föräldrar ställer ju också till problem ibland, och det gör man själv också på, men så är livet.
Jo, det kan ju bli fel ibland.
Föräldrarna är oftast bästa kännarna av sina barn. Det är när föräldrarna inte ens har koll på vilka de själva är som de gör tokiga val för barnen.
Skolplikt finns nog på de flesta håll, men Sverige och Tyskland är de mest restriktiva i Europa i fråga om alternativet hemskolning. (Se “skolplikt” och “hemundervisning” i Wikipedia).
Själv bedömer jag att problemen i Sverige på alla de offentliga sektorerna är så gigantiska och infantiliseringen, feminiseringen, vänsterutopismen och övertron på den goda staten har gått så djupt in i folksjälen och tänkandet att systemen inte går att reformera, utan måste falla sönder innan något bättre kan byggas upp igen. Nu kan vi inte göra mycket mer åt det än dels ta hand om oss själva och vår familj, dels tålmodigt sprida kunskap om hur och varför det har gått så galet i västvärlden, där det storhetsvansinniga Sverige går i täten mot sin egen förstörelse. Hemskolning i olika former blir den oundvikliga lösningen i framtiden och även som far- och morföräldrar mår vi bäst av att kontinuerligt studera samtiden och historien, uppdatera våra kunskaper och tänka efter vad vi kan bidra med till yngre generationer.
Man FÅR hemundervisa i de allra flesta länder i väst, men i många är det reglerat (ex tester var 6:e månad) se https://www.hslda.org/ för mer info. Det är enbart i tyskland och sverige som de i princip kriminaliserar hemskolning och ibland hämtar barn med swat teams. Sverige är värre än tyskland för i tyskland finns det faktiskt hemskolare som går underground och hemskolar i smyg och kommer undan med det för de har inte lika noggrann koll på sina medborgare där som i sverige.
Tack, Caroline, för din blogg, som jag ska tipsa andra också om! Jag flyttade upp till finska gränsen för att barnen skulle kunna gå i skola i Finland. Nu är det bara tre gymnasieår kvar för det yngsta. Sedan flyttar vi nog till mellersta Finland för att kunna stötta barn och framtida barnbarn. På längre sikt är vi tyvärr pessimistiska även för Finlands del. Skolsystemet och opinionsklimatet “sverigefieras” i rask takt. Hemskolning är fullt tillåten, men praktiseras i väldigt liten utsträckning. Rikssvenskar skulle gott kunna flytta dit i lite större skaror och stötta varandra. Svenska är ju ett officiellt språk i den forna östra rikshalvan, historien och svenskbygderna ger också en bra grund.