Betydelsen av transparens är inte transparent för alla

Den utmärkte datakonsulten Gerald Weinberg påpekar att

The way people behave is not based on reality, but on their models of reality.

Detsamma verkar gälla betydelsen av vanliga ord. Idag på Ekonomistas.se ger Göran Hjelm Sju reformförslag för finans och penningpolitik. Förslag nummer två är

 2 – Indexering av transfereringssystemen bör utredas
Vissa transfereringar, såsom taket i a-kassan och barnbidraget, är nominellt oförändrade i avsaknad av politiska beslut. Denna, för gemene man, ”ljusskygga” urholkning av transfereringssystemen var kanske nödvändig vid saneringen av de offentliga finanserna på 1990-talet. Det finanspolitiska ramverket inklusive det Finanspolitiska rådets övervakande roll står nu garant för offentligfinansiell hållbarhet och trovärdighet. Transparens och demokratisk förankring skulle öka om transfereringar indexeras i avsaknad av aktiva politiska beslut (vilket nyligen förslogs av Socialdemokraternas forskningskommission). Vid en sådan ordning krävs riksdagsbeslut för att under ett eller flera år frångå indexeringen, vilket förstås är helt i sin ordning då det finns politiskt stöd för det. Indexering borde vara en rimligare baseline eftersom icke-indexering innebär att försämringar i relativ och absolut köpkraft sker trots inga aktiva politiska beslut. Indexerade system finns redan i exempelvis Danmark och Belgien. På motsvarande sätt bör maxtaxan i förskolan, som varit nominellt oförändrad sedan 2004, indexeras. Detta för att det bör krävas aktiva politiska beslut om finansieringen av välfärden ska urholkas.

där jag i fet stil markerat vad jag finner extra underligt. Att “transparens” skulle öka ifall transfereringarna “indexeras” (dvs, att de automatiskt ökar, förutom under sällsynta ekonomiska katastrofer) är absurt och en självmotsägelse.

Att ”icke-indexering innebär att försämringar i relativ och absolut köpkraft sker trots inga aktiva politiska beslut” är en sanning med stora modifikationer, så stora att det generellt sett inte är sant.

Tanzi och Schuknechts rapporterar i Public Spending in the 20th Century att 1995 utgjorde ”subsidies and transfers” 35,7 procent av BNP i Sverige. Något tidigare, under 80-talet gjorde detta att de 40 procent fattigastes andel av nationalinkomsten ökade från 19,9 till 22,5 procent av BNP, med endast 2,5 procentenheter alltså. Jag antar på som det förefaller mig goda grunder att dessa siffror ändras långsamt. Ur detta får vi då att kring 33 procent av BNP är ren rundgång. Skattetrycket har gått ner lite grand, så säg att det endast är 30 procent av BNP idag, men det ändrar inte bilden. Via skatten tar vi från de rika och ger till de rika, och tar från de fattiga och ger till de fattiga.

Dessutom är ”fattiga” och ”rika” endast statistiska kategorier, inte människor av kött och blod. Som människor vandrar vi mellan kategorierna under våra liv. De “fattiga” är inte människor, och inte de “rika” heller.

Själva syftet med ”sociala avgifter” som är skatt (prova låta bli att betala!), och att vi har källskatt som dras innan vi får lön, är att dölja kostnaden för skattebetalarna. Samma gäller för moms (som enligt lag måste döljas för privatpersoner). Så att öka transfereringarna är att öka rundgången och därför att minska transparensen.

Just detta att det är gömt för skattebetalarna att de själva betalar för kalaset är motsatsen till transparens. Få låginkomsttagare som “tjänar” 15000 kronor per månad vet att de betalar nästan 14 000 kronor i månaden i skatt. De sociala avgifterna tror många att “arbetsgivaren betalar”. Och momsen på 25 procent på det mesta ser man inte, inte heller energiskatter, alkoholskatt, etc. Kvar av de nästan 22 000 kronorna i månaden som är den verkliga lönen blir ca 8000 kronor.

För mig betyder ”demokratisk förankring” att medborgarna är medvetna om vad som verkligen händer och att de därför kan ta genomtänkta beslut. Beslut som är genomtänkta av väljarna alltså. Sådana beslut kan ofta gå stick i stäv med vad utomstående personer, t ex ekonomer, tycker att de ska vara.

Det andra delen, om förlorad köpkraft, förutsätter att det är jultomten, eller en fientlig folkstam, boendes långt borta kallad ”de rika” som betalar. I själva verket är det återigen i det korta perspektivet nästan helt och hållet de som får pengarna som betalar. I det längre perspektivet, under loppet av ett liv, är det ännu närmare så.

Vad indexering gör är att öka transfereringarna, minska transparensen och därmed minska friheten i samhället. Frihet i klassisk, oförstörd mening alltså. Inte förvrängd socialdemokratisk eller socialliberal “frihet” att endast göra vad tredje part vill att man ska göra.

Ifall författaren förstått detta hade en ärligare förklaring varit att säga rakt ut att “jag tycker inte att människor tar de beslut jag vill att de ska ta med sina egna pengar. Därför bör vi se till att de endast får sina pengar åter ifall de gör som jag vill.”

Rating 4.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *