Det står idag i Corren om Linköping som en extremt segregerad kommun, men det bör påpekas att kommunledningen nästan är oskyldig i frågan. Vad kommunen kunde ha gjort (om det ens hade varit möjligt) för att påskynda integration, skulle ha varit att göra det så svårt det går inom lagens råmärken, och helst genom att vara på gränsen till att bryta mot socialtjänstlagen etc, och tolka lagarna så extremt snålt att det i princip skulle vara omöjligt att bo i Linköpings kommun utan att förvärvsarbeta.
Jag har försökt utreda här varför välfärdsstatens själva existens är grundorsaken till större delen av Sveriges sociala problem, och varför den i princip måste avskaffas ifall vi vill få till integration. Ekvationen för en kommun som vill få till integration ser ut ungefär såhär:
(Noll eller så nära noll det med motsträvighet och krångel det går att få det i bidrag) + (krav på svenska för att överhuvud taget kunna kommunicera med någon ansvarig i kommunen) = Maximal integration
Om kommunen bara beter sig som en medelkommun så sker segregering automatiskt. Graden av segregering beror på vilka kulturella grupper som anländer. Iranier verkar integrera sig väl, kurder går det rätt bra för, kristna från Mellanöstern tämligen bra, övriga från utom västvärlden, ofta inte så bra. Tipping-point är enligt forskningen 3-4 procent utomeuropéer i ett bostadsområde, sedan flyttar svenskarna. Segregering sker nämligen automatiskt enligt Schellings modell när människor, av någon anledning hellre vill ha grannar som liknar dem än sådana som skiljer sig från dem.
En simulering av Schellings modell med de ingångsvärden jag valde.
Tyvärr är simuleringen för förenklad för att man ska kunna stoppa in 96 procent lika, den svenska tipping-point som forskningen funnit. Med 96 procent så konvergerar inte lösningen. Sätter man dock in de värden som visas ovan, får man att alla blir nöjda efter 58 iterationer. Då är ett samhälle fullständigt segregerat.
Simulering av Schellings modell efter 58 iterationer.
Jag hävdar i de inslag jag länkade till ovan att den som kommer till Sverige måste tvingas interagera med andra människor, bland annat på marknaden, genom frivilliga utbyten av varor och tjänster. Gradvis vänjer sig då människor vid varandra, anpassar sig till varandra, och segregationen kommer att gradvis upphöra. Linköpings kommuns enda utväg för att bromsa segreteringen skulle ha varit att, ifall de kunnat påverka detta, dela ut så lite bidrag som möjligt, skapa ett så gott företagsklimat som möjligt, ställa så stora krav på kunskaper i svenska som möjligt.
För övrigt beror segregeringen av Linköping endast på vilka sorters grupper av främst utomeuropéer som först anlände. Om dessa hade haft det lätt att integrera sig så skulle problemen inte ha varit så stora. Men de integrerades tydligen tvärtom inte särskilt väl. Linköping lockade sedan till sig andra invandrare, som trivdes tillsammans med de icke-integrerade invånare kommunen redan lockat till sig. Så större och större, och mer och mer etniskt enhetliga icke-integrerade enklaver bildas. Så länge stat och kommun “hjälper” dem som inte är integrerade kommer dessa etniskt segregerade områden fortsätta existera, och bli, eller fortsätta vara veritabla ghetton.
